Tassar i Natten, och huggtänder, och klor, och…..

När den sista fienden var nergjord rusade de alla fram till den olycksalige. Han hade flera huggsår och var både blek och hade svartnade läppar. Varelsernas, orchernas, Vapen hade uppenbarligen varit förgiftade, vilket snabbt konstaterades med en blick på de fallnas klingor. De bar snabbt iväg honom till tältet, där den stora krigarinnan från Södra Rhovanion tog han om såren. Hon skar snabbt en del av mannens skjorta till strimmlor som hon använde att förbinda och stoppa blodflöde. Hon tvättade rent såren från den illaluktande svarta sörjan som gjort såren värre än de annars skulle varit.

Deras sergeant kom tillbaka från sitt möte med kaptenen och fick häpen höra vad som skett under den relativt korta tid han varit borta. Han trodde inte sina öron när de berättade hur en ensam man gått iväg i mörkret efter is och snö att smälta till vatten. Sergeanten gav sina mannar en grundläggande snabbkurs i hur man beter sig i närheten av Mordors berg, nattetid.

1. Man går inte ensam ut i mörkret.
2. Man går aldrig mot berget, utan ifrån det.
3. Vattnet som rinner från dessa svarta berg är knappast en hälsokur.

Sergeant Balearic gratulerade dock dem alla för ett utmärkt arbete och vill veta mer om dessa nyanlända. De fick en och en presentera sig både för honom och för de övriga kring elden. Det visade sig att tre av de fem kom ifrån landsdelen kallad Södra Rhovanion där de levt ett näst intill nomadiskt liv under sin uppväxt.

Krigarinnan, vars namn var Meril Tavar (som på det allmänna umgängesspråket skulle betyda Rosenbuske, och därmed följa seden att döpa kvinnorna efter blommor) var uppväxt med sin far som var smed. Hon tog tidigt upp intresset för yrket liksom för soldatlivet. Fadern hade önskat sig en son och uppfostrade henne som en sådan. Sergeanten hade rest vida i rikena kring Gondor och hade till och med träffat Meril’s far vid ett tillfälle. Han berömde denne för sin smideskonst och gratulerade Meril för hennes kloka val att följa i faderns spår.

De övriga från samma landsdel, Rhorric och Wulffric, var något mer tystlåtna vad gällde deras härkomst, men det kunde inte undgå sergeant Balearic att av de två så var Rhorric den med störst ambitioner att göra karriär som soldat med svärd i hand, och Wulffric, varandes av en något mer bräcklig konstitution, verkade satsa på underrättelse och spaning. De verkade båda dugliga och verkade ha framtiden säkrad i armén ansåg Balearic.

Mannen som hade pilbågen vid sin sida bar de klassika Gondoritiska anletsdragen, om än med tydliga tecken på ett starkt försvagat Dunadan blod. Hans namn, Mervorn Werlon, avslöjade att han troligtvis kom ifrån någon kustboende släkt, kanske sjöfarare, men Mervorn berättade att han bodde i inlandet och hade själv aldrig sett havet. Då det var Mervorn som skjutit fyra av de fem orcherna fick han finna sig i att bli dunkad i ryggen och på axeln betydligt mer än de övriga. Han tog detta med jämnmod.

Den som verkade minst angelägen om att berätta något om sig själv presenterade sig som Teovan Ramthavron, vilket gav Balearic en ledtråd om vad denne mannen hade för yrke när han inte var ute och vandrade med soldater i månad efter månad. Teovan sade sig komma ifrån Bree, men var uppenbarligen inte därifrån ursprungligen. Sergeanten gissade Dale eller Laketown och detta medgav Teovan lite, verkade det som, smått motvilligt. Teovan var uppenbart inte byggd för tunga rustningar, och inte heller verkade han vara typen som gärna ställde sig i främsta ledet och tog första smällen när fienden anföll. Dock verkade han vara en ung man med många strängar på sin lyra, även om han inte skröt om saken. Sergeant Balearic var en utmärkt människokännare så även om han inte talade så mycket direkt med Teovan så fick han mycket information om honom. Han anade att ynglingen hade något att dölja men lät det bero. Det var ju faktiskt inte hans sak att luska i andras hemligheter.

Sergeant Balearic ville inte enbart prata väder och vind dock. Gruppen skulle få sitt första uppdrag i militärens tjänst. Han berättade lite om hur viktigt det var med obrutna försörjningslinjer med omgivande byar och städer när man låg länge i fält. På senare tid hade dessa linjer blivit alltmer känsliga för överfall och rån då det inte fanns tillräckligt med soldater att ge ett fullgott skydd till varje karavan. Nu hade leveranserna i stort sett uteblivit helt under en tid vilket innebar att armén här måste förlita sig på det som lagts undan i lager. Han förklarade att ett sådant lager fanns några kilometer nordväst från där de satt. Platsen, ett gammalt gränsbevakningstorn från tiden då sådant behövdes mot De Bruna Landets folk för länge sedan, hette Barandirs Hammare och var ett av flera torn resta av Gondors makthavare. De var ej längre underhållna och förfallet var stort, men de fungerade utmärkt som lagerplats när de väl var utrensade från banditer och vilda djur som tagit dem som sina. Gruppens uppdrag var att de skulle färdas dit i gryningen och avlösa de vakter som befann sig där nu. De skulle själva bli avlösta efter en veckas tjänst. Förutom att hålla lagret säkert så skulle de också försöka förstärka och reparera fästet så gott de kunde, dock utan att dra på sig uppmärksamhet, då tornets säkerhet låg i att ingen använde det. Ett sådant uppdrag ansågs vara mycket attraktivt då i tillägg till bättre mat och dryck även fick tillfälle att sova under tak, istället för under bar himmel eller i tält. Sergeanten förklarade hur de skulle färdas för att ta sig dit, sedan hjälpte han till med att skaffa undan kropparna från de fallna orcherna. Detta var ytterst viktigt då det under gruppens beskrivningar av striden och fienderna hade framgått att de hade en märkning på bröstet föreställandes en röd huggtand. Balearic visste att detta innebar att dessa orcher var en scoutstyrka, eller gor-bukra på orchernas eget språk, och att dessa högst troligen varit beridna med antingen förvuxna vargar eller på fruktansvärda wargs, en sorts jättelik och intelligent varg korsad med en hyena. Om dessa får upp vittringen av sina fallna herrar så kommer de att snabbt vara här, och det är inte så vidare bra. De lastade upp de stinkande kropparna på en handdragen vagn och drog iväg dem bort från berget, norrut, och begravde dem sedan i den tjälnupna marken. När detta var gjort begav sig sergeanten tillbaka till huvudlägret och gänget till sitt tält, där de snabbt kom överens om vaktschema.

Rhorric och Mervorn tog vakten medan Wulffric sov en välbehövlig och läkande sömn. Kring elden, som de höll ett svagt liv i, satt de och försökte mäta varandras mod med typiskt barnsliga manslekar.

- Jag tror inte du vågar gå 30 meter ut i mörkret utan dina vapen…
- Jag tror inte att du är modig nog att gå 50 meter utan stövlar…
- Jag tror inte du vågar springa 5 varv runt tältet naken…

Ja, ni förstår vad jag menar. Inget vuxna män sysslar med, eller hur?

Medan de satt där så såg de på avstånd en liten fackelupplyst karavan i hast färdades mot platsen där de antog att deras kaptensläger låg. De hann dock inte gissa så länge om vad det handlade om förrän de insåg att det fanns något precis utanför ljuscirkeln runt enlden som iakttog dem. De frös blickstilla och kunde höra både snabb andhämtning och kvicka tassande steg. De såg långa svarta skepnader cirkulera kring deras lägerplats och Mervorn reste sig snabbt men tyst och gled in i tältet för att väcka de övriga. I samma veva drog Rhorric sitt svärd och sprang vrålandes rakt ut i mörkret för att möta denna nya fiende innan den själv bestämde sig för att komma på närmare besök. De väldiga wargarna var 6 till antalet, men bara en av dem hade en ryttare. Rhorric fann sig snart vara omgiven av dreglande och morrande käftar som hotade att slita honom i stycken. Han högg och högg och dansade undan så snart betarna gjorde utfall mot honom. Hans svärd lämnade djupa och blödande sår i bestarnas svarta och smutsiga grova päls, deras kvidanden var som musik i hans öron. Under tiden slet de övriga till sig sina vapen och det var Wulffric som, trots sina skador, först slet upp skynket och högg mot wargen som strök runt tältet. Hans långa spjut slet upp ett djupt sår i monstrets bog men det var inte på långa vägar nere för räkning. De övriga gav sig in i striden de också, men de valde att hålla sig inne i tältets illusoriska skydd och snart var det kaos när alla försökte få svängrum mot den anfallande fyrfota mardrömmen, vars ögon lös gult av illvilja och raseri.

Striden böljade fram och tillbaka. Wargarna sänkte sina smutsiga huggtänder i hjältarnas kött medan Bree-smidda
soldatklingor bet djupt i deras hull. Så snart hjältarna kunde ta sig fram till elden kastade de sig över larmhornet och stötte i det för allt vad lungorna mäktade, hornstötarna ekade i nattens tystnad mot berget och färdades vida till omkringliggande läger, men säkerligen också till fienderna som säkerligen fann denna speciella desperata musik helt i deras förvridna smak. Wargarna var blixtsnabba och mycket starka, men dock fortfarande djur och underlägsna våra hjältar både i mod och beslutsamhet. När wargarna smakat klingan blev deras attacker mer vaksamma och försiktiga, och detta blev till slut deras undergång. Till slut låg alla fienderna nergjorda, men inte innan de fått sig några smakbitar från sina motståndare.

Förstärkningarna anlände i samma veva som våra hjältar gjorde slut på lidandet hos de fiender som ännu inte dött. En mäkta kraftfull kapten vid namn Garlonthor av Osgiliaths 2:a Regemente såg vad som hänt, fick en kort resumé och gratulerade dem alla för sitt stordåd, speciellt som att dessa fem aldrig tidigare varit i militären så var detta resultat enastående. Kapten Garlonthor hade sett många män betydligt mer erfarna blivit söndertrasade av en ensam warg, och här hade dessa gröna soldater, en av dem kvinna ovanpå allt, på egen hand inte bara hållit fienderna stångna och campingplatsen säker, utan gått i närstrid med de vilda bestarna och faktiskt nedgjort dem i envig. Och där hade funnits en ledarwarg och dess ryttare också. Fullkomligt enastående! ”Denna grupp som verkar fungera så väl tillsammans”, tänkte kapten Garlonthor, ”ska vi se till att hålla ihopa, rakt emot mina intentioner att splittra upp dem enligt sina stridsegenskaper”. Han tänkte också att ”dessa kanske skulle kunna användas som en sorts specialstyrka, och sa inte vandraren att det som behövdes nu var just en specialstyrka? Jo, det gjorde han bestämt, hmmm. Jag tror jag måste tala med vandraren igen och sedan med sergeant Balearic. Sådana lysande stjärnor ska inte förslösas på enkla vaktuppdrag. Sådana som dessa ska skina klart för andra att följa, och dess triumfers strålglans skall skina in i modfällda män hjärtan där modet ånyo kan bli fött” Sådant tänkte Kapten Garlonthor medan han ledsagade gruppen till helarnas kvarter. Väl framme togs de snabbt omhand om på kaptenens order, även om det fanns de som väntat längre. Helarna hade inte så mycket att arbeta med utan fick nöja sig med slöa verktyg, söndertrasade kläder och vad än den karga naturen kunde erbjuda i form av helande och lindrande örter och växter. Det var inte mycket, men tills förnödenhetskaravanerna ånyo började strömma till så fick det duga. Vår vänner blev rentvättade, såren rensade och lagda på nya förband. Vid de större såren bad helarna till någon högre makt om hjälp med återhämtningen, och det verkade fungera ty redan halvtimmen efter så kändes dessa såren mindre värkande än betydligt ytligare sår. De blev alla erbjudna att stanna över natten, men de avböjde att ligga på britsar indränkta i blod och lyssna till de sårades stön av smärta och rädsla. Det låg en doft av död över hela lägret och de ville inte stanna kvar här för länge. Så snart de var ihoplappade begav de sig tillbaka.

Kapten Garlonthor och hans följe som alla satt på stolta vita springare eskorterade de fem nya soldaterna tillbara till sitt tält. Kaptenen såg till att de alla fick varsitt dryckeshorn i handen och han fyllde det med sprit från en silverplunta han burit med sig i sadelväskan. De skålade för framgång, för livet, för Gondor och för dess härskare. Spriten var mycket välsmakande, faktiskt det bästa de någonsin fått smaka, och de skakade hysteriskt hornet för att få ut minsta droppe innan de motvilligt lämnade tillbaka den till väpnaren.

”Räkna inte helt säkert med att färdas till Barandirs Hammare i gryningen. Era bedrifter denna natt får mig att tro att era kvaliteter skulle kunna utnyttjas betydligt bättre annorstädes. Detta är inte för mig att avgöra, det beslutet måste tas av Mithrandir, den Grå Vandraren, som inatt kom till mitt läger med mycket sorgliga nyheter. Kanske ni får höra om dessa direkt av honom själv. Kom ihåg, han må se ut som en sliten och gammal man, men i hans blick döljer det sig ofattbar styrka och visdom. Gå nu till vila. Om någon kallar er så gör ni bäst i att vara utvilade så att ni kan svara snabbt – ty Mithrandir tolererar inte fördröjningar. Sov säkert mina vänner. Jag avdelar vakter att slå hedersring runt ert läger resten av natten. På återseende.”