Gondors Vita Träd

Den stora pesten ödelade Gondor när den kom från östern 1636. Osgiliath drabbades hårdast. Många av dess innevånare dog. Osgiliath drabbades hårdast då trängseln och kommersen var som störst där, men kanske också för att Fienden hatade den vackra staden mer än någonting annat då folket som bodde där var välmående och omgivna av sköna byggnader, vacker musik och stor kunskap om alla ting levande och döda i Midgård. Många av stadens innevånare dog, inklusive Kung Telemnar och alla hans barn. Telemnars brorson Tarondor blev kung och år 1640 flyttade han huvudstaden från Osgiliath till Minas Anor. Där ämnade han att plantera en stickling från det Vita Trädet och upprätta en dynasti.

Rhorric, Wulffric, Mervorn, Teovan och Meril försökte länge få en blund när de väl krupit in i tältet och lagt sig till rätta på sina liggunderlag. Adrenalinet rusade fortfarande i deras ådror och de kunde inte skaka av sig visionerna striderna efterlämnat i deras minnen. Detta var vad de hade förväntat sig skulle hända när de anlände, men inte vad de hade önskat. även om det var fiender, varelser lägre än minsta hare, så lämnade det en obehaglig smak i munnen att hugga svärdet i deras kött och höra deras vrål av smärta. Det var ett arbete värt att utföras, men ändå önskade de alla, eller nästan i alla fall, att de sluppit se sådana tider.

De nya vännerna hade lite svårt att anpassa sig till varandra, åtminstone till en början. Meril snarkade högt och ljudligt, något Wulffric ansåg vara barbariskt. Han bet sig dock i tungan och hindrade sig själv innan han sa till henne om den saken. Han ville inte skilja sig alltför mycket från sina landsfränder, även om sanningen var en helt annan. Rhorric, vars axlar var vida långt över vanliga mått, råkade flera gånger stöta till Mervorn just när han skulle till att somna. Inte för att Rhorric tog någon notis om det, eller låtsades inte göra det i alla fall, och Mervorn lät också bli att poängtera saken, men irriterad blev han. Alla de unga männen kunde dock inte ignorera att de just nu delade tält med en ung kvinna, en mycket ståtlig sådan också för den delen, och deras tankar drev ofta iväg från de obehagliga minnena från striderna tidigare på dagen. Hennes namn var Meril, ‘Ros’ och det tyckte de alla passade denna kvinnan, speciellt Rhorric som förbluffade sig själv med sin intelligens och djupa insikt då han ju i hemlighet döpt henne till just Rosentörna, ja eller något liknande. Men nära var det. De somnade alla till slut.

Teovan vaknade först av de svaga rösterna som närmade sig deras plats. Han reste sig försiktigt upp och stötte då till Rhorric som vaknade. Han i sin tur satte sig hastigt upp och väckte alla de övriga likt ett träd som faller i skogen och ett efter ett tar med sig andra i fallet. Teovan tystade dem alla direkt med fingret framför sina läppar innen de skulle börja gnabbas. De kände igen deras sergeants röst och hörde även en annan man, en äldre man, som talade med en mycket distinkt och tydlig stämma. En röst att lyssna till, men icke att säga emot.

”Jag litar inte längre på veteranerna här! Jag behöver nytt folk, sådant vars hjärta är starkt och vars själ och sinne ännu icke fördunklats av skuggan, vars mod och rättvisa är oanfrätt av Mordors galla. Ta mig till den lilla grupp nyanlända soldater som på egen hand nedgjorde en hel spejartrupp. Det är sådant folk jag behöver till detta uppdraget, för även om det har stora utsikter att misslyckas, så kommer det att misslyckas av alla de rätta anledningarna.”

Rösterna var helt nära deras tält nu och plötsligt rycks deras tältöppning upp och sergeant Balearic kallade ut dem alla med en varning;

”Säg inte emot den som nu vill tala med er. Svara sanningsenligt på hans frågor och framför allt, ställ inga egna! Detta är inte någon som tar lätt på saker och ting och ni bör inte göra det heller, minst av allt på hans ord. Konung Tarondor har givit honom fullmakt att kräva vår lydnad såsom vi skulle vår kapten.”

De drog alla snabbt på sig kläder och lämnade tältet. På en sten vid lägerelden satt en högrest och mycket gammal man. över axlarna bar han en lång grå mantel vars förslitna nederkant tydde på mycket användande och ansiktet pryddes av ett långt och stort grå skägg. Mannen hade en vandringsstav lutad mot stenen och ett långt svärd vid sin sida. De samlades alla kring elden men satte sig inte förrän den gamle mannen sa åt dem att göra det.

De undrade alla vem denne gamling var som kunde få en konungs gunst trots slitna kläder. Hans blick iakttog dem alla en och en och ögonen var som diamanter som kunde skåda rakt igenom både kött och själ. De fem kände sig nakna under hans blick trots sina kläder och de visste med säkerhet att de inte kunde föra denna man bakom ljuset och att det var lika bra att vara så raka och sanningsenliga det var möjligt dem.

Rhorric som alltid varit intresserad av vapen, både i dess bruk och dess härkomst, kände igen mannens svärd. Han drog sig till minnes att dess namn var Glamdring, ”Fiendehammaren”, och den som bar det var någon kallad Gandalf och hade setts mycket i och kring Bree. Dock sade denne man att hans namn var Olórin vilket inte stämde i Rhorrics öron, och han påpekade detta också, ‘vist eller ovist – må brickorna falla där de må’ tänkte han då.

”Sant är att jag heter Olórin, men jag är också Gandalf uppe i norr. Jag är känd under många namn, men icke efter eget huvud. Dessa namn har blivit mig givna, några av respekt andra av misskund. Om du måste veta det, och det gör så att vi kan komma till vad jag egentligen är här för så kan jag berätta att jag även kallats Tharkûn av dvärgarna, Incánus i söder, den grå pilgimen, Lathspell och Stormkråka av de mindre vetande, och den grå vandraren. Alverna har gett mig namnet Mithrandir under vilket jag är känd även här i Gondor. Bland vissa i Rhovanion är jag känd som Gråhamne. Jag har tveklöst många fler namn, många känner jag till och ännu fler har jag valt att glömma. är detta tillräckligt för dig Rhorric Frågvis, eller ska vi behöva gå vidare in på mina namn?”

Den gamles röst hade hårdnat betydligt under tiden han talade och hans irritation var uppenbar.
Den gamle mannen såg att Rhorric ångrade sitt påpekande och var inte alls vidare intresserad av att utveckla diskussionen. Den gamle fortsatte med betydligt mildare stämma och med ett litet leende på sina läppar;

”Om ni vill så kan ni kalla mig för Gandalf, då detta namn används av folket i norr och därför även i Bree. Jag vill nu komma till vad jag egentligen kom hit för att tala om. Det är något av yttersta vikt och det hastar.

Ni känner säkerligen till att Osgiliaths tid som huvudstad är ute, och att kung Tarondor flyttar permanent till Minas Anor för att upprätta sitt residens. För fyra år sedan började det vita trädet i Osgiliath att vissna, samtidigt som pesten slog till med full kraft. Idag är det bara ett torrt och förfallet skal, all dess livskraft borttynad. Gondors styrka ligger i deras tro på deras egen makt och överlägsenhet. Den största symbol för denna styrka ligger i Gondors val av symbol, det vita trädet, ättlingen till Nimloth den fagre från Galathilion linje. Jag förväntar mig inte att ni ska veta, eller ens ha något intresse av träds ättelinjer men jag vill åtminstone inge er känslan av vikt i det jag nu kommer att berätta och så att ni förstår hur allvarligt det inträffade är.

Alven Findor av snöalvernas släkte och sex till av hans bästa färdades långväga hit från deras hem i Forodwaith långt i norr. De var på väg till Minas Anor och de bringade gåvor i form av guld, ädelstenar och sköna objekt skapade av alverna. Alla dessa ting var av mycket stort värde och vart och ett hade en lång historia, men det fanns också ett annat föremål, en träask av alvträdet lebethron, enkel till sin utsmyckning men trots detta mycket vacker. En simpel tjuv skulle ratat den till förmån för de övriga skatterna, men en sådan skulle inte heller känna askens hemlighet. Asken själv tillverkades av en alvsnickare i ett fjärran land som gåva till härskaren Lord Isyr. Lord Isyr gav den i sin tur som trolovandegåva till sin syster Isilrien’s älskade Laerin och innuti fanns deras förbundsringar. Dock råkade systern under sin färd till sin älskade ut för ett överfall av orcher och hon blev dödad och hennes kropp skändad. Asken var alvisk och därmed skydde orcherna den och ville inte röra den, så när Lord Isyr efter många dagars sökande fann sin systers nakna brutna kropp i skogen höll Isilrien fortfarande asken i sina händer som om hon skyddat den vad som än skulle hända med henne själv. Så stor hade hennes kärlek varit till sin trolovade. När Lord Isyr fick se asken förlorade han sitt förstånd och de som såg honom bära systerns kropp tillbaka till sina boningar höll sig undan då lorden ömsom gapskrattade, ömsom grät, ömsom skrek fruktansvärda eder över systerns trolovade, ty han var övertygad om att det var systerns kärlek till denne Laerin som blivit hennes undergång. När hon blivit begravd enligt dessa alvers seder fick hon inte asken med sig i graven utan Isyr tog den till sin kammare och spenderade flera dagar med att tomt stirra på den. En natt gick han ensam ut klädd i stridsmundering och svarade inte på frågor eller tilltal, men ingen vågade hindra honom ty hans blick lovade en snabb död åt den som försökte. Isyr var borta hela den natten, och nästa också. På morgonen den tredje dagen kom Lord Isyr tillbaka till sitt säte svårt sårad, hans rustning och ansikte insmetat med torkat blod, liksom hans klinga. Isyr hade spårat orcherna och i blint raseri anfallit dem. Trots att han hade blivit sårad själv så stod han till slut som ensam segrare. Han hade dödat mer än 50 orcher på egen hand och bränt ner deras håla och tillhåll. När detta var gjort hade hans utmattning och svåra skador fått honom att tappa medvetandet. Under denna tid såg han många syner och besöktes även av många andar som övertygade honom hur fel det var att anklaga Laerin för detta orcherdåd. Isyr vaknade upp fri från sin galenskap och började istället samla ihop alla de döda orcherna samtidigt som han sökte efter övriga tillhörigheter från systern, speciellt en amulett skapad av honom själv som gåva på hennes 20-års dag, men fann den icke till hans stora sorg. Han brände kropparna vandrade tillbaka till sina boningar. Asken gav han till slut ändå till sin döda systers älskade som var mycket sorgsen intill dödens rand. Gåvan fick honom tillbaka till livet och en stor vänskap föddes mellan de två då de båda älskat henne innerligt.”

Gandalf tycktes mer berätta historien för sig själv och mot slutet av den var hans röst blott mer än en viskning som de alla ansträngde sig att höra. Han tystnade och verkade djupt försjunken i tankar, men ingen ville störa honom så de satt tysta även de och begrundade detta öde. Plötsligt vaknade Gandalf till igen och hans stämma återfick sin fokus och skärpa.

Nåväl! Saken är att asken i sig är visserligen en mycket fin och dyrbar gåva, men dess innehåll denna gången är betydligt dyrbarare än de förbundsringar den en gång bar i sitt inre. Denna gång bär den på sticklingen till det Vita Trädet, en skatt så sällsynt att förlusten av den skulle få ödesdigra konsekvenser för alla de fria folken i Midgård. Findor och hans följe blev på något vis förledda in på en mycket farlig och felaktig väg. Han beskrev det så som att en förunderligt vacker musik hade hörts och de kände alla att de måste söka sig mot dess källa, ty de hade aldrig hört något liknande. Alver sätter stor vikt vid, och har en mycket stort intresse av, skönhet och denna musik måste i sanning varit förtrollande vacker för att Findor skulle avvika från en inslagna vägen med en så dyrbar last. När han kom till vår avtalade mötesplats var han nästan död, lika mycket av sina sår som av sorgen och oron över att ha förlorat ättlingen till Nimloth. Han talade bara några få meningar innan han glev in i den barmhärtiga medvetslösheten. Ur dessa meningar fick jag reda på att det i hans följe funnits en förrädare, hur osannolikt detta än nu låter i mina öron. Han lyckades också med min hjälp rita en mycket enkel karta som kanske, eller kanske inte, anger ungefär vart han förlorade den dyrbara lasten.

Gandalf såg nu på var och en av dem som för att se om de förstod vad han egentligen talade om och, kanske framför allt, varför han talade med dem om det. Det började gå upp ett ljus för dem, men de kunde inte riktigt tro…. Ville denne Gandalf verkligen att de skulle bege sig iväg på ett så viktigt uppdrag? De hann inte undra så vidare länge innan han fortsatte;

Jag vill att ni genomför uppdraget att återfinna den förlorade skatten. Ja, ni hörde rätt! Varför, undrar ni nu? Jag har alltid mina anledningar och de är alltid välgrundade kan jag garantera er mina unga vänner. De alltmer växande skarorna av både orcher och uruk-hai och deras anhängare, tillsammans med det söderfallande försvaret kring Mordors gränser, har gjort fienden modigare, eller dumdristigare om man så vill. Och inte bara orcher och troll, utan onda män har också anslutit sig till deras skara och spioner nästlar sig in överallt och viskar lögner i öronen på härskare. Får modet att falla och får dem alla att hellre förstärka hemförsvaret än ge sig ut i fält för att möta fienden öga mot öga, där det gör mest nytta. Och män som legat i fält alltför länge, och sett många fasor, är mycket lätta att få över på fiendens sida. Det krävs inte alltför många löften eller guld, för att locka till sig dugliga män vars moral krossats av synerna av alltför många kära vänner dödade på fruktansvärda sätt. Ni har ännu inte sett så många vintrar. Jag känner inom mig att det skulle vara betydligt svårare för fienden att locka er, än om jag skickat betydligt mer erfaret folk. Tro inte för ett ögonblick att jag anser att ni har större chanser i strid än de garvade soldaterna här i denna linje, men man kan inte alltid mäta en persons värde i hur väl den svingar ett svärd. Ibland måste man väga in så mycket mer i bedömningen, och det är just det jag gjort i detta fallet. Ni är unga nog att inte ännu tappat modet, och ni har ännu inte insett vidden av dödlighet. Elden inom er brinner starkt och i era ådror flyter blodet hett såsom det gör i alla unga varelser. Det är denna eld som kommer att skydda er när faran och frestelsen blir stor, och därför ålägger jag er detta uppdraget. Inte för att ni är de mest erfarna eller ens i närheten så kunniga i strid som de flesta andra här, utan just för att ni inte är dessa saker.

De kände alla en klump i halsen och något knöt sig i magen på de flesta, men var fast beslutna att inte visa denna svaghet, varken för varandra eller för Gandalf. De kände också en stor stolthet mitt i oron. Bara tänka sig, nyss anlända hit och redan ansvariga för alla de fria folkens framtid. Bara tänka sig.

Ni får inte dröja alltför länge. Ni är trötta nu och såren på era kroppar fortfarande färska. Låt er bli utvilade och återfå er styrka innan ni beger er iväg. Själv måste jag återvända till Findors sida för att sköta om honom. Det är av yttersta vikt att jag är där när han vaknar då jag behöver svar angående denna förrädaren han talade om. Om jag inte gör detta känner jag på mig att saker och ting kan ta en mycket olycklig vändning för hans folk, som jag anar kommer att spela stor roll i kommande skeenden. Jag ska inte tala mer om dessa saker med er nu, ty detta är göromål för De Visa och inte för er att bekymra sig om. Tänk nu på allt jag sagt, och tänk också på att fiender inte alltid har ett fult ansikte. Farväl med förhoppningar om ett snart återseende. Ni kommer att finna mig här när ni återvänder, eller åtminstone besked om vart jag ämnat mig.

Så reste han sig tvärt upp, snabb och smidig som om han inte var en åldrig och ledbruten man utan en krigare i sina bästa år. Han gick med raska steg i riktning mot kaptenens barrikad. Först nu kände de alla att luften var kall och att de frös. Luften var full av något obehagligt, doften av ruttna ägg låg som en aning i varje andetag. Aska regnade ner från ovan och täckte marken och dem alla. Tysta reste de sig och gick tillbaka till tältet där de lade sig ned. Det dröjde en stund, men snart hade de alla fallit i en orolig sömn.

Dagen efter gjorde de alla nödvändiga förberedelser. De talade med sergeant Balearic om att de fått order av Gandalf att bege sig iväg, men kunde inte berätta vart eller hur länge de skulle vara borta. Sergeanten var vis nog att inte pressa de fem, utan hjälpte dem istället med nödvändig utrustning och proviant. Han gav dem alla instruktioner att inte dricka vatten som rinner ut från Mordor, då Gorgoroths slätt är allt annat än nyttig att vistas på och att vatten som kommer hit bergen ofrånkomligen måste ha passerat denna fruktansvärda plats. De tackade honom för rådet och latade på sig så mycket vatten och mat de trodde sig kunna behöva under en veckas färd. Det blev ganska mycket att bära på med tanke på att de inte kunde ta något packdjur med sig då de ännu inte visste hur resan skulle bli. Det enda de visste utifrån kartan de fått av Gandalf, var att det skulle behövas gå in bland bergen och troligen uppför många svåra stigar.

Morgonen hade inte blivit ljust. Det låg ett tungt svart röktäcke över himlen som stäckte sig långt bort i en cirkel från Orodruin, Mordors vulkan, som ständigt mullrade och spydde ur sig eld och aska. Långt borta kunde de se att det var ljus dag, men här var det ett smutsigt mörker som de inte kunde vänta på att lägga bakom sig. De var tvugna att täcka mun och näsa med tygstycken för att inte andas in den farliga askan och röken. Det sved i deras halsar och munnen smakade mycket beskt och de var alla illamående. Trots detta begav de sig ut på sin vandring västerut. Slätten de vandrade över var förrädisk. Avlagningar från otaliga vulkanutbrott hade gjort att marken var täckt av ett lager vulkanisk aska som hårdnat med tiden. även om marken såg jämn ut kunde det under det tunna lagret finnas djupa hålor som de trampade ner i och riskerade att bryta benen av sig. De kom vid ett tillfälle fram till en djup skreva som de fick syn på av en slump då det täckande höljet brustit då något olyckligt djur råkat trampa igenom. När de såg över kanten kunde de inte se bottnen, och från och med då så tog de sig fram betydligt försiktigare och långsammare. De kände sig fram med svärd och pilbåge för varje steg de tog, och önskade alla att de tagit med sig någon form av vandringsstavar, något likt den Gandalf hade. Ingen växtlighet fanns här så de kunde inte finna något givet av naturen att använda. Under nästan hela vandringen hörde de sträva svarta Crebain kraxa ovanför dem. Wulffric kände igen fåglarna och kunde berätta för dem alla att dessa var speciella då de besatt en viss intelligens och kunde läras att förstå människospråk. De hade under långa tider använts som spioner av fienden. De övervägde att skjuta dem, men så snart en båge rests mot dem så flög de högre utom behagligt räckhåll för pilarna. Så snart bågen sänktes flög de svarta fåglarna lägre igen.

Vandringen tog mycket längre tid än de beräknat, men till slut stod de på vägen som förband staden Tharbad med den nya huvudstaden Minas Anor. Teovan var mycket trött vid detta laget då han inte var byggd för sådana här strapatser, visserligen van vid hårt stenarbete men knappast att bära tungt under långa sträckor. De fann en klar å som rann längs vägen och de begav sig genast nerför den av högt gräs beklädda slänten för att vila vid vattnet. De hade nu kommit utanför askmolnets räckvidd och himlen var blå och molnfri. Solen sken behagligt. De obehagliga fåglarna hade lämnat dem så snart de steg ut i solljuset. ån flöt fram behagligt och det var en mycket vacker plats med träd som växte ut över vattnet och doppade grenar i ytan. Ett majestätiskt gullregn växte just där de beslöt att vila De var täckta av fet svart sot efter vandringen och fick nu tillfälle att tvätta av sig.

Medan de övriga vilade och sträckte ut sig i det gröna gräset valde Mervorn att hålla sig uppe på slänten där han satte sig i sydd av det höga gräset som växte där. Han ville ha uppsikt över både sina vänner och vägen. Han hade en olustig känsla av att deras färd hit inte gått obemärkt för illasinnade krafter, och han ville vara beredd.