Merions Vila

Meril låg på rygg i gräset med ån behagfullt porlandes förbi på armlängds avstånd till vänster om sig och med det majestätiska gullregnsträdet tornandes upp högt ovan sig, dess grenar tunga med de vackra guldgula blommorna. Hon funderade. Det var något med just gullregn som inte var sådär väldigt hälsosamt trots att det var vackert. Hon kom på att just gullregn, när de blommar, ger ifrån sig ett mycket obehagligt gift och att detta trädet, just nu, verkade blomma i högsta grad och att de borde flytta en bit bort. Men hon var så trött. Hon kunde knappt hålla ögonen öppna faktiskt, och hennes lemmar verkade så bundna till marken att de likt trädet slagit rot. Men de borde verkligen flytta……… Meril flöt iväg i sömnens flod och drömde om vatten.

Meril var medveten om att någon försökte väcka henne, det verkade minsann som om någon faktiskt slog henne i ansiktet. Hon var avdomnad och lite kall och när hon öppnade sina ögon mödosamt kunde hon inte riktigt fokusera på den som ryckte och slet i henne. Det var bara en suddig skugga och den verkade vifta runt med armarna, rycka och slita i henne, dra henne i håret. Förstod skuggan inte att hon ville sova lite till?
När hon försökte tala insåg hon att vatten strömmade in i hennes mun och att hon inte kunde andas. Hon var under vatten. Hon blev plötsligt klarvaken och inte så lite panikslagen. Hennes lungor värkte av syrebristen och hon kunde se vattenytan bara några decimeter ovanför henne. Hon tog några simtag, eller vad hon trodde vara simtag för hon kunde definitivt inte simma så väldigt bra, men hon tog sig inte ett dugg närmare ytan för det. Tvärtom verkade ytan försvinna bort från henne, och hon insåg nu att hennes fot satt fast i något som verkade ha henne i ett skruvstädsgrepp. Hon tog i för häst och slätt men trots hennes styrka så kunde hon inte få loss foten. Meril såg nu att det var Teovan, den lille klene killen, som försökte dra upp henne och han såg panikslagen ut. Teovan greppade henne i axlarna och rykte till samtidigt som Meril sparkade med sitt fria ben, men till ingen nytta. Meril tog loss sin kniv från bältet och böjde sig ner, hon drog med sig Teovan under ytan , och försökte sedan skära av det som höll henne fast. Hennes kniv mötte något hårt och träaktigt, och när hon försökte hugga väck det så hårdnade greppet ytterligare och hon kastades hit och dit under vattnet, skakad som om hon vore en vante. Hon höll på att tappa sin kniv men lyckades hålla fast i den.

Luften var slut i hennes lungor och hon var tvungen att försöka andas vatten. Hon såg prickar framför ögonen och det började skymma för hennes syn. Det kalla vattnet i hennes luftstrupe fick henne att vilja hosta våldsamt och det gjorde mycket ont i bröstet. Hon såg nu sidan om sig Rhorrics och Wulffrics livlösa ansikten, de var också här nere och skulle liksom hon själv dö här. Paniken stegrade sig när hon insåg detta och hon fick extra mycket kraft. Med en slutgiltig ansträngning, en stor knippe tur, och med hjälp av Teovan, så lyckades Meril rycka sin fot ur stöveln och som en kort flög hon upp till ytan där hon hostandes drog in stora klunkar med luft. Världen ovan vattnet var full av gullregnsdamm, och Meril drog in mängder av det giftiga ämnet i sig. ”Ur elden i askan” tänkte Meril medan hon med hjälp av Teovan tog sig upp ur vattnet. Teovan hade ett tygstycke för mun och näsa och var helt täckt av det gula frödammet och små gula blommor. Det såg vackert ut, men Meril visste också att det var dödligt. äVen om hon vill springa härifrån omedelbart så insåg hon att hon var tvungen att försöka dra upp sina vänner som även de var fast under ytan. Nu insåg hon också att hon befann sig på en mycket farligare plats än hon först räknat med. Det stora gullregnets trädgrenar piskade i luften, och ett ihåligt ”Hoooooooooom!” hördes från trädet som inte bara verkade vara levande utan också riktigt argt. En stor gren tjock som en hobs midja kom farande mot henne men vigt lyckades hoon undvika den. Trädgrenen slåg hårt ner i marken och att det dånade och lämnade ett djupt avtryck där den träffat. Hade hon stått kvar hade hon troligtvis inte överlevt det slaget. Hon kastade sig till åkanten och famlade febrilt efter Rhorric och Wulffric. ännu en gång sken lyckans ljus över henne då hennes händer fann dem båda, och en efter en lyckades hon med hjälp av Teovan dra upp dem ur sitt blöta och dödliga fängelse samtidigt som de undvek det ursinninga trädets, eller egentligen huornens, piskande grenar. De hjälptes åt att dra de två uppför den gräsbetäckta slänten och bort ifrån huornens räckvidd.De såg båda med döda än levande ut. Här på slänten låg även Mervorn och såg ut att sova djupt. Meril daskade honom hårt, kanske lite för hårt då näsan sprang i blod, i ansiktet för att få liv i honom. Han vaknade motvilligt men så snart han kommit till sans så insåg han vad som hänt. ”Gullregnet måste i sanning varit en stor sångare för att fälla oss alla så enkelt som vi gjorde” tänkte han för sig själv. Han hade hört om träd med medvetande och röster, och även att träd vars inre ruttnat och svartnat även blivit illasinnade. ”Detta vackra gullregn må se vackert ut på utsidan, men dess själ har blivit förstörd. En stor förlust.” tänkte han sorgset, ty han var mycket mån och kunnig om träd.

De hjälptes alla åt att försöka återuppliva de två fallna vännerna Wulffric och Rhorric. Wulffric hostade våldsamt och vatten strömmade ur honom när Meril tog tag i hans fötter och höll honom upp och ner samtidigt som hon skakade honom. När han verkade ha fått nog släpptes han ner på marken där han spydde upp allt han fått i sig under vattnet och låg sedan och skakade och hostade. Meril och Mervorn hjälptes åt att göra samma sak med Rhorric, och sannerligen om de inte lyckades få fart på honom också! Dock fick de inte honom ur sin medvetslöshet så de byggde en bår att släpa honom på. Huornen hade lugnat ner sig och återgått att bli mer trädlik igen, majestätisk där den stod vid ån, dess rötter ånyo djupt ner i vattnet som om inget hade hänt. Wulffric ville bränna ner trädet men Mervorn stoppade hans hand. ”Trädet går ännu att rädda” sa han. Wulffric förstod inte ett dyft av detta men lugnade ner sig. Hans fnöske var ändå förstört av vattnet.

De behövde nu snabbt en helare, både till Meril som började känna av förgiftningen och Rhorric som inte alls såg ut att må så bra i sin medvetslöshet. detta, tyckte de alla, var inte någon bra start på deras uppdrag att rädda alla de fria folken. De tyckte att det var en aning pinsamt att ha lyckats slåss mot både orcher och wargar, men en liten å och ett träd klarade de inte av. Mervorn var bevandrad i området och kände till mycket. Han berättade att det längs denna hårt trafikerade vägen fanns en del handelsstationer och att en av dem inte låg så långt från platsen de befanns sig på. De blev alla överens om att detta var deras bästa chans så de begav sig iväg genast.

Färden blev kort, knappt tre kilometer vandrade de tills de såg skylten ”Merion’s Vila”.

Merion’s Vila låg en kilometer väster om södra landsvägen. Avtagsvägen slingrade sig nedåt genom högt gräs och kraftiga buskar kantade vägen. Området var omgärdat av en låg stenmur. Vid infarten fanns det en vaktpostering och en grind som var stängd efter mörkrets inbrott. Ingen blev stoppad under dygnets ljusa timmar om det inte fanns anledning till det. Huset var byggt av murad gråsten och var ett stort bygge i enkel stil men såg mycket stabilt ut. Inga utsmyckningar att tala om. Huset var två våningar högt och kröntes av ett tak av tjock halm. Huset låg på krönet av en lång slänt som var täckt av gräs och buskar. Sikten var lång och man kunde se sädesfält och gårdar långt bort i väst. I öster låg Mordors skuggor tunga men här sken solen som om något tvingade det svarta molnet att avvika ovanför Merion’s Vila. Merion Tinnoval hade varit en mycket berömd och omtyckt helerska och örtkvinna och resterna av hennes gård fanns fortfarande kvar på området. Hon var en kvinna med mycket stort hjärta som inte kunde se någon varelse lida, god eller ond. Där Merion blev begravd efter att hennes liv släckts av en okänd ond person växte nu en mångd mycket vackra och väldigt sällsynta örter som om själva jorden där hon vilade ville ge henne en hyllning för allt det goda hon uträttat. Så talade åtminstone Legenden om Merion, det vackra kvädet som ibland kunde höras framföras av en alvbard som då och då gästade Merions Vila och som sades ha varit mycket förälskad i den vackra helerskan.

Gruppen blev stoppad av grindvakten som vid åsynen av den skadade Rhorric på sin bår och Merils bleka och febersvettiga nuna drog slutledningen att dessa kunde vara smittade av Den Svarta Pesten. Han höll sig på flera stegs avstånd medan gruppen försökte övertyga honom om att det handlade om helt andra saker, och att det i Merils fall skulle hjälpa mycket med en rejäl kanna färsk mjölk. Mannen var till en början skeptisk, men då han hade ett gott hjärta så sprang han snart efter en kanna och Meril svepte drycken så snabbt hon kunde. Mjölk skulle om inte bota så åtminstone avstanna effekterna av gullregnsgiftet. Hon skulle dock behöva betydligt mer vård om hon skulle bli helt bra, för hon hade redan börjat förlora känseln i fingrar och tår. En soldat är ingen speciellt god soldat utan dessa utensilier, eller så tänkte hon i alla fall.

De blev alla insläppta i stallet i väntan på att ägaren, Huron, som även var mycket läkedomskunnig skulle komma till dem. På väg till sitt anvisade bås gick de förbi några hästar, men också en övertäckt vagn som var bevakad av två stycken, vad det såg ut, erfarna hårdingar. De nickade kort till hälsning och släppte inte gruppen med blicken. Det verkade vara sådana att de alltid hade vapnet när till hands och mer än gärna använde det.

Huron kom och gjorde en snabb men effektiv undersökning och konstaterade att det behövdes läkemedel, dyra örter man inte ser så ofta. När de frågade efter priset och fick höra att det skulle kosta 80 silver började de känna en viss oro. (ja, oro att spelledaren skulle kasta på dem en massa extra uppdrag alltså). Och mycket riktigt, Huron verkade minsann sitta i trångomål just nu. Han berättade om försvinnanden, både bland soldater i området kring Morannon och också på landsvägen. Det gick rykten om att en flock skickliga orchiska lönnmördare var ute och förtjänade sitt dagsverke, eller hur de nu får betalt. han hade även hört att, på grund av att Merions Vila denna dag hade fint besök i form av den store handelsmannen Nemetil Barion, det skulle komma ett anfall mot stationen kanske under natten. Huron behövde extra vaktmanskap att patrullera området, och ville gänget ställa upp på detta så skulle Huron betala med att bota Rhorric och Meril. Det var ett enkelt val. Mervorn ville veta vilka personer som fanns på stationen just nu och Huron berättade mer än gärna. Ingen ville ju att någon skulle råka ut för missförstånd i nattens mörker.

Det fanns, förutom Nemetil Barion och hans 4 vakter, även en, enligt Huron, ljusskygg figur som gick under namnet Garlan. Han var tydligen en av de där utbyggdsjägarna, mer vildmarksmänniskor än soldater och inte anpassade att leva och fungera bland andra. Vidare fanns en gästarbetare på plats vid namn Perion. Han var inte bofast här utan kom ifrån Osgiliath, men då det fanns arbetsbrist i staden så brukade han komma hit och hjälpa till under perioder. Huron verkade lita på honom men gänget tyckte att hans hade en något skum uppsyn, lite råttlik tyckte de. Till sist fanns Bart, den lokale säkerhetsansvarige och den förste de mötte i grinden när de anlände. Bart verkade ha sett alltför många vintrar för att egentligen kunna göra så mycket om det blev stridigheter, men skenet kunde ju bedra. Huron hade även två söner som just nu var ute på jakt. Om de varit här så hade det inte funnits något problem menade Huron. Han talade också om ännu en som inte fanns där just nu men som eventuellt, om de hade tur, skulle komma på besök under sena timmar. Denne någon var ingen mindre än en alv vid namn Thanadir som alltid kom oannonserad. Thanadir var en vän till familjen och brukade ha med sig de nödvändiga örterna Huron behövde för att skapa mediciner, och han hade levererat sådana både till Hurons far och farfar, likväl som till Merion

Medan Mervorn scoutade omgivningarna gav Hurin de två sårade all sin uppmärksamhet och Wulffric och Teovan beslöt sig för att ta sig en bit mat och kanske ta sig en titt på den där Garlan. Omgivningarna var knappast idealiska för ett bra försvar. Muren som omgärdade området var både låg, inte ens metern hög, och med långa sidor. Grinden var inget hinder för någon som ville igenom den. Mervorn fann några ruiner på norra sidan av huset, taken var nästan helt borta på de små husen och ett par väggar hade fallit in. Han klättrade upp på det stora husets halmtak för att försöka överblicka platsen och det han såg gjorde honom inte lyckligare. Om ett anfall skulle komma fanns det inget sätt att avgöra varifrån det skulle komma. Han satt kvar på taket och lade pannan i djupa veck medan han sökte en lösning medan det sista dagsljuset långsamt flydde på himlen.