Smygandes…

(Jaha…? så var det dags att blogga för mig. Min första blogg så ni måste ha överseende med det 😛 men men lika bra att ge det ett försök å se hur det gå. Vår kära GM tjatade om att han inte hade förberet sig för dagen men teowan gav honom ett tips som han snappade upp snabbt. Vägkorsning… GAH?! Internt skämt kanske jag borde säga också? well well, here we gooo)

Stenen som blockerade vägen puttades undan och ut kommer våra hjältar en efter en med varsitt unika ansiktutryck.

Mervorn går och håller sig om axeln med lite smärta i ansiktet och tänker tillbaka på hur det kunde gå så illa med hans axel. Kommer han någonsin kunna skjuta troll på omänskliga avstånd igen? Eller pricka orcer en efter en? Frågorna är många och det finns nog bara en som vet svaret på dessa frågorna…

Meril går fundersamt och undrar hur det är med kaptenen och alven… Kommer dom klara sig? Klart dom kommer tänker hon sen. Det var ju hon som plåstrade om dom och då är det ju ingen fara. Allt kommer att bli bra med dom, så länge dom får lite sömn och ro och en stadig resa utan några större problem så borde allt gå fint fint. Och så fnissar hon till lite och går vidare.

Teowan kommer smygandes ut med hök ögon överallt över alla klippor och mörker som finns här. Sen kommer en lättnande suck, inga fler orcer vad ögat kan se i alla fall. Så han sträcker på sig så gott han kan och väntar.

Anatoré kommer ut med det bredaste leenden man nånsin har sett på henne. Hon har aldrig sett så glad ut sedan hon anslöt sig till denna grupp. Så många unga manliga undersåtar som står under henne i rank. Så roligt hon kommer kunna ha med dessa pojkar som måste lyda varenda liten order som hon skulle ge. Med ett stort leende så tittade hon bakåt mot alla trötta soldater som gick och svettades. Anatoré log ännu mer…

Rhorric kom ut med ett deprimerat ansiktutryck… Hans första stora strid gick inte precis som han ville. För många fiender även för honom. Han fick inte ens dräpa en utav dom i närstrid. Men tanken att dom antagligen var kvar i fortet gjorde honom på bättre tankar. Han hoppades att dom skulel hitta gången så att dom skulle storma genom grottan. Då skulle han stå i fronten och dräpa dom en efter en. Ett leende syntes på mannens läppar.

Platån som den lilla truppen kom ut på var inte speciellt stor, omgivningen visade sig inte vara den ultimata heller. Vassa klippor, en stor mörk ravin som man inte kunde se bottnen på. (vad kunde lura där nere egentligen? truppen är ju nära Mordors gränser. Antagligen otyg som bara en ond person visste om…) Alla höll sig ifrån kanten i alla fall så för ingen ville ju riktigt titta ner för länge ifall det skulle visa sig vara något där.

Snabbt så scoutade Teowan området och fann en liten uthuggen ”trappa” som ledde neråt i ravinen. Denna trappan var ca 40cm bred och såg väldigt instabil ut, speciellt att det inte fanns något räcke så en stark vindpust kunde utan problem blåsa ner en obalancerat, trött och sleten soldat.

Snabbt satte det upp en scout grupp, Teowan och Mervon var ju glasklara att agera scouter. Teowan med hans hökblick och att kunna bli ett med skuggorna (vad det nu hjälper mot orker?) Medans Merworns båge alltid är redo att fälla något otyg på avstånd utan att ens blinka så brukar 2 st vara nere. Dom tog med sig två soldater och började vandra nerför den uthuggna trappan.

Rhorric, Meril och Anatoré stannade kvar på platån och gav scout gruppen 40 minuters försprång, dom skulle ändå gå iväg snabbare än själva huvudtruppen. Truppen bestod utav två sårade på en bår därav Alven och kaptenen. Trötta soldater som hade varsin packning för mat och så hade dom vapen att kånka på också osv en soldat kan behöva och han ta med sig när vi lämnade fortet. Meril kommer att gå med bårarna och vad Anatoré hade i tankarna när hon ville gå sist med speciellt fem st soldater som hon gav order om att dom skulle stanna där förblir ett mysterium för oss alla utom henne. vad som rör sig i hennes huvud är fortfarande oklart, hon sörjde inte många timmar efter att hon fick reda på att hennes bror hade dött i strid…

Scoutgruppen vandrade neråt för den smala och farliga trappan, med en bergsvägg på en sidan och vad det såg ut som en bottenlös ravin på sin andra sida. Ett felaktigt steg här skulle innebära ett lååångt fall ner i mörkret, har man tur så kanske det finns vatten där som man ramlar ner i eller något som fångar en… Ingen hade något speciellt sug att tar reda på hur det egentligen låg till långt där nere i det mörka ravinen.

När scoutruppen väl hade gått i säkert 5 hela minuter nerför den ostadiga trappan som visade sig vara sönder lite längre fram. Ett stort mellanrum var nu framför vår scouttrupp ( en vägkorsning ifrån får köra gm kanske 🙂 ) hur skulle dom ta sig förbi detta problem?
Det gick många och långsamma minuter med en massa gny och gnä om hur dom skulle ta sig förbi. Skulle dom gå tillbaka till fortet och hacka sig genom orcerna? skulle man våga riskera att hoppa över fastän dom första trappstegen såg väldigt instabila ut? Vem skulle hoppa? någon utav dom oskyldiga soldaterna? Eller vår bågskytt? eller vår scout som kunde smyga och stod längstfram? Det var ju inte någon fråga om att byta plats här kan man säga för det var ju som sagt bara en 40cm bred trappa. Så det var ju bara en att välja på.
Svetten rann nerför Teowans panna, skulle han klara det eller skulle han bara falla rakt ner i mörkret? Svetten bara rann ännu mer och så hoppade han över. Det blev ett hjälteaktigt hopp! Galant kom den unga yngligen över utan att sätta någon utav fötterna fel eller för långt ner i mörket. Samt så klarade han sig ifrån dom närmsta trappstegen.

Så nu var det bara ett 40 tal kvar att hoppa över detta hål… Kommer trappan verkligen att kunna hålla för ett 40 tal fullt utrustade soldater plus Meril och Rhorric?

Men väl över hoppet så bestämde sig Teowan sig för att fortsätta att scouta frammåt ensam… (leendet på the evil GM blev brett här) ner han hade gått ner för några ytterliga osäkra trappsteg så kom han ner till en ny platå. Här kunde Teowan snabbt att där fanns en grottöppning med några stålrör liggandes framför, vid en närmare titt så såg han att det såg precis ut som om att stålrören skulle passa i denna öppningen. Det var verkliga några massiva stålrör och det såg ut som om någon eller något… hade brutit sig ut eller in (gulp). Den nervösa Teowan började att bli lite nervös… det måste ju vara något jättestarkt som har tagit sig ur här, en stort mörkt hål med stålgaller är ju inte alltid det bästa att stöta på här vid mordors gränser i mörkret…

Samtidigt så har Rhorric gett ordern om att soldaterna ska börja marchera och Rhorric tar täten såklart ihop om att scoutgruppen har missat något att hugga ner. ”Hoppet är det sista man har kvar…” Sade han tyst för sig själv. (Tror det var Rhorric som började med det) Tätt efter kom en kolumm utav soldater med Meril i mitten tillsammans med dom sårade och Anatoré sist. Färden neför trapporna var lite nervörst för att ingen visste om trappstegen skulle hålla eller om något skulle krypa upp ifrån den svarta ravinen.

Samtidigt så hade Anatoré tänkt och tänkt för sig själv, och kom på att detta stället var hade varit en boningsplats för dom där dvärgarna… vad hette dom nu? tänkte hon… Dom små dvärgarna, hon hade namnet på niggebibble? niggibibi? många var orden som dök upp i hennes tankar men ingen verkade träffa rätt. Men en sak var hon säker på och det var att dettat stället hette (input name) och att en liten bit härifrån så hade man raserat en grotta som det fanns fruktansvärda otyg i. Men samtidigt så har gondors armer varit här också eftersom detta var en hemlig väg in till fortet och att någon god måste ju har raserat grottan. Men är den fortfarande raserad? Hon tänkte någon sekund och beslöt sig för att hålla tyst om det hela och hoppas att ingen annan känner till detta eller märker truppens förbipasserande förbli omärkt.

Teowan stod framför öppningen till det svarta hålet i berget. Han märkte snabbt också med hans hökblick att det fanns massa inrispade fula små ansikten här överallt runt om öppningen samt gamla Gondormärken. vad betyder detta? Fula ansikten runt ett fängelse och ett gamalt Gondormärke? Suck.. så många frågor och så uhm… inga svar ALLS?!

”Jaha” sade han och ryckte på axlarna, vad ska man göra och så smög han in i hålet. Det var inte så stort här och det var grovt uthackad, ingen vidare fint arbete kan man säga. Men samtidigt så kan det ha varit saken som var inlåst som hade slagit sönder väggarna? Men var är den? hmmm… här finns inga andra vägar någonstans här inne i alla fall så Teowan smög ut igen. Scoutade stället lite snabbt och hade visst missat att det fanns en repbro där. En ostadig sådan dock.

Repbron var byggd som så att det var två polar på varje sida, en pinne i mitten som man skulle gå på. Sen gick det två rejäla rep tvärs över till vardera stolpe. Ifrån dessa rep så gick det andra smårep ner till plankan com höll upp den men inte stadigt…

Teowan var vädligt skeptiskt med att gå över, men han gav det ett försök utan att fundera alldeles för länge. Som en vessla gick han över (någon hade ju hittat ett par alviska skor tidiage) snabbt och smidigt och kom till en ännu större platå, fast marken här var lite sliskig utav något svart gegg som var halt, vilket var mycket dåligt när man är i en ravin och ränner runt tänkte Teowan. Teowan sökte genom stället efter något intressant och hittade en dörröpnning fast utan en dörr.

Samtidigt så hade Rhorric fört truppen frammåt, sakta men säkert och kommit fram till Merwon och dom andra två soldaterna utab några förluster eller dödskri bakom sig som tur var. Meril i mitten med dom sjuka, ledet var långt och Anatoré var längst bak och hade inte lämnat den första platån med fem st soldater(precis… dom fem som var nämda innan). Hon gav ordern om att dom fem skulle följa med henne in i grottan och hjälpa henne att ta av sig hennes rustning utav någon konstig anledning. (fråga mig inte vad som rör sig i hennes lilla huvud är allt jag säger men så här gick det till…).

Soldaterna var ju inte sena med att först titta på varandra och sedan rusa in i grottan som om det vore ett anfall ifrån fienden och dom skulle ställa upp sig i en försvarslinje och beskydda Kungen och landet. Precis som om det vore den sista försvarslinjen stod dom helt still, orädda och ädelt nästan heroiska och hade blicken fäst vid Anatoré. Hon vände sig om med ryggen mot dom och började att ge order om vem som skulle göra vad. Med nästan ett litet nedlåtande tonläge fast det brydde sig inte soldaterna om. (Men ACK så snabbt det gick att få av den rustningen kan jag säga, måste ha varit ett rekord, hehe) Kort därefter så hade soldaterna tagit va henne rustningen och hon stod där bara i linnet som räckte ner precis i början utav låren. Hon lutade sig frammåt med raka ben för att ta fram sin läder rustning, som tur var så täckte linnet allt. Men så hände det som inte fick hända! En vindpust kom förbi och ni kan själva räkna ut varför soldaterna tappade hakorna lika snabbt. Anatoré ställde sig genast upp och var helt röd i ansiktet och tittade på vakterna med ett litet underligt leende som dom inte visste hur dom skulle tolka, var hon röd i ansiktet utav ilska eller att var lite blyg? Men soldaterna ville inte riskera något så dom vände sig illa kvickt om och lät Anatoré byta om ifred.

Under tiden som detta hände och hon roade sig så stod Rhorric och Merwon och diskuterade:
R- Vi borde gå tillbaka istället för att hoppa här. Vi ha större chans mot något som vi kan hugga ner. Istället för denna idiotiska idén att hoppa över här med bår och allting. Det funkar INTE!
M- jo… men…
R- Så nu går vi tillbaka! Helt OM!
M- Vi kanske kan använda oss utav plankorna som finns i grottan som vi hade som bro innan vi satte dit bordet?
R- suck… jaja…

Så kom orden om att vi behövde plankorna som fann i grottan längst fram i ledet. Soldaterna vände på sig igen lite osäkert. (fortfarande inga dödskri i ledet. Vår GM var ganska snäll idag ändå) Ordern kom fram till Anatoré som precis hade fått på sig sina kläder och rusade iväg och skulle hämta plankorna. Väl framme vid plankorna så hörde hon dom fruktansvärda lätena ifrån orcerna (vilket jag inte kommer att nämna här. Det är det språket som talas i mordor men jag kan ta det på hur det låter för mig… Grash kro rappakalja ugh!) som är på andra sidan utav den hemliga dörren. Dörren var stängd som tur var. Hon gick med raska steg och tog plankorna och lavade dom vidare frammåt i kön utan att säga något om att orcerna hade intagit fortet. Det kommer nog att sänka moreln tänkte hon tyst för sig själv.

Undertiden så kom Teowan tillbaka till trappraset och hjälpte till med att sätta dit plankorna som dom skulle ligga och marchen över sattes i full fart. Väl framme såg Rhorric endast en väg vidare, via repbron…
Rhorric – Glöm det! Jag går aldrig över den där! Det är ju samma sak som att hoppa ner i ravinen. Kommer inte på fråga!
Teovan – Men det är ju hur lätt som helst, sade han med ett leende och sprang över.
Rhorric började frenetiskt att känna på väggarna efter någon hemlig dörr eller något. Typ en annan väg.
Rhorric – Bah, ge mig 10 man så tar intar jag fortet och håller det istället tills förstärkning kommer, har större chans att överleva där än att gå över det där! Orcer kan man hugga ner, långa fall kan man inte göra något åt.

Undertiden så hade Merwon och Teowan satt dit ett extrarep för som en slags säkerhet medans Rhorric gick och gnällde att han ville tillbaka och slåss mot orcerna och trollen. Rhorric ställde sig som vakt vid trappan ihop om att orcerna skulle komma till honom medans resten av truppen verkade med glädje gå över bron istället.

Rhorric hade tänkt ut en utmärkt plan undertiden. Om vi skulle gå tillbaka till grottan och öppna dörren och låtit dom komma till oss hade varit så mycket bättre, så mycket huggande, så mycket svingande det hade blivit. Rhorric började nästan att drägla över tanken. Han föreställde sig en trupp med soldater i den trånga grottan med spjutmän bakom sig och bågskyttar bakom spjutmännen och svärdsmän längst fram. Sicken försvarslinje det hade varit där. Dom hade inte kunnat komma så många åt gången så man hade kunnat hugga ner 3-5 st per våg.

Rhorric – Bah, nu får det vara nog!

Rhorric stålsatte sig och gick med bestämda steg mot repbron och soldaterna flyttade på sig och lät den stora krigaren komma fram. Han tog säkerhetslinan om sig och tog sakta steg för steg. Svetten bara rann nerför hans panna medans han tog ett steg, ännu ett steg… Detta var en fiende han INTE ville hugga när tänkte han. Att hugga ner denna fiende skulle innebära döden dirket.

Äntligen framme så samlade sig hjältarna sig i en grupp och bestämde sig för att undersöka vägen in i berget. Ordern gavs ut att mannarna skulel vila här sålänge medans hjältarna gick in i dörren.

Dom kom in i ett relativt stort rum som också var dåligt uthyggt. Varför lägga ner så mycket energi på att hugga ut ett rum i berget utan att finhacka det?

Väl inne i rummet så fanns det ytterligare en väg in i en gång. Längs gången fanns det samma ansikten inrispade i väggen. Samma fula och äckliga ansikte som bara stirrade på den som gick förbi. Dom hjältemodiga hjältarna gick försiktigt frammåt med Teowan i täten ständigt letande efter fällor. I den mörka korridoren känndes det bara som att det blev varmare och varmare fast dock inte obehagligt varmt som tur var. Vägen delade på sig en liten längre bit in i korridoren. Den ena vägen ledde ner till ett vattenfyllt rum, alltså trappan var full med vatten halvägs upp. Den andra vägen ledde uppåt, vilket lät vettigast för alla att ta eftersom vatten vid mordors gräns är inte så bra att vara i eller dricka av.

Halvägs upp såg Teowan att väggen där uppe var fyllt med små, små hål så han tog det väldigt försiktigt där och dom andra väntade där dom stod. Teowan smög sig sakta men vääääldigt försiktigt upp i trappan letandes efter något som kunde avlösa fällan.

Väl framme så kunde Teowan inte se något som kunde avlösa fällan, han låg längs sista trappsteget utan att röra golvet. På golvet låg även två väldigt gamla skelet som var lite mossblekna. Man såg klart att båda hade tillhört gondors arme på deras utrustning. Den ena var en soldat med svärd och sköld och kort grått hår som åren hade färgat. Det andra skelletet verkade vara äldre än den andra, han hade långt skägg och långt grått hår med lite nyans utav mossa precis som det andra skelletet hade. Den som såg ut att vara äldre hade en väska på sig med vad innehöll den egentligen tänkte Teowan.

Bakom sig hörde han plötsligt Rhorrics gapande ”Hur går det? Hittar du något?” Neee sade Teowan (dumt gjort). Plötsligt ropar Rhorric ”DUCKA!” och kastar iväg sin packväska rakt upp där rummet är med hålen på väggarna och tar skydd bakom sin sköld.

Alla duckade illa kvickt och så hördes det en ”duns” och något konstigt ljud. Något i stil med ett repljud lät. Var det kom ifrån exakt var det ingen som hörde. Men ingenting hände? hmmm sade Teowan. Rhorric suckade. Teowan sade den verkar vara ur funktion.

Yepp yepp sade Merwon och tyckte att gruppen skulle röra på sig frammåt nu eftersom Teowan sade att den verkar vara ur funktion.
Meril påpekade att det var ju en dvärgfälla? Går dom någonsin ur funktion egentligen…
Rhorric backade några steg och vägrade gå först i alla fall.
Merwon blev lite osäker när hans minne friskades upp med att det var en dvärgfälla antagligen.
Teowan blev ju dock lite osäker också. Han hade ju hört talas om deras sinnerika anordningar. Deras fällor behöver inte ens vara tryckkänsliga, utan det kan vara så illa att de bara inte släpper förbi ”fel” personer.

(Dags att fortsätta denna blog igen efter en hård natt. Aldrig mer Cardinal och en massa vodka en torsdag när man ska till jobbet dagen efter kan jag säga… never!)

Tiden bara tickade på och våra hjältar står fast vid ännu en vägkorsning (EVIL GM!!!!) skulle dom ta risken att bara klampa in och ta stryken? Eller skulle dom våga en ta en änny farligare väg? Vem vet vad dvärg dvärgarna väckte i det djupa vatten i den andra korridoren, deras huggande kan ha väckt något ännu farligare än en fälla såsom några elaka fiskar med ett stort antal tänder!?

Ute på platån så häll soldaterna på att ta sig över repbron, sakta men säkert så skicades packning över med hjälp utav rep och bårarna är ett mysterium hur dom kom över eftersom våra hjältar inte befann sig där så vet bara soldaterna hur dom lyckades med det utan att någon av dom skadade inte ramlade av under den svajiga repbron. Dom var trötta och utmattade och så fort dom kom över så satte dom sig till rätta och tog ut den välförtjänade vilan som dom hade sucktat efter så länge. Äntligen vila och ingen utav våra galna officerare i närheten, så det är lika bra att ta en vila när man har chansen innan man måste bege sig igen eller gå tillbaka och dö! Det var tankarna som gick i dom flestas huvuden men ingen vågade yttra sig för man vill ju inte utsätta sig själv för fara ifall om någon olämplig skulle höra.

Våra hjältar stod å tänkte å tänkte, plötsligt så kom någon på att fällan kanske aktiverades utav ett ord och sattes på utav ett ord. Men vad var ordet?! Teowan tog fram den kära änterhaken och satte fast den i ett rep och kastade ut den för att få in skelleten och se om dom hade någon information om det hela (eller LOOT). Rhorrics väska blev också indragen och sattes på hans rygg igen. Skelett kropparna visade tydligt att det var Gondoriskt folk, det gamla gondor märket var på soldatens rustning och sköld. Svärden dom hade på sig var gamla och väldigt fina gondor svärd. Dom var fortfarande vassa efter all denna tid dom har legat där, Merwon såg detta och tog snabbt på sig dessa eftersom han är Gondorian så passade dessa fina och välgjorda svärd perfekt för honom.

På den långhårigas kropp fann Teowan några lappar som var fallfärdiga samt tre lärorböcker verkade vara, för den som nu ville lära sig. Språken i böckerna var ett på dvärg dvärgarnas språk, dvärg dvärgarna heter visst något i stil med niggibiggis eller ninnibinni eller något annat liknande som bryter tungan när man försöker Utala det. Och i samma bok, var det även skrivit med numenoranska. Så att man skulle kunna översätta däremmellan.

Dessa niggibiggis var giriga, lata och hatade utav alla. Anledningen? måste väl vara deras nanmn inte gick att utala eller att det var så himla fruktansvärt. Undra hur det lät när dom pratade egentligen? Dom var slarviga med uthuggandet utav deras boningar, ville/orkade inte gräva efter skatter så dom stal saker istället. Men ryktet går att dom är utdöda eller nära till. Undra varför egentligen?

Anatoré var väldigt snabb med att roffa åt sig böckerna och började studera dom. Medans Teowan försökte titta på lapparna som gamlingen hade hållit om så länge. Tre lappar med tre olika tecken som såg ut som kejserlig numenoranska men ändå inte? Det fanns likheter med tecknen på lapparna och i en utav böckerna. Fanns inte en chans i Midgård att man förstod vad som stod i boken med mini dvärgarnas språk men som tur var så sammarbetade Teowan, Meril och Anatoré med att försöka hitta ordet i böckerna (tärningar rullas för ett litet kunskapstest). Anatoré bläddrar snabbt genom vissa sidor medans Meril och Teowan protesterar lite men Anatoré säger till dom med sin finförnämta stämma att dom har fel och med hennes adliga karisma. Så blir dom andra två tysta och tittar på varandra och sedan tittar dom på Anatoré med ett stort leende och nickar glatt på huvudet och säger ”mmm, du har säkert rätt, det blir säkert bra det här).

Teowan och Meril ville ju så gärna säga till Anatoré att hon bläddrar förbi dom viktiga sidorna men dom visste att hon ändå inte skulle lyssna. Merwon och Rhorric stå otåligt och väntar på att dom ska lösa problemet, det tar ju en sådan tid. Hur svårt ska det vara egentligen? Hon går runt och skryter om att hon är adlig och att vi skulle vara hennes vakter och då borde hon ju har en adlig utbildning eller?

Helt plötsligt så reste Anatoré på sig och sade ”Nu vet jag!” sen blev det tyst…
Merwon fräste till lite ”Vad vet du?”
Snorkigt svarade Anatoré ”Lapparna måste ha något med fällan att göra”.
”Vi vet!” fräste Teowan och Meril

Efter mycket tänkande, funderande, kliande i håret, konstiga ansiktutryck och framförallt konstiga ljud i tappra försök att utala rätt ord så skriker Rhorric återigen ”DUCKA!” och så kastar han väskan och gömmer sig bakom sin sköld kvickt och dom andra blir också ett med golvet. Denna gång hände ingenting heller. Inte ens ett ljud kom.

Rhorric tröttnade och gick ut till platån och gav ordern om att INGEN får hugga ner repbron ifall vi måste ta oss dit igen (fast egentligen så hade han hoppet uppe att orcerna skulle komma den vägen så att han fick något vettigt att göra) Han satte även ut olika vakt positioner. Efter att detta hade blivit gjorts så kom dom andra ut ifrån grottan. Rhorric höjer ena ögonbrynet och frågar
Har ni klurat ut det nu?

Neeee svarar Anatoré

Nehe? vad gör ni här då?

Vi satte två soldater på det. De har studerat ett liknande språk… och kan kanske med tid klura ut hur man uttalar orden på lapparna…

Suck…

Sen hände det en del konstiga saker… Måste ha varit något i luften eller i tjaaa nånting måste det har varit. För att dom kvinnliga hjältarna fick hjärnsläpp.

Anatoré rantade runt och lagade mat, sydde lite strumpor och lagade strumpor.
Meril sprang runt och hoppade och skrek att hon ville klättra lite.

Rhorric blev ännu en gång påmind varför man inte ska ha kvinnor med sig på fält. Dom blir ju helt tokiga och galna, deras rätta jag visas ju då. Liksom kolla på Anatoré lagar mat och syr. Meril… uhm… tjaaa… vad ska man säga? Rhorric vände sig om ihop om att någon orc precis nu skulle anfalla honom men han blev besviken igen, fortfarande inga orcer där.

Tiden gick medans gruppen gjorde det dom gjorde och dom två soldaterna försöker lösa det hela med fällan. Efter ett tag kom soldaterna ut och sade att dom hade antagligen löst det. Så gruppen samlades vid fällan och soldaterna beskrev ordet dom antog skulle vara rätt ord. Teowan fick säga ordet. När han väl sade ordet hördes det ingenting ifrån väggen eller taken. Som om det inte hade nån effekt.

Men dess effekt måste någon ta reda på. Teowans hjärta bultade snabbare och snabbare och pulsen överröstade tankarna i huvudet. Men han fattade mod och och tog några försiktiga steg upp på golvet där skelleten hade legat och vilat i all evighet. Dödade av fällan. Nergjorda små giftpilar som spottats från väggens hundratals grymma ansikten. Led dom länge? Var det smärtsamt? Var det ett grymt gift som användes? De kanske låg där i flera dagar och kved? Många tankar for genom Teowan, tills han insåg att han nog stått på platformen i en minut. Utan att det hänt nåt. Teowan pustade ut och insåg att orden uttalats rätt och fällan deaktiverats.

Från platformen ledde gången vidare upp för en trappa.  Ett gigantiskt fult stenhuvud var placerat rakt där uppe. Lagom stort för en jättesten att rulla ut ur. Eller lava. Eller miljoner med pilar. Något nervöst fortsatte Teowan uppåt, men inget hände. Fällorna var verkligen deaktiverade. Väl uppe för trappan var där en korridor som väntade. Teowan smög sig längs korridoren och i slutet såg han en dead end! Allt detta för att inte komma nån vart? Teowan testade det gamla öppningsordet som fungerat vid fortet. Och mycket riktigt, dörren öppnades.

Teowan smög sig ut ur dörren och såg ett stort torn som hade en ”U” formad mur omkring sig. Där fanns facklor vid porten och en häst. Han blev ett med skuggan och smög sig fram och kollade läget men kunde inte se att där fanns något livstecken förutom hästen intill tornet. Tills något eller någon rörde sig högt uppe där uppe på tornet…

Rackabajsaren i Tornet

Förvirringen och tystnaden bland orcherna på slagfältet när trollen föll tände nytt hopp i de trötta soldaternas ögon, Rhorric tog tillfället i akt och klättrade upp på en fallen pelare för att alla skulle kunna se och höra honom.

Med allas blickar vända mot Rhorric var det inte många soldater som såg att Anna-Tore och Meril tillsammans bar iväg kaptenen mot sjukstugan som hade fallitihop av skadorna han tidigare hade ådragit sig.

Rhorric höll ett eldigt tal om att hela Gondors framtid vilar i soldaternas vapenburna händer och att idag ska orchblodet färga slättens gräs! Lagom till att Rhorric skulle delge soldaterna sin plan om att anfall är bästa försvar och att det är bättre om fienden möts utanför murarna, så har Annatore tagit plats intill Rhorric och avbröt honom med tal om den ljusa framtiden – vilket höjer soldaternas moral ännu mer. Och till sist höjs vinbägarna i skålen för Gondor.

I samma stund som bägarna töms, ljuder hornen utifrån och trummornas dova dunkande blandas med orchernas vilda attackvrål. Pilar börjar falla över borgen och luften som förgiftats av den mörka askan från vulkanen innifrån Mordor känns ännu svartare än den gjort tidigare.

Mervorn spanar mellan pilregnen ut över slagfältet och får syn på den storvuxna orchen som verkar leda trupperna. Mer som en reflex än som en tanke läggs en pil på strängen; Mervorn tar sikte, spännerbågen lite till, bara lite till, 830 fot ett omänskligt avstånd även för Mervorn – vrålen från slagfältet, pilarna i luften, skriken av döende soldater kanske var det som fick Melvorn att tappa koncentrationen och spänna bågen tills den grad att muskelfästet i vänstra armen gick av och han med ett skrik faller ner på marken med handen om sin förstörda axel.

Samtidigt på murarna gör soldaterna sitt jobb och orcher faller många, trots att de är numrärt vida överlägsna. Men Gondors soldater faller även i en hög takt och Rhorric inser att det är läge att dra sig tillbaka till tornet när han ser att de tillfälligt reparerade murna börjar vika.

I tornet barrikeras dörren med hjälp av några bastanta ekbord och soldaterna gör sig beredda. Borggården fylls snart av orcher, trappan tänds fyr på så de inte lätt ska ta sig in i Tornet. Från andra våningen börjar halmmadrasser indränkta i olja tändas eld på och kastas ner på trä trappan som leder upp till tornet för att förhindra orchernas frammarch, detta får dem att backa och söka nya vägar, via taket och med änterhakar kommer nästa våg. Meril och Teovan tar sig till taket och med yxa avvärjer de orchernas försök att ta sig upp.

Många orcher nedgörs på borggården av skickliga bågskyttar. Wargar som circulerar borggården för att mana orcherna att ta sig in skadaskjuts, så att de av ilska tuggar upp orcher. Ledaren skuts även i tumultet ner och ledarlösa så inser orcherna snart att situationen är ohållbar. De drar sig tillbaks för att omgruppera och återkomma med krigsmaskiner.

Hjältarna inser att de inte kommer att kunna stå emot ännu en attackvåg i tornet, så med bårar och väskorna fulla med proviant görs soldaterna redo att evakueras via den hemliga tunneln under tornet, mot en plats dold i mörkret bland bergen, säkerhet? kanske…