Rackabajsaren i Tornet

Förvirringen och tystnaden bland orcherna på slagfältet när trollen föll tände nytt hopp i de trötta soldaternas ögon, Rhorric tog tillfället i akt och klättrade upp på en fallen pelare för att alla skulle kunna se och höra honom.

Med allas blickar vända mot Rhorric var det inte många soldater som såg att Anna-Tore och Meril tillsammans bar iväg kaptenen mot sjukstugan som hade fallitihop av skadorna han tidigare hade ådragit sig.

Rhorric höll ett eldigt tal om att hela Gondors framtid vilar i soldaternas vapenburna händer och att idag ska orchblodet färga slättens gräs! Lagom till att Rhorric skulle delge soldaterna sin plan om att anfall är bästa försvar och att det är bättre om fienden möts utanför murarna, så har Annatore tagit plats intill Rhorric och avbröt honom med tal om den ljusa framtiden – vilket höjer soldaternas moral ännu mer. Och till sist höjs vinbägarna i skålen för Gondor.

I samma stund som bägarna töms, ljuder hornen utifrån och trummornas dova dunkande blandas med orchernas vilda attackvrål. Pilar börjar falla över borgen och luften som förgiftats av den mörka askan från vulkanen innifrån Mordor känns ännu svartare än den gjort tidigare.

Mervorn spanar mellan pilregnen ut över slagfältet och får syn på den storvuxna orchen som verkar leda trupperna. Mer som en reflex än som en tanke läggs en pil på strängen; Mervorn tar sikte, spännerbågen lite till, bara lite till, 830 fot ett omänskligt avstånd även för Mervorn – vrålen från slagfältet, pilarna i luften, skriken av döende soldater kanske var det som fick Melvorn att tappa koncentrationen och spänna bågen tills den grad att muskelfästet i vänstra armen gick av och han med ett skrik faller ner på marken med handen om sin förstörda axel.

Samtidigt på murarna gör soldaterna sitt jobb och orcher faller många, trots att de är numrärt vida överlägsna. Men Gondors soldater faller även i en hög takt och Rhorric inser att det är läge att dra sig tillbaka till tornet när han ser att de tillfälligt reparerade murna börjar vika.

I tornet barrikeras dörren med hjälp av några bastanta ekbord och soldaterna gör sig beredda. Borggården fylls snart av orcher, trappan tänds fyr på så de inte lätt ska ta sig in i Tornet. Från andra våningen börjar halmmadrasser indränkta i olja tändas eld på och kastas ner på trä trappan som leder upp till tornet för att förhindra orchernas frammarch, detta får dem att backa och söka nya vägar, via taket och med änterhakar kommer nästa våg. Meril och Teovan tar sig till taket och med yxa avvärjer de orchernas försök att ta sig upp.

Många orcher nedgörs på borggården av skickliga bågskyttar. Wargar som circulerar borggården för att mana orcherna att ta sig in skadaskjuts, så att de av ilska tuggar upp orcher. Ledaren skuts även i tumultet ner och ledarlösa så inser orcherna snart att situationen är ohållbar. De drar sig tillbaks för att omgruppera och återkomma med krigsmaskiner.

Hjältarna inser att de inte kommer att kunna stå emot ännu en attackvåg i tornet, så med bårar och väskorna fulla med proviant görs soldaterna redo att evakueras via den hemliga tunneln under tornet, mot en plats dold i mörkret bland bergen, säkerhet? kanske…