Teovan och Mervorn bestämde sig för att det skulle vara en bra ide att höra med Thannadirian om han ville hjälpa alven vi tagit med oss. De hade fått hör att han skulle vara en utmärkt helare. Men han sa att där inte var mer han kunde göra mer för alven. Det han kunde var redan gjort och de ende som skulle kunna hjälpa honom var i alvernas stad och han skulle snart bege sig dit.
Mervorn frågade – Tar ni med er honom dit så han får den rätta vården han behöver?
Thannadirian – Jo det ska jag göra för att det är den enda chansen han har. Han kommer med all sannolighet avlida om han inte kommer till vårt folk som kan mer om läkandets konst.
Mervorn – Ja bra då följer vi med när beger vi oss.
Thannadirian tittade misstänksamt på de båda soldaterna och sa – Jag måste säga att jag inte gillar iden men jag antar att jag inte kan övertala er att stanna. Vägen är svår och jag hade tänkt att smyga ut i skydd av natten. Det är inget man gör med 40 mannar i släpptåg. Speciellt inte när hälften är skadade och vissa kan inte ens tar sig fram på egna ben. Vad kan du bidaga med till hälp? Vad kan du Mervorn?
Den frågan var han inte beredd på. – Vi är en militärisk enhet av Gondor.
Thannadirian tittade skeptiskt på honom. – Det må så vara men vi ska ta oss förbi många orcher som alla ser lika bra natt som dag och vi kommer att befinna oss i deras territorium. Vi måste i så fall hitta en annan väg.
Thannadirian – Varför är ni så angelägna om honom. Jag kan ta honom dit snabbare och enklare om jag ger mig av själv.
Mervorn – Han har information som vi måste ta del av. Han var utskickad av alvlorden Isyr på ett viktigt uppdag. Han skulle lämna en gåva till Minas Anor.
Thannadirian – Vad vet ni om kungars affärer och deras gåvor? Detta kan inte stämma. Ni är ju vanliga soldater. Var är resten av hans grupp och vilken väg tog de?
Mervon -De tog vägen genom Mordors berg, men blev förledda och tagna i ett bakhåll.
Thannadirian -Mordors berg? Kung Isyr måste ha gjort en missräkning om han tror att man kan ta sig över dessa berg. Varför skulle ha skicka någon som förleds så lätt?
Mervorn -Alven sa något om en sång som lockade dem på villovägar.
Thannadirian -Vad var naturen av denna gåva?
Mervorn – En träask.
Thannadirian – En träask säger du. En ringa gåva. Jag måste genast tala med honom. Vi ger oss av om några timmar. Det bästa hade varit om vi gav oss av själva men det går inte. Det är min närvaro som hindrar orcherna från att invadera fortet.
Mervorn – Känner du till genomgången i berget? Där finns en vattenfylld trappgång neråt.
Thannadirian -Nej. Jag gillar inte av vara under mark. Även om det finns alver som bor under marken tycker det flesta inte om det.
Merorn – Det kan vara en väg ut.
Theovan -Den leder till Gûrthang som vi kom ifrån.
Mervorn – Vi måste hitta en väg ut för vi kan inte lämna kvar manskapet. Det vore som att lämna dem till döden själv.
Thannadirian – Det låter som om ni mest gissar. Jag kan inte lämna min post här. Ni får undersöka om det är en bra väg ut.
Mervon -Då har vi en plan.
Thannadirian – Ja sen smyger vi ut vid rätt tillfälle och dödar det som kommer i vår väg.
Teovan – Hur långt måste vi gå innan vi har kommít förbi alla fiender.
Thannadirian – Flera km och vi måste vara lätta på foten. Du ser ut att vara det Teovan men inte du Mervorn.
Mervorn – Nu ska vi inte spilla mer tid.
Thannadirian – Ge er av. Jag är tveksam om detta kommer att fungera. Det kan vara bortkastad tid. Hittar vi en annan väg tar vi den från detta fruktansvärda torn måste vi ta den. Kom i håg att jag ger mig av om några timmar.
Teovan och Mervorn anslöt sig till sina vänner och berättade för dem om sitt möte med Thannadirian.
Innan de gick frågade Mervorn om Meril kunde simma.
– Jo jag kan hålla mig flytade och simmar hyfsat bra, men jag tycker inte om det. Mitt senaste besök i vattnet höll på att sluta i katastrof. Jag ska göra mitt bästa eftersom det inte växer några träd i närheten.
– Ska vi anfalla nu? Jag tyckte någon sa det? undrade Rhorric.
– Nej vi ska undersöka om vi kan använda oss av gången vi hittade, sa Anatoré.
– Samla mannarna så stormar vi tornet! Vi har många svärd som vill slåss! Välj ett håll Anatoré så stormar vi! Vi skulle behöva ett sammankallningshorn…
Rhorric stormade iväg för att leta rätt på ett.
På vägen till gången passerade de en en vakt som berättade att Rhorric måste vara galen. Han har blivit tokig meddelar vakten som såg helt hysterisk ut. Vännerna gick under tystnad till trappan med det svarta kalla vattnet.
Väl frame kastade Teovan en sten i vattnet. Alla backade snabbt tillbaka. Inga tentakler kom fram från vattnet och en ljudlig lättnadets suck kom från gänget. Vattnet var ungefär 2 1/2 meter djupt, svart och iskallt. Att simma med rustningen på är nog inte rådigt, så efter att Meril tagit av den stod hon nu i bara mässingen. Av säkerhetsskäl bande de fast ett rep runt midjan och bestämde att om hon fick problem skulle hon rycka i repet.
Efter att ha tagit ett par djupa andetag och tänkt att ”detta kommer att gå som en dans, inga problem detta klarar jag”, dyker hon ner och blev helt överraskad. Detta hade hon inte varit förbredd på. Det iskalla vattnet var obeskrivligt smärtfullt. Vattnet var nära fryspunkten och huvudet kändes som om det skulle explodera. Meril blev helt helt blind och hon hade problem att hålla sig nere i vattnet. Hon flöt upp och skrapade sin rygg mot taket. Det bulltade i öronen och det sprängde i lungorna.
Mitt i all smärta kände hon hur någon eller något började dra i henne. Paniken hade kommit. Meril började sprattla och nu märkte hon att hon satt fast. Repet som skulle varit hennes livlina höll nu på att bli hennes död.
Resten av gruppen som stod och väntade insåg att något har gått galet. Ingen av dem kunde egenligen simma men Anatoré hoppade hjältemodigt i. Hon ångrade sig dock snabbt – smärtan var fruktansvärd, men vad gör man inte för sina vänner när de är i nöd? Hon tog tag i repet och började följa det. Meril började samtidigt att försöka ta sig tillbaka men kom inte så långt. Framför henne kände hon att vägen tillbaka hade blivit avstängd av en vägg. Nej! Jag måste ha utlöst en fälla! Den här vägen är helt avspärrad (hon kan ju inte bara ha simmat fel väg neeeej då).
Teovan och Mervorn började att försöka dra upp Meril. De tog i med alla sina krafter men efter ett jättekrafttag flyger båda handlöst bakåt med ett avslitet rep i händerna. Samtidigt tog Meril fram sin kniv med stora svårigheter. Kylan gjorde att händerna vill inte lyda henne men som av ett under fick hon fram den och lyckades skära sig loss.
Teovan började ropa ordet som desarmerade den förra fällan men det verkade inte hjälpa.
Anatoré böjade även hon nu känna paniken komma och försökte simma tillbaka . Hon följde repet när det helt plötsligt rycktes ur hennes händer. Skinnet slets av hennes händer och smärtan i händerna gjorde att hon tappade orienteringenhelt och även hon stötte på en vägg. – Fel väg, hur ska jag nu hitta ut? – tänkte hon lite pragmatiskt
Under tiden sprang Mervorn och hämtade filtar. Väl inne i fortet hörde han att Rhorric hade hittat ett horn och visste hur man använder det. Men Mervorn struntad i detta och var snabbt tillbaka i grottan. Teovan informerade Mervorn som snabbt tog det avslitna repet och band det om midjan på Teovan för att göra sig klar att hoppa i för att förska rädda de två som helt klart var i nöd. Även Teovan fick känna av det nollgradiga vattnet och började simma ner efter Anatoré. Han hittade henne snabbt och hjälpte henne upp till ytan. Väl ovan vattenytan började Anatoré att kräka upp allt vatten som hon fått ner i lungorna. Hon skakade häftigt av kylan och var alldeles blåsvart om läpparna. Teovan insåg att Anatore snabbt måste få upp värmen om hon skulle överleva och tog snabbt av sig sina kläder och hennes för att dela kroppsvärme. De drog på sig de båda filtarna som Mervorn tagit med sig.
Nu var Anatoré i säkerhet, och Teovan såg inte ut att klara ett dopp till, så då hoppade Mervorn hjältemodigt i för att försöka rädda Meril. Han tänkter att det måste var så här det känns att gå genom Mordor utan sin båge. När han simmat en blit stötte han på väggen som gjorde att Meril inte kunde ta sig tillbaka. Han bestämde sig för att försöka hitta en annan väg runt om. Man kan undra varför inte Meril tänkte på den iden men å andra sidan är hon inte så smart. Han kom runt väggen och tyckte sig känna att Meril var snett ovanför honom men han hade svårt att orientera sig även han. Han började även få dåligt med luft och började andas in vatten. Smärtan var stor när vattnet kom ner i lungorna, men där i förvirringen tycktes han ana en yta ovanför. Luft fanns där uppe!
Under tiden satt Teovan och Anatoré och värmde varandra. Anatoré fick snart tillbaka känseln och kontrollen av kroppen och bestämde sig för att det nog var en bra ide att hämta folk som kunde hjälpa till. Det hade gått flera minuter sen Meril försvann ner i vattnet och hon hade inte sett Mervorn komma tillbaka heller. Hon reste sig på ostadiga ben och började gå mot tornet. Teovan stannade kvar och hoppades att vännerna fortfarande levde.
Mervorn simmade mot vad han trodde var Meril. Han kände sig fram och hittade hennes ansikte. Med en kraftansträngning tog han en tag om henne och drog upp henne till ytan. Väl upp började Meril hosta och fräsa så det ekade i grottan de kommit till.

Grottan Meril och Mervorn kommer till
En sak var säker i alla fall – om detta rum hade varit fyllt med orcher hade de inte undgått att de kommit. Men som tur var var grottan tom bortsett från en liten stenö som fanns i mitten. Grottan var cirka 40 m bred och drygt 5m upp till taket. På ön fanns det en pellistad men ett järnställning runt om. På toppen av den satt ett klot som lyste. Mervorn drog med sig Meril upp på ön. Han gav första hjälpen och försökte gnugga henne varm.
Det var onaturligt varmt här inne i grottan, men det var tröstande efter den kalla simturen. Cirka 45 grader varmt här och det vita klotet gick inte att titta på utan att det sved i ögonen. Det var mycket hett. När Mervorn försökte närma sig det hörde han ett högt brummande inne i huvudet. Den tycktes värma upp grottan och när han försökte röra vid den brände han sig så snart han kom i närheten av den.
Under tiden hade Anatoré kommit fram till fortet och möttes av Camorran. Hon berättade snabbt vad som hänt vi den vattenfyllda gången men fick inte den respons hon förväntat sig.
Camorran – Jaha, det var ju synd. Du får komma med här så ska du gå och lägga dig. Du är helt genomblöt tös. Det här går inte.
Anatoré hörde Rhorrics tutade uppifrån och kallade på honom. Camorran hade bestämt sig och böjade putta henne framför sig och in på sitt rum. Anatoré protesterade så gott hon kunde, men utan framgång.
– Nu ska du lägga dig, sa han och stängde dörren till sitt gemak.
Han tog av henne alla kläderna och stoppade ner henne i sängen. – Så! Nu ligger du här och vilar.
Anatoré – Ni måste skicka folk som hjälper mina vänner.
– Ja ja, drick nu detta, sa Camorran och gavr henne ett stort krus. Drick detta så sover du hela natten.
Sen lämnade han rummet för att leta rätt på Rhorric, för att slå sönder han med hornet, eller åtminstone hornet i alla fall.
Inne i grottan fanns det något skrivet på väggarna. Meril som kommit på skakiga fötter försökte läsa vad det stod, kom snabbt fram till att det var skrivet på dvägiska och att hon inte hade en aning om vad betydelsen var. Mervorn försökte igen med att säga lösenordet (detta har blivit nästan något som sägs per automatik en gång i kvarten ungefär) men inget hände denn gången heller. I stället började han leta efter en utgång ur denna grotta.
Han hittade fyra stycken, en i var riktning. Sen tog han fram sin kniv och ristade en pil mot den gången som han kom i från. Nöjd med att han hade kommit på ett sätt som gjorde att han alltid kunde hitta tillbaka dit han kom ifrån bestämde han sig för att rikta sin uppmärksamhet mot den lysande kulan. Han rev av en bit tyg och la på kulan men kulan var så varm att tygstycket började brinna med en gång.
Mervorn ställde sig upp och tittade sig om kring. Han bestämde sig för att undersöka en av tunnlarna. Det var ca tio centimeter mellan taket och vattennivån så det var inga direkta problem att ta sig in i tunneln efter att han kom på att ryggsim var sättet att ta sig fram om man inte ville slå i huvudet hela tiden.
Längst inne hittade han en dörr som var stängd. Vad kan finnas på andra sidan? Det är nog bäst att binda fast sig här i reglen i fall allt vatten skulle få för sig att rinna ut. Han ville inte följa med strömmen i så fall. Sagt och gjort. Han öppnade dörren och med en enorm kraft slungades han ut när vattet började storma ut. Strömmen som bildades var stark och han hamnade under vattennivån. Meril hörde hur vattnet börjader sugas ut från det håll Mervorn simmat.
Vid trappan stod Teovan och väntade rastlöst och till sin förvåning såg han hur han nu kunde se fler trappsteg ovanför vattnet. Han räknade dem igen.
Jag måste ha blivit galen, tänkte han och räknade igen. Vänta nu jag har det! Jag räknar inte så bra. Jag måste ha något hjälpmedel. Hmmm sist det gick bra använde jag mig av grisar. Ok jag sätter en gris på varje trappsteg och räknar grisar istället. Logiskt. En gris, två grisar – stå still när jag räknar!! vrålade han till sina fantasigrisar. Tur att ingen såg honom.
Mervorn försökte se bakom sig. Han kunde se att det fanns öppningar bakom honom som var ungefär en halv meter breda. Han vågade inte riskera att åka med strömmen så han fortsatte att hålla sig kvar fastän luften i lungorna var slut och han kände att han börjar drunkna. Meril började nu inse att något var tvunget att göras. Hon såg sig snabbt omkring. Hur kunde hon få vattnet att sjunka undan snabbare? Hon kunde inte ta sig till Mervorn för strömmen var alldeles för stark.
Ett snabbt beslut behövde tas. Att undersöka om det gick att öppna fler dörrar så strömmen blev svagare där Mervorn var var det enda hon kom på. Vattnet hade nu sjunkit undan en bra bit så det var inga problem att ta sig till den tunneln som var mitt emot den Mervorn gått in i. Även i denna tunnelns ände fanns det en dörr. Meril band fast sig med repstumpen som hon fortfarande hade om midjan i regeln. När hon var klar tog hon ett djupt andetag och öppnade dörren.
Vattnet började forsa ut även här och Meril flög med strömmen. Den enda skillnaden var att Meril var längre än Mervorn och lyckades därför hålla huvudet ovan vattenytan. Inne i rummet som dörren ledde till hördes ett ursinnigt vrål som fick nackhåren att resa sig. Hoppsan! Det bodde tydligen någon här. Bara han inte kommer hit och ska ta ut sin hämnd för att jag vattenfyller hans hem tänkte Meril och höll en tumme.
Inne i fortet höll Rhorric tal för mannarna. Alven talade upprört på sitt språk. Helt klart var de inte nöjda med situationen och vi kan väl bara anta att de inte höll några vackra hyllningstal för Rhorric. Camorran satt uppgivet och bara skakade på huvudet. Han hade inte kunnat ta hornet från Rhorric som hela tid höll takten till mannarna, som fick göra de mest besynnerliga övningar. Den enda pausen de fick från hornet var när Rhorric berättade med inlevelse hur de skulle storma orcherna.
När ha fick syn på Anatoré vrålade han att hon skulle föregå med gott exempel och falla in i ledet. Han sa till någon annan att ta över. ”Inom kort kommer vi att anfalla orcherna.” Anatoré försökte förklara för Rhorric att Mervorn och Meril behövde hjälp.
– De har varit under vattnet länge och kanske är döda. Jag skickade en man för att hämta dig men du kom inte, sa Anatoré till honom.
Rhorric – Vad säger du? Skickade du någon som skulle hämta mig. Jag har inget hört. Peka ut honom så ska jag straffa honom!
Anatoré var inte beredd på detta. Vad skulle hon säga nu. Hon hade ju inte skickat någon. Skulle hon erkänna att hon ljugit eller bara peka ut någon oskyldig. Hon valde ett mellanläge.
– Han är inte här, sa hon och försökte se oskyldig ut.
– Men alla är här utom två! Rhorric sa åt två man att gå och avlösa vakterna som inte var här. Hur ser du ut! var är rustningen? Gå genast och ta på den. Du måste föregå med gott exempel.
– Nu är det så att jag är av nobel börd och därför är jag i högre rang än du så jag klär mig hur jag vill! Sa Anatoré förargad.
– Jo det är sant. Och så lät Rhorric det vara för att inte tappa anskiktet mer inför mannarna.
När de kom tillbaka sa Rhorric – Nå vem av dessa två är det?
Anatoré – Nä det är ingen av dessa heller.
– Va står du och håller dem bakom ryggen?! Har du blivit en vekling? Straffa dem båda med 10 piskrapp!! vrålade Rhorric.
Anatoré gjorde allt för att försöka hindra de andra mannarna från att binda upp dem vid prygelpålen men utan framgång. Samtidigt berättade hon vad som hänt vid nedgången.
– Kan du inte skicka åtminstonde några mannar som kan simma att hjälpa dem?
– Jo det kan jag men sen har jag inte tid till detta tramset. Peka nu ut den skyldige.
Anatoré som hade tagit med sig bägaren hon fått av Camorran räckte kruset till Rhorric.
– Du ser lite törstig ut. Drick det här.
Rhorric svepte allt i en sväng och slickade sig om munnen. Han såg snurrigt omkring och tuppade av. Anatoré befallde att mannarna inte alls skulle ha några rapp och de blev frisläppta.
De fyra mannarna som Rhorric skickat för att hämta resten av gänget kom fram till Teovan som såg riktigt galen ut vid detta laget.
– Kom med här! Rhorric har beordrat att vi ska hämta dig…
– Jag kan inte lämna detta. Mina vänner håller nog på att drunkna. Grisarna stannar inte där jag säger och jag får plats med mer grisar hela tiden. Du där sluta trampa på grisen! Akta!!
Mannarna tittar på varandra frågande. – Vi tror att det är bäst om du följde med nu.
Mervorn stretade emot men de bar i väg honom ändå och inte förrän de var tillbaka vid tornat satte de ner honom.
– Är det någon som kan simma här? vrålade Mervorn till mannarna, Jag behöver fyra personer!
Åtta räckte upp en hand.
– Bra, kom med här, sa han till alla åtte. Vi måste rädda Mervorn och Meril.
På vägen tillbaka till gången uppdaterade Teovan dem om vad som hänt. Väl frame samlade Teovan ihop grisarna så att han kunde räkna trappstegen. Han bad soldaterna att vara försiktiga. Med grisarna.
Anatoré ville inte skicka ner mer folk i vattnet utan ville hellre att de skulle vänta tills vattnet sjunkit helt men det örat ville inte Teovan lyssna på.
– Tänk om de drunknar och vi kan rädda dem om de går ner nu.
– Vad finns där nere? frågade en av mannarna. Kallt och svart vatten.
– Vägen har blivit blockerad på några ställen. Simma och se hur långt du kan komma. Men var beredd på att det är nästan nollgradigt vatten, sa Teovan.
– Kallt är det säkert men jag är säker på att det inte är så kallt som hemma. Jag är van sa soldaten. Han försvann ner i vattnet.
Mervorn var vid detta laget totalt utpumpad. Han hade svårt att andas och låg bara och flöt på ryggen, Turligt nog hade vattnet sjunkit tillräckligt. Men han kunde inte röra sig av all utmattning. Någon tog tag i honom och sa med en lugn mansröst: Ta det lungt. Allt kommer att bli bra.
Grottan var nästan helt tömd på vatten. Ön som var i mitten fanns nu högt från vattennivån och gick inte längre att nå. Vrålet från dörren Meril öppnade hade tystnat och Meril bad en stilla bön att den skulle ska vara död så den inte kom tillbaka för att hämnas. Hon började simma till mitten av grottan igen och såg soldaten med Mervorn som för hennes blick sår illa ut däran. Hon gjorde vad hon kunde för att få ut vattnet ur hans lungor. Mervorn fick tillbaka medvetandet och satte sig upp.
Soldaten såg på honom och sa: Jag ska hjälpa dig tillbaka. Om du bara kan hålla andan så ordnar allt sig.
Det var nog det enda jag skulle orka nu, tänkte Mervorn. Han nickade tyst och instämmande. Soldaten hjälpte de båda tillbaka till sina vänner. Meril var helt överlycklig över att vara i livet och bestämde för att aldrig mer simma. Jag tror inte jag ens ska duscha sa hon till alla närvarande.
Grisarna skringrades när den simkunniga soldaten kom tillbaka med Mervorn och Meril. Mervorn såg fortfarade dålig ut så med gemensama krafter vände de upp och ner på honom och fick ut det sista vattnet. Teovan prisade den store Eru och tackade grisarna för deras insats. Men nu hastade det!
Alla samlades på gården vid tornet. Rhorric sov fortfarande där de lämnat honom. Thannadirian meddelade att timmen var slagen och det nu var tid att ge sig av.