Månad: juni 2008

Mörkret ligger tungt över nejden. Askan inne från Mordor sträcker sig så långt ögat kan nå, den förmörkar himlen, lungorna, öronen och sinnet. Det obehagliga lugnet har igen brett ut sig igen efter blixtanfallet på orc-patrullen. En strimma av hopp har tänts hos mannarna. Ska de lyckas ta sig härifrån?

Tystnaden bryts kort av en kråka som förtjust kraxar till när den dyker ner på en av de nyss dödade orcherna. Men inte många kråkor följer efter, trots att flertalet cirkulerar området. De tar några varv runt tornet, muren och soldaterna och kraxar olycksbådande.

Som om de vet att de snart kommer få en bättre måltid, tänker Teovan pessimistiskt när han hör kråkorna kraxa mellan varandra.

.

Meril, Teovan, Mervorn och Anatore har satt sig lite avsides för att diskutera fortsättningen på utbrytningen.

”Vi måste ju ha en plan nu?” frågar Meril och tittar hoppfullt på sina vänner. De fyra tittar lite nervöst på varandra. Teovan börjar obekvämt skruva på sig. Mervorn tar fram en pil och ser ut att studera den.

Anatore upprepar sin idé hon hade innan anfallet av orc-patrullen. ”Soldaterna är till för att skydda oss, dom viktiga. Vi skulle lätt kunna smyga förbi, bara dessa 20 anfaller orcerna. Inga problem!”

Teovan börjar invända igen mot hennes idé och kommer med argument som ”medmänsklighet”, ”godhet”, ”samvete”, ”att kunna leva med sig själv sen” – ord som för blott en månad sedan inte betydde något för Teovan. Argumenten biter inte på Annatore. Hon tappar dock snabbt intresset och svassar bort till den lärde Camorran som hon finner vara bättre sällskap och av större intresse än anfallsplaner.

De tre kvarvarande hjältarna stirrar ner i marken ett tag. Men efter ett tag uppstår en diskussion. Sakta men säkert formar våra hjältar en storslagen plan:

Hälften av styrkan ska skickas upp för klipporna över elit-orcernas läger, där Teovan smög sig förbi tidigare. Där ska de vänta på signalen för att skicka ner ett pilregn över orc-lägret.

Men innan dess ska större delen av orcernas läger på vägen vara tömt på orcer. Meril, Teovan och Mervorn ska nämligen skapa tumult genom att skicka in orc-pilar från sänkan in i orc-lägret på vägen. Så att orcerna ska tro att de är anfallna av andra orcer, ur ett annat läger som ligger lite längre bort. Och förhoppningsvis agera på det. För är det nåt som våra hjältar fått höra om orcher, så är de att de vanligtvis inte kommer överns mellan grupperna.

Under tiden ska de sårade, svaga och resten stå borta vid vägkröken och ta tillfället i akt när lägret är rensat. Då ska de rusa fram och förbi.

Sagt och gjort, planen sattes i rörelse. De starkaste och dugligaste som verkar klara en klättring bland klipporna – och som kan hantera bågar skickas iväg för att inta sina positioner högt över orc-lägret. Det beräknas ta dom upp emot en timme att ta sig dit tysta och osedda.

Tre lämpliga orc-utstyrslar plockas fram till våra hjältar och de börjar klä ut sig. Meril har lite problem eftersom hon egentligen är för stor för en orc, men de lyckas få det att se ok ut. Teovan som fått chans att studera orcer på nära håll nu på sistone instruerar sina vänner hur de ska bete sig. Kusligt bra, tycker Meril.

Teovan är till och med så ivrig att kunna mer om orcer att han ber Camorran lära honom hur man säger ”Dom anfaller” på orciska. För att krydda lite.

.

Efter en lämlig stund ger sig våra tre modiga hjältar iväg upp mot vägen. Smyger in till kanten och ner i sänkan för att undgås att ses av orc-lägret på vägen. Längre fram hittar de ett lämpligt klippblock att ligga och trycka intill.

Teovan kastar en blick runt hörnet på klippan. Det ser ut som vi härifrån skulle kunna sätta några pilar i två av vakterna till orc-lägret, viskar han till Meril och Mervorn.

Precis när Teovan säger detta hörs det klamp från marcherande orcer en bit bort. De verkar komma från huvudlägret längre ner i sänkan.

Eru den store ler mot oss idag! Teovans hopp tändes. Nu kommer planen garanterat att gå att utföra! Hann Teovan tänka innan nästa tanke dyker upp: men då kommer ju vi mitt emellan! Och patrullen på väg hit kommer ju garanterat att se oss, för här finns ju inget vettigt skydd!

Kvickt kastar sig Mervorn fram och sätter några pilar i de vaktande orcerna vid lägret, precis lagom så de inte dör, utan kan skrika utan problem. Samtidigt skjuter Teovan och Meril varsin pil mot patrullen som snart kommer mellan kullarna en bit bort.

”Dom anfaller!” ropar Teovan på orkiska för att förstärka.

Det blir genast aktivitet i lägret och man hör att patrullen mellan kullarna har stannat upp och ropar förvirrade order.

Det dröjer inte många millisekunder innan det rusar ner en grupp elit-orcher och rockar loss. Den betydligt klenare orc-patrullen har inte mycket chans.

.

Kvar i lägret lämnas några otåliga orcher till att vakta, men som även de vill vara del av attacken. Och det ska de få. Meril, Mervorn och Teovan gestikulerar vilt till de av våra soldater som borde vara upp bland klipporna redo att döda orcerna med pilar. Men icke. Hur mycket som än viftas och småstenar som kastas så verkar det inte komma nån reaktion där uppefrån. Kan det ha hänt dom nåt?

Under tiden smyger Teovan iväg för att se till så att elit-orcerna inte bara skakar på axlarna efter de slaktat truppen och återvänder till lägret. Utan de måste fortsätta vidare.

Otåliga Meril kastar sig över en orcherna en lägret och hugger ner den kvickt och lätt. Precis då börjar våra soldater bland klipporna att skicka ner pilar för att ta död på de resterande orcerna i lägret.

Långt, långt bort på vägen ser alven Thannadirian vad som händer och de sätter full fart. Planen verkar lyckad, snabbt kommer de förbi alla oroligheter. Meril och Mervorn hakar på.

.

Teovan däremot, ovetandes av att manövern är lyckad, smyger sig närmare huvud-lägret för orcerna i sänkan. Han ser att förödelsen är stor efter de stora orcernas framfart för de är fullständigt skoningslösa. Nästan så att han tycker synd om de klenare orcherna. De hade verkligen ingen chans.

Han scoutar framåt och ser att elit-orcerna gladeligen fortsatt att rusa rakt in i huvudlägret för att döda fler av sina art-fränder. Teovan nöjer sig med det och smyger sig tillbaka.

När han kommer upp till vägen ser han att där ser helt tomt ut och alla hans vänner är borta. Paniken börjar stiga, men precis då ropar en av soldaterna på klipp-patrullen på honom. De har precis kommit ner för klipporna och ska ge sig av efter de som hunnit iväg här ifrån.

Det blir språngmarch efter vagnen, som turligt nog stannade en bra bit nerför vägen för att invänta resterande folk.

.

Färden längs med vägen ut ur detta området går smärtfritt, inte en enda orc längs vägen. De kommer längre och längre bort från askan i luften och de börjar se blått spricka fram mellan askan i himlen. Till slut är de helt ute ur mörkret och inser att det är en vacker sommardag. Gräset är grönt, himlen är blå och fåglarna kvittrar i träden. Och luften är ren och frisk.

Färden går längs vägen och efter en stund kan de se de Svarta Portarna på avstånd. Detta läger som våra hjältar besökt blott någon dag sedan. Byggnader verkar vara satta i brand och stället ser ut som det tagit mycket skada.

Att detta stora fästet eventuellt har fallit sänker moralen något bland mannarna. En grupp avsetts omedelbart att undersöka hur det står till. Alven vill promt till hans vänner i Ithiliens skogar för att ta hand om den andra alven, som är väldigt sårad och väldigt nära döden. Vi tror att det är Findor.

Vi bestämmer med alven att vi möts senare i Ithilien. Men justnu måste vi till Merions vila med de andra sårade som inte kan bege sig till Ithilien (och alla våra saker måste hämtas). Senare måste det bära av till Osgiliath, för vi har svärdet som måste överlämnas och Camorran måste bege sig dit. Men innan dess måste vi nå Gandalf och den vi tror onda alven som även de begett sig till Ithinilen. Gandalf måste ju varnas för den onda halsskärande alven han har i följe….

En budbärare skickas till Gandalf som skulle vara i Vilias Nål. Han får instruktioner för hur han ska göra för att ta sig dit och visa sig vän av alver. Med sig har han ett meddelande till Gandalf av yttersta vikt.

Anatore var på sitt påstridigaste humör. Hon la fram än den ena vettiga anledningen efter den andra att sända ut soldaterna att möta hotet från orcherna medan de själva i skydd av striden kunde omärkligt ta sig därifrån. Ingen av hennes vänner kunde förlika sig med tanken på att sända ut dussintals unga män att dö bara för att de själva skulle kunna rädda sitt skinn. Dock, hur vedervärdigt hennes taktik lät i deras öron, så insåg de att om de såg helt kallt på situationen att det skulle fungera.

Anatore påpekade gång på gång att dessa soldater som de hade räddat ur dödsfällan borgruin på andra sidan berget, faktiskt hade en enda uppgift och det var att slåss och dö för sitt land och sina officerare. De hade faktiskt betalt för det!, menade Anatore. De övriga insåg att om de själva inte kunde komma på en bättre plan så skulle de bli tvugna att göra det på hennes sätt. Det var lite rörande att se hur illa vid sig Teovan tog detta. Teovan, vars enda intresse hittills varit Teovan och Teovans säkerhet, brydde sig nu om några helt okända människor och satte deras säkerhet för sin egen.

Meril lyssnade på det hela med stor avsmak. Enligt henne lämnade man aldrig en soldat att ensam kämpa mot omöjliga odds, inte om man kunde hjälpa det. Mervorn gned hela tiden sin skadade axel i hopp om att den skulle värka lite mindre. Han var övertygad om att han skulle få god användning för den innan dagen grydde, om det nu blev dag någonsin i detta förbannade land av sot och aska. Ohälsosamma dunster steg upp från underjorden i skrevor och hål och gjorde andningen till en plåga för dem alla och det smakade bittert avskräde i alla deras munnar, men de bet ihop. På något vis skulle det vara slut med deras umbäranden, antingen med deras flykt härifrån, eller med deras död medan de försökte.

Teovan skickades ut att scouta omgivningarna längs vägen de skulle behöva ta om de skulle kunna hoppas att transportera alla de svårt sårade på hästvagnsflaket. Både häst och vagnshjul behövde plan mark, något som bara fanns längs vägen. Han tog sig tyst och osynligt fram och när han mötte en stor orchpatrull gömde han sig i en skreva intill vägen och undgick på så sätt att bli tillfångatagen, och säkerligen grymt torterad innan de till slut skulle dödat honom efter att ha tröttnat på sina lekar. Teovan fann att partullen gick längs vägen, mellan Barad Faroth och en stort orchläger som låg lite avskiljt från de övriga nere i sänkan. Detta lägret var byggt rakt över vägen, där marken var plan och hade utsikt över hela sänkan med omnejd då den låg på högre höjd. Lägret var befolkat av en sorts orcher Teovan inte tidigare sett. Dessa var rejält byggda, längre än en vanlig orch, och de var klädda i bra rustningar. De sysslade till och med med vapenvård, och bland dem fanns det inga problem, inte som hos vanliga orch som hela tiden käbblar och träter med varandra.

Teovan såg ledaren sittandes vid lägerelden, en stor och massiv bjässe som satt och finslipade sin stora dubbelbladiga stridsyxa. Runt sig hade han, verkade det för Teovan, uppassare och rådgivare, eller kanske underbefäl. Det är inte vanligt att en orch vänder en annan ryggen, och ännu mer sällan att en av deras ledare gör det, men här tycktes inte finnas den så vanliga misstron. Ingen verkade vara orolig för att få halsen avskuren eller bli knivad mellan skulderbladen. Kort sagt, dessa orcher verkade vada både intelligenta och disciplinerade. Orcherna verkade vara cirka 50 till antalet, och ett anfall på dessa skulle komma att kosta Gondors soldater dyrt. Alltför dyrt. Teovan scoutade framåt och förbi lägret och fann att vägen låg fri efter sänkan, sedan tog han sig tillbaka till Barad Faroth.

Rhorric låg fortfarande och slumrade i sin stol. Bulan i pannan och det mystiskt tillknycklade reveljhornet låg i hans knä. Han visade dock vissa tecken på att vakna upp snart och det var detta faktum som gav gruppen sin slutliga idé. Teovan hade beräknat hur lång tid det gick mellan avrapporteringarna den vandrande orchstyrkan gjorde borta vid, vad som nu kallades, elitorchlägret. Teovan gjorde bedömningen att om de tog truppen i ett bakhåll och sedan tog deras rustningar och förklädde 20 soldater som orcher, så kunde de hinna att raskt marchera tillabaka och avrapportera utan att något konstigt skulle märkas. Teovan hade lyssnat noga på vad orchledaren sa vid avrapporteringen och kunde upprepa det med kuslig exakthet. Han hade ingen aning om att han hade fallenhet för språk, men gav sig själv ett löfte om att fortsätta förkovra sig i ämnet så snart tillfälle gavs. Att känna sin fiendes språk ger en mycket stor fördel.

Rhorric vaknade ur sin djupa droginducerade sömn och fick sig till livs den senaste versionen av vad som nu skulle hända, och han var definitivt inte sen att vilja skrida till handling. Rhorric och några soldater skulle anfalla den vandrande orc-truppen framifrån, medan 12 man på varje sida av vägen skulle anfalla från sidan och bakifrån, allt på ett givet kommando.

Mannarna tog sig tyst fram till sina anfallspositioner medan Rhorric otåligt stod i spetsen för sin lilla skara soldater på vägen. Han lyssnade och spanade… Vad var nu signalen igen? En svart korp kraxade högt ovan i skyn, och det var en signal god som någon för Rhorric, som genast satte av i full karriär mot orchstyrkan, och innan någon förstått vad som höll på att hända så var han mitt ibland dem och vevade med sitt mäktiga svärd. Innan de övriga kunde ansluta sig till striden hände det som inte fick hända. Mitt bland orcherna tappade Rhorric fotfästet och föll till marken, och orcherna kastade sig över honom med tänder, klor och vapen.

Då anföll alla de övriga och med blodisande stridsvrål kastade de sig in i tumultet. Orcherna var totalt överraskade av de nyanlända attackerarna och kunde inte sätta emot så mycket inför den virvlande svärdsväggen som kom farande mot dem. Soldaterna städade snabbt bort orcherna från vägen och snart var det enda som visade att det varit strid här stora svarta pölar av blod som sögsupp av den giriga marken. Rhorric låg ensam kvar, hans sönderhuggna rustning och brutna kropp låg helt stilla.

Meril kastade sig fram till honom för att söka efter livstecken, och fann dem också men oändligt svaga. Hennes helande händer och skicklighet stablilserade Rhorric där han låg, och sedan bras han snabbt tillbaka till tornet och lades i vagnen tillsammans med de övriga skadade.

Rhorric levde men ingen visste för hur länge. De enda förlusterna av två av de yngre soldaterna som blivit spetsade på orchernas hillebarder när de kastade sig in i striden efter Rhorric. De övriga fick knappt ens en skråma, men sådant är livet.

Nu skulle resten av planen genomföras, men plötsligt kändes det inte lika aktuellt att klä ut en stor styrka till orcher och sedan riskera dem bara för att ge dem lite tid. Tid till vad? De hade fortfarande kanske 10 minuter, 15 på sin höjd, innan elitorcherna skulle börja sakna styrkan. Meril, Teovan, Mervorn och Anatore gick lite åt sidan för att smida en plan så osannolik att den bara måste lyckas.

Teovan och Mervorn bestämde sig för att det skulle vara en bra ide att höra med Thannadirian om han ville hjälpa alven vi tagit med oss. De hade fått hör att han skulle vara en utmärkt helare. Men han sa att där inte var mer han kunde göra mer för alven. Det han kunde var redan gjort och de ende som skulle kunna hjälpa honom var i alvernas stad och han skulle snart bege sig dit.

Mervorn frågade – Tar ni med er honom dit så han får den rätta vården han behöver?

Thannadirian – Jo det ska jag göra för att det är den enda chansen han har. Han kommer med all sannolighet avlida om han inte kommer till vårt folk som kan mer om läkandets konst.

Mervorn – Ja bra då följer vi med när beger vi oss.

Thannadirian tittade misstänksamt på de båda soldaterna och sa – Jag måste säga att jag inte gillar iden men jag antar att jag inte kan övertala er att stanna. Vägen är svår och jag hade tänkt att smyga ut i skydd av natten. Det är inget man gör med 40 mannar i släpptåg. Speciellt inte när hälften är skadade och vissa kan inte ens tar sig fram på egna ben. Vad kan du bidaga med till hälp? Vad kan du Mervorn?

Den frågan var han inte beredd på. – Vi är en militärisk enhet av Gondor.

Thannadirian tittade skeptiskt på honom. – Det må så vara men vi ska ta oss förbi många orcher som alla ser lika bra natt som dag och vi kommer att befinna oss i deras territorium. Vi måste i så fall hitta en annan väg.

Thannadirian – Varför är ni så angelägna om honom. Jag kan ta honom dit snabbare och enklare om jag ger mig av själv.

Mervorn – Han har information som vi måste ta del av. Han var utskickad av alvlorden Isyr på ett viktigt uppdag. Han skulle lämna en gåva till Minas Anor.

Thannadirian – Vad vet ni om kungars affärer och deras gåvor? Detta kan inte stämma. Ni är ju vanliga soldater. Var är resten av hans grupp och vilken väg tog de?

Mervon -De tog vägen genom Mordors berg, men blev förledda och tagna i ett bakhåll.

Thannadirian -Mordors berg? Kung Isyr måste ha gjort en missräkning om han tror att man kan ta sig över dessa berg. Varför skulle ha skicka någon som förleds så lätt?

Mervorn -Alven sa något om en sång som lockade dem på villovägar.

Thannadirian -Vad var naturen av denna gåva?

Mervorn – En träask.

Thannadirian – En träask säger du. En ringa gåva. Jag måste genast tala med honom. Vi ger oss av om några timmar. Det bästa hade varit om vi gav oss av själva men det går inte. Det är min närvaro som hindrar orcherna från att invadera fortet.

Mervorn – Känner du till genomgången i berget? Där finns en vattenfylld trappgång neråt.

Thannadirian -Nej. Jag gillar inte av vara under mark. Även om det finns alver som bor under marken tycker det flesta inte om det.

Merorn – Det kan vara en väg ut.

Theovan -Den leder till Gûrthang som vi kom ifrån.

Mervorn – Vi måste hitta en väg ut för vi kan inte lämna kvar manskapet. Det vore som att lämna dem till döden själv.

Thannadirian – Det låter som om ni mest gissar. Jag kan inte lämna min post här. Ni får undersöka om det är en bra väg ut.

Mervon -Då har vi en plan.

Thannadirian – Ja sen smyger vi ut vid rätt tillfälle och dödar det som kommer i vår väg.

Teovan – Hur långt måste vi gå innan vi har kommít förbi alla fiender.

Thannadirian – Flera km och vi måste vara lätta på foten. Du ser ut att vara det Teovan men inte du Mervorn.

Mervorn – Nu ska vi inte spilla mer tid.

Thannadirian – Ge er av. Jag är tveksam om detta kommer att fungera. Det kan vara bortkastad tid. Hittar vi en annan väg tar vi den från detta fruktansvärda torn måste vi ta den. Kom i håg att jag ger mig av om några timmar.

Teovan och Mervorn anslöt sig till sina vänner och berättade för dem om sitt möte med Thannadirian.

Innan de gick frågade Mervorn om Meril kunde simma.
– Jo jag kan hålla mig flytade och simmar hyfsat bra, men jag tycker inte om det. Mitt senaste besök i vattnet höll på att sluta i katastrof. Jag ska göra mitt bästa eftersom det inte växer några träd i närheten.

– Ska vi anfalla nu? Jag tyckte någon sa det? undrade Rhorric.

– Nej vi ska undersöka om vi kan använda oss av gången vi hittade, sa Anatoré.

– Samla mannarna så stormar vi tornet! Vi har många svärd som vill slåss! Välj ett håll Anatoré så stormar vi! Vi skulle behöva ett sammankallningshorn…

Rhorric stormade iväg för att leta rätt på ett.

På vägen till gången passerade de en en vakt som berättade att Rhorric måste vara galen. Han har blivit tokig meddelar vakten som såg helt hysterisk ut. Vännerna gick under tystnad till trappan med det svarta kalla vattnet.

Väl frame kastade Teovan en sten i vattnet. Alla backade snabbt tillbaka. Inga tentakler kom fram från vattnet och en ljudlig lättnadets suck kom från gänget. Vattnet var ungefär 2 1/2 meter djupt, svart och iskallt. Att simma med rustningen på är nog inte rådigt, så efter att Meril tagit av den stod hon nu i bara mässingen. Av säkerhetsskäl bande de fast ett rep runt midjan och bestämde att om hon fick problem skulle hon rycka i repet.

Efter att ha tagit ett par djupa andetag och tänkt att ”detta kommer att gå som en dans, inga problem detta klarar jag”, dyker hon ner och blev helt överraskad. Detta hade hon inte varit förbredd på. Det iskalla vattnet var obeskrivligt smärtfullt. Vattnet var nära fryspunkten och huvudet kändes som om det skulle explodera. Meril blev helt helt blind och hon hade problem att hålla sig nere i vattnet. Hon flöt upp och skrapade sin rygg mot taket. Det bulltade i öronen och det sprängde i lungorna.

Mitt i all smärta kände hon hur någon eller något började dra i henne. Paniken hade kommit. Meril började sprattla och nu märkte hon att hon satt fast. Repet som skulle varit hennes livlina höll nu på att bli hennes död.

Resten av gruppen som stod och väntade insåg att något har gått galet. Ingen av dem kunde egenligen simma men Anatoré hoppade hjältemodigt i. Hon ångrade sig dock snabbt – smärtan var fruktansvärd, men vad gör man inte för sina vänner när de är i nöd? Hon tog tag i repet och började följa det. Meril började samtidigt att försöka ta sig tillbaka men kom inte så långt. Framför henne kände hon att vägen tillbaka hade blivit avstängd av en vägg. Nej! Jag måste ha utlöst en fälla! Den här vägen är helt avspärrad (hon kan ju inte bara ha simmat fel väg neeeej då).

Teovan och Mervorn började att försöka dra upp Meril. De tog i med alla sina krafter men efter ett jättekrafttag flyger båda handlöst bakåt med ett avslitet rep i händerna. Samtidigt tog Meril fram sin kniv med stora svårigheter. Kylan gjorde att händerna vill inte lyda henne men som av ett under fick hon fram den och lyckades skära sig loss.

Teovan började ropa ordet som desarmerade den förra fällan men det verkade inte hjälpa.

Anatoré böjade även hon nu känna paniken komma och försökte simma tillbaka . Hon följde repet när det helt plötsligt rycktes ur hennes händer. Skinnet slets av hennes händer och smärtan i händerna gjorde att hon tappade orienteringenhelt och även hon stötte på en vägg. – Fel väg, hur ska jag nu hitta ut? – tänkte hon lite pragmatiskt

Under tiden sprang Mervorn och hämtade filtar. Väl inne i fortet hörde han att Rhorric hade hittat ett horn och visste hur man använder det. Men Mervorn struntad i detta och var snabbt tillbaka i grottan. Teovan informerade Mervorn som snabbt tog det avslitna repet och band det om midjan på Teovan för att göra sig klar att hoppa i för att förska rädda de två som helt klart var i nöd. Även Teovan fick känna av det nollgradiga vattnet och började simma ner efter Anatoré. Han hittade henne snabbt och hjälpte henne upp till ytan. Väl ovan vattenytan började Anatoré att kräka upp allt vatten som hon fått ner i lungorna. Hon skakade häftigt av kylan och var alldeles blåsvart om läpparna. Teovan insåg att Anatore snabbt måste få upp värmen om hon skulle överleva och tog snabbt av sig sina kläder och hennes för att dela kroppsvärme. De drog på sig de båda filtarna som Mervorn tagit med sig.

Nu var Anatoré i säkerhet, och Teovan såg inte ut att klara ett dopp till, så då hoppade Mervorn hjältemodigt i för att försöka rädda Meril. Han tänkter att det måste var så här det känns att gå genom Mordor utan sin båge. När han simmat en blit stötte han på väggen som gjorde att Meril inte kunde ta sig tillbaka. Han bestämde sig för att försöka hitta en annan väg runt om. Man kan undra varför inte Meril tänkte på den iden men å andra sidan är hon inte så smart. Han kom runt väggen och tyckte sig känna att Meril var snett ovanför honom men han hade svårt att orientera sig även han. Han började även få dåligt med luft och började andas in vatten. Smärtan var stor när vattnet kom ner i lungorna, men där i förvirringen tycktes han ana en yta ovanför. Luft fanns där uppe!

Under tiden satt Teovan och Anatoré och värmde varandra. Anatoré fick snart tillbaka känseln och kontrollen av kroppen och bestämde sig för att det nog var en bra ide att hämta folk som kunde hjälpa till. Det hade gått flera minuter sen Meril försvann ner i vattnet och hon hade inte sett Mervorn komma tillbaka heller. Hon reste sig på ostadiga ben och började gå mot tornet. Teovan stannade kvar och hoppades att vännerna fortfarande levde.

Mervorn simmade mot vad han trodde var Meril. Han kände sig fram och hittade hennes ansikte. Med en kraftansträngning tog han en tag om henne och drog upp henne till ytan. Väl upp började Meril hosta och fräsa så det ekade i grottan de kommit till.

 

                                   Grottan Meril och Mervorn kommer till

En sak var säker i alla fall – om detta rum hade varit fyllt med orcher hade de inte undgått att de kommit. Men som tur var var grottan tom bortsett från en liten stenö som fanns i mitten. Grottan var cirka 40 m bred och drygt 5m upp till taket. På ön fanns det en pellistad men ett järnställning runt om. På toppen av den satt ett klot som lyste. Mervorn drog med sig Meril upp på ön. Han gav första hjälpen och försökte gnugga henne varm.

Det var onaturligt varmt här inne i grottan, men det var tröstande efter den kalla simturen. Cirka 45 grader varmt här och det vita klotet gick inte att titta på utan att det sved i ögonen. Det var mycket hett. När Mervorn försökte närma sig det hörde han ett högt brummande inne i huvudet. Den tycktes värma upp grottan och när han försökte röra vid den brände han sig så snart han kom i närheten av den.

Under tiden hade Anatoré kommit fram till fortet och möttes av Camorran. Hon berättade snabbt vad som hänt vi den vattenfyllda gången men fick inte den respons hon förväntat sig.

Camorran – Jaha, det var ju synd. Du får komma med här så ska du gå och lägga dig. Du är helt genomblöt tös. Det här går inte.

Anatoré hörde Rhorrics tutade uppifrån och kallade på honom. Camorran hade bestämt sig och böjade putta henne framför sig och in på sitt rum. Anatoré protesterade så gott hon kunde, men utan framgång.

– Nu ska du lägga dig, sa han och stängde dörren till sitt gemak.

Han tog av henne alla kläderna och stoppade ner henne i sängen. – Så! Nu ligger du här och vilar.

Anatoré – Ni måste skicka folk som hjälper mina vänner.

– Ja ja, drick nu detta, sa Camorran och gavr henne ett stort krus. Drick detta så sover du hela natten.

Sen lämnade han rummet för att leta rätt på Rhorric, för att slå sönder han med hornet, eller åtminstone hornet i alla fall.

Inne i grottan fanns det något skrivet på väggarna. Meril som kommit på skakiga fötter försökte läsa vad det stod, kom snabbt fram till att det var skrivet på dvägiska och att hon inte hade en aning om vad betydelsen var. Mervorn försökte igen med att säga lösenordet (detta har blivit nästan något som sägs per automatik en gång i kvarten ungefär) men inget hände denn gången heller. I stället började han leta efter en utgång ur denna grotta.

Han hittade fyra stycken, en i var riktning. Sen tog han fram sin kniv och ristade en pil mot den gången som han kom i från. Nöjd med att han hade kommit på ett sätt som gjorde att han alltid kunde hitta tillbaka dit han kom ifrån bestämde han sig för att rikta sin uppmärksamhet mot den lysande kulan. Han rev av en bit tyg och la på kulan men kulan var så varm att tygstycket började brinna med en gång.

Mervorn ställde sig upp och tittade sig om kring. Han bestämde sig för att undersöka en av tunnlarna. Det var ca tio centimeter mellan taket och vattennivån så det var inga direkta problem att ta sig in i tunneln efter att han kom på att ryggsim var sättet att ta sig fram om man inte ville slå i huvudet hela tiden.

Längst inne hittade han en dörr som var stängd. Vad kan finnas på andra sidan? Det är nog bäst att binda fast sig här i reglen i fall allt vatten skulle få för sig att rinna ut. Han ville inte följa med strömmen i så fall. Sagt och gjort. Han öppnade dörren och med en enorm kraft slungades han ut när vattet började storma ut. Strömmen som bildades var stark och han hamnade under vattennivån. Meril hörde hur vattnet börjader sugas ut från det håll Mervorn simmat.

Vid trappan stod Teovan och väntade rastlöst och till sin förvåning såg han hur han nu kunde se fler trappsteg ovanför vattnet. Han räknade dem igen.

Jag måste ha blivit galen, tänkte han och räknade igen. Vänta nu jag har det! Jag räknar inte så bra. Jag måste ha något hjälpmedel. Hmmm sist det gick bra använde jag mig av grisar. Ok jag sätter en gris på varje trappsteg och räknar grisar istället. Logiskt. En gris, två grisar – stå still när jag räknar!! vrålade han till sina fantasigrisar. Tur att ingen såg honom.

Mervorn försökte se bakom sig. Han kunde se att det fanns öppningar bakom honom som var ungefär en halv meter breda. Han vågade inte riskera att åka med strömmen så han fortsatte att hålla sig kvar fastän luften i lungorna var slut och han kände att han börjar drunkna. Meril började nu inse att något var tvunget att göras. Hon såg sig snabbt omkring. Hur kunde hon få vattnet att sjunka undan snabbare? Hon kunde inte ta sig till Mervorn för strömmen var alldeles för stark.

Ett snabbt beslut behövde tas. Att undersöka om det gick att öppna fler dörrar så strömmen blev svagare där Mervorn var var det enda hon kom på. Vattnet hade nu sjunkit undan en bra bit så det var inga problem att ta sig till den tunneln som var mitt emot den Mervorn gått in i. Även i denna tunnelns ände fanns det en dörr. Meril band fast sig med repstumpen som hon fortfarande hade om midjan i regeln. När hon var klar tog hon ett djupt andetag och öppnade dörren.

Vattnet började forsa ut även här och Meril flög med strömmen. Den enda skillnaden var att Meril var längre än Mervorn och lyckades därför hålla huvudet ovan vattenytan. Inne i rummet som dörren ledde till hördes ett ursinnigt vrål som fick nackhåren att resa sig. Hoppsan! Det bodde tydligen någon här. Bara han inte kommer hit och ska ta ut sin hämnd för att jag vattenfyller hans hem tänkte Meril och höll en tumme.

Inne i fortet höll Rhorric tal för mannarna. Alven talade upprört på sitt språk. Helt klart var de inte nöjda med situationen och vi kan väl bara anta att de inte höll några vackra hyllningstal för Rhorric. Camorran satt uppgivet och bara skakade på huvudet. Han hade inte kunnat ta hornet från Rhorric som hela tid höll takten till mannarna, som fick göra de mest besynnerliga övningar. Den enda pausen de fick från hornet var när Rhorric berättade med inlevelse hur de skulle storma orcherna.

När ha fick syn på Anatoré vrålade han att hon skulle föregå med gott exempel och falla in i ledet. Han sa till någon annan att ta över. ”Inom kort kommer vi att anfalla orcherna.” Anatoré försökte förklara för Rhorric att Mervorn och Meril behövde hjälp.

– De har varit under vattnet länge och kanske är döda. Jag skickade en man för att hämta dig men du kom inte, sa Anatoré till honom.

Rhorric – Vad säger du? Skickade du någon som skulle hämta mig. Jag har inget hört. Peka ut honom så ska jag straffa honom!

Anatoré var inte beredd på detta. Vad skulle hon säga nu. Hon hade ju inte skickat någon. Skulle hon erkänna att hon ljugit eller bara peka ut någon oskyldig. Hon valde ett mellanläge.

– Han är inte här, sa hon och försökte se oskyldig ut.

– Men alla är här utom två! Rhorric sa åt två man att gå och avlösa vakterna som inte var här. Hur ser du ut! var är rustningen? Gå genast och ta på den. Du måste föregå med gott exempel.

– Nu är det så att jag är av nobel börd och därför är jag i högre rang än du så jag klär mig hur jag vill! Sa Anatoré förargad.

– Jo det är sant. Och så lät Rhorric det vara för att inte tappa anskiktet mer inför mannarna.

När de kom tillbaka sa Rhorric – Nå vem av dessa två är det?

Anatoré – Nä det är ingen av dessa heller.

– Va står du och håller dem bakom ryggen?! Har du blivit en vekling? Straffa dem båda med 10 piskrapp!! vrålade Rhorric.

Anatoré gjorde allt för att försöka hindra de andra mannarna från att binda upp dem vid prygelpålen men utan framgång. Samtidigt berättade hon vad som hänt vid nedgången.

– Kan du inte skicka åtminstonde några mannar som kan simma att hjälpa dem?

– Jo det kan jag men sen har jag inte tid till detta tramset. Peka nu ut den skyldige.

Anatoré som hade tagit med sig bägaren hon fått av Camorran räckte kruset till Rhorric.

– Du ser lite törstig ut. Drick det här.

Rhorric svepte allt i en sväng och slickade sig om munnen. Han såg snurrigt omkring och tuppade av. Anatoré befallde att mannarna inte alls skulle ha några rapp och de blev frisläppta.

De fyra mannarna som Rhorric skickat för att hämta resten av gänget kom fram till Teovan som såg riktigt galen ut vid detta laget.

– Kom med här! Rhorric har beordrat att vi ska hämta dig…

– Jag kan inte lämna detta. Mina vänner håller nog på att drunkna. Grisarna stannar inte där jag säger och jag får plats med mer grisar hela tiden. Du där sluta trampa på grisen! Akta!!

Mannarna tittar på varandra frågande. – Vi tror att det är bäst om du följde med nu.

Mervorn stretade emot men de bar i väg honom ändå och inte förrän de var tillbaka vid tornat satte de ner honom.

– Är det någon som kan simma här? vrålade Mervorn till mannarna, Jag behöver fyra personer!

Åtta räckte upp en hand.

– Bra, kom med här, sa han till alla åtte. Vi måste rädda Mervorn och Meril.

På vägen tillbaka till gången uppdaterade Teovan dem om vad som hänt. Väl frame samlade Teovan ihop grisarna så att han kunde räkna trappstegen. Han bad soldaterna att vara försiktiga. Med grisarna.

Anatoré ville inte skicka ner mer folk i vattnet utan ville hellre att de skulle vänta tills vattnet sjunkit helt men det örat ville inte Teovan lyssna på.

– Tänk om de drunknar och vi kan rädda dem om de går ner nu.

– Vad finns där nere? frågade en av mannarna. Kallt och svart vatten.

– Vägen har blivit blockerad på några ställen. Simma och se hur långt du kan komma. Men var beredd på att det är nästan nollgradigt vatten, sa Teovan.

– Kallt är det säkert men jag är säker på att det inte är så kallt som hemma. Jag är van sa soldaten. Han försvann ner i vattnet.

Mervorn var vid detta laget totalt utpumpad. Han hade svårt att andas och låg bara och flöt på ryggen, Turligt nog hade vattnet sjunkit tillräckligt. Men han kunde inte röra sig av all utmattning. Någon tog tag i honom och sa med en lugn mansröst: Ta det lungt. Allt kommer att bli bra.

Grottan var nästan helt tömd på vatten. Ön som var i mitten fanns nu högt från vattennivån och gick inte längre att nå. Vrålet från dörren Meril öppnade hade tystnat och Meril bad en stilla bön att den skulle ska vara död så den inte kom tillbaka för att hämnas. Hon började simma till mitten av grottan igen och såg soldaten med Mervorn som för hennes blick sår illa ut däran. Hon gjorde vad hon kunde för att få ut vattnet ur hans lungor. Mervorn fick tillbaka medvetandet och satte sig upp.

Soldaten såg på honom och sa: Jag ska hjälpa dig tillbaka. Om du bara kan hålla andan så ordnar allt sig.

Det var nog det enda jag skulle orka nu, tänkte Mervorn. Han nickade tyst och instämmande. Soldaten hjälpte de båda tillbaka till sina vänner. Meril var helt överlycklig över att vara i livet och bestämde för att aldrig mer simma. Jag tror inte jag ens ska duscha sa hon till alla närvarande.

Grisarna skringrades när den simkunniga soldaten kom tillbaka med Mervorn och Meril. Mervorn såg fortfarade dålig ut så med gemensama krafter vände de upp och ner på honom och fick ut det sista vattnet. Teovan prisade den store Eru och tackade grisarna för deras insats. Men nu hastade det!

Alla samlades på gården vid tornet. Rhorric sov fortfarande där de lämnat honom. Thannadirian meddelade att timmen var slagen och det nu var tid att ge sig av.

Teovan drog försiktigt sitt svärd ett par centimeter ut från sin svärdsslida, det glänste blått, svarta makter var i färde! Personen på toppen av tornet stannade till och spejade ut mot Teovan som frös i sina rörelser, det var mörkt hade han sett skenet från svärdet? Knappt andades han men blicken sökte panikartat efter möjliga skydd och i tankarna så bannade han sig själv för att han gått ut på en sådan oskyddad plats som han nu befann sig på.

Blixtsnabbt höjde personen en båge och avlossar en pil rakt emot halsen på sitt offer. Det var lyckligtvis inte Teovan, ty Teovan gillade inte att bli träffad av pilar alls. Istället var det någon utanför muren som gurglandes staplade runt innan denna föll död till marken.

Skepnaden uppe på tornet försvann och snart kunde Teovan flytta sig till ett lite säkrare ställe och tur var väl det för strax därpå så öppnades dörren och en blek, grönklädd, kåpförsedd person smög ut och satte av efter den plats där Teovan misstänkte att pilen fällt sitt byte.

Utan att ha tagit reda på om folket i tornet var vänligt sinnande eller ej så vek Teovan tillbaks mot grottan, tilbaks mot säkerheten av sina fränder, en sista koll på svärdet… den lös ej mer.

Anatoré hade vid det här laget lyckats somna där hon väntade så tålmodigt på att Teovan skulle komma tillbaks. Hon hade hittat ett ganska bekvämt sätt att sova på med huvudet lutat mellan en liten klippskreva och med benen spjärnade mot klippan på andra sidan för att inte glida ner, armarna hade hon lagt under sig så att hon skyddade ryggen. Teovan tyckte lite synd om henne för om man sover i en sådan onaturlig ställning mitt på en trappa så kommer man att ha det ont & stelt när man vaknar… och något ont ville Teovan inte tillfoga Anatoré så han klev över henne & väckte de andra istället.

När Teovan berättat klart om vad han såg så börjar en plan att ta form i Rhorric taktiska hjärna, vi går upp till tornet & stormar detta! Försvarar de sig så är de fiender! Vissa i gruppen, men inte alla, var tveksamma till att det skulle funka som det var tänkt och Rhorric ändrade sin plan till att gå upp till tornet & storma det om behov föreligger.

Soldat Eolor, uppväxt i en pittoresk liten by utanför Minas Anor tillhörde numera den äldre skaran av soldater som befann sig på plats, hemma hade han en hustru och två små barn, deras hus var varmt & trevligt och trädgården lika inbjudande som en oas i de djupaste och otrevligaste öknarna i Harad. Den här grottan var inte alls lika trevlig som hemma tyckte han.

De där nya befälen hade förvisso fört de bort från orcerna men ibland undrade han om de visste vad de gjorde och vart de var på väg eller om de bara hittade på efter hand.

De yngre soldaterna hade iallafall stor respekt för sina ledare tänkte han och visst medges det att han själv var imponerad av deras färdigheter. Fler än en gång hade Teovan dykt upp från ingenstans när han varit ute på spaning, & alltid var det helt ljudlöst och utan att knäcka äns den minsta av kvistarna. Rhorrics taktiska tänkande om än grovt & våldsamt tilltallade honom också litegrann, här var en ledare som inte skulle offra en linje soldater bara för att få ett strategiskt övertag eller för att vissa att han kan, nej han skulle med all säkerhet stå framför de som han gjort hittills och ta… GE första smällen.

Att de hade de där två kvinnorna med sig tyckte han var lite olustigt. Han hade bekantat sig lite med Meril som såg ut som om hon hörde hemma i soldatlivet, hon var en enkel person, nöjd så länge hon hade ett svärd att svinga & ett mål att träffa. Meril hade berättat att Anatoré tydligen hakat på efter det att hennes bror hade blivit dräpt och ryktet bland vissa av soldaterna var att hon var en dotter av huset Mithhen – gråblick.

Sist hade man Mervon, han höll sig lite för sig själv & pratade sällan men ofta vist, om han stog bakom en med sin båge i hande så kunde man gå uprätt rakt genom ett fiendeläger utan att behöva dra sitt svärd, ty ingen av fienden skulle hinna komma tillräckligt nära för att hugga innan de blev genomborrade av pilar… så sa iallafall vissa av de yngre pojkarna om än lite skämtsamt men det var nog inte långt ifrån sanningen.

-”Va, Vilket torn!?” ropade han efter de fem då de försvann uppför trappan, men inget svar fick han.
De hade väckt honom, troligtvis för att han låg närmast, för att berätta att de skulle ge sig av upp genom trappan. De hade varit lite oense och kunde inte riktigt bestämma sig för vad för order de skulle ge…

-”Du där! Vi ska upp ditt & kolla läget” hade Rhorric brölat till honom, ”ehm, håll koll på bron ifall orcerna kommer!”
Eolar hade tittat bort mot grottöppningen där han visste att det stått två vakter sen de först satte sin fot i grottan -”självklart” svarade han respektfullt.
-”om de kommer så… eh, försvara er!” fortsatte Teovan.
Verkligen? tänkte Eolar och skulle precis säga något då Meril inflikade att de bör vänta en halvimme & därefter ta sig tillbaks till borgen. Eolar skulle precis säga ”men” men hann bara forma munnen för att säga ”M…”
-”Nej! Inte tillbaks till borgen” grät Anatoré & fick medhåll från Rhorric som själv ville dit först & minsann inte skulle låta någon annan komma dit före honom under några omständigheter ”klättra ner i klyftan istället om vi inte kommer tillbaka” föreslog han, ”då blir ju er död snabb åtminstonde”.

Meril & Mervon hade fnissat åt detta och föreslog att de skulle hoppa istället ty det vore väl ändå det snabbste sättet att komma ner till spindlarna. Eolar kände sig lite änslig där de skämtade så om hans liv men han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.

Snart sansade sig dock hans chefer ty syret i grottan var ju lite tunnt. Rhorric slutade att berätta in i minsta detalj, exakt vad som skulle göras de följande 3 nej 1&1/2, 4, 30 minuter, 6 timmar… dagar… veckor… de 2 timmarna de skulle vänta innan de skulle följa efter.

De försvann en & en uppe i mörkret.
-”Och” ropade Rhorric över axlen samtidigt som han som sista person försvann uppför trappan.
-”Storma tornet!”

Då våra hjältar kom upp till tornet tvekade Teovan, han vägrade att ta sig fram till Tornet, till Mervons, Anatorés och Rhorrics förtret. Bara Meril brydde sig inte, för hon hade tröttnat på den enformiga diskussionen ”du först, nej du!” och promenerade iväg mot tornet, hur svårt kan det vara tänkte hon, jag har ju sett Teovan göra det massor av gånger!

Bara Valar vet hur det gick till men plötsligt befinner sig Meril vid tornets port & försöker tyda texten som var inristad i stenen ovanför denna ”BARAD FAROTH”… ”bara fara!!!” flämtade hon, hennes Sindarin var inte den bästa.
Dörren stog på glänt & när hon kikade in såg hon en gammal man sitta och studera ett par sletna gammla böcker, ingen annan syntes till.

Under tiden hade Rhorric kommit på en plan som inte innebar stormning & därför per automatik accepterades av de andra. Han gick fram med armarna i luften och närmade sig tydligt tornet. Bakom honom lade Teovan, Anatoré & Mervon på vars en pil på deras bågar…

-”HALT!!!” hördes det snart ”vem där!”
Rhorric presenterade sig och försökte förklarade vilka de var utan att verka tillräckligt viktig för en pil.

Samtidigt kände Meril något spetsigt på kinden, hon hade inte märkt när bågskytten smygit upp alldelles bredvid henne och satte pilen mot hennes kind, bågen spänd. -”rör dig inte” sjöng hans röst.
Bågskytten lede ner Meril till Rhorric och snart var den andra personen också på plats. Rhorric ropade fram de andra tre som med en viss tvekan tillslut gick fram från sin gömma. våra hjältar lyckades övertala bågskyttarna att de inte hade några onda avsikter och vapenarmarna slappnade av lite grann.

Då kom gubben utfarandes, liten & ilsken som ett bi!
-”Vad pågår här! vilka är ni? seså svara era drägg! eller ska vi dräpa er på plats!!! vet ni inte vem jag är? hur vågar ni störa den stora Kamoran den vise! var det ‘baraken(?)’ som skickade er? seså svara!”

Anatoré sken upp, här var en gubbe som hon kände igen. Kamoran den vise var inte jätte känd i Osgiliath men han besatt väldiga kunskaper om fienden, skuggan. Något som var högt värderat av många, bland annat av hennes fader som hade gett stor ekonomisk hjälp så att han kunnat fortsätta hans studier. I utbytte hade Anatorés far bara begärt att han skulle dela med sig lite av sin oändliga kunskap till hans söner & döttrar. Anatoré var lite väl ung då för att förstå det mesta men hade ändå suttit med sina brödrar på alla lektioner i det väldiga biblioteket i Osgiliath för att lyssna till historierna.

Kamoran den vise var ganska fåfäng och när han stod inför någon som visste hur bra han var så nådde hans ego gigantiska propertioner!
Han bjöd in sällskapet till tornet, Anatoré, förklarade han skulle få en alldelles egen plats i hans personliga gemak där hon kunde sova rofyllt… ”ni andra pöbel får sova där nere eller tälta utanför tornet”.

Medans Anatoré blir bjuden på en supé så sitter de andra runt bordet & slevar i sig lite gröt som kvällsmål. Teovan & utbygdsjägaren Kalmegin har tidigare varit nere i grottan & hämtat upp soldaterna. Kalmeglin var den sista av de sex livakter som skulle skydda Kamoran, ett ytterst farligt jobb då Kamoran alltid sökte sig till de av skuggan mest utsatta lägen. Och sannerligen efter att hjältarna berättat om vad som hänt och varför de är här så är detta så utsatt som det kan bli… lyckligtvis så blir det väl inte värre.

Kalmegin är mäkta imponerad av den hemliga gången, att de inte har upptäckt den innan!
Han berättar om omgivningen och om hur dalen nedanför tornet har blivit besätt av hundratals orcer så att vi inte kan oss sig ut lätt. Hitills har de varit säkra för orcerna fruktar våra bågar, speciellt då ”Thannadirians” som har fällt minst 100!

Thannadirian var alven som smög sig på Meril, en enstöring, mästerlig bågskytt & utmärkt helare.
Utmärkt tänker Teovan, Meril, Mervon & Rhorric och log.