BARAD FAROTH

Teovan drog försiktigt sitt svärd ett par centimeter ut från sin svärdsslida, det glänste blått, svarta makter var i färde! Personen på toppen av tornet stannade till och spejade ut mot Teovan som frös i sina rörelser, det var mörkt hade han sett skenet från svärdet? Knappt andades han men blicken sökte panikartat efter möjliga skydd och i tankarna så bannade han sig själv för att han gått ut på en sådan oskyddad plats som han nu befann sig på.

Blixtsnabbt höjde personen en båge och avlossar en pil rakt emot halsen på sitt offer. Det var lyckligtvis inte Teovan, ty Teovan gillade inte att bli träffad av pilar alls. Istället var det någon utanför muren som gurglandes staplade runt innan denna föll död till marken.

Skepnaden uppe på tornet försvann och snart kunde Teovan flytta sig till ett lite säkrare ställe och tur var väl det för strax därpå så öppnades dörren och en blek, grönklädd, kåpförsedd person smög ut och satte av efter den plats där Teovan misstänkte att pilen fällt sitt byte.

Utan att ha tagit reda på om folket i tornet var vänligt sinnande eller ej så vek Teovan tillbaks mot grottan, tilbaks mot säkerheten av sina fränder, en sista koll på svärdet… den lös ej mer.

Anatoré hade vid det här laget lyckats somna där hon väntade så tålmodigt på att Teovan skulle komma tillbaks. Hon hade hittat ett ganska bekvämt sätt att sova på med huvudet lutat mellan en liten klippskreva och med benen spjärnade mot klippan på andra sidan för att inte glida ner, armarna hade hon lagt under sig så att hon skyddade ryggen. Teovan tyckte lite synd om henne för om man sover i en sådan onaturlig ställning mitt på en trappa så kommer man att ha det ont & stelt när man vaknar… och något ont ville Teovan inte tillfoga Anatoré så han klev över henne & väckte de andra istället.

När Teovan berättat klart om vad han såg så börjar en plan att ta form i Rhorric taktiska hjärna, vi går upp till tornet & stormar detta! Försvarar de sig så är de fiender! Vissa i gruppen, men inte alla, var tveksamma till att det skulle funka som det var tänkt och Rhorric ändrade sin plan till att gå upp till tornet & storma det om behov föreligger.

Soldat Eolor, uppväxt i en pittoresk liten by utanför Minas Anor tillhörde numera den äldre skaran av soldater som befann sig på plats, hemma hade han en hustru och två små barn, deras hus var varmt & trevligt och trädgården lika inbjudande som en oas i de djupaste och otrevligaste öknarna i Harad. Den här grottan var inte alls lika trevlig som hemma tyckte han.

De där nya befälen hade förvisso fört de bort från orcerna men ibland undrade han om de visste vad de gjorde och vart de var på väg eller om de bara hittade på efter hand.

De yngre soldaterna hade iallafall stor respekt för sina ledare tänkte han och visst medges det att han själv var imponerad av deras färdigheter. Fler än en gång hade Teovan dykt upp från ingenstans när han varit ute på spaning, & alltid var det helt ljudlöst och utan att knäcka äns den minsta av kvistarna. Rhorrics taktiska tänkande om än grovt & våldsamt tilltallade honom också litegrann, här var en ledare som inte skulle offra en linje soldater bara för att få ett strategiskt övertag eller för att vissa att han kan, nej han skulle med all säkerhet stå framför de som han gjort hittills och ta… GE första smällen.

Att de hade de där två kvinnorna med sig tyckte han var lite olustigt. Han hade bekantat sig lite med Meril som såg ut som om hon hörde hemma i soldatlivet, hon var en enkel person, nöjd så länge hon hade ett svärd att svinga & ett mål att träffa. Meril hade berättat att Anatoré tydligen hakat på efter det att hennes bror hade blivit dräpt och ryktet bland vissa av soldaterna var att hon var en dotter av huset Mithhen – gråblick.

Sist hade man Mervon, han höll sig lite för sig själv & pratade sällan men ofta vist, om han stog bakom en med sin båge i hande så kunde man gå uprätt rakt genom ett fiendeläger utan att behöva dra sitt svärd, ty ingen av fienden skulle hinna komma tillräckligt nära för att hugga innan de blev genomborrade av pilar… så sa iallafall vissa av de yngre pojkarna om än lite skämtsamt men det var nog inte långt ifrån sanningen.

-”Va, Vilket torn!?” ropade han efter de fem då de försvann uppför trappan, men inget svar fick han.
De hade väckt honom, troligtvis för att han låg närmast, för att berätta att de skulle ge sig av upp genom trappan. De hade varit lite oense och kunde inte riktigt bestämma sig för vad för order de skulle ge…

-”Du där! Vi ska upp ditt & kolla läget” hade Rhorric brölat till honom, ”ehm, håll koll på bron ifall orcerna kommer!”
Eolar hade tittat bort mot grottöppningen där han visste att det stått två vakter sen de först satte sin fot i grottan -”självklart” svarade han respektfullt.
-”om de kommer så… eh, försvara er!” fortsatte Teovan.
Verkligen? tänkte Eolar och skulle precis säga något då Meril inflikade att de bör vänta en halvimme & därefter ta sig tillbaks till borgen. Eolar skulle precis säga ”men” men hann bara forma munnen för att säga ”M…”
-”Nej! Inte tillbaks till borgen” grät Anatoré & fick medhåll från Rhorric som själv ville dit först & minsann inte skulle låta någon annan komma dit före honom under några omständigheter ”klättra ner i klyftan istället om vi inte kommer tillbaka” föreslog han, ”då blir ju er död snabb åtminstonde”.

Meril & Mervon hade fnissat åt detta och föreslog att de skulle hoppa istället ty det vore väl ändå det snabbste sättet att komma ner till spindlarna. Eolar kände sig lite änslig där de skämtade så om hans liv men han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.

Snart sansade sig dock hans chefer ty syret i grottan var ju lite tunnt. Rhorric slutade att berätta in i minsta detalj, exakt vad som skulle göras de följande 3 nej 1&1/2, 4, 30 minuter, 6 timmar… dagar… veckor… de 2 timmarna de skulle vänta innan de skulle följa efter.

De försvann en & en uppe i mörkret.
-”Och” ropade Rhorric över axlen samtidigt som han som sista person försvann uppför trappan.
-”Storma tornet!”

Då våra hjältar kom upp till tornet tvekade Teovan, han vägrade att ta sig fram till Tornet, till Mervons, Anatorés och Rhorrics förtret. Bara Meril brydde sig inte, för hon hade tröttnat på den enformiga diskussionen ”du först, nej du!” och promenerade iväg mot tornet, hur svårt kan det vara tänkte hon, jag har ju sett Teovan göra det massor av gånger!

Bara Valar vet hur det gick till men plötsligt befinner sig Meril vid tornets port & försöker tyda texten som var inristad i stenen ovanför denna ”BARAD FAROTH”… ”bara fara!!!” flämtade hon, hennes Sindarin var inte den bästa.
Dörren stog på glänt & när hon kikade in såg hon en gammal man sitta och studera ett par sletna gammla böcker, ingen annan syntes till.

Under tiden hade Rhorric kommit på en plan som inte innebar stormning & därför per automatik accepterades av de andra. Han gick fram med armarna i luften och närmade sig tydligt tornet. Bakom honom lade Teovan, Anatoré & Mervon på vars en pil på deras bågar…

-”HALT!!!” hördes det snart ”vem där!”
Rhorric presenterade sig och försökte förklarade vilka de var utan att verka tillräckligt viktig för en pil.

Samtidigt kände Meril något spetsigt på kinden, hon hade inte märkt när bågskytten smygit upp alldelles bredvid henne och satte pilen mot hennes kind, bågen spänd. -”rör dig inte” sjöng hans röst.
Bågskytten lede ner Meril till Rhorric och snart var den andra personen också på plats. Rhorric ropade fram de andra tre som med en viss tvekan tillslut gick fram från sin gömma. våra hjältar lyckades övertala bågskyttarna att de inte hade några onda avsikter och vapenarmarna slappnade av lite grann.

Då kom gubben utfarandes, liten & ilsken som ett bi!
-”Vad pågår här! vilka är ni? seså svara era drägg! eller ska vi dräpa er på plats!!! vet ni inte vem jag är? hur vågar ni störa den stora Kamoran den vise! var det ‘baraken(?)’ som skickade er? seså svara!”

Anatoré sken upp, här var en gubbe som hon kände igen. Kamoran den vise var inte jätte känd i Osgiliath men han besatt väldiga kunskaper om fienden, skuggan. Något som var högt värderat av många, bland annat av hennes fader som hade gett stor ekonomisk hjälp så att han kunnat fortsätta hans studier. I utbytte hade Anatorés far bara begärt att han skulle dela med sig lite av sin oändliga kunskap till hans söner & döttrar. Anatoré var lite väl ung då för att förstå det mesta men hade ändå suttit med sina brödrar på alla lektioner i det väldiga biblioteket i Osgiliath för att lyssna till historierna.

Kamoran den vise var ganska fåfäng och när han stod inför någon som visste hur bra han var så nådde hans ego gigantiska propertioner!
Han bjöd in sällskapet till tornet, Anatoré, förklarade han skulle få en alldelles egen plats i hans personliga gemak där hon kunde sova rofyllt… ”ni andra pöbel får sova där nere eller tälta utanför tornet”.

Medans Anatoré blir bjuden på en supé så sitter de andra runt bordet & slevar i sig lite gröt som kvällsmål. Teovan & utbygdsjägaren Kalmegin har tidigare varit nere i grottan & hämtat upp soldaterna. Kalmeglin var den sista av de sex livakter som skulle skydda Kamoran, ett ytterst farligt jobb då Kamoran alltid sökte sig till de av skuggan mest utsatta lägen. Och sannerligen efter att hjältarna berättat om vad som hänt och varför de är här så är detta så utsatt som det kan bli… lyckligtvis så blir det väl inte värre.

Kalmegin är mäkta imponerad av den hemliga gången, att de inte har upptäckt den innan!
Han berättar om omgivningen och om hur dalen nedanför tornet har blivit besätt av hundratals orcer så att vi inte kan oss sig ut lätt. Hitills har de varit säkra för orcerna fruktar våra bågar, speciellt då ”Thannadirians” som har fällt minst 100!

Thannadirian var alven som smög sig på Meril, en enstöring, mästerlig bågskytt & utmärkt helare.
Utmärkt tänker Teovan, Meril, Mervon & Rhorric och log.