Utbrytningen vid Barad Faroth

Anatore var på sitt påstridigaste humör. Hon la fram än den ena vettiga anledningen efter den andra att sända ut soldaterna att möta hotet från orcherna medan de själva i skydd av striden kunde omärkligt ta sig därifrån. Ingen av hennes vänner kunde förlika sig med tanken på att sända ut dussintals unga män att dö bara för att de själva skulle kunna rädda sitt skinn. Dock, hur vedervärdigt hennes taktik lät i deras öron, så insåg de att om de såg helt kallt på situationen att det skulle fungera.

Anatore påpekade gång på gång att dessa soldater som de hade räddat ur dödsfällan borgruin på andra sidan berget, faktiskt hade en enda uppgift och det var att slåss och dö för sitt land och sina officerare. De hade faktiskt betalt för det!, menade Anatore. De övriga insåg att om de själva inte kunde komma på en bättre plan så skulle de bli tvugna att göra det på hennes sätt. Det var lite rörande att se hur illa vid sig Teovan tog detta. Teovan, vars enda intresse hittills varit Teovan och Teovans säkerhet, brydde sig nu om några helt okända människor och satte deras säkerhet för sin egen.

Meril lyssnade på det hela med stor avsmak. Enligt henne lämnade man aldrig en soldat att ensam kämpa mot omöjliga odds, inte om man kunde hjälpa det. Mervorn gned hela tiden sin skadade axel i hopp om att den skulle värka lite mindre. Han var övertygad om att han skulle få god användning för den innan dagen grydde, om det nu blev dag någonsin i detta förbannade land av sot och aska. Ohälsosamma dunster steg upp från underjorden i skrevor och hål och gjorde andningen till en plåga för dem alla och det smakade bittert avskräde i alla deras munnar, men de bet ihop. På något vis skulle det vara slut med deras umbäranden, antingen med deras flykt härifrån, eller med deras död medan de försökte.

Teovan skickades ut att scouta omgivningarna längs vägen de skulle behöva ta om de skulle kunna hoppas att transportera alla de svårt sårade på hästvagnsflaket. Både häst och vagnshjul behövde plan mark, något som bara fanns längs vägen. Han tog sig tyst och osynligt fram och när han mötte en stor orchpatrull gömde han sig i en skreva intill vägen och undgick på så sätt att bli tillfångatagen, och säkerligen grymt torterad innan de till slut skulle dödat honom efter att ha tröttnat på sina lekar. Teovan fann att partullen gick längs vägen, mellan Barad Faroth och en stort orchläger som låg lite avskiljt från de övriga nere i sänkan. Detta lägret var byggt rakt över vägen, där marken var plan och hade utsikt över hela sänkan med omnejd då den låg på högre höjd. Lägret var befolkat av en sorts orcher Teovan inte tidigare sett. Dessa var rejält byggda, längre än en vanlig orch, och de var klädda i bra rustningar. De sysslade till och med med vapenvård, och bland dem fanns det inga problem, inte som hos vanliga orch som hela tiden käbblar och träter med varandra.

Teovan såg ledaren sittandes vid lägerelden, en stor och massiv bjässe som satt och finslipade sin stora dubbelbladiga stridsyxa. Runt sig hade han, verkade det för Teovan, uppassare och rådgivare, eller kanske underbefäl. Det är inte vanligt att en orch vänder en annan ryggen, och ännu mer sällan att en av deras ledare gör det, men här tycktes inte finnas den så vanliga misstron. Ingen verkade vara orolig för att få halsen avskuren eller bli knivad mellan skulderbladen. Kort sagt, dessa orcher verkade vada både intelligenta och disciplinerade. Orcherna verkade vara cirka 50 till antalet, och ett anfall på dessa skulle komma att kosta Gondors soldater dyrt. Alltför dyrt. Teovan scoutade framåt och förbi lägret och fann att vägen låg fri efter sänkan, sedan tog han sig tillbaka till Barad Faroth.

Rhorric låg fortfarande och slumrade i sin stol. Bulan i pannan och det mystiskt tillknycklade reveljhornet låg i hans knä. Han visade dock vissa tecken på att vakna upp snart och det var detta faktum som gav gruppen sin slutliga idé. Teovan hade beräknat hur lång tid det gick mellan avrapporteringarna den vandrande orchstyrkan gjorde borta vid, vad som nu kallades, elitorchlägret. Teovan gjorde bedömningen att om de tog truppen i ett bakhåll och sedan tog deras rustningar och förklädde 20 soldater som orcher, så kunde de hinna att raskt marchera tillabaka och avrapportera utan att något konstigt skulle märkas. Teovan hade lyssnat noga på vad orchledaren sa vid avrapporteringen och kunde upprepa det med kuslig exakthet. Han hade ingen aning om att han hade fallenhet för språk, men gav sig själv ett löfte om att fortsätta förkovra sig i ämnet så snart tillfälle gavs. Att känna sin fiendes språk ger en mycket stor fördel.

Rhorric vaknade ur sin djupa droginducerade sömn och fick sig till livs den senaste versionen av vad som nu skulle hända, och han var definitivt inte sen att vilja skrida till handling. Rhorric och några soldater skulle anfalla den vandrande orc-truppen framifrån, medan 12 man på varje sida av vägen skulle anfalla från sidan och bakifrån, allt på ett givet kommando.

Mannarna tog sig tyst fram till sina anfallspositioner medan Rhorric otåligt stod i spetsen för sin lilla skara soldater på vägen. Han lyssnade och spanade… Vad var nu signalen igen? En svart korp kraxade högt ovan i skyn, och det var en signal god som någon för Rhorric, som genast satte av i full karriär mot orchstyrkan, och innan någon förstått vad som höll på att hända så var han mitt ibland dem och vevade med sitt mäktiga svärd. Innan de övriga kunde ansluta sig till striden hände det som inte fick hända. Mitt bland orcherna tappade Rhorric fotfästet och föll till marken, och orcherna kastade sig över honom med tänder, klor och vapen.

Då anföll alla de övriga och med blodisande stridsvrål kastade de sig in i tumultet. Orcherna var totalt överraskade av de nyanlända attackerarna och kunde inte sätta emot så mycket inför den virvlande svärdsväggen som kom farande mot dem. Soldaterna städade snabbt bort orcherna från vägen och snart var det enda som visade att det varit strid här stora svarta pölar av blod som sögsupp av den giriga marken. Rhorric låg ensam kvar, hans sönderhuggna rustning och brutna kropp låg helt stilla.

Meril kastade sig fram till honom för att söka efter livstecken, och fann dem också men oändligt svaga. Hennes helande händer och skicklighet stablilserade Rhorric där han låg, och sedan bras han snabbt tillbaka till tornet och lades i vagnen tillsammans med de övriga skadade.

Rhorric levde men ingen visste för hur länge. De enda förlusterna av två av de yngre soldaterna som blivit spetsade på orchernas hillebarder när de kastade sig in i striden efter Rhorric. De övriga fick knappt ens en skråma, men sådant är livet.

Nu skulle resten av planen genomföras, men plötsligt kändes det inte lika aktuellt att klä ut en stor styrka till orcher och sedan riskera dem bara för att ge dem lite tid. Tid till vad? De hade fortfarande kanske 10 minuter, 15 på sin höjd, innan elitorcherna skulle börja sakna styrkan. Meril, Teovan, Mervorn och Anatore gick lite åt sidan för att smida en plan så osannolik att den bara måste lyckas.