Uppviglingen av Orcherna

Mörkret ligger tungt över nejden. Askan inne från Mordor sträcker sig så långt ögat kan nå, den förmörkar himlen, lungorna, öronen och sinnet. Det obehagliga lugnet har igen brett ut sig igen efter blixtanfallet på orc-patrullen. En strimma av hopp har tänts hos mannarna. Ska de lyckas ta sig härifrån?

Tystnaden bryts kort av en kråka som förtjust kraxar till när den dyker ner på en av de nyss dödade orcherna. Men inte många kråkor följer efter, trots att flertalet cirkulerar området. De tar några varv runt tornet, muren och soldaterna och kraxar olycksbådande.

Som om de vet att de snart kommer få en bättre måltid, tänker Teovan pessimistiskt när han hör kråkorna kraxa mellan varandra.

.

Meril, Teovan, Mervorn och Anatore har satt sig lite avsides för att diskutera fortsättningen på utbrytningen.

”Vi måste ju ha en plan nu?” frågar Meril och tittar hoppfullt på sina vänner. De fyra tittar lite nervöst på varandra. Teovan börjar obekvämt skruva på sig. Mervorn tar fram en pil och ser ut att studera den.

Anatore upprepar sin idé hon hade innan anfallet av orc-patrullen. ”Soldaterna är till för att skydda oss, dom viktiga. Vi skulle lätt kunna smyga förbi, bara dessa 20 anfaller orcerna. Inga problem!”

Teovan börjar invända igen mot hennes idé och kommer med argument som ”medmänsklighet”, ”godhet”, ”samvete”, ”att kunna leva med sig själv sen” – ord som för blott en månad sedan inte betydde något för Teovan. Argumenten biter inte på Annatore. Hon tappar dock snabbt intresset och svassar bort till den lärde Camorran som hon finner vara bättre sällskap och av större intresse än anfallsplaner.

De tre kvarvarande hjältarna stirrar ner i marken ett tag. Men efter ett tag uppstår en diskussion. Sakta men säkert formar våra hjältar en storslagen plan:

Hälften av styrkan ska skickas upp för klipporna över elit-orcernas läger, där Teovan smög sig förbi tidigare. Där ska de vänta på signalen för att skicka ner ett pilregn över orc-lägret.

Men innan dess ska större delen av orcernas läger på vägen vara tömt på orcer. Meril, Teovan och Mervorn ska nämligen skapa tumult genom att skicka in orc-pilar från sänkan in i orc-lägret på vägen. Så att orcerna ska tro att de är anfallna av andra orcer, ur ett annat läger som ligger lite längre bort. Och förhoppningsvis agera på det. För är det nåt som våra hjältar fått höra om orcher, så är de att de vanligtvis inte kommer överns mellan grupperna.

Under tiden ska de sårade, svaga och resten stå borta vid vägkröken och ta tillfället i akt när lägret är rensat. Då ska de rusa fram och förbi.

Sagt och gjort, planen sattes i rörelse. De starkaste och dugligaste som verkar klara en klättring bland klipporna – och som kan hantera bågar skickas iväg för att inta sina positioner högt över orc-lägret. Det beräknas ta dom upp emot en timme att ta sig dit tysta och osedda.

Tre lämpliga orc-utstyrslar plockas fram till våra hjältar och de börjar klä ut sig. Meril har lite problem eftersom hon egentligen är för stor för en orc, men de lyckas få det att se ok ut. Teovan som fått chans att studera orcer på nära håll nu på sistone instruerar sina vänner hur de ska bete sig. Kusligt bra, tycker Meril.

Teovan är till och med så ivrig att kunna mer om orcer att han ber Camorran lära honom hur man säger ”Dom anfaller” på orciska. För att krydda lite.

.

Efter en lämlig stund ger sig våra tre modiga hjältar iväg upp mot vägen. Smyger in till kanten och ner i sänkan för att undgås att ses av orc-lägret på vägen. Längre fram hittar de ett lämpligt klippblock att ligga och trycka intill.

Teovan kastar en blick runt hörnet på klippan. Det ser ut som vi härifrån skulle kunna sätta några pilar i två av vakterna till orc-lägret, viskar han till Meril och Mervorn.

Precis när Teovan säger detta hörs det klamp från marcherande orcer en bit bort. De verkar komma från huvudlägret längre ner i sänkan.

Eru den store ler mot oss idag! Teovans hopp tändes. Nu kommer planen garanterat att gå att utföra! Hann Teovan tänka innan nästa tanke dyker upp: men då kommer ju vi mitt emellan! Och patrullen på väg hit kommer ju garanterat att se oss, för här finns ju inget vettigt skydd!

Kvickt kastar sig Mervorn fram och sätter några pilar i de vaktande orcerna vid lägret, precis lagom så de inte dör, utan kan skrika utan problem. Samtidigt skjuter Teovan och Meril varsin pil mot patrullen som snart kommer mellan kullarna en bit bort.

”Dom anfaller!” ropar Teovan på orkiska för att förstärka.

Det blir genast aktivitet i lägret och man hör att patrullen mellan kullarna har stannat upp och ropar förvirrade order.

Det dröjer inte många millisekunder innan det rusar ner en grupp elit-orcher och rockar loss. Den betydligt klenare orc-patrullen har inte mycket chans.

.

Kvar i lägret lämnas några otåliga orcher till att vakta, men som även de vill vara del av attacken. Och det ska de få. Meril, Mervorn och Teovan gestikulerar vilt till de av våra soldater som borde vara upp bland klipporna redo att döda orcerna med pilar. Men icke. Hur mycket som än viftas och småstenar som kastas så verkar det inte komma nån reaktion där uppefrån. Kan det ha hänt dom nåt?

Under tiden smyger Teovan iväg för att se till så att elit-orcerna inte bara skakar på axlarna efter de slaktat truppen och återvänder till lägret. Utan de måste fortsätta vidare.

Otåliga Meril kastar sig över en orcherna en lägret och hugger ner den kvickt och lätt. Precis då börjar våra soldater bland klipporna att skicka ner pilar för att ta död på de resterande orcerna i lägret.

Långt, långt bort på vägen ser alven Thannadirian vad som händer och de sätter full fart. Planen verkar lyckad, snabbt kommer de förbi alla oroligheter. Meril och Mervorn hakar på.

.

Teovan däremot, ovetandes av att manövern är lyckad, smyger sig närmare huvud-lägret för orcerna i sänkan. Han ser att förödelsen är stor efter de stora orcernas framfart för de är fullständigt skoningslösa. Nästan så att han tycker synd om de klenare orcherna. De hade verkligen ingen chans.

Han scoutar framåt och ser att elit-orcerna gladeligen fortsatt att rusa rakt in i huvudlägret för att döda fler av sina art-fränder. Teovan nöjer sig med det och smyger sig tillbaka.

När han kommer upp till vägen ser han att där ser helt tomt ut och alla hans vänner är borta. Paniken börjar stiga, men precis då ropar en av soldaterna på klipp-patrullen på honom. De har precis kommit ner för klipporna och ska ge sig av efter de som hunnit iväg här ifrån.

Det blir språngmarch efter vagnen, som turligt nog stannade en bra bit nerför vägen för att invänta resterande folk.

.

Färden längs med vägen ut ur detta området går smärtfritt, inte en enda orc längs vägen. De kommer längre och längre bort från askan i luften och de börjar se blått spricka fram mellan askan i himlen. Till slut är de helt ute ur mörkret och inser att det är en vacker sommardag. Gräset är grönt, himlen är blå och fåglarna kvittrar i träden. Och luften är ren och frisk.

Färden går längs vägen och efter en stund kan de se de Svarta Portarna på avstånd. Detta läger som våra hjältar besökt blott någon dag sedan. Byggnader verkar vara satta i brand och stället ser ut som det tagit mycket skada.

Att detta stora fästet eventuellt har fallit sänker moralen något bland mannarna. En grupp avsetts omedelbart att undersöka hur det står till. Alven vill promt till hans vänner i Ithiliens skogar för att ta hand om den andra alven, som är väldigt sårad och väldigt nära döden. Vi tror att det är Findor.

Vi bestämmer med alven att vi möts senare i Ithilien. Men justnu måste vi till Merions vila med de andra sårade som inte kan bege sig till Ithilien (och alla våra saker måste hämtas). Senare måste det bära av till Osgiliath, för vi har svärdet som måste överlämnas och Camorran måste bege sig dit. Men innan dess måste vi nå Gandalf och den vi tror onda alven som även de begett sig till Ithinilen. Gandalf måste ju varnas för den onda halsskärande alven han har i följe….

En budbärare skickas till Gandalf som skulle vara i Vilias Nål. Han får instruktioner för hur han ska göra för att ta sig dit och visa sig vän av alver. Med sig har han ett meddelande till Gandalf av yttersta vikt.