Points of Light eller Oodles of Really Dark Places?

Så har vi då fångats in och blivit ledda till fållan av Wizards Of The Coast’s senaste drag att lägga världen för sina fötter. Dungeons & Dragons 4 har släppts och detta innebär nya regler, nytt sätt att se på saker, nya options, ny värld, nya karaktärer. Nytt allting.

Denna gången har de insett att tiderna har förändrats och att deras nya kunder är WoW, LOTRO och Conan Online spelare. Ungdomar som spenderat otaliga timmar raidandes, finslipat taktiker, questat, levlat, grindat och harvat mats. Denna nya utgåvan har tagit massor av intryck från onlinespelen i och med förenklingen som skett i regelmassan och till viss del simulerat quest-systemen med givna sätt att kalkylera XP belöningar och loot. Eller var det tvärtom? Om vi går tillbaka i rollspelshistorien, bara så långt som till D&D 2, så finner vi något liknande där om än mycket mer komplicerat. Det var alltså bättre förr, fast svårare, typ.

Hur var det att spelleda då? Som alltid har man inte tillräckligt med tid att förbereda sig som GM. Visst, man kan alltid falla tillabaka på att kasta monster över spelarna tills de knäcks under vikten. Det är ju alltid kul såklart, men det gäller ju också att skapa någon form av förankring i den högst virtuella verkligheten, så att spelarnas undergång blir så mycket mer kännbar. Denna nya utgåvan ger en aspirerande Evil GM så många verktyg i och med att det nu är fullt möjligt att hej vilt kombinera olika monstertyper i en grupp så att deras färdigheter kompletterar varandra. Ett exempel: Kobold Slinger med Gluepot naglar fast en karaktär medan en flock Kobold Minions lobbar iväg sina kastspjut mot den immobiliserade stackaren. Kommer spelaren inte loss så är det bara att fylla på med lite Firepots och starta en liten brasa runt dess fötter och se dem dansa. Man kan kasta fram vågor av fiender mot spelarna. Underbart! Under 3.5 reglerna var det annorlunda. Då var monstren anpassade att komma ett och ett, i stort sett, och samarbete var egentligen inte att tala om. Nämde jag ”Powers”? Ahhh, det måste jag ha glömt. Kobolderna har en feg taktik, men ack så användbar. De tycker inte om att stå i närheten av illaluktande hjältar så omedelbart då någon av dem kommer i närheten så tar de ett steg bakåt. Skulle de av någon anledning komma i närheten i alla fall och sedan vill flytta bort, ja då kan de små söta liven välja att följa efter som en spyfluga efter en hundlort som är fast i en cyklon. Powers äger. Tråkigt nog har även hjältarna sådana, och vanligtvis fler och bättre – men så är väl livet antar jag.

Första spelningen blev lite kaotisk. Ingen hade full koll på vad de kunde göra, hur deras powers fungerade eller, och detta var viktigast, inte en aning om hur monstrens powers fungerade. Nu, med 4th edition, har alla monstren uppgraderats och fått en hel drös nya sätt att göra livet svårt för hjältarna. Jag sitter här och dregglar över alla de underbart skruvade varelserna jag kommer att kunna kasta mot dem, alla intriger och problem de kommer att skapa, alla skatter och loot spelarna kommer att…. ehhh – hamnade på fel spår där.

Det finns många bra grejor att säga om Points Of Light. Som GM kan jag välja och vraka ur precis alla kampanjvärldar som någonsin gjorts ”officiella” och på det sättet skapa ett lapptäcke. Här och var finns det små prickar av ljus där det goda fortfarande härskar, med dessa prickarna är omgärdade av sådant som inte lyser sådär väldans starkt. Ting som dväljes i mörka skrymslen, i fuktiga grottor djupt under marken, i urgamla kryptor och i sedan länge övergivna men fortfarande majestätiska underjordiska komplex av rum och tunnlar. Gudarna själv har skapat flera av dessa ställen, antingen för att de var uttråkade eller för att ge sina följare en utmaning på sin väg till upplysning. Världen är uråldrig och på något sätt vill den bevara det som är gammalt likväl det som är nytt. Nytt byggs upp, men de gamla byggnaderna och verken består även de. Världen är en magisk plats där gudarna själva har ett finger med i spelet, även om de inte borde blanda sig i, på gott och ont. Världen är stor! Ja nästan oändlig faktisk, med många platser där barriärerna mellan de olika existensplanen och verkligheterna antingen rämnat eller med vett och vilja försvagats. Det är en farlig värld för dem som skattar sitt liv högt. Siktar man på stjärnorna måste man vara beredd på att bränna sig på vägen.

Nu är det mycket få förunt att kunna aspirera på att bli en ”hjälte”. det krävs en mycket speciellt individ att osjälviskt, ja eller av totalt själviska anledningar för den delen, kasta sig mot en Beholder eller en Force Titan för att med sin tandpetare till vapen kämpa till döds. I fallet med titanen kommer jag att tänka på en scen i Monty Pythons Holy Grail där hjältarna kastar sig mot Castle Arrrgh’s murar och börjar hugga med sina svärd mot stenarna. Totalt meningslöst. Men ändå gör de det. Sådant måste man belöna, Evil GM eller inte.

Nå, denna bloggen har vandrat mellan ämnena som tankarna hos Elminster. Intrycken är många, som de ska vara när man fått en lunta papper vars text kommer att påverka ens liv under lång tid. Nu är det bara 5 dagar kvar till vi sätter oss ner för nästa spelning så jag behöver definitivt bestämma mig för hur världen kommer att se ut. Alltså, dags att rita en världskarta full av jäkelskap, men om man zoomar tillräckligt långt in i den så kommer man att hitta några små Points Of Lights.