Koboldhallarna

Fosca såg det gamla tornet cirka 30 meter från vägen, han såg även en lucka i golvet. Han öppnade luckan och sa att han kunde scouta lite i förväg, man kunde höra Zeke grymta lite om detta då han inte sett Fosca vara speciellt tyst.

Fosca smyger sakta ner och kollar, han ser 1 kobold där nere, smyger sen sakta upp igen och berättar detta. Zeke kaster ner en sunrod. De tre enas om att gå ner och utforska lite, det första dom ser är en gång som leder till ett lite större rum och mitt i rummet kan dom se en stor slimepöl.

Fosca börjar med att rusa fram och kollar runt i rummet där ser han ännu fler kobolder, han informerar dem andra som även springer fram, Zeke kastar alla möjliga konstiga spells. När de tagit 2 av dessa så sticker den ena kobolden, den kom inte vidare långt men fler kobolder upptäcktes. Fosca använder sin handcrossbow och träffar, efter en liten stund till så har dom även fallit och allt verkar vara lungt.

Där är ett galler och innanför där ser dom en spak, Fosca kan ta sig igenom enkelt med Zeke ville kolla vad där fanns i slimepölen som var ganska djup efter man kollat. Fosca tar en lite paus och kollar om kobolderna hade något att ha, han hitta en dagger som var lite bättre än vad han har sett tidigare. Zeke som hade snart letat en timme i denna slimepölen stötte nu till något med sin dragkrok, han även lyckades fiska upp detta, när det kom närmare ytan så såg man att det var benen av en människa. Huvudet ramlade av strax innan ytan och på ena fingret fanns en ring, det märktes att denna var en magisk ring.

Efter alla hade vilat sig lite så gick Fosca igenom gallret och kolla först runt hörnet där han såg en trappa, där han inte såg några kobolder, han gick sen tillbaka och drog i spaken, gallret for ner i marken med ett dån men det verkade inte vara någon som hörde detta.

När detta var klart så smög Fosca ner i nästa rum där han såg 3 kobolder till, han såg även 2 stycken rustningar, 4 sarkofager och ett altare, han går tillbaka igen och berättar vad han har sett, Zeke ville ta en titt på rustningarna och smög ned. Han lyckades utan att bli upptäckt, Fosca tänkte för sig själv, det var väldigt bra gjort för att vara så stor. Efter Zeke berättat att det var vanliga rustningar bestämmer de sig för att anfalla dessa tre kobolder.

Efter bara en liten stund så lyckas de att rensa upp dem även om en var på väg att fly och att både Zeke och Demerius hade utlöst några fällor, då utlösta Demerius en fälla till, han kalla på Fosca och fråga varför inte han hade sett denna. Fosca kollar på fällan och kommer fram till att hans tyngd inte utlöser fällan alls utan det behövs lite mer tyngd bakom det. Han försöker desarmera den men glömde använda sina verktyg så han råkar att utlösa den istället.

Efter detta tar sig han upp till altaret, skålen som står på bordet ser ut att vara fyl3d med blod, han häller försiktigt ut detta och hittar lite guld.

De beger sig ännu längre ner i grottan och kommer till ett rum med ännu en slimepöl, de hör och ser kobolderna leka med en sten som hänger rakt övanför pölen. Fosca siktar och skjuter en pil mot kobolden som håller i stenen, den träffar men kobolden klammrar stenen för livet.

Demerius springer fram och försöker skrämma iväg alla koboldena, han lyckades så bra att vi inte hann göra mycket mer, samtidigt som detta händer hör vi etthögt rytande och klösande ljud innanför porten, istället för att öppna porten så klättrar Zeke upp på avsatsen där kobolderna stog, han ser vakt draken innanför porten. Demerius klättrar även upp och springer ner till draken och höjer sitt vapen, han träffar men det verkar inte göra mycket effekt.

Fosca klättrar upp på porten och ser draken, springer runt bakom draken men fortfarande uppe på muren och skjuter en pil, vilket inte verkar göra någon större skillnad heller. Alla tre får kämpa lite extra för att få ner denna.

Efter en liten stund lyckas de få ner den och Demerius har tagit några smällar går de vidare in i kryptan. Nästa gång de kommer till smalnar av och vi kan bara gå en och en i rad. Där är en dörr, innanför hör dom hur kobolderna springer runden och skriker vilt.

Fosca försöker låsa upp dören men misslyckas första gången, då när han försökte så slutade allt ljud inne ifrån rummet att höras, han vänta en liten stund med försökte sen igen och öppnar dörren.

Demerius går först sedan Fosca och Zeke sist, Zeke kollar upp och ser den flygande draken, Demerius ser Wyrmpriesten och en dragonshield kobold. Demerius som inte är så bra på avstånds vapen överlåter draken till Fosca och Zeke och sedan springer mot de 2 kobolderna han ser, när han gör detta hörs ett dån som skulle höras även om man var utanför kryptan.

Fosca siktar på den flygande lilla draken och träffar, även denna ser ut som den skulle klara av en del. Zeke lägger en förbanelse på den och sjkuter någon skum magi igen.

Demerius som sprang fram såg nu också vart dånet kom ifrån, det var en stor stenbumling som rullar åt det hållet som de står vid. Han skriker ”Se upp!!” innan han fortsätter mot de 2 kobolderna. Han börjar slå mot Wyrmpriesten och får in ett hyfsat slag. De båda slår tillbaka och Demerius ser ut att inte må allt för bra.

Han skriker på hjälp, Fosca hör det och focuserar lite extra noga på wyrmpriesten och skjuter iväg två pilar som sänker kobolden, samtidigt så skjuter Zeke ner den flygande draken.

Sista kobolden som är uppe vid Demerius flyr mot mitten av rummet, de följer efter utan att bli träffade av bumlingen, de ser även en kobold till som använder spjut där, de fortsätter att avancera mot dem, dragonshielden går ner och sedan flyr kobolden som hade ett spjut.

Den flyr mot en mörk tunnel, Zeke som fortfarande har kvar sunroden lyser upp, det ser ut som om han gräver sig fram. Innan de har kommit fram har kobolden flytt.

Fosca kollar runder efter en lönndörr och efter ett litet tag hittar den. Han lyckas öppna den och de tre går in. I denna gång som även har blivit ännu smalare får Zeke och Demerius trycka sig fram på vissa ställe. De kommer lite längre in där de tyckar att dem ska ta en liten paus och sammla lite på kraftorna.

Efter en liten stund så går dem vidare, det börjar bli kallare ju längre in de går i den slingrande tunnlen. När dom till sist kommer fram ser dom kobolden som hade smittit från dem, han skriker ”Ta dem, Chartarax, döda dem”. De kollar in, i mitten av rummet ser de en stor bit av rummet fröset, de ser något som rör sig upp från detta, det ser ut som en svans.

Kobolden springer bort till hörnan där de såg svansen gå, de hör hur kobolden skriker till ”Arrgghhh” och hur benen kossas mellan käkarna på draken. De sen en liten bit av draken, det är en vit drake, Zeke säger ”Den ser lite ung ut” Demerius skriker ”Taktisk retret” och springer tillbaka genom den trånga gången, efter en liten stund så gör både Fosca och Zeke samma sak.

De samlar ihop alla koboldhuvuden på vägen tillbaka och tar benmasken som wyrmpriesten hade, även alla värdesaker som de hittar. De beger sig tillbaka mot staden släpandes på allt de har hittat.

Väl tillbaka vid staden utan några insidenter på vägen så går de för att ta ut sin belöning för kobold huvudena och benmasken.

De tar sig till Nimozarans hus uppe på kullen och berättar vad de har sett. De berättar om draken Chartarax och vad de har sett. Nimozaran ber dom om ytterligare ett uppdrag att gå och dräpa draken.

De tre antog detta uppdrag med men sa att de behövde vila upp sig först, de sa att de kunde ge sig av i gryningen.

Dagen därpå förstärkta av vilan och alla slag så beger de sig till Nimozarans torn.

….och tillbaks igen.

Det var ett slitet och sårat gäng som kom gående ut från dungarna längs Kungsvägen. De släpade benen efter sig, varje muskel i kropparna skrek efter ett varmt och uppmjukande bad, struparna sved och längtade efter stark mjöd som skulle tvätta bort den bittra smaken av adrenalin och döva värken. De hade inte så långt att gå, kanske knappt 2 mil, men just nu var även detta avstånd något som nästan verkade oöverstigligt. De hade segrat men samtidigt nästan förlorat vänner. Vid ett tillfälle kunde de bara hjälplöst se på medan de små kobolderna högg och stack ner Zekdorl, den mäktige drakmannen, som var blott en hårsmån från döden. Han räddades, turligt nog.

Efter vad som verkade vara en evighet fick de så till slut se topparna på winterhavens hus och dess torn och snart kunde de skåda det mäktiga försvarsverket. Innan de passerade in genom portarna slog de alla en blick mot gravplatsen och sedan på varandra. Sedan skrattade de och skakade på sina huvuden. Näääh, kryptan får vänta till senare. Deras skratt lät både en aning för högt och kanske ansträngt.

Deras packning tyngdes av mer guld och silver än de någonsin ägt, även om de alla räknade samman alla pengar de någonsin haft haft, och mer väntade när de avrapporterat hos Lord Padraig, och även sängar i garnisonen. Deras äventyrarbana var farlig men medförde även belöningar. Den dvärgsmidda och magiska ringbrynjan som helaren Irea mer än gärna lagt beslag på kunde visa sig vara ett riktigt viktigt fynd. Det gällde att skydda sin helare, det var de alla ense om, speciellt Irea.

Men det fanns också ett svartkantat moln som lägrat sig över guldet och de gröna skogarna. Bland tingen de funnit fanns även en läderpung som den fruktansvärda goblinledaren Irontooth haft om halsen. Den hade innehållit en silvernyckel som de genast kastat sig över och använt i kistan i skattrummet, och sedan hade de nästan glömt bort den lilla läderpåsen. Inte förrän de plockat upp den igen för att stoppa mynt i den hade de funnit brevet.

”Irontooth…

Min spion i Winterhaven föreslår att vi ska hålla utkik efter främlingar i området.
Det har troligtvis ingen betydelse; om bara någon dag har jag helt öppnat revan.
Då ska Winterhavens folk bli mat åt dem Lord Orcus sänder att lyda under Mig.
…. Kalarel.”

Deras arbete hade precis börjat. En spion hade uppmärksammat dem och nu en ”Kalarel” som ska till att riva upp revor till De Odödas Demonprins domäner. Det kändes som något som kanske borde stoppas.

Attack är bästa försvar eller….

Xyronna känner sig ganska nöjd med sig själv. Hon börjar känna sig mer självsäker.

Den sista striden hade gått bättre än vad hon tänkt sig. Gruppen hade börjat sammarbeta bättre men de har en lång väg kvar innan de ska kunna fungera som en enda välsmord enhet.

Men det är inte lätt för henne att lita på de andra ännu men det går framåt även på det planet. I hela sitt liv har hon bara haft sig själv att lita på och nu fanns det fyra vänner som hon kunde känna samhörighet med fastän de var så olika.

Detta tänkte Xyronna på när de smög fram längs den snåriga stigen där kobolderna tagit sig fram. Först gick Torbjörn tätt följd av den gigantiske Zekdorl som helt skymde sikten för henne. Sist gick Arillas och Irea.

Alla tog sig fram så tyst de kunde utom Arillas som var för upptagen att inte trampa på några blommor eller gräs eftersom Irea gick tätt bakom och han ville inte känna hennes vrede om hon kom på honom förstöra naturen. Dock ledde det till att han trampade på varje torr kvist som fanns inom räckhåll.

De följer spåren längs stigen som blir mörkare och snårigare. De hör ett avlägset brus av ett vattenfall och Xyronna börjar känna sig mer orolig över vad de ska finna i slutet av denna stig.

Uppdraget var i sig enkelt i teroin men ovetskapen om vad de skulle mötas av och hur många satte fjärilar i hennes mage.

Detta skulle vara hennes första betalda uppdrag men det kunde också bli den sista om oturen skulle visa sitt fula tryne.

Vi närmare oss vattenfallet när Irea signalerar att de ska stanna. Hon viskar att det är något som smyger framför oss.

Torbjörn som är mästare på att spåra ( i alla fall i gängets ögon) hittar koboldspår men han hittar också spår efter något annat som han inte vet vad det är.

Framför sig ser de ett vattenfall och en flodbädd. Det finns tätt med träd längs vattnets kant.

Irea får syn på ett blått ljus som kommer från marken. Det är inte helt lätt att övertyga de andra om vad hon ser utan att dra uppmärksamheten till sig från kolbolderna som verkar parullera området. Men till slut får hon dem att se och genast börjar de planera sin attack.

Xyronna smyger sig till utkanten av skogen för att få en bättre överblick. Ett beslut måste tas… Var ska attacken börja? Hon beslutar sig för att den som ser ut att vara ledaren måste tas ut först medan hon siktar med sitt armborst. Hon håller andan och låter låter pilen lämna armborstet. Den träffar sitt mål men effekten kunde ha varit bättre.

Hon ser Torbjörn i ögonvrån ta sig an två minions med sin pilbåge och de andra smyga sig fram till en lämplig position, nu är slaget igång på allvar.

Arillas pekar på en minion och det kommer fram en massa knivar som i ett moln runt kobolden som skriker av smärta.

Irea pekar på en annan minion och ett ljus från himlen slår ner den.

Det har börjat bra och Xyronna känner att hon inte är lika nervös längre fortsätter de så här kommer detta vara över på nolltid och segern kommer att vara ljuv.

Men innan hon hinner tänka tanken klart ser hon Zekdorl höja sitt gigantiska svärd för att göra slut på de två minionsen som han har framför sig.

Hon kan se deras skräck i ögonen men när han precis ska till att hugga slinter han på en hal sten och han faller pladask på ryggen i vattnet.

Minionsen tittar först lite förbryllat och skrattar sen men det skulle de inte ha gjort.

En dragonborn i sig skrattar man inte åt och speciellt inte åt denne ostraffat.

Zekdorl kommer snabbt på fötter igen och låter dem smaka på hans acidbreath. De segnar i hop och förblir orörliga. Denna läxa lär man sig bara en gång i livet he he tänkte Xyronna med ett leende på läpparna.

Undertiden blir Torbjörn träffade av en stinkpot och lukten får honom ur balans. Lukten är fruktansvärd. Hade han kunnat hade han sprungit i från sig själv. Men han tog sig samman.

Här var det ingen tid att förlora och han går fram mot Xyronna för att få bättre sikt till en dragonshield och skjuter i väg två pilar.

Arillas fortsätter kasta moln med knivar med stor framgång och Irea skjuter i väg ljusspjut. Xyronna känner hur moralen i gruppen ökar. Hon känner att de är nästan inget som kan besegra dem.

Zekdorl fortsätter med att anfalla med sin acidbreath och tillintegör tre minions till.

Irea är så upptagen av striden mot ledaren att hon inte märker när en liten minion smyger sig närmare och kastar ett spjut mot henne. Den träffar och det svider till när den rispar skinnet.

Torbjörn ger en hjälpande pil och fäller minionen och sen vänder han sin uppmärksamhet till ledaren han också. Han skjuter i väg en som träffar sitt mål.

Nu har ledaren insett att detta bara kan sluta på ett sätt. Han lägger benen på ryggen för att hämta förstärkning.

Men det Kan vi inte gå med på. Xyronna vrålar till Arillas att stoppa honom. Vad som än händer får han inte komma undan. Det skulle helt förstöra deras överraskningsbesök som skulle komma sen. Paniken ökar i henne och lägger sitt hopp i sina vänners händer.

Arillas tar det med ro och skickar i väg ett ismoln som gör att marken ledaren springer på förvandlas till is och han faller platt till marken.

Zekdorl tar upp ett spjut från marken och kastar med all sin kraft mot ledaren och får inte en fullträff. Spjutet borrar sig rakt igen ledaren när han försöker resa sig. Han rosslar till och striden är nu för tillfället över.

Xyronna ställer sig att lyssna efter fotsteg som kanske närmar sig men allt hon kan höra är vattenfallets höga brus. Aldrig har hon varit så glad att höra detta . Ljudet hade dränkt alla ljud från slaget och det hade nu gett dem ett övertag om det fanns fler.

Snabbt nu gäller det att vara snabb tänkte Xyronna. Looot. Hon tar sig snabbt bort till ledaren för att känna efter om detta kanske var en välbarjad ledare. Men till sin besvikelsen hade den bara några guld och silver på sig. Men hon hittade även två keramikbollar som innehöll klister. Dessa kan komma till god nytta. De ska få smaka på sin egen medicin tänkte hon med ett leende.

De går fram mot vattenfallet och undersöker. Torbjörn och Xyronna går igenom vattenfallet och hittar en grotta. Det befinner sig mer än ett dussin Kobolder inne i grottan. Pelare håller upp taket och det är ganska mörkt där inne. Men hon kan se två utgångar som har två vakter vid varje gång. De smyger ut igen för att rapportera.

Det är många där inne. Kan vi hitta en annan väg in. Frågorna haglar.

Torbjörn letar efter en annan gång in och hittar det. De bestämmer att de ska prova sin lycka i denna gången i stället. Kanske man kan ha mer fördelar genom att ta denna vägen? Xyronna skickas in först i fall det finns fällor som hon kan elimineras.

Men det måste ha sett fel gången var mycket kort och de kom ut mitt bland fienderna.

Torbjörn smög ut igen för att hämta de andra. Nu var goda råd dyra. Planen de hade tänkt ut var inte riktigt bra längre. Men det är bara att sätta igång.

Xyronna kastar i väg en kaststjärna som genast sänker sitt mål. Under tiden kommer resten av gänget in och ställer sig stridsklara.

Torbjörn skickar i väg två pilar och Irea skickar i väg en lans av ljus.

Men det är ganska många fiender här inne och de går till motattack. Zekdorl klyver två minions till småbitar men det är många fler av dem än av oss. De börjar attackera Zekdorl med sina spjut. Fyra av dem får in sina spjut på honom. Han segnar ner och blir medvetslös.

Xyronna vet inte riktigt vad hon ska göra. Det finns fiender även här att ta hand om men samtidigt vill hon bort och hjälpa sin vän som ligger på marken. Beslutet är inte lätt men hon bestämmer sig för att stå kvar och först försöka ta hand om de tre där hon stod. Resten av gruppen var nämligen redan där och försökte skydda honom.

Arillas förintade två minions med cloud of daggers och mer kalla vind medan Ireas försökte hela honom så han skulle kunna krypa i väg i säkerhet.

Xyronna blir lättad när hon ser att Zekdorl börjar röra sig igen. Torbjörn kommer och hjälper Xyronnna genom att lätta lite på bördan med att skjuta en pil i en minion.

Men det är många fiender kvar. Zekdorl som är börjar komma tillbaka igen. Han var inte så skadad som han trodde.

Arillas och Irea låter magin flöda och många fiender faller.

Irea gör även vad hon kan för att hela sina vänner men det finns en gräns på det också. Det tar hårt på hennes krafter och Xyronna behöver hjälp.

Hon är skadad och känner lite paniken samtidigt som hon känner vrede. Detta var tuffare än vad hon väntat sig.

Kobolderna var inte så jobbiga innan. Ska hon stanna till och hämta andan eller ska hon fortsätta tills hon inte kan röra sig mer. Då känner hon en skön känsla i kroppen och som ett under ser hon hur hennes sår åter sluter sig. Hon ger Irea snabb och tacksam blick innan hon kastar i väg en kaststjäna mot den sista fienden hon har framför sig.

Xyronna smyger sig fram längs väggen. Där upptäcker hon fler fiender. En dragonshield, en kobold med röda kläder och klädd som en magiker, mest troligen en wormpriest, och en större varelse som hon kände igen. Det var en goblin. Han hade två stor stridsyxor i sina händer. De blåser i sina horn till strid.

Nej inte fler. Hoppas att de har mycket skatter här annars har det inte varit värt det tänker Xyronna. Hon är trött nu men än är inte hoppet över. Hon kastar en kaststjärna mot goblinen men missar.

Torbjörn gör också ett tappert försök men missar han med.

Arillas får in en halvträff med sina blixtar. Irea gör vad hon kan för att hjälpa Arillas som är skadad.

Det går trögt nu för våra hjältar. Här måste hända något drastiskt inser Xyronna annars kan detta sluta illa.

Det är då Arillas kastar i väg ett moln av sömnmedel som gör att många av fienderna faller. Vissa reser sig igen men nu kan de inte röra sig så mycket.

Xyronna utnämner honom till dagens hälte för sig själv. Det kan mycket väl vara det mirakel som hon hoppats på.

Med nya krafter kastar sig Zekdorl framåt och hugger huvudet av Wormpriesten.

Xyronna hugger av huvudet på dragonshielden när den reser sig,

Med genesamma krafter gör det slut på stiden.

De är trötta men Xyronna var tvungen att ta reda på om det hade varit värt allt detta.

Hon börjar loota kropparna. Först den store goblinen, ‘Irontooth’ hade kobolderna kallat honom under striden. Han hade inte mycket på sig men han hade en nykel av silver i en påse runt halsen. Hon tog den och gick bort till kistan och låste upp den. Guld och en chainmail var vad hon hittade. Hon hade hoppats på mer men behöll den informationen för sig själv.

Xyronna frågade – Är det någon som vill ha en chainmail? Annars säljer vi den. Irea sa att hon ville ha den. Xyronna gav den till henne. Hon var väl värd den efter allt hon gjort för gruppen under striden. Utan henne hade det inte slutat som det gjorde.

Septarkens uppdrag

Zeke slickade skummet av sina läppar och kisade koncentrerat mot stearinlågan framför honom. Letandes, sökandes, manande… Med ett plötsligt ryck skiftade han blicken till barflickan som fnittrade stod och talade med en grupp äventyrare ett bord bort.

Han suckade och återgick till stearinlågan, men blev genast avbruten igen. Hans efterhängsamma dryckeskamrat, som ettrigt hängt efter honom de senaste dagarna, petade Zeke i sidan. ”Du, kolla här!” sade halflingen och pekade i sitt ölglas.

Zeke låtsades inte höra utan tittade bort mot ett hörn i tavernan. Halflingen bredvid honom plirade med sina mörkgröna ögon på människan. Denna unga halfling hade spretigt halvlångt, svart hår som vittnade om att han inte tvättat det på ett tag, men hans läderrustning var välhållen. Han var liten i växten även för en halfling, men det hindrade honom inte från att ta plats. Han trummade lite på bordet med sina små fyra fingrar och Zeke lade för första gången märke till att halflingens ringfinger saknades på vänster hand.

”Men titta då!” envisades halflingen ivrigt och höll upp ölstopet mot Zeke, ”min sejdel är tom! Igen!” fortsatte han gigglandes.

Det tar aldrig slut det här. Denna halflingen blir bara värre och värre. Och värre. Kanske man skulle ta och göra hans lidande kort? Eller ta hans andra ringfinger? funderade Zeke uppgivit och gav halflingen en mörk blick med sina brun-oranga ögon. Halflingen skruvade på sig lite obekvämt och lät mungiporna falla. Snabbt hoppade han sen av stolen och navigerade fram till baren.

Zeke kliade sig lite på kinden, svart skäggstubb sedan flera dagar tillbaka. Han suckade när han insåg att han nog snart var tvungen att raka sig. Plötsligt ryckte Zeke till med vänsterarmen så han nästan välte ut ölsejdeln framför honom. Någon vid bordet bredvid flyttade sig förskräckt ett steg bort.

Obemärkt fortsatte Zeke att köra fingrarna genom sitt korpsvarta korta hår och stannade i nacken för att klia sig. Hans magra, ja nästan utmärglade, seniga kropp var lite stel efter att ha varit hela dagen på Nentir Inn. Han hudfärg vittnade om att han inte var den som begav sig ut i solen särskilt ofta, men måhända var inte tavernor de ställen han brukade spendera sin tid i. Zeke verkade mer vara någon som har näsan djupt nere i böcker.

Hans kläder var slitna och skitiga. Svarta och grå klädesplagg om vartannat. Man kunde skymta en läderrustning under alla lager av kläder. Inga synliga vapen. Ingen mantel. Riktigt välanvända och slitna kängor. En hörntand saknades såg man när han talade. Sånt var det generella intrycket att ingen mer än den efterhängsamma halflingen hade vågat sätta sig bredvid honom. Fortfarande inte riktigt förstått varför han envisas med att hänga efter mig. Vad vill denna konstiga varelse egentligen?

Zeke sträckte på sig lite och suckade. Det känns som om det snart blir dags att röra på sig lite mer än vanligt… Men det kanske är på tiden, funderade Zeke men fick sen något konstigt i blicken. Kanske lika bra att biblioteket brann ner. Lika bra att jag lämnade det stället. Zeke suckade igen och började stirra in i ljuset framför honom på bordet. Jag är ju trots allt 32, så det är väl dax att sätta all min kunskap till lite mer nytta.

Eller nej förresten, nu ska jag inte ljuga för mig själv, än mindre upprepa mina kollegors tjat. Det är snarare så att det väl är dax att börja samla kunskap utanför ett biblioteks säkra väggar. Inte för att alla var särskilt säkra bakom dom väggarna inte, nej det var dom sannerligen inte…

Zeke ryckte till igen med en skarp inandning, men denna gång bara lite med huvudet som drog åt ena sidan. Han ignorerade att en del folk sneglade åt hans håll till. Fan att jag inte lärt mig kontrollera detta än, tänkte Zeke och bestämde sig för att stirra stint på den som kollat åt hans håll.

Halflingen skuttade leendes tillbaka med två öl. ”Jag köpte en till till dig med, min vän!” Zeke blundade och tog ett djupt andetag. Denna ettriga halfling. När ska han lämna mig ifred? Jag har inte tid med att… nej, nej, justdet, jag måste göra detta. Måste utsätta mig för nåt nytt. Måste ut i denna hemska värld och träffa alla dessa hemska… vänner.

”Vad var det du hette nu igen?” frågade Zeke med en hint av ointresse i rösten.

”Fosca,” svarade den lilla killen och tog en stor klunk öl och försökte dölja att han kände sig lite sårad av att mannen han umgåtts med i tre dagar inte lyckats minnas hans enkla namn. Zeke såg dock känslorna i halflingens ögon och log lite för sig själv. Hmm, detta skulle jag visserligen kunna roa mig med hela dagen. De fortsatte att dricka i tystnad.

Det kom efter en stund fram en stor man, otvivelaktigt en paladin, till deras bord. ”Ledigt här?”

Zeke nickade sakta med ögonen fästa på nykomlingen. Han slog sig ner bredvid, tog av sig handskarna och viftade efter en barflicka. ”Demerius Merkenthal,” presenterade han sig kort som. De andra berättade kort sina namn, avvaktandes. Zeke ryckte ofrivilligt till med huvudet igen men Demerius verkade mest fascinerad över den ovårdades beteende.

Paladinen var riktigt stor och reslig och bakom den blanka, välhållna rustningen anade man ordentliga starka muskler. Han såg ut att vara omkring de trettio. Rödblont, krylligt hår ner till axlarna och vältrimmat, kort skägg ansat i den klassiska riddarstilen. Den stora sköldens märke vittnade om att han följde Bahamuts väg. Hans stålgrå ögon tittade anklagande på halflingen när denne tog en stor klunk öl till. Mannen skakade på suckande huvudet åt Fosca och började på sitt tal om andens fördärv och ölets vansinne.

Detta tal hade hörts förr här inne på Nentir Inn. Mannen hade nämligen flera dagar i streck flyttat sig från bord till bord – alltid med samma budskap: drick inte, det fördärvar själen. Och nu var det detta bords tur.

Barflickan som den rödhårige hade viftat på kom till bordet i sällskap med ägaren av Nentir Inn.

Halvalven harklade sig. ”Min herre, om jag får störa en stund,” han log lite ansträngt. ”Jag är Erandil och ägare till detta ställe… Och om jag får be, så har jag en sak jag måste ta upp med dig,” halvalven såg lugn och bestämd ut när han artigt förklarade. ”Du har nu varit här i flera dagar och, ja… hur ska jag kunna uttrycka detta – stört våra kunder med dina läror.”

”Stört?” Paladinen höjde på ögonbrynet och fick något bestämt i blicken. ”Jag gör bara min plikt!”

”Ja, er plikt går inte helt ihop med vad vi sysslar med här. Detta är ett dryckeshus som -”

”Och alkohol fördärvar själen och leder till mörkrets ondska!” avbröt paladinen bryskt.

Erandil såg förnärmad ut av avbrottet och fortsatte. ”- där folk kommer för att dricka. De väljer att dricka här för att vi har den bästa servicen, bästa maten och perfekta drickan. Jag driver ett respektabelt Inn och om du ska fortsätta med att predika här så blir jag tvungen att slänga ut dig!”

Demerius tog beskedet med lugn. ”Visst, självfallet ska jag upphöra med att försöka rädda dessa förtappade själar, om det stör dig och din inkomst så pass.”

Erandil nickade leende, valde att inte lyssna på paladinens lite sarkastiska tonfall, önskade en god kväll och vände sig om och gick bortåt.

”Tre fruktdrycker, tack” sa paladinen till barflickan som syndade iväg. När Demerius tittade bort passade halflingen på att svepa sitt ölstop. Zeke njöt demonstrativt sin öl när paladinen såg på. ”Du blir fördärvad,” undslapp paladinens läppar. Hahahahahahahahaaa. Ha. Ha.

”Mm, jag tror inte denna ölen varken ger till eller från på den punkten,” svarade Zeke och drack upp det sista lagom till när de tre fruktdrickorna anlände. Kvällen fortsatte med att fler fruktdrickor beställdes in och de tre bekantade sig med varandra. Och Fosca envisades med att försöka blanda ut drickan med lite öl så att det smakade bättre.

Efter någon timme med folk som kom och gick, och allt fler vågade dricka nu när paladinen stannade vid ett och samma bord, så var stämningen hög på tavernan. Zeke lade då märke till att den högste Septarken Nimozaran den Gröne anlände. Väldigt välklädd, väldigt högrest och betedde sig som en väldigt viktig person. Åh nej, inte han. Vad gör den stroppen här? Den välklädde verkade spana runt i rummet, fastande en stund vid de tres bord men ryggade lite av åsynen, kanske främst av Zeke, och bestämde sig för att gå till en äventyrargrupp en bit bort. Mmm, bra kom inte hit. Zeke följde Septarken noga med blicken.

Nimozaran diskuterade en stund med äventyrarna men verkade bli förnärmad och skrek nåt som dränktes i sorlet och stolpade därifrån. Han spanade än en gång genom rummet efter någon lämplig grupp. Till slut gick han mot bordet där Zeke fortfarande satt och öppet följde honom med blicken, avbrutit då och då av de ofrivilliga ryckningarna. Välkommen hit då…

”God kväll, jag är högste Septarken,” presenterade han sig högtravande som. Jasså, orkar inte rabbla alla dina titlar och fullständiga namn? Vad kan du ha på hjärtat? ”Är ni lediga?”

Gruppen tittar lite undrande på varandra. ”Jo, det är vi nog” svarar Zeke och släpper inte Septarken med blicken. Nimozaran ser lite illa berörd ut av det men sätter sig bestämt ner på en stol.

Demerius och Fosca presenterade sig och när Zeke sade sitt namn på sitt speciellt djupa tonfall så blev Nimozaran märkbart smårädd. Skärpning, visa inte alltför tydligt hur du känner för denna Septark. Zeke fnös obemärkt.

”Jag har ett uppdrag till er, om ni är intresserade,” började Septarken. ”Som ni säkert vet så har vägarna utanför staden fyllts med diverse ohyra på sistone.” Han gjorde en konstpaus och man anade av hans blick att han menade att Nentir Inn också fyllts med diverse ohyra. ”Och det är dåligt för min verksamhet. Många försändelser blir förlorade och jag blir försenad i mitt arbete.” Stackars liten då.

”Och folket i staden blir lidande av att vägarna är osäkra, det är inte bra att många oskyldiga kommer till skada” inflikade Demerius. Septarken verkade inte bry sig om paladinens uttalande utan fortsatte att beklaga sig över hur mycket han får lida och att just hans varor var viktigare än alla andras. ”Jag misstänker starkt att oroligheterna kommer från Koboldhallarna. Där har varit lugnt länge, men där finns tecken på en viss aktivitet numera.”

”Nå, vad säger ni? Vill ni göra den store Septarken en tjänst? Jag betalar bra! 100 guld och ni får självfallet behålla allt ni hittar där borta.”

Äventyrargruppen var inte helt övertygad. Septarken märkte deras tvekan och ursäktade sig en stund. Han kilade bort mot en dvärg som satt lite avsides. De växlade några ord och sen återvände han. ”Jag kan erbjuda er en bonus på 200 guld om ni återvänder med drakskinnet som min vän rustningssmeden blivit av med.”

Uppdraget accepterades och Septarken såg förnöjd ut. ”Perfekt! Då tar ni reda på den bakomliggande orsaken till den senaste tidens oroligheter och hämtar tillbaka drakskinnet.” Nimozaran den Gröne log. ”Då ses vi prick klockan 7 hos mig i morgon bitti, så transporterar jag er till rätt plats!” Han önskade dom god natt och gick därifrån.

Fosca skakade på axlarna, tittade på sina nyvunna vänner och sken upp. ”Då är det vi som ska äventyra ihop?”

Tidigt nästa morgon efter en god natts sömn möttes de nere i matsalen för en gemensam frukost. Paladinen var precis klar med sin morgonbön och hade ett leende på läpparna och berättade livligt om vad som hände på stadsrundan han tog igårkväll för att se så allt gick lugnt till.

Fosca var även han pigg och glad och formligen studsade omkring i rummet innan han satte sig ner för att säga sin beställning till servitrisen som dykt upp.

Zeke var inte lika pigg och såg inte ut att vara på ett glatt humör och det blev inte bättre när han fick höra priset för frukosten. De andra tittade lite undrande på honom, men han avstod från att köpa frukost och dricka. Så mycket? HUTLÖSA priser i denna stad.

De andra intog en stadig frukost medans Zeke satt lite snett på stolen och väntade på att gruppen vid bordet bredvid skulle bli klara. De reste sig och gick ut ur lokalen och då var Zeke snabbt framme att norpa åt sig deras rester. Några gamla skalkar bröd, en halväten frukt och ett halvt glas vatten dög gott till Zeke.

Stärkta av frukosten begav de sig ut från Nentir Inn. Anslagstavlan på väggen mitt emot drog till sig Foscas intresse -enligt stats- dekret så var det skottpengar på kobolder, 10 guld per huvud. Och 100 guld för en kobold-benmask. Fosca rev ner pappret från anslagstavlan och de tre begav sig bort mot Septarkens torn.

fallcrest

Det var en bra bit att promenera bort till magikerns torn, som ligger lite avsides. Vägen går ner för klippan och sen upp igen för den stora klippa som tornet byggts på. Himlen var klarblå och solen såg ut till att få skina hela dagen för bara små lätta moln skjutsades omkring av vinden.

Septarkens torn var ett väldigt högt sjusidigt torn gjort i någon slags ljusgrön sten. ”I tiden före Bloodspear Krigen, var detta sätet för Fallcrest’s magikergille,” började Zeke berätta under tiden de tog sig fram på den något mödosamma vägen.

”Det var väl ett dussintal wizards och andra magiker här på den tiden. De fixade med defensiva enchantments för att skydda tornet från de anfallande orcerna, men dessvärre dog de flesta magikerna under stridigheterna. Och vissa av den mer gula sorten flydde till andra länder.”

”Som ni kanske räknat ut så äger gubben vi träffade igår, detta torn. Nimozaran den gröne sägs ha varit apprentice till en av de magikerna som försvarade tornet under Bloodspear kriget. Magikergillet finns fortfarande, men mig veterligen så är det bara Nimozaran som är medlem, eventuellt att han har en medlem som det ryktats om… för hans avgifter för att gå med i gillet är något överdrivna, därav det låga medlemsantalet,” Zeke gjorde en kort paus och tittade upp mot det gröna tornet som fortfarande verkade långt bort. ”Men frågar ni mig så tror jag det är Septarken som person som får folk att inte gå med i gillet…”

”Koboldhallarna har även de en intressant historia. Det var nån mindre Lord som kom hit för länge sedan som byggde slottet. Men även det stället förstördes under Bloodspear Kriget. Så stället har varit övergivit i nästan ett århundrade och skogen har återtagit slottets marker.”

”Det kallar Koboldhallarna nu eftersom det som namnet antyder, är ett tillhåll för kobolder. Vad slottet kallades förr har gått förlorat. De är fördelade i många olika klaner, som så att säga samsas om området. De ligger ständigt i luven med varandra och kan inte hålla sams eller vanligen organisera sig.”

”På senare tid har det dock sett ut som om de faktiskt organiserat sig. Skallkrossarklanen verkar vara den styrande, men inte ens dom skulle kunna organisera så aggressiva och välplanerade attacker som skett på sistone. Därför misstänker Septarken, som han framförde igår, att någon ligger bakom deras nyvunna självsäkerhet.”

”Frågan är väl då vem, eller vad, som lyckats få kontroll över dessa kobolder. Det ska bli intressant att försöka ta reda på… Och Lorden över staden verkar även han vara intresserad av att få slut på dessa kobold-attacker. Se bara på pappret du tog, Fosca. Han har utfäst en belöning för att rensa ut Koboldhallarna – 10 guld per koboldhuvud och 100 guld om det kommer fram bevis för att det verkligen rensats där borta, vilket benmasken kommer vara bevis på, eftersom det ju är välkänt att kobold-ledare brukar ha sådana.”

Till slut anlände de tre nyfunna vännerna vid Septarkens blekt gröna torn. Demerius gick fram bultade på dörren. Efter en stund öppnades dörren lite försiktigt. En halfling på insidan synade de tre. ”Mmm, välkomna, Septarken väntar er.” Halflingen såg relativt gammal ut och hade ett lätt hunsat uttryck i ögonen. Lite stilen av en något krokryggad tjänare.

Halflingen ledde gruppen upp för trapporna, alla fem våningar till toppen. Under färden kunde man se att tornet för övrigt var helt folktomt. Våningarna innehöll allt från bibliotek och studierum till laboratorier.

När de kom upp till översta våningen stod Nimozaran där och välkomnade dem. Han reste sig från sitt skrivbord, belamrat med böcker och rullar. ”Ah, äntligen. God morgon, äventyrare. Jag hoppas denna dagen ska bli en bra dag!”

Halflingen ursäktade sig och gick ut ur rummet. Nimozaran viftade med handen och den enorma teleportcirkeln mitt i rummet lös upp. Gamla arkaiska tecken cirklade runt. ”Nå, seså, det är bara att ge er av. Ingen tid att spilla!”

Något chockade av Nimozarans teleportcirkel och hans iver att få iväg gruppen, så gick de helt sonika in i de lysande vita arkaiska tecknen. Ett vitt sken och plötsligt stod de tre vid en vägkant utanför staden. På ena sidan vägen fanns ett vetefält och på andra sidan tornade träden upp sig bland ruinerna. De hade anlänt till Koboldhallarna!

Ett äventyr skapas

Winterhaven, dag 2
-AVANDRAS TEMPEL-

Våra vänner mislyckades med att knacka på porten till templet då de fann att den redan stod på vid gavel.  Zekdorl väste litegrann för sig själv, det här var ingen utmaning värdig honom.

Tempel har liksom banker och vissa andra myndighetsbyggnader med sina höga tak, hårda marmorgolv och dyra färger blivit designade just för att folk ska känna sig små och obetydliga. De ska känna att de absolut inte hör hemma här och att de gör bäst i att vissa stor respekt & vördnad. Templets järnskodda bas trycker med stor effektivitet på allas axlar som här inträder och Silencia, tystnadens gudinna gör det hon gör bäst, hon får folk att hålla tyst. Silencia tillbeds också av mången man efter en blöt natt på den lokala tavernan.

Med stor vördnad går våra vänner in i templet. Med sedevanliga stora ögon tittar Torbjörn änsligt omkring sig på alla reliffer, målningar och statyeter av helgon, som får honom att skämmas och krypa ihop ytterligare. Gruppens steg slår och ekar som åskan själv i golvet, speciellt Zekdorls, och även om templet är tomt sånär som på en person som håller på att lägga iordning lite blommor vid altaret, så känns det som om hela världsaltet tittar anklagande på de fem och skakar på huvudet.

Irea tränger sig plötsligt förbi de andra och stegar självsäkert och oändligt högljutt bort till altaret. Hon stannar till bara en meter ifrån kvinnan som omsorgsfullt lägger ner de sista blommorna vid Avandras altarel.
-”Prästinna Linora *efternamn?*?, dundrar Iraes röst och får Silencia att slå en volt där hon ligger i sin halvdvala.

Linora får förklarat för sig om våra vänners ärende… gravstenarna måste hämtas och det så fort som möjligt men de övriga i sällskapet är lite skeptiska till att ge sig ut såhär sent för att hämta ett gäng stenar, skogen är mörk och faror lurar. De ursäktar sig men Linora belutar att ta saker & ting i egna händer. Innan hon lämnar templet för att ge sig av så rycker Irea fram den symbol som kobolderna hade på sig. Prästinnan blir alldelles blek i ansiktet när hon ser den, hon ryggar tillbaka, börjar kallsvettas och säger ansträngt att den symbolen ej får vistas i detta tempel, ut, UT MED DEN!
Irae släpper symbolen & knäpper med fingrarna… det flammar till och av symbolen finns bara en fin grå aska kvar som likt en spöklik dimma sveps längs golvet, ut genom porten.

Det var Orcus märke -de odödas demonhärskare.
Och han var inte trevlig på något vis.

-WRAFTON INN-

Några timmar senare satt vännerna åter på Wrafton Inn, de brottades nu med den gammla flaskan som de fått i pris ty den visade sig vara väldigt svåröppnad då glaset blivit så skört efter alla dessa år. Flaskan går från Xyronna till Arillas, och från Arillas till Zekdorl för att sen bli tagen åter av Xyronna som ger tillbaks den till Arillas som ger den till Torbjörn som försöker ge den vidare till Irea… men hon är listig och låtsas inte se flaskan. Torbjörn sitter således fast med den och det faller alltså då på hans lott att öppna fanskapet.

*notis* Att rollspela öppnandet av denna flaska var nog en av de större utmaningarna som jag upplevt under mina 13år av rollspelande *slut notis*

Vinet smakar inget vidare, hemskt faktiskt, det är dessutom lite förhäxat då ett tunnt rött moln stiger upp över huvudet på de som intager drycken. I takt med mängden vin intagen sjunker också molnet allt lägre för att tillslut helt dölja personens sikt och göra det svårt för denna att intaga mer alkoholhaltig dryck.
Bara Torbjörn & Arillas var modiga/enfaldiga nog att ”njuta” av deras pris & kom att spendera nästa morgon med att tillbe Silencia medans de övriga hjälpte Linora att hämta gravstenarna… för vakten var inte samarbetsvillig kvällen innan när Linora skulle bege sig ut, och Zekdorl och Irea hade då anmält gruppen som frivillig arbetskraft för att hämta gravstenarna på morgonen – trots alla dödliga faror som säkerligen väntade de.

Häst och kärra ordnas fram, och Irea med sin stora naturkunskap sköter hästen lätt. Zekdorl blir dock fruktansvärt besviken för han får inte visa sitt mod denna gången heller, för allt går lungt till och stenarna kommer tillbaks på sin plats utan några bekymmer.

-LORD ERNEST PADRAIG-

Åter samlade, när de två försupna från gårkvällen kvicknat till, så var det dags att besöka Lord Padraig för att berätta om kobold-attacken. Lorden blir väldigt förnöjd när han får höra om deras seger och belönnar de med en nätt adels-applåd, ett par ”bravo” och ett ”utmärkt”. Lorden som är en generös Lord unnar också vännerna en lätt vink med huvudet åtföljt av en uppskattande blick till var och en utom Xyronna som han är lite osäker på.

Lord Padraig får plötsligt en snilleblixt, ”Kan inte ni ta & fixa kobolderna?”
Irea och Zekdorl är genast på, det här måste bara göras, för utmaningens och den goda sakens skull.
Arillas erbjuder sina speciella talanger för att skydda den nyskapade gruppen och Torbjörn lovar att vägledda de genom vått och torrt.
Xyronna är den ända smart nog att fråga om belönningen, ty hon vet att rikedom inte är allt men att livet blir drägligare om man har det. Med viss assistans från Torbjörn & Arillas och ett visst mothugg från Irae & Zekdorl lyckas hon trissa upp priset en hel del. Här har vi en person som man klart kan förlita sina pengar hos för hon skulle sannerligen förvalta de tryggt och hålla obehörigas fingrar borta, deras inkluderat.

-KYRKOGÅRDEN-

Sagt och gjort, med det samma säger Torbjörn att han ska ordna fram transport i form av den gammla lik-kärran från templet. Gruppen bestämmer att mötas vid porten för att sen ta sig ut mot skogen där kobolderna håller till.

Medans Torbjön tar sig tvärs över staden så passar de övriga på att gå till kyrkogården invid, där Linora står och iordningställer gravarna. Xyronna har belutat sig för att försöka lösa mysteriet med bokstäverna & nummerna på gravstenarna och spendrade en stor del av natten med att disskutera med Arillas om hur man kunde tyda de.

En av deras idéer skulle bära frukt och ett mönster ledde från den ena märkta gravstenen till den andra för att slutligen leda de mot en skogsdunge i närheten av kyrkogården.

Torbjörn hade under tiden hunnit fram och var först med att gå in i dungen. Något ont ligger över dungen det känns kallt & huden knottrar sig. ”Inga spår… här har inte varit någon på ett bra tag”, visar Torbjörn. Arillas känner en stor magisk närvaro… mitt på dungen finner de en liten höjd och på denna finner Torbjörn en stor stenplatta med tecken de inte kan tyda.

Över denna platsen vilar något mindre trevligt och våra vänner finner att det är bäst att låta det sovande förbli sovande, de lämmnar platsen orörd men innan de beger sig mot kobolderna så saboterar dom ”gravstens kartan” som leder till dungen så att ingen annan ska finna den lika lätt.

-DEN KORTA FÄRDEN-

En ung dräng från stallet går med på att köra vännerna ut en bit från staden så att de skulle slippa ödsla en massa tid på att gå de 7 km till stigen som ledde djupt in i skogen.

Intet ont anande sitter Arillas och samtalar med Xyronna då ett gäng med kobolder överfaller vagnen. Ett bakhåll! Deras attack var välkoordinerad och fokuserar på att ta kål på Arillas.

Kobolderna är nära & lyckas med sitt förtag men får snart ta till flykt för att undgå Zekdorl vrede.

Vet någon vem äventyrargruppen är och vart de var på väg..?

Snarkande alver – finns det?

En duns, kraftig smärta, en kallsvettig villt stirrande Arillas liggandes på golvet, kännandes efter stället där spjutet för bara någon sekund sedan genomborrat magen, kommer orsaka en garanterat smärtsam död.

Efter att försäkrat sig både en och två gånger att inga nya håligheter skapats i kroppen, lägger sig Arillas ner på sängen och sluter åter ögonen – var det sant eller bara en dröm?

Solens första strålar finner sin väg genom den luggslitna gardinen och fyller rummet med ljus. Utanför hörs fåglarna kvittra och på golvet sitter Irea med benen i kors hymnande på morgonbönen till Meloras ära.

På utsidan står Zektdorl i gräset, svingade sitt svärd i avancerade svärdsmönster som får ljuset att skifta och brytas på ett förunderligt sätt.

Xyronna har inte synts till under hela morgonen och att döma av hennes säng hade hon ej tillbringat natten där.

Vid frukostbordet sammanstrålar hjältarna efter sina morgonövningar. Torbjörn kommer in med några nysnarade kaniner och de nya vännerna intar en stadig frukost och ger sig sen iväg mot Winterhaven.

Irae och Torbjörn går främst och diskuterar Meloras härlighet. Torbjörn pratar på som vanligt men inte hälften så mycket som han gjorde efter ett par öl kvällen innan, den mannen måste ha mycket dåligt ölsinne, kan ju inte finnas ett enda småvilt inom den närmaste fjädringsväg som inte hört honom, hur kan han egentligen vara jägare?

Diskussionen mellan Zekdorl och Xyronna verkar mest handla om effektiviteten mellan stora svärd är och små vassa knivar.

Arillas håller sig för sig själv och går i sina egna tankar. Var det en dröm eller var det verklighet, det hela kändes så verkligt, vägen vi vandrar känns så bekant trotts att han aldrig vandrat denna väg tidigare… Hmm gravstenar, klippor… Arillias ser sig omkring men väcks plötsligt ur sitt dagdrömmeri av Iranes röst som skriker:

– RESPEKTERA MELORAS HÄRLIGHET GÅ INTE PÅ GRÄSET!
Ett spjut pulserande av gudomlighet energi genomborrar och fullständigt förintar en av de fem små ödleliknande varelser, som kommer springande över gräset med sitt spjut höjt (Ja det var en natural 20 Kritt mot en minion varelse med 1Hp).

Rent instinktivt, precis som i drömmen avlossar Arilla två projektiler gjorda av is, dessa finner sin väg och ytterligare två ödlor faller döda ner i gräset; deras blod blandas med stoftet från deras fallna kamrat.

Kvar står nu två skräckslagna ödlor med sina kastspjut i högsta hugg, dessa kastas mot gruppen. Och precis som i drömmen begravs ett spjut i Torbjörns ben.
Zekdorl slår undan det andra spjuten innan de hinner göra någon skada och med ett vrål om att de fega små ödlorna ska komma hit så ska han visa vem som bestämmer, sätter han fart efter en av de små ödlorna som tar skydd i en buske.

Denna buske ger inte mycket till skydd när Zekdorls svärd genomborrar busken, vid första anblicken ser det ut som om själva hugget faktiskt missar kobolden och bara avlövar busken, men det gurgel som följer och de två halvorna skvallrar om annat.

Den andra kobolden klättrar smidigt uppför ett klippblock där ytterligare en av hans fränder står, svingande en slunga med en glaskula som ammunition. Kulan flyger genom luften och går sönder mot Zekdorls järnskodda fötter, det är någon form av klister som nu hindrar den store från att röra sig.

Från en annan buske kommer två större och mer bepansrade kobolder framstormande med sina svärd och sköldar i högsta hugg. Detta får de övriga i gruppen att vakna till liv och en pil avlossas från Torbjörns båge mot dessa. Pilen träffar men lyckas ej tränga igenom rustningen, även Xyronna drar upp sina vapen, en kaststjärna blixtrar till i solljuset och det metalliska ljudet när metall träffar metall avslöjar att stjärnan tar i koboltens i rustning.

Prästen tar en snabbtitt på Torbjörns sår men blir strax avbruten av de två metallbeklädda kobolder som kommer stormande, båda med sina svärd höjda – i sin iver missar den helt prästen och begraver sitt svärd djupt djupt ner i marken, medans den andra kobolden är mer lyckosam och med sitt vassa svärd hittar in i Torbjörns mjuka kött.

Arillas pekar mot de två kobolderna på klippan, hans läppar rör sig, formar de uråldriga ord som släpper lös energin – en boll av grön energi träffar den större av de två kobolderna. Det stänker, pyser och fräter, en svagdoft av syra fyller luften och på marken trillar den lilla kobolden orörlig medans hans större vän försöker förgäves få bort den mycket starkfrätande syran från sin kropp som får honom att smälta samman till en sörja… kort därefter ligger även han orörlig på klippan.

Fler stjärnor lämnar Xyronnas hand, de flesta studsar men en slinker mellan lamellerna på ödlan och det gröna blodet rinner ut från såret. Ödlorna höjer ännu en gång sina svärd denna gång missar båda, den ena grövre än den andra, detta genom att faktiskt fastna med svärdet i marken och knäcka det. (Ja samma ödla slår två 1or på rad)

Detta blir för mycket för ödlorna som lägger benen på ryggen och försöker fly. Men efter några hårda ord från Zekdorl om en fisk som liknade ödlans mamma, blev det för mycket för den ena av ödlorna som bestämmer sig för att komma tillbaks och prygla upp den där 2meter stora draken, med sitt gigantiska svärd (ingen har sagt att kobolder är särskilt smarta).

Med sitt svärd vilt svingande stormar ödlan mot Zekdorl. Xyronnas kaststjärnor viner runt kobolden, de flesta studsar men några borrar sig in i hans fjäll och blodet börjar rinna från såren.

Samtidigt sätter Arillas och Irea fart efter den flyende ödlan. Och nu har även Torbjörn fått fart på sin båge och pilarna viner runt ödlan som flyr, men även här så studsar de flesta pilarna mot hans tjocka pansar.

Då Zekdorl fortfarande var fastklistrad mot marken blev ändå striden jämnare än vad man kunde tro. Kobolden höll avstånd och försökte sticka den store med sitt spjut, detta gick bra ända tills Xyronna kom i position för att lyckas flanka kobolden. Sedan med ett snyggt kast få kobolden precis intill Zekdorl som med ett kraftfullt hugg, skiljer huvudet från kropp.

Arillas och Irea har lyckats komma ikapp kobolden det var nu endast 9 fotsteg mellan kobolden och hjältarna. Arillas börjar mummla på sitt underliga språk för att ännu engång släppa lös krafterna som han lärt sig forma efter sin vilja och från ingenstans och lika plötsligt befinner sig kobolden i ett moln av eld, ett brinnande inferno som verkar förfölja honom som ett brinnande klot. Detta samtidigt som Irae ännu en gång formar sin heliga kraft till en lans och penetrerar bröstkorgen på kobolden som faller död ner i ett brinnande skrik.

Kobold-grillning

Grupper återsamlas och Irae ser över och läker den skadades sår. Xyronna letar igenom liken efter jakt på rikedom medans den store krigaren Zekdorl upptäcker inskriptioner på gravstenarna som är märkta med siffror och bokstäverna för de fyra väderstrecken.

– Kobolder lever i större grupper i grottor eller djupt in i täta skogar där de gärna dyrkar drakar som de ser som sina gudar, berättar Torbjörn samtidigt som liken samlas ihop och grävs ner för att inte stinka i sommar värmen.
Berättelsen om att kobolder lever nära drakar får hjältarna att jobba snabbare och det är snart på väg mot Winterhaven igen.
– Hmm de verkar var fler säger Torbjörn och deras spår leder mot Winterhaven,
Efter att följt spåren några kilometer viker spåren tvärt av in i skogen längs en smal stig,

Xyronna är redan på väg in när Torbjörn stoppar henne och pekar på stryparrankorna som kantar vägen
– Var väldigt försiktig, säger han.

Då Stryparrankor inte var det som lockade äventyrarna mest och mysteriet med gravstenarna verkade vara ett säkrare alternativ beslutar de sig för att fortsätta sin vandring till Winterhaven som nu inte kan ligga långt borta. De får rätt, för redan efter några kilometer börjar de passera både fält och bondgårdar och på avstånd kan de nu även skymta Winterhavens stora murar.

Winterhaven var inte denna storslagna spelstad som Arillas fått beskrivit för sig, utan en sömning småstad dold bakom mycket tjocka stadsmurar. Som alla sanna hjältar vill de få ut information av de uttråkade stadsvakterna vid porten. När frågorna om attackerande kobolder och stulna gravstenar börjar komma på tal skruvar vakterna på sig och istället för att svara på frågorna så rekommenderar de stadens enda värdshus Wraftons på det perfekta stället för trötta äventyrare att få information och skölja bort resdammet.

I värdshuset finns en kvinna som är runt 30-35 år gammal, men mycket ungdomlig till sättet.
Hon är ca 1.70 lång, med mörkt långt hår hon har uppsatt i nacken. Smal kroppsbyggnad men ser ändå ut som om hon skulle kunna ta för sig om det behövs.
Med sitt varma leende välkomnas äventyrarna till Wraftons.

– Jag är Salvana Wrafton jag hoppas ni skall trivas, vad kan jag göra för er?

Arillas fiskar fram öl underlägget som han fått tidigare på Galten och brutna pilen, Salvana studerar det noga, tittar på gänget och tittar ännu en gång på underlägget.

– Oj detta kommer från min farfarsfar Obiah Wrafton som vid nyöppningen av detta värdshus placerade ut sådana är små vinster över hela landet, ni förstår han älskade spel och lekar.

Hon försvinner iväg och kommer snart tillbaks med en gammal och dammig flaska, denna flaska har legat i källaren i väntan på att detta underlägg skulle återvända hit flaskan måste nu vara minst 100 år gammal.

– Jag hoppas det fortfarande går att dricka, givetvis står värdshuset för denna måltid, säger hon med ett leende och kramar om underlägget.

Hjältarna intar middagen och pratar vidare med Salvana som gjort dem sällskap i brist på andra gäster i värdshuset.
Staden styrs av en man vid namn Lord Padraig berättare Salavna, han är en man av folket och brukar ta en öl här på värdshuset på kvällarna.
Lika så brukar den lärde Valthrun komma ner från sitt torn på kvällarna för att svinga sin bägare och berätta historier, sanna eller ej, det är nog endast han själv som vet.

De får även reda på att Syster Linora för bara några dagar sedan hållit ett torgmöte angående försvunna gravstenar och att hon säkerligen skulle vara intresserad av informationen om stenarna de funnit längre ner på vägen.

Stärkta av maten och ölen men med beslutet att spara vinst vinet tills ikväll lämnar de värdshuset för att söka upp Syster Linora för att fråga mer om de försvunna gravstenarna.

På vägen mot templet passerar de tornet där de antar att Valthrun bor. De hittar även in i en allt i allo affär där de efter hårda förhandlingar bestämmer sig för att sälja sina spjut och sköldar funna av av kobolderna – inte för att föremålen var värda så mycket men det skulle iafall räcka till ett par nätter på värdshuset.

Med bestämda steg styr de nu stegen mot templet där de knackar på dess port…

The Other Hand

Nentir dalen är en bördig men alltmer avbefolkad del av världen. Det är ett gränsland och som sådant ofta utsatt för påtryckningar utifrån. Vanligt folk kan inte längre färdas mer än någon kilometer utanför sina byar innan de utsätter sig för stora faror. Laglösa, vilddjur, och monster av alla de slag vandrar omkring där ute och drar sig inte för att kasta sig över dem som inte kan försvara sig.

Ett av de större, och relativt säkra, ställena är staden Fallcrest. Med sina 2250 (vid senaste räkningen) innevånare är detta den största staden i hela Nentir dalen. Dock ska det sägas att dvärgarna vid Hammerfast inte sysslar med sådant som folkräkning, inte om de inte tjänar något på det. Av dessa dryga 2000 bor cirka 900 utanför stadsmurarna, men sällan mer än ett par kilometer från dem. De är bönder och hantverkare med verksamheter som inte passar i ett tätbebyggt område. Staden lever på handel, speciellt med dvärgarna från Hammerfast, men också med folk mer långväga ifrån vars varor kommer med flodbåtar längs Nentirfloden. Staden delas mitt itu av en hög klippa, kallad ”branten”, på sina håll nästan 100 meter hög, och floden faller 60 meter i ett mäktigt dånande vattenfall i utkanten av staden. Varor som kommer norrifrån och ska fortsätta söderut måste lastas om till nya båtar nedanför Nentirfallen. Detta sker dagligen och transporterna av allehanda gods bärs, skjuts och dras genom staden av idoga arbetare och djur. Staden har börjat avfolkas på ett naturligt sätt samtidigt som inflyttningen minskat i relation till att farorna har ökat i omgivningarna.

Fosca, en liten, även med halflingars mått mätt, ehh halfling med snabba fingrar, även om de bara var nio till antalet efter en olycka med en onödigt bollad kniv, växte upp i Fallcrests omgivningar. Halflingarna har alltid funnit de rullande gröna kullarna tilltalande, och inte heller är de främmande för att knalla omkring i städer för den delen. Fosca verkade ha alltför mycket energi. Han reste sig inte ur en stol, han hoppade. Han satte sig inte upp och reste sig från sängen, han flippade. Kunde han volta över något istället för att hoppa, ja då gjorde han det. Det var just detta, att göra saker så svåra som möjligt, som fått honom att förlora ett finger, ringfingret på vänster hand. Detta hade inte avskräckt honom det minsta. Jo, Fosca var mycket smidig och rapp, även med sitt eget folks måttstock. Fosca hade hört många gånger att ”Innehav är halva ägandeskapet”. Han skrev inte under på detta. Vad Fosca anbelangade så var innehav hela ägandeskapet, och han ville ha så väldigt, väldigt många saker i livet. I tillägg till detta så hade han även vad många skulle anse vara moralproblem. Att komma i slagsmål med Fosca var lika med att säga ajöss till ett vitalt inre organ. Han kanske inte slogs efter reglerna, inte efter de reglerna folk slogs efter vanligtvis, men å andra sidan brukade det vara den lille Fosca som stod upp när striden dött ut. Dött ut tillsammans med alla andra utom Fosca.

Demerius Merkentall var av ett helt annat virke än Fosca. Det närmaste man kunde komma att beskriva honom med ett enda ord var ”Ridderlig”. Alltid på sin vakt att hjälpa till så snart det behövdes, och faktiskt även om det inte behövdes. Chevaleresk i det yttersta, alltid ”Damerna Först”, en sann renlevnadsmänniska. Detta med att han inte ville ”Besudla sitt Tempel” var något han ville hjälpa alla med, som sagt antingen de efterfrågade det eller inte. Han kunde mycket väl knalla in, och gjorde så ock till sin vana, i ett värdshus eller dryckesstuga, för att sprida sitt renlevnadsbudskap. Hans metod var att sätta sig i baren och sedan titta anklagande på de som satt och drack, smacka med tungan, och skaka på huvudet. Han gjorde detta av högsta välvilja, och ryckte mer än gärna in om någon behövde hjälp hem efter en speciellt hård runda. Då passade han kanske också på att ge en massa ”goda råd” och om han ansåg att dessa råd inte skulle hjälpa så försökte han åtminstone underlätta för den druckne att ta sig fram i sitt hems härd genom att omorganisera det. Ibland gick han till sådana längder att den stackars hjälpta fylletratten inte kunde känna igen sig när han vaknade upp ur sitt rus och därmed lämnade sitt hem för att sedan irra runt förvirrat i timmar innan sanningen uppdagades för honom. Han var också mycket noga med att förebygga brott och så snart han misstänkte att saker och ting inte stod helt rätt till, kanske med ägandeskap av vissa ting, så påpekade han det för individen. Det hände att han spände ögonen i en förbipasserande och sa ”Stöld är allvarliga saker!” bara för att se om personen verkade få skuldkänslor och alltså hade något som tyngde samvetet. Han kunde vara rätt så intimiderande som person och många gånger fick den tillfrågade skuldkänslor även om den inte gjort något orätt överhuvudtaget. Jo sån var han, den gode Demerius.

Sedan hade vi Zeke. Ett ytterligt briljant man och som mer än gärna delade med sig av sina stora kunskaper i historia, antingen folk ville lyssna eller ej. Men sa Zeke något, ja då lyssnade folk antingen de ville eller ej. Varför? Ja, det kan ha haft något att göra med att Zeke uppenbarligen besatt stora magiska krafter, eller rättare verkade vara besatt av dem. Eller kanske var det hans sätt att stirra in i en persons ögon och säga ”Jag är Zeke” så snart någon opponerade sig. Ordet ”Zeke” uttalade han på ett sätt som fick tankarna att dras till djupa avgrunder och helveteshål där man plågades i det oändliga under djävlars och demoners piskor. Ordet ”Zeke” blev, för den som utsattes för det, något ofattbart viktigt och meningsfullt. Ett namn man inte tog lättvindligt på. Folk blev vettskrämda av just den grejen. Om man spenderade mer än ett par minuter vid samma bord som Zeke kunde man inte undvika att lägga märke till de egendomliga ticks hans kropp hade, som om ofattbar magisk energi sköt igenom hans kropp och ville ut. Det verkade vara en ständig kamp mellan Zeke och krafterna inom honom, och Zeke verkade förlora. Just detta faktum, att Zeke verkade vara en aning instabil som person, fick folk att lyssna extra noga på hans ord, antingen det handlade om en ölbeställning eller en oändlig utläggning om en historisk persons släktträd.

Dessa tre osannolika vännerna sammanstrålade i Fallcrest, ty nu stod det fara för dörren. Folk kunde ej längre färdas säkert längs vägarna och rövare, livsfarliga rovdjur och hideösa monstrum kröp sig allt närmare de oskyldiga och försvarslösa. Något måste göras! Fosca kände att det var på tiden att han bevisade att han inte alls var den slashas och, hrm, fördärvade unge halfling många ansåg honom vara. Och kunde han finslipa sina egenskaper och tjäna en hacka på kuppen, ja då var det ju ingen tvekan. Zeke hade haft näsan begravd så djupt ner i sina böcker att han helt missat vad som höll på att hända i omgivningarna. När han väl fått korn på katastrofen som höll på att hända Fallcrest och dess omnejder så ville han definitivt vara på första parkett. Så mycket kunskap det skulle gå att få från alla de vederstyggligheter som strök just utanför synfältet. Alla begravda skatter som kunde avslöja kanske själva skapelsens existens. Så mycket att förstöra med de krafter han redan nu skaffat sig. Boom! Boom! Kraaas!! Demerius behövde ingen anledning egentligen. För honom var i stort sett allt ondska som skulle utraderas i sin herre Bahamuts ärofyllda namn. Otaliga var de djupa hålor dit ljuset och de redbara icke funnit sin väg, och Demerius skulle vara kärlet som skulle tömmas i dessa rum. Och någon borde defintivt hålla ett öga på Fosca och Zeke så att de icke skola draga sig i fördärfvet.

Vår historia börjar runt ett bord en kväll på Nentir Inn. Genom de öppna fönstren hörs kvällens ljud, de sista fåglarnas kakofoni innan det är dags att dra sig mot sitt bo, draghästarnas trötta men förnöjsamma lunk på väg hem till stallet efter ännu en lång och slitsam dag. Någon sitter på en trappa och spelar flöjt, en glad och medryckande melodi passande barn som säkerligen glatt dansar för pipans ystra toner. De hör pigornas snabba toffelsteg mot kullerstenarna där de skyndar fram med famnarna fulla av nytvättat linne. Sängar ska bäddas och snart faller mörkret. De hör spontana gapskratt eka mellan de vittrande husväggarna, grova och bullriga mansskratt kanske efter någon opassande och sedeslös kommentar om någon söt förbipasserande flicka. På avstånd hörs det ständiga bruset från vattenfallet, inte störande på detta avståndet utan mer lugnande och nästan sövande. De sitter alla tysta och insuper atmosfären från den annalkande kvällningen och tänker att det är just för sådant här, att vanligt arbetande folk ska kunna göra dessa saker, de nu ska slåss och kanske offra sina liv i kampen. De får alla en klump i halsen då de blir rörda av sin egen uppoffring och sentimentalitet. Sedan slår de ett öga på den alltmer fyllda dryckesstugan. De vet att någonstans bland dessa människor, dvärgar, halflingar, tieflingar, och alver av alla de slag, kommer det att finnas många problem att lösa om man bara frågar, eller ser ut som om man är öppen för förslag. ”Äventyrare” skulle bli deras yrke från och med nu, vad de än varit tidigare. De ska alla gå ett mycket öde till mötes. Det skålar de på.

Resan till Winterhaven

En alv-cleric vid namnet Irea söker sin släkt. Hon har fått information att hennes faster söker rikedomar i Winterhaven och att hon verkar ha bosatt sig där nu. Irea har därför gett sig av till Winterhaven för att hitta sin faster.

Arillas söker lyckan på pubar för a spela tärning, kort eller liknade för att öka sina tillgångar, han har fått tag i lite information om att där ska finnas ett bra ställe i Winterhaven. Arilas är en Eladrin, en högalv, och ingen vet riktigt vad han har för yrke förutom att spela på pubar och värdshus för att tjäna sina pengar.

Tieflingen vid namn Xyronna är en smådjävul som också är ute efter snabba pengar, men på ett lite annat sätt jämnfört med Arilas. Hon har fått tag i en karta över Winterhavens omnejder där ostörda gravar ska finnas och som påstås vara fyllda med skatter. Dessa skatter sägs vara orörda på grund av deras fruktansvärda, men lättlurade, väktare. Xyronna fick tag i denna karta billigt från en skum typ på en sluskig bar.

Torbjörn, en man som precis lämnat tonåren, finns också med i denna historia. Han är en Ranger av Rang om man frågar honom själv. Han är på väg till Winterhaven då hans mästare skickade honom på ett uppdrag som gick ut på att han ska jaga bestar ute i Winterhavens skogar för att ytterligare finslipa sina redan ovanligt skarpa färdigheter. Och kanske, bara kanske, för att mästaren ville bli av med honom från byn.

Sist, men definitivt inte minst, finns en högrest Dragonborn vid namn Zekdorl. Han blev ivägskickad till Winterhaven för att hitta bättre motstånd än det som kunde ges i den lokala garnisonen. Zekdorls mål i livet, att bemästra Svärdets Väg, kan tyckas enkelt och banalt, speciellt i jämförelse med en magikers storslagna mål, men vem ska berätta en sådan sak för en jättelik drakman med ett seriöst svärd på ryggen och en allmänt purken min. 

De 5 har var för sig färdats i cirka en månad när alla möts på en liten pub invid vägkanten. Det var ganska sent på kvällen och alla satt runt samma bord. Irea, som förutom att vara den bäst klädde och definitivt mest väldoftande, var den ende som tog glasunderlägg. Detta gjorde bartender väldigt förvånad, och lite fuktig i ögonen, och bjöd på ölen hon beställde. De övriga fyra som satt vid bordet såg detta och skyndade sig att ta varsitt underlägg de med. Bartendern, forfarande chockad, bjöd även dem på öl. Den skulle ändå snart vara osäljbar till annat än brännolja, så lite folk som stannat till här på senaste tiden.

De började språkas så smått och på ett naturligt sätt så kom dom in på vart respektive resande skulle hän. Till allas (ja inte eder GM’s kan jag ju lova) förvåning upptäckte de att alla skulle åt samma håll. De bestämde sig för att gå och lägga sig tidigt för att kunna fortsätta den sista lilla biten till deras destination så tidigt som möjligt. 

På natten hade Arillas en dröm om deras resa mot Winterhaven. I drömmen såg Arillas massor med gravstenar som inte hörde hemma där de stod invid en hög klippa. Något illasinnat blickade ner på sällskapet där ovan ifrån, men rök skymde sikten och Arillas kunde inte se vem det var. Xyronna sprang fram till gravstenarna då hon hade en karta som angav att skatterna skulle finnas runt just dessa. Hon kollade på kartan men hon kunde inte hitta några landmärken som påminde om detta.

Ett stridsvrål ekade mellan klippväggarna och plötsligt anfölls de alla av en mängd små drakliknande varelser. Zekdorl tog fronten och försökte täcka och Torbjörn sköt rakt in i bunten av tjattrande reptilvarelser. Detta gjorde dem än mer aggressiva och började kasta sina små spjut mot honom. Spjuten var små men träffsäkra. Torbjörn hade många sår och flera spjut var inkörda i hans kropp när Irea skred till aktion och läkte hans sår.

Med väldigt dålig koordination och nästan inget sammarbete så kunde det gått värre än det gjorde. Både Zekdorl och Torbjörn fick ta mycket skada. Arilas hade magiska krafter i drömmen och han frammanade våg efter våg av åskdån i marken. Efter ett långt och frenetiskt slag stod de resande som segrare, men inte utan många svåra sår.

När alla vaknade dagen därpå så följde de sin plan. Arillas berättade inte vad han hade drömt om men insisterade på att de alla skulle färdas tillsammans.