Oväntat besök

Xyronna kommer smygandes upp ifrån den smala gången tillbaka till sovrummet. Hon viskar ”Torbjörn har fått upp ett spår som leder in i grottan”.

Innan de går ner allihopa så går Zekdorl och hämtar Splug för vägledning, Splug är inte något vidare pigg på att följa med och säger, ”Jag går inte dit, mina plågoandar bor där borta”, Zekdorl ”Vilka då, där är ingen där borta”, efter ett tag lyckas Zekdorl få med sig Splug som guide.

När de två går förbi bordet goblinsen satt och spela kort vid så frågar Splug, ”Vad har hänt här?”, med ett harklande så säger Zekdorl ”Det var vi som gjorde detta”, med ett skutt så hoppar Splug på Zekdorl och kramar han.

Dom kommer fram till dom andra där dom står och väntar, för att smyga ner.

De går ner för trappan och kollar efter Torbjörn, ingen av dem ser han, det ända dom hör är goblins som hackar sten, de kollar runt hörnan, ännu inte upptäckta, de frågar Splug om någon är han vänner här, Splug svarar ”Dom bara retar mig och kallar mig saker, vi är bättre om vi slipper dem”.

Rummet dom ser in i är ett ganska stort rum, det mesta är uppgrävt men på vissa ställen ser man fortfarande marmor golvet, vilket är inte mycket kvar av. Där det inte finns någon marmor är bara djupa hålor, där är ett par faklor som hänger på väggen där inne och vad som sammanknyter golvet är tunna plankor som även vobblar om en goblin skulle gå där.

I samma ögonblick som Splug säger detta tillkallar Arillas mörkrets krafter och träffar sig själv av någon underlig anledning. De andra är inte långt efter och börjar utan börjar kasta magi på goblinsen, Zekdorl som inte är någon höjdare på avstånds vapen går ner mot bottnen och letar efter goblins där.

Dessa goblins verkar inte tycke om dragonborns så mycke och dom alla börjar kasta sina hackor på han, då dom inte heller är några stridskämpar var det bara en av dom 5 som träffa.

Under striden så kommer Torbjörn fram som också hade gömt sig på bottnen. Har skjuter ner en ar goblinerna, efter inte så lång tid så är där inga gobliner kvar.

Torbjörn tror bestämt att Balgron den fete finns bakom in stenraset, enligt Splug så är där inget där, det är bara ett stenras och ner för den mörka gången med den olidliga stanken brukar han gå ner för.

Torbjörn stannar vid stenraset och letar, resten förutom Splug som springer och låser in sig går ner i den mörka gången, Xyronna stannar upp efter en liten bit och går upp igen, hon kommer strax tillbaka ner igen, denna gången med en fakla.

Gången dom går ner i är täckt av mossa, grön mossa på både tak, golv och väggar, det ser nästan ut som om det skulle vara gräs, där är även vit mossa som nästan ser ut som stora blommer på håll.

Väl längst ner så hittar Xyronna fotavtryck som går åt ena hållet, de följen spåren till ett stort run liknande symbol på marken, ca 1.5m x 1.5m stort.

Efter runan ser de hur dessa fotspår som dom fölt fortsätter. Xyronna kollar efter fäller på runan, istället för att hitta den så råkar hon utlösa fällan.

Ett högt skriande ljud hörs samtliga blir vettskrämda och rusar tillbaka hållet de kom ifrån, dock så viker de av vid fel sväng. När dom väl har lungnat ner sig så ser de zombies runt om sig, de hör även ett flertal längre bort.

Det blir en vild fajt, Xyronna får lite smällar på sig, dom verkar dock ha problem med att träffa någon annan. Tack vare vår goda Cleric så är där ingen som dyker. När de väl har slagit ner de zombies runt om sig som ser ut som om de inte ens hänger ihop.

Så kommer där en hel hop med zombies till, ännu en gång kommer Irea till nytta, denna gången så tar hon ut nästan alla zombies samtidigt. De slår ner de andra som är kvar, dessa ser ut som om de håller ihop lite mer.

Hur detta slutar får man veta i nästa blogga.

Kan man dricka en dvärgs skägg?

Med bestämda steg och blicken fäst på fiskarparet vid stranden gick Demerius badandes i sommarsolen strålar. Den välpolerade rustningen gnistrade och kastade sitt ljus på det enkla skjul som fiskaren och hans fru stod framför, lagandes sitt nät efter morgonens fisketur.

Nätet var i dålig form, troligtvis hade det inte kunnat stå emot den strida ström av vattnet som så här års kommer ner från bergen i takt med att isen smälter och får dånet från Nentirvattenfallet att höras flera fjärdingsmil bort.

Demerius fällde upp visiret på sin hjälm. De kritiskt granskande ögonen fick paret att ta ett steg tillbaks för att sedan frysa i steget. Det gick nästan en minut innan Demerius tog till orda. ”Jag är Demerius Merkentall, äger du båten där borta?” frågade han och pekade med sin stålbeklädda hand.

Mannen som fortfarande stod som förstenad av Demerius genomträngande stålgrå ögon får en knuff av sin fru, ”Host host, Ja herrn, den är min, herrn.”

”Utmärkt, vi behöver ta oss en bit uppför floden och med din båt skall det gå. När kan vi ge oss av? Givetvis kommer du att bli kompenserad.”

”Foska, kom hit!”
Foska kom fram bakom huset tillsammans med Ziek.

”Ge mannen några guldmynt för hans tjänster.”
Foska tog fram några skinande guldmynt och skulle precis ge dem till fiskaren, då fruns hand med en imponerade fart tog mynten i luften innan de hann landa i mannens utsträcka hand.

”De tar jag”, sa hon och tittade på sin kuvade man.

”Så kan vi ge oss av nu,” säger Ziek och börjar gå mot båten.

Vikten av Demerius i helrustning fick träet i båten att knarra oroväckande. Och att sedan Foska inte kunde sitta still utan studsade runt i båten och ville vara på alla ställen samtidigt – hjälpte inte. Det var endast tack vare fiskaren Jarls kunskap och Bahumts allvakande öga som båten inte slutade som brasved. Färden började och de tog sig sakta uppströms.

En bit uppåt floden fann de rankorna där Skarpa sagt de skulle finnas. Några medförda ruttna fiskar senare var alla rankor i full fart med att slita fisk i bitar istället för äventyrarna, vilket passade alla utmärkt. De gav Jarl några snabba instruktioner om att vänta med båten på andra sidan tills de kom tillbaks. Med de orden gick hjältarna in i grottan, i sista sekund kan man säga då stryparrankorna åt lockbetet fortare än de räknat med, bara en hårsmån från Zieks som gick sist.

Hjältarna trevade sig längst med grottväggen i den mörka grottan, vadande i det midjehöga vattnet tog de sig längre in utan en aning om vad som väntade dem.

I mörkret kändes det som trä, fastmark, ett rep. ”Hum”, sade Foska som gick först vanan trogen, han tog fram en sunrod och snart badade hela grottan i ljuset från denna magiska stav.

Grottan de nu såg framför sig var en grotta naturligt formad av vatten under lång tid. Man kunde fortfarande se fukten på väggarna och här och där rann små rännilar av vatten. Stora stalagmatiter hade formats genom åren.

Träet Foska tidigare hade känt var fören på den båt som enligt informationen från Fallcrest ägdes av Strongbeard.

För övrigt var grottan helt. Hade vi blivit lurade? Var Skarpa ändå i maskopi med Dvärgen och satt de nu och drack öl på något världshus? Detta var tankar som for genom huvudet på Demerius. Just som Demerius var redo att rusa tillbaks till båten igen för att på snabbaste sätt ta sig tillbaks till Fallcrest, ropade Foska från sin plats i mitten av rummet. Ziek står och tittade upp i någon form av rökgång medans Foska hoppade runt på golvet, ”jag lovar golvet sviktar!”, sa han uppjagat.

Demerius var fortfarande i tankarna på att Skarpa just vid detta tillfälle sitter och dricker öl med dvärgen skrattande åt att de lurat en riddare, en Bahmuts förkämpe, EN DEMERIUS!!!
Men med bestämda steg gick han sen fram till platsen där Foska stod, han stampade med de järnbeklädda skorna 3 gånger på golvet med klacken och sade befallande ”öppna”.

I golvet under Demerius järnbeskodda fötter avslöjades den dolda luckan som Foska så påstridigt sagt skulle finnas där.
De öppnade försiktigt luckan, vinddraget får ljuset från en avlägsen fackla att kasta sin spöklika skugga på väggarna, i det cirkelrunda chackt som uppenbarade sig.

De håller andan med musklerna på helspänn, beredda att attackera vilka namnlösa monster som än må komma upp ur hålet,
En stund gick men allt verkade lugnt.

Ett rep firades ner och Foska tog sig vigt och snabbt ner mot bottnen. När han närmadee sig botten märker han att något inte står helt rätt till med golvet. Där man normalt kommer sätta sina fötter ligger en repstege utan någon synlig anordning att hissa upp den, och i en cirkel runt hela golvet är svarta hål placerade med en fots mellanrum.

Foska följde försiktigt hålets kant med fingrarna. Hmm Sot. Ett fräsande hördes, Foska lade örat intill, där var det igen, nu ett starkare sprakande ljud. Plötsligt slog stora eldflammor upp från hålen! Foska lyckades i sista sekund dra undan huvudet och klarade sig undan med endast ett par svedda ögonbryn.

De flesta känner till ordspråket, ”Bränd halvlängdsman skyr elden” tyvärr var Foska en av dem som inte lärt sig det. Foska såg sig runt om i rummet, en fackelupplyst korridor fanns på andra sidan circkeln. På ena väggen fanns någon form av styrsystem för fällan möjligtvis.

Ej vis av sitt tidigare misstag tar han sats och hoppar över hålen, även denna gången fylls rummet och chaktet med eld. Både Demerius och Ziek som väntar däruppe tvingades kasta sig åt sidan för att inte bli brända. Och denna gången klarade sig inte Foska lika bra från eldens lågor, som trotts sin kattlika vighet får en del brännskador.

I korridoren hörs nu vapenskrammel. Kan Foska ha annonserat deras närvaro?

Under tiden då Foska krupit runt på golvet för att undersöka hålen hade Zieks uppmärksamhet dragits till repstegen på golvet där nere. Han var nu säker, den energi han kände från stegen var av annat slag än i övriga rummet.

Han går tyst igenom inne i sitt huvudet, hur var det nu magiska formler var uppbyggda, Ziek svär tyst för sig själv. Detta får Demerius att spänna sin förmanade blick i Zieks även om han sett denna blick tusengånger så viker han instinktivt undan den och fortsätter grubbla. Det ska innehålla ett Kraftord, och en effektor, så mycket minns han från de gamla böckerna. Men det var mer. ”Ja just det så var det”, sa han. ”Ett tillkallelse ord och till sist en utlösare”.

Demerius ser frågande på Ziek som nu står koncentrerad, mumlandes. Och så med högre röst säger han:

”fjong”

Upp från golvet reser sig stegen likt en slingrande orm. Demerius och Ziek hinner inte följa hela stegens färd utan tvingas kasta sig i skydd av eldflammorna som är på väg mot dem.

Elden försvannr lika plötsligt som den kommit, och Foska tittade upp i hålet. ”Kom nu då, skynda skynda jag har stängt av den, och det verkar vara på väg folk hit!”

Demerius och Ziek tog sig ner för den magiska repstegen. Med viss tvekan tog de sig över hålen i golvet, denna gång utan att eld sprutade upp från hålen.

I korridorens fackelljus, syntes två skuggor som närmade sig. Strax innan de passerar runt hörnet kastas en skugga på väggen och man kan se att de som närmare sig är beväpnade.

Demerius ställer sig mitt ingången och väntar på att främlingarna skall komma runt hörnet. ”Halt!” sa Demerius. De båda männen som med sina knivar dragna kommer runt hörnet frös till med ett ryck av Demerius röst. De tittade lite förvirrat på varann.

”Vad håller han nu på med?” viskar försiktigt Foska till Ziek.

Innan tjuvarna hann ta till orda sade Demerius ”Vi är här för att träffa Strongbeerd vi har lite affärer att klara upp med honom.”

Männen tittade frågande på varann.

”Se så, iväg och hämta honom nu.”

Männen tvekade och viskade lite sinsemellan, men efter en stund försvann en av dem iväg tillbaks in i grottan. Kvar stod en man i luggslitna kläder, smutsig och ovårdad, flertalet tänder fattas där han stod viftande med sin kniv. ”Försök er inte på något, jag och ‘Greta’ har allt tagit hand om värre folk än er,” sa han och klappade den krokiga dolken. Sensuellt. Leendes.

Demerius, fortfarande utan vapen dragna, tog ett steg fram mot mannen. Att han rörde sig närmare gjorde att tjuven blev riktigt nervös och gjorde ett utfall mot Demerius, som med lätthet kliver undan samtidigt som riddaren drog sitt svärd. Denna plötsliga förflyttning fick mannen att tappa balansen och Demerius placerade bredsidan av sitt långsvärd i bakhuvudet på mannen som föll medvetslös ner på golvet.

Äventyrarna fortsatte in i ett stort rum runt hörnet på korridoren. Vid ena väggen stod några stolar och ett bord, på bordet stod en halvtom flaska rom, och en kortlek.

”Se på honom,” sa Demerius, ”så går det om man dricker och ägnar sig åt hazardspel, man tappar balansen, han ska tacka Bahmut att han inte även tappade huvudet.”

Foska band ihop tjuven och satte honom på stolen med flaskan i handen – så de övriga förstår att sprit förstör deras liv.

Ziek mummlade något om att fälla ihop stegen och försvann iväg till cirkelrummet igen. Foska försäkrade sig att repet på fången satt som det skulle. Eller i alla fall är det vad han sa till Demerius som står lutad mot bordet med ryggen emot fången, perfekt då riddaren inte kunde se att Foska tjuvsmakade på rommen.

Det gick några minuter. Sen, springande steg ljöd genom grottan, ekot från stegen fick det att verka som om flera hundra man var på väg…

I ett av de många stenvalven i grottan framträdde dvärgen de känner som Strongbeer. Vid hans sida stod en hornförsedd, fyrbent, muskulös, ödla med sina blåa fjäll glänsande i lycktors sken. Fem hejdukar skymtade bakom dvärgen.

Strongbeer spärrar upp ögonen när han får se vilka som kommit på besök. Med sin dova, djupa röst sa han lite nervöst ”Vad gör NI här?”

Demerius är även denna gången den som tar till orda snabbast. ”Vi är här för att hämta stöldgodset och föra er inför rätta.”

Dvärgen spärrade storögd upp ögonen – hade han verkligen hört rätt, komma till hans grotta och kräva saker!

Demerius spännde ögonen i dvärgen och fortsatte. ”Följer ni med med frivilligt utan motstånd kommer det förbättra er situation och framföras till domaren. Trots att du heter Strongbeer.”

Dvärgen såg lite tveksam ut och hans blick flackade. Som känt sedan tidigare kan Demerius blick få även den mest beslutsamma man att lägga ner bägaren. ”Inget blodspill behöver ske här,” fortsatte riddaren lugnt.

Dvärgen flackade ännu mer med blicken, kan det vara sant det han säger, vad är det egentligen säger, komma behandlas rättvist, rättvisa, HA, de där överkorrumperade mutkolvarna i rådet som bara tänker på att smörja sitt eget krås!

Dvärgen återfick sina egna tankar. ”Nä du,” sa han till Demerius, ”jag kan inte bara ge upp.”

”Då har du gjort ditt val,” sa Demerius och drog sitt svärd, ”Jag ska se till att det tar slut snabbt”.

”ATTACK” ryter Dvärgen och släppte loss ödlan som genast rusade fram övergrottans golv.

Precis som Demerius sade så är striden snart över, på bara 20 sekunder låg alla busar medvetslösa på golvet. Hjältarna hade använt sina bredsidor på vapnen eller försatt anfallarna ur stridbart skick på andra sätt.

Fångarna bands ihop och grottan undersöktes närmare. I en försänkning i mitten av grottan hittas samma saker som de tidigare sett att vagnen innehöll. Men de fann även mycket annat, som verkade komma från staden. Efter förhör erkännde dvärgen att stölderna har pågått en längre tid och att allt kommer från Fallcrest.

Båten lastades och fiskaren Jarl blir utnämnd till kapten även över denna större fraktbåten och med fiskarbåten på släp startar färden mot Fallcrest.

Att ta sig tillbaks nerför floden gick mycket fortare, med strömmen i ryggen är inte problemet att komma framåt utan det stora problemet är att stanna där man vill. Jarl som inte var van vid den större båten gör så gott han kan men tvingades att krascha in i bryggan för att undvika att förvandla båda båtarna och alla passagerare till kaffeved i Nentirs vattenfall.

Med ett brak dundrade båtarna in i bryggorna, trä och varor flyger över hela stranden. Stadens alarmklocka börjar ljuda och soldater kommer rusande med vapnen dragna i tron att staden ännu en gång är under attack. Det krävdes en del förklaringar om varför det låg fem bundna människor och dvärg i båten tillsammans med massa stöldgods. Men när hjältarna berättade vilka de var och vem dvärgen var, krävdes inte många fler frågor.

Demerius höll sitt ord till Skarpa – att även han skulle få sin del av belöningen, så en patrull avdelades för att genast föra även honom till domaren.

Demerius lovade att personligen se till att de som fått sina båtar förstörda skulle bli kompenserade för detta, så de kunde fortsätta sitt jobb.

Så slutade ännu en eftermiddag i våra hjältars vardag. Man kan alltid undra vad de skulle ta sig till nästa dag.