Vad är bästa sättet att göma sig på?

Oozen närmar sig och man ser hur Torbjörn börjar bli nervös när den kommer närmare, snabbt som ögan springer han till vänster och sedan skjuter 2 pilar åt andra hållet. Han berättare lite senare att han såg någon i mörkret där borta och det är fortfarande kvar.

I min ögonvrå ser jag hur Xyronna laddar upp för att kasta sin kaststjärna (shuriken) på Oozen, den gräver in sig djupt och börjar smälta.

Jag tar upp min stans vid Oozen och svingar mitt svärd, jag karver in rätt djupt i den och det ser ut som den tar skada av det.

Nu när jag står så här nära ser jag allt som Oozen har ätit, döda råttor och en massa damråttor.

Oozen som inte såg ut att gilla det försöker slå, på något sätt så måste han ha missbedömt avståndet mellan oss då han helt och hållet missar mig och slår på sig själv.

Arillas stiger uppbrevid utan att backa och hjältelik ut, det ser ut som en våg av åska som även trycker tillbaka Oozen.

Vi hör ett flertal Hobgoblins närma sig från dörren som vi kom ifrån så vi tar och befäster oss i hörnan där Torbjörn gick.

När jag kommer fram ställer jag mig precis framför Torbjörn så jag kan ta smällen om det skulle behövas, det dröjde inte länge innan jag fick något kastat på mig.

Alla går till hörnet och Arillas tar med sig vår fånge, då vi missbedömde snabbheten lite på Oozen så kommer den ifatt och går rakt igenom Arillas, Xyronna och vår fånge, ingen av dom hinner reagera så dom sugs rakt in i den.

Vår fånge dog och den börjar fräta på Xyronna och Arillas. De försöker ta sig ut medans jag Torbjörn och Irea hjälps åt att döda de andra två som Torbjörn börjat skjuta på.

Den ena dör och sprängs, jag lyckas att ta det mästa på skölden så jag blev alldrig skadad, Vi dödade den andra med, då jag inte var berädd på det för man har Oozen precis bakom sig med så träffar det.

Jag backar ett steg så att inte jag också åker in i Oozen, både Xyronna och Arillas lyckades att ta sig ur, Oozen som inte står stilla letar efter sitt nästa mål som stog i hörnet, detta var Irea som även tog skada av den andra som sprängdes.

Det ser väldigt mörkt ut för Irea vid denna tidpunkt, jag tänkte att jag var tvungen att göra något så samtidigt som jag slår på Oozen försöker jag flytta den 2 steg, det lyckades och Xyronna är snabb och hjälper Irea ut. De lyckas fly bakåt medas dom kastar shurikens och spells på den, sammtidigt som Torbjörn har tagit sig längre ner i gången och skjuter därifrån, han har även dragit fram en sunrod så vi ser hur bra som helst.

Oozen som ser ut att ha svårt att röra sig nu lyckas att komma fram och sluka upp mig med. Innan jag har tid att ta mig låss så slår de andra en gång till och Oozen sjuker till marken och jag kommer låss.

Vi tar ett par minuter vila i ett rum som har en dörr i som leder vidare till en gravkammare. Xyronna och Arillas ser ett par sakrofager med bilder på 2 barn längre fram, dom öppnar och ser 2 skelett av döda barn, de har ett par utsmyckningar. Det var här Arillas hade känt magi ifrån, från den pojkens halsband och armband.

Lukten här inne är obeskrivlig men dock så är det lite bättre jämnfört när vi var uppe vid alla de odöda och slogs.

Jag såg inte mycket vad dom gjorde då jag inte vill besudla de dödas sovplats.

Xyronna kvick som hon är går bort mot dörren vi kom ifrån och hör ett par hobgoblins prata på andra sidan, hon hör dom gräla om vem som skulle gå och och kolla om vi var vid liv, efter en liten stund så kom dom fram till att de skulle öppna dörrarna tillsammans, Xyronna skyndar sig tillbaka för att berätta.

Jag stannar kvara då jag inte är speciellt tyst av mig, dom andra rustar iväg och sedan släcker ljuset och väntar på dom. Dom hör hur dörren knarrar när dom sakta öppnar, när dom öppnat ca 10 cm så skriker den ena av dom ”JAG SER DEN”. Dom slänger snabbt igen dörren och hör inte av dom.

Jag hör hur dörren stängs igen, Xyronna och Torbjörn ville ut och kolla vad som hände, Xyronna och Torbjörn pinnar iväg medans jag, Arillas och Irea är kvar här och väntar.

Efter en liten stund kommer Xyronna och raporterar att där har samlats en massa Hobgoblins utanför då Torbjörn lyckades trampa på bräderna vi ryckte låss. Dom har även satt upp en blockad av brädor, stolar och bord.

Xyronna går ut för att kolla satusen igen och kommer nästan rusandes in igen. Hon säger ”Torbjörn är borta jag ser han inte längre” hon berättar även att dom har byggt på blockaden och den sträcker sig nästan upp till taket.

De börjar diskutera hur dom ska göra, Arillas kommer med iden att vi spränger blockaden med hans magi för att komma fram, JAg infliker att vi kan sätta eld på den med på så sätt göra mer skada, Irea tyckte det inte var en speciellt bra ide. Arillas sa också att vi behöver något att ha framför oss som skyddar oss när vi ska fram och spränga upp barikaden. Jag kommer med iden att vi kan använda dörrarna för detta, jag kan ta en och Xyronna kan ta en. De beslutar sig för att inte sätta eld på barikaden men spränga den fram med Arillas magi.

För att det ska se ut som om Oozen kommer så tar jag en dörr och Xyronna får släpa på en. Vi går sakta ut med dom så det ser ut som om det är det är Oozen som kommer. Xyronna hör dom skrika på goblin ”DEN KOMMER”, de avlossar pilarna mot dörren jag håller, jag ser hur pilarna sticker igenom på andra sidan.

När vi har kommit tillräckligt nära så blåser Arillas av sin magi, den träffar den bräckliga barikaden och alla delarna flyger ut, samtidigt som de hobgoblins som står på andra sidan flyger bort och tar en både plakor och stolar över sig.

Xyronna passar på när hon får klar sikt att kasta en till shuriken, och Irea följer efter med en magisk lans.

Efter de första sekunderna så märker vi att bråtet börjar röra på sig och det visar sig att det är Torbjörn, han hade inte blivit kidnappad eller bortförd han hade bara gömt sig under allt bråte som dom hade byggt upp.

Han snabbt kastar sig mot vägen och avfyrar 2 pilar, den ena träffar medans den andra flyger helt fel. Hobgoblinsen är lite överaskade men kommer över det snabbt och är ute efter Torbjörn som är närmast dom, dom flyger på han en efter en.

Arillas tittar fram och kastar magi på en av pilbågsskyttarna, han faller. Det börjar redan tunna ut för hobgoblinsen.

Jag släpper dörren och använder min acidbreath för att förgöra några till, springer fram lite och försöker slå, då jag är lite utmattad efter lyft fram dörren och även använt min acidbreath så missar jag.

Xyronna ksater sig fram i striden och sänker ännu en med båge, nu är där bara 2 till, jag plaserar mig imellan dom och slår ner båda två. Under tiden så har Irea använt sin magi och helat oss.

Den andra dörren vi såg innan är blockerad nu från detta hållet, vi inser också att tiden knappar in och vi måste göra något nu.

Blått eller grönt? Kanske blanda

Jag visste redan innan jag klev in i denna oheliga ondskans borg att detta skulle bli en mödosam och farofylld väg och att mitt tålamod skulle prövas ordentligt. Än så länge har saker och ting avklarats relativt smidigt, jag får hoppas att även denna dagen avlöper smärtfritt. Melora får lysa vägen.
 
”Ljus möter ljus!”

Utan större eftertanke rusar vi mot två arga hobgoblins som inte gillade mitt lösenord. Två småttingar som dessa blir enkelt. Men, se där, nu backade de visst in i en stor kammare. Och de är inte ensamma, dessa två hobgoblins. Gott om vänner har dom.

Jag önskar verkligen att jag hade valt andra kläder idag, kanske de med mer vin-rankemönster. Mm, de hade helt klart varit bättre idag.

Plumps. Där knuffar Zekdorl ner den första hobgoblinen i den kantlösa brunnen mitt i rummet. Mer händer i striden men Irea noterar bara vad som händer och koncentrerar sig på något, för henne viktigare.

Eller kanske klänningen med röda band där nere? Passar kanske bättre till såna här ställen. Och håret, kanske skulle gjort några små flätor i det? Behöver ju –

En hobgoblin advancerar mot Irea och attackerar med en flail, men missar.

Variera mig! Irea framkallar heligt ljus som bränner hobgoblinen fruktansvärt. Den skriker av smärta och vaklar bakåt. Så går det när man avbryter mina tankar.

Plumps. En till hobgoblin knuffas ner i brunnen.

Sannerligen intressant taktik. Bara att skicka ner några lansar och spetsa dessa natur-fördärvare. Sen när vi har tillräckligt där nere. Hoppas inte alla drunkar, jag vill höra dom skrika.

Plumps.

Perfekt, en till som åkte ner i brunnen. Jag tycker att det börjar arta sig det här. Hmm, visst, vår kleptomaniska tiefling verkar lite skadad. Äsh, hon får klarar sig ett tag till. Vart var jag? Jo, håret. Småflätor. Mmm. Får testa det i morgon helt klart.

Men vart tog Zekdorl vägen nu då? Jaja, han sprang väl iväg efter den fulingen som satte fart uppåt den andra gången där. Typiskt att vår ranger fick sig en sån törn av hobgoblinen han inte såg bakom hörnet. Jaja, tanken räknas väl.

Detta börjar ju bli tröttsamt. När kommer den där besten de skrek efter innan? Behöver nåt större att kasta lansar på. Dessa är knappt värda min tid.

”Trampa inte på mossan!!” skriker Irae plötsligt och med en grön helig lans förgör hon en något förskräckt hobgoblin som tog sitt sista steg för detta livet.

Under tiden försöker Zekdorl kravla sig upp från brunnen där han spenderat dyrbar tid att trampa vatten och försöka komma överst i den alltjämt växande högen av kämpande hobgoblins där nere. (( Tro inte att vi slutade skicka ner hobgoblins bara för att Zekdorl oxå kom ner dit. Nejdå. ))

Men, se där, där kommer det ju fram nåt.

En gigantisk svart spindel har sprungit fram i öppningen en bit bort. Vita ränder är ett utmärkade drag. Den stirrar hungrigt på äventyrargruppen och ser ut att se sådär lycklig ut, som bara spindlar kan.
 
Det var minsann en stor spindel. Hungrig ser den ut att vara. Komsi, komsi, imse lilla spindel.

Värst vad det blev ensamt här. Ah, den där Eladrinen teleporterade sig bort igen. Och vart blir Zekdorl av? Vart gömmer sig den där rangern igen? Jasså, långt upp i trappan. Men oj, Xyronna, värst vad du ser skadad ut, jag kanske –

Swappp. Spindlen hoppar tvärs genom hela rummet och attackerar Irea. Men missar. Arillas skriker till Irea att hon borde se upp med spindlen för det är ett sälskapsdjur / riddjur till Drows – och kan vara riktigt farliga.

Jaja, det är bara en förvuxen hoppspindel. Lär väl inte vara nån match för Meloras renande ljus. Alla onaturliga monster ska dö!

Spidlen väser till och hoppar snabbt bort från Irea när den får sig en omgång av heligt ljus.

Striden fortsätter och våra hjältar kämpar modigt mot både spindeln och de resternade hobgoblinsen. Zekdorl lyckas ta sig ur brunnen med Arillas hjälp och blir en efterlängtad hjälp där uppe.

Jag önskar verkligen att vi tar oss till en storstad snart. Nu är mina kläder skrynkliga igen, efter bara en kort strid! Måste verkligen köpa in skrynkelfria kläder. Detta duger inte. ”Men sitt still då!” ryter Irea när Zekdorl vrider sig för mycket när hon befriar honom från hans vid det här laget ganska allvarliga skador.

Bara en hobgoblin har kommit undan, han som sprang åt samma gång där spidlen uppenbarade sig. Kvickt undersöks den gången, som visar sig leda till ett rum lämpligt för en gigantisk inburad spindel. Tomt, så när på den vettskrämda hobgoblinen som sitter i hörnet och försöker göra sig så osynlig som möjligt.

Hobgoblinen tas snabbt om hand, levande för omväxlings skull. Han frågas ut om vad som väntar oss längre in, det ack så viktiga lösenordet lirkas ur honom – ”Livet är svårt i mörkret.”

Pyttsan, livet är svårt i ljuset.

Sen tvingas hobgoblinen att leda vägen till ledaren. Lika bra att vara lite effektiva enades gruppen om. De tar första gången till höger.

Värst vad lite växtlighet här är här nere. Saknar zombie-gångarna, där var det ju i alla fall fint på väggarna. ”Men USH!” vad var det jag trampade på? Varför ska vi gå i mörkret nu helt plötsligt. Varför ska jag alltid gå sist?
 
Ledda av den något motvilliga tillfångatagna hobgoblinen så anlädnder de till en stor dörr som han verkar vilja öppna. Men han sneglar även bortåt en annan gång, och försöker sedan dölja att han sneglat dit.
 
Ja, såklart. Bra idé. Varför inte ta den här obskyra sidovägen istället för huvudgången? Suck.
 
Nejnej, vi har blivit förbjudna att gå dit,” envisas hobgoblinen. Han föses in dit. Det är en mörk ganska lång gång som slutar i en igenbommad dörr. Plankor är spikade tvärs över från denna sidan.
 
Keep out. Jo, eller hur? Borde de inte testa omvänd psykologi istället på nästa dörr? Men för Meloras skull, Zekdorl, ta bort plankorna tyst. TYST. TYSTARE. T-Y-S-T!
 
Innanför den uppbrutna före detta dörren fortsätter gången. Fast nu känns det som om de kommit in på en del av slottet igen. Allting är kantigt och fint, med rikligt dekorerade stenar. Och dammfritt. Gången delar sig längre fram.
 
Höger, höger, höger, ta höger.
 
Alla kikar åt vänster istället. Arillas försöker känna om det finns nån magi där borta. Verkar vara två alkover i gången som man inte riktigt ser hur lång den är. Vi anar nåt i den första alkoven, men inte riktigt vad det är.
 
Åtskilliga minuter flyter på och gruppen gestikulerar och viskar tyst hur de ska göra. Irea engagerar sig inte så myket utan ägnar en stor del av tiden att reda ut en knuta hon upptäckt i sitt hår. Sen går hon vidare till att kolla naglarna.
 
Kanske borde börja måla dom igen? Blått är ju en sån bra färg på mig. Eller kanske blanda i lite grönt oxå i det, så jag så att säga får det bästa av två underbara färger.
 
Schiwhooommp.
 
Huh?
 
En gigantisk mörk, lite genomskinlig kub tröttnade på sällskapets närvaro och gled precis ut ur alkoven där den gömt sig. Och nu är den sakta men säkert på väg mot oss.

Är alla rougar oärliga? Någon måste ju bryta reglen för att bevisa den.

Vidundret i vattnet var besegrat och vännerna kan för tillfället pusta ut.

Xyronna ser sina vänner undersöka grottan för att se om det finns en annan väg ut. Kanske en under vattenytan.

Xyronna hade bara en tanke. Ön på mitten looot. Det glittra så vackert där. En oidentifierad potion, en trätub med 2 meddelande i, 33 guld och 157 silver.

Arillas hittade en liten figurin av elfenben i form av ett lejon. Zekdrol fann en sköld. Irea fann en amulett av Chaunte

När inga andra gångar fanns att finna. Bestämde gänget sig för att det var dax att gå tillbaka lite. Någonstans fanns ju revan. Nu var det bara att finna den.

Torbjörn tog ledningen och de började röra sig tillbaka i labyrinten.

När de kom fram till en av symbolerna. Tittade Torbjörn misstänksamt mot den.

Xyronna sa att de var lungt för att hon har oskadliggjort den. Torbjörn kände sig inte helt övertygad men Xyronna var väldigt övertygad. Hon hade ju sett över varje symbol som de stött på.

De kom fram till ett rum med tio sarkofager.

Xyronna frös till och lyssnade. Det kom ljud från sarkofagerna. Ett skrapande ljud.

Nyfikenhet tog över. – Hör ni det är något i dem. Vi måste öppna och se vad det är.

Men de andra var tydligen inte lika intresserade. De tyckte att vad som än fanns där inne kunde lika bra få stanna där. Zekdorl undersökt dem och hittade en text. Texten på dem var på drakoniska så Zekdorl försökte läsa och översätta.

Det var då som allt hände. Sakrofagerna exploderade. Något började ta sig ut. Dammet yrde och ut kom zombie med tungrustning. De var slitna och trasiga. Vissa höll precis i hop. Lukten var frän.

De var tio stycken som gick emot dem. Två av dem var större men de såg alla obehagliga ut som bara Zombies kan.

Lätt överraskat kastar sig två över Xyronna men hon undviker dem graciöst.

Irea reagerade snabbt och kastade snabbt en magisk förbannelse på de odöda. Tre faller ihop i högar på golvet.

Zekdorl var inte mycket sämre han. Han öppnade munnen och andades drakeld. Tre till föll.

Striden är kort då gänget var klart överlägsna. Det är då de upptäcker att det kommer ut fler zombies från sakrofagerna.

Zekdorl vrålade ut – Vi måste skrapa bort texten. Annars slutar de aldrig att komma ut nya.

Nu gäller det att vara så samspelata som möjligt. Som tur var kom det inte så många ut. Egentligen var det inget problem. Gänget kämpade med att hålla zombisarna i schack samtidigt som de förstörde sakrofagerna.

När texten på sakrofagern var förstörda upphörde zombisarna att komma.

Nu var de ganska så trötta men inte trötta nog att inte loota lite igen. I alla fall inte Xyronna. Där fanns två stycken statyer i silver på två altare, föreställande Bahamut.

En snabb överskattning kom Xyronna fram till att hon nog skulle kunna få en 50-60 guld stycket om hon skulle få för sig att sälja dem. Men den informationen behöll hon för sig själv.

Irea tyckte inte om det och befallde henne att ställa tillbaka dem. Men efter att Xyronna hade förklarat att hon endast tagit dem för att sätta dem på ett mer värdigt ställe. Slutade protesterna.

Det finns en dörr i rummet som var vackert utsmyckat med en drake. Xyronna går fram för att se efter så att dörren inte var belamrad med fällor. Man kan aldrig vara för säker men den var säker.

Xyronna öppnade dörren. På andra sidan fanns det en gravkammare.

I rummet fanns det en sakrofag. Den var utformad med en man i helrustning och den var smyckad av tecken från Bahamut.

Rummet är vackert och väldigt rent.

Zekdorl går fram till kistan för att se om man skulle kunna ta reda vem som har sin sista vila i detta rum.

Men inget avslöjar vem gravens okupant var.

Arillas börjar också leta men kommer inte fram till mycket mer han heller.

Iden att det kanske kan finnas en gömd gång under sakrofagen börjar växa sig stark i gänget.

Vissa var mindre övertygade om att vi borde försöka flytta på kistan för att se efter.

Zektdrol, Arillas och Xyronna tog tag med alla sina krafter. Arillas vrålar ända ner från tårna. – Ta i. Då exploderar kistan och en spöket kommer fram.

Han ser ut som en riddare med en helrustning med ett stort vackert svärd.

Gänget hade hört talats om historier och sånger om en Sir Keegan och det var honom de hade framför sig.

Han ser inte ut att vara direkt lycklig över att se oss när han vrålar. – Vad gör ni här.
Irea säger – Vi är här för att stänga revan och besegra Kalarel.

Varför ska jag tro er? Sa Sir Keegan irriterat. Varför skulle ni vara värdiga? Är ni troende?

Irea sa att hon trodde på Melora och Zekdorl berättade att hans gud är Bahamut.

Detta lugnade honom något men han ville fortfarande ha bevis på gruppens trohet.

Det var då han såg Xyronna. Han frågade mycket irriterat. –Varför har ni tagit med en Tiefling? En rough. De är ingen man kan lita på.

Överraskade tystna gruppen. De blev tvungna att tänka till lite. Till slut bröts tystnade av att Torbjörn som sa – Hon har varit till god hjälp och än inte svikit oss en gång. Det andra höll med och Sir Keegan verkade nöjd med svaret.

Han fråga Xyronna vilken gud svarar du vid. –Ingen, svarade Xyronna. Jag är inte uppväxt med någon gud.

-Varför har du statyer från Bahamut gömda i din väska då. Har du stulit dem? Svara sa han bestämt.

Nä, jag ville bara att de inte skulle vara kvar här nere. Det kändes inte värdigt. De borde vara i ett tempel där man uppskattar dem.

Sir Keegan var inte helt nöjd med svaret men slutade fråga om det.

-Nå varför vill ni stänga revan? Frågade Sir Keegan.

Gänget var eniga att anledning var att de ville hjälpa byn Winterhaven som låg i närheten.

Men Sir Keegan sa – Det krävs starka själar för att inte låta sig dras in i mörkret. Att inte ansluta sig till demonerna. För när man har gjort det kan man döda sin egen familj. Galenskapen tar en.

Vi lovar att vi ska vara försiktiga. Vi ska inte ansluta oss till demonerna. Vi är starka, det har vi redan bevisat genom att vi har tagit oss så här långt.

-Men hur ska vi stänga revan? Frågade gruppen. Sir Keegan svarade – Jag vet inte för att det var de trogna riddarna som gjorde det.

Sir Keegan gick fram till Zekdorl och räckte fram sitt svärd till honom och sa. Kanske kan detta kan bringa dig mer lycka än den gjort för mig.

Zekdorl tog emot svärdet med andakt. Han ser nästan rörd ut. Att han har fått förtroende att svinga detta vackra svärd. (Kan en dragonborn ändra ansiktsuttryck? Kanske var det stämningen som gav känslan).

Han vände sig om och gick fram till väggen och där bildas det ett valv med en gång. Sir Keegan lade sig ner och återgick till sin sista vila

Torbjörn och Xyronna gick fram till valvet. Där var tydliga tecken på att någon försökt bryta sig in.

Xyronna kände sig nervös. Vad väntar där nere? Vad kunde de vänta sig och vad var det som hade varit så starkt att det kunna förleda Sir Keegan själ? Förmått honom att döda sin egen familj. Han hade pratat om en svaghet i gruppen. Menade han henne. Hon slog bort tanken men det fanns kvar en osäkerhet som hon kämpar för att dölja.

Gången ledde spikrakt ner. Mörkret bröts när Torbjörn började tända facklorna. Halvvägs ner står det två mänskliga varelser.

-Skugga söker skugga. Sa varelsen.

-Ljus söker ljus. Sa Irea.

– INKRÄKTARE. Skrek varelsen.

Fortsättning följer.

Kan dvärgar andas i vakum?

Fortfarande yr och omskakad av att blivit vidrörd och utvald av Bahamut att bli en av de tolv väktarna står Demerius framför spegeln.

Vad var det egentligen Bahamut hade för planer för honom och vad skulle den underligt ryckande mannen och halvingen egentligen fylla för plats i denna ödets vandring?

Vad var det för svår och kommande prövning som Bahamut nu sagt vilade på hans axlar.

Båda två har ju visat sig nyttiga trotts sina laster med öl och vin, endast framtiden kunden utvisa detta.

Ziek slickar det sista av fasanflottet från fingrarna som och lutar sig tillbaks på sängen med en ljudlig rap. ”Banketten börjar snart men det kommer säkert att dröja flera timmar innan man får mat där, det blir väl som föreläsningarna på universitet, bara massa prat innan man faktiskt får elda upp något,” säger han och fingrar på den ny skrivna boken och går igenom formeln ännu en gång i sitt huvud.

Foska har precis kommit ur badtunnan för tredje gången denna dag. Samtidigt som han tar på sig sina nya kläder, funderar han över dagen. Det var faktiskt inte hans fel att nyckeln passade så bra i hans ficka. Och detta var inte första gången något hamnat där utan att han haft något minne hur de hamnat där, precis samma sak brukade hända hans far… Som alltid hade något nytt spännande i fickan när han kom hem från en dag på marknaden. Hans far sa att det var magiska byxor. Som Foska en dag skulle få ärva.

Knackningar på dörrarna får de tre att återvända till nuet; utanför står en springpojke som säger att det är dags att gå ner till banketten. De blir visade till en rikt blomdekorerad trappa där den röda mattan leder in i den stora balsalen.

Hela salen är full av människor men både alver och dvärgar står i små grupper och samtalar. Att döma av deras kläder tillhör de alla de övre samhällsskikten och kommer vida från.

En härold med bister uppsyn slår sin silverstav i golvet tre gånger och kungör hjältarnas ankomst. Alla tystnar och blickarna vänds mot de tre som uppbådar alla sin koncentration för att inte snubbla nerför trappan och göra bort sig på deras första bankett.

I salen är diverse läckerheter uppdukade, men den enda som redan sitter till bords är Lord Merkelhei som vinkar till sig de tre nykomna.

”Utmärk ni är här, jag började bli lite orolig, har ni fått mitt meddelande?”

Gruppen tittar frågande på varandra, något meddelande hade det inte fått vad var det nu de var tvungna att göra innan festen? Ännu en drake eller kanske ännu en fiende arme som väntade utanför portarna.

Lorden fortsätter. ”Jag skulle vilja att du Demerius höll ett tal om att det var mycket bra att ni var här och hjälpte staden men även att ni tillägger att staden inte hade fallit även om ni inte varit där.”

Äventyrarna tittar ännu mer frågandes på varandra och något förtvivlat började synas i Demerius ögon, offentliga tal bland massa lorder var inget för honom. Visst brukade han tala på pubben men där räckte det oftast med en blick, men nu ville Lorden att han skulle tala till folk som faktiskt var där för att lyssna på honom, svetten började pärla sig i hans panna.

”Ja då var det avklarat,” säger Lorden och ger tecken till betjänten som sköter bordsklockan att ringa till sittning.

Demerius tar plats på högersida om Lorden, med Ziek intill, Foska hamnar intill Ziek med en stor högljudd man som bordssällskap. Avståndet som personen på andra sidan intill honom håller, förklaras så fort mannen börjar äta och det är tur att det finns mer mat än någon orkar äta då det mesta flyger över bord, golv och fastnar i mannens skägg.

Foska försöker flytta sig från mannen men Ziek sitter i vägen detta får Foska till att möblera om. Han tar spjärn mot Demerius stol och med all sin kraft skjuter han Ziek närmare mannen. Nöjd hoppar han upp sin stol som nu står bredvid Demerius och hugger in på maten.

Ziek som inte har några problem med att äta med någon med dåligt bordskick börjar samspråka med mannen och får reda på att han är ansvarig för all handel i staden, de kommer in på samtalsämnet att staden skulle kunna försvaras mycket bättre om militären rustade upp sin utrustning och Ziek kommer överens med handelsfursten att han ska framlägga detta under talet som skall hållas, i utbyte skall Ziek få en gammal dagbok och formelbok från tiden innan fallet.

Lorden reser sig och tar till orda, han håller ett tal om staden och dess tillväxt, när han kommer in på försvaret av staden lämnas ordet över till Demerius, som på skakande ben reser sig upp. Svetten rinner och hans blick är vild, han verkar inte reagera på armbågen som lorden ger honom för att han skall börja tala, inte föränn Ziek trampar han hårt på foten börja han stamma fram att det var trevligt… ”att uhm, ja vara här, och att så här skulle alla hjältar göra, sprit är dåligt, Tack för mig.” Med de orden avslutar han sitt tal och sjunker ner i stolen med en duns.

Små spridda applåder hörs i lokalen.

Ziek ställer sig upp för att försöka rädda situationen, det hela går bra även biten om att försvaret behöver rustas upp och att det hade gått mycket bättre om soldaterna haft nya vapen istället för de gamla. Men när han kommer in på anledningen, att fler anfall lätt då kan avstyras, så sjunker moralen. Han får medhåll från officerarna i lokalen att upprustning behövs, samtidigt som Lordens blick är helt förtvivlad.

Ziek avslutar sitt tal och lorden reser sig upp igen. ”Hur ska vi kunna tacka dessa äventyrare som gjort så mycket för våran stad, vi skulle kunna dränka dem i guld, eller låta de få saker från våran artefakt kammare. ”

”Men inget av detta skulle vara tillräckligt för att visa våran tacksamhet så i samrådan med de tolv i rådet har vi beslutat att utnämna dessa till Lorder av Pujung.”

”Staden och dess omgivning kommer att tillfalla er.”

Dom tre vännerna accepterar att bli lorder och in på silkeskuddar bärs vita mantlar med gröna emblem som sätts på äventyrarna, de får knäböja och ett svärd berör deras axlar allt enligt den uråldriga traditionen.

Efter ceremonin fortsätter festligheterna och äventyrarna blir mycket uppvaktade av olika lorder som vill ha sina problem lösta, diskutera handels avtal eller helt enkelt gifta bort sina döttrar.

Pujung, denna tjuv- och piratstad som Ziek verkar veta allt om trotts att han bara varit där i förbifarten, ett tillhåll för diverse patrask och avskum… Inte undrar på att folk som visste nåt om utnämningen tassade kring de tre innan det blev avslöjat att de skulle erbjudas dessa titlar.

En alv talar med de tre under kvällen och berättare att det finns en alvbosättning i skogarna utanför staden Pujung. Där har de har haft problem med mörkt folk från underjorden och även så skövlas skogen av människorna. De beslutar att slå följe med alven när de ger sig av till Pujung.

Demerius får under natten en uppenbarelse att om någon känner till denna ohederliga stad så är det dvärgen Strongbeard som nu väntar i sin cell på att bli hängd – kanske han kan hjälpa dem i utbyte mot sin frihet och liv?

På morgonen ger de sig av till fängelset efter att ha samtalat med lorden som nu en lord till en annan går med på att släppa dvärgen i deras förvar.

I fängelsets kalla cell berättar dvärgen att han har ett tillstånd att få handla i staden och att han kan hjälpa dem att möta tiggarkungen. Efter lite övertalade att det skulle vara en dålig ide om folksamlingen utanför fick syn på dvärgen. Så han går han med på att bli nerstoppad i äventyrarnas bag of holding som de fått under kvällens festligheter i gåva.

Så frågan är, hur länge klarar sig en dvärg utan luft… svaret kanske kommer i nästan del

Vilse igen

Nu får jag nog ge mig. Allt fler saker pekar på att det inte finns något på andra sidan det här raset förutom mer sten & ännu mera sten.
”Åh ack & ve”, varför ska jag vara sådär envis ibland, och nu är jag ju dessutom ensam… och vart tog den där Splunk vägen? Tankarna far genom Torbjörns huvud i en rasande fart, ibland för fort.

Det bästa nu vore väl att söka upp dem andra, att försöka ta sig ensam tillbaka till Winterheaven vore praktiskt taget självmord. Säkerligen har många kobolder flytt till ytan & har just nu sten-koll på vad som kommer in & ut genom ruinerna, ”ensam är jag ett lätt mål” mumlar jag för mig själv och söker mig neråt i gångarna i jakt efter mina vänner.

Torbjörn ger sig av i jakt efter sina vänner, till en början verkar det inte vara några problem alls att följa deras spår men när han kommer längre ner i gångarna så blir spåren allt otydligare & flera gånger får han gå tillbaka för att åter finna sin väg. Torbjörn lyckas ta sig till en kammare med tre utgångar förutom trappan bakåt som han kom ifrån, överallt ligger det ruttna lik i högviss, han är på rätt spår...

Ha, vad tydliga spår dem lämnar efter sig, är ju verkligen inget problem att följa efter eller… ehm hoppsan!
vad har hänt här, gäller att vara försiktig och inte trampa på någon… eller något.
det här måste vara odöda, zombies & skelett som inte vill vara tillräckligt döda. Moster hade förstås berrättat om sådant när jag var liten, mest för att skrämma mig så jag inte var olydig eller stal mat ifrån skafferiet men kanske var det sant det hon sa om dem… isåfall kan ju dem närsomhelst resa sig upp & äta upp mig!!! HUGA!

En kall rysning går längs Torbjörns rygg då han försöker redogöra för vart spåren leder men ack! Här har dem trampat av & ann säkert i timmvis och spår leder fram och tillbaks genom de olika gångarna, Torbjörn tar en av gångarna på måfå & motiverar sitt beslut på ett sådant sätt som bara han kan…

Här gick dem, för det tycker jag att dem borde gjort!
Usch, fler ruttnissar… då är jag iallafall på rätt väg. mörkt e här också *mummel*

Torbjörn vandrar ut i vad som verkar vara någon form av gravkammare, längs sidan står det flera sarkofager uppställda, här är kallt & mörkt men Torbjörn fortsätter med sina sinnen på helspänn.

Usch, otrevligt det här stället är och *SKRAAAP* ..! vad var det för ljud? kära nån. jag hatar skrapande ljud *skraap SKRAAAP* speciellt de som låter precis som om man låg instängd i en sarkofag & klöste på dess insida så att naglarna slits av & där är blod, ögonen tåras av smärtan, det är svårt att se syret börjar ta slut men jag måste ut, UT! *ARGH!!!!*

På ett inte fullt så modigt sätt som han senare skulle beskriva för sina vänner när han väl fann dem, så lägger Torbjörn benen på ryggen och rusar tillbaks till den första kammaren. Svettig & andfådd står han stilla och lyssnar efter den hord av odöda som var efter honom, men där finns bara tystnad.
Torbjörn beslutar sig på att prova en annan gång men finner i en korsning en konstig symbol på marken.

Hoppsan, vad är nu detta, det finns spår på andra sidan men om jag skulle ta & pilla lite här och… ARRGHIIIIIAAAAAAOOOOOOUUUUUUUUUAAAAAA!!! (blodisande skri)

Åter igen & inte alls på ett lika modigt viss flyr Torbjörn hals över huvud facklan tappar han stannar inte förrän han hittar ett tryggt hörn bakom en kista… *skraaap*

lysand Torbjörn, lysande…………

Sekunderna flyter förbi oändligt långsamt, det skrapande ljudet från sarkofager som öppnas gör att Torbjörns blod fryser till is, hans hjärta hoppar till varenda gång han hör de hasande fotstegen som sakta närmar sig. Torbjörn har dock i sin naivitet inbilat sig att dem kanske inte ser i mörker.

Oj oj, nu är det nog kört, bäckmörkt, vart tog min fackla vägen? har jag inte en såndäringa lysstav här någonstans… ah, Där! bäst att inte bryta den just nu. Om inte jag ser dem så ser väl dem inte mig, det tycker jag är rättvist iallafall! men… har dem ens ögon efter att ha legat inlåsta i sarkofager i säkerligen 1000år? det kan ju inte stämma… och då ligger jag nog risigt till.

Torbjörn tänker över sin prekära situation samtidigt som sarkofagen bredvid öppnar sig, nu är tiden slut och istället för att tänka ut hur en död person kan leva så beslutar hans reptilhjärna att diplomati är ända lösningen.

Torbjörns fot landar hårt på sarkofagen dörr och en troligtviss förvånad odöd får dörren rätt i näsan och rammlar tillbaks in i sarkfagen sin. Torbjörn sätter fart mot utgången, en ”raukare*” försöker hindra hans flykt men på bara knäna så kryper han ut till säkerhet, han far vidare genom gångarna, hoppar över dem konstiga märkena i golvet & tar sig längre in i mörkert. Ett bra tag senare finner Torbjörn en dörr, trött som han är tar han sig in för att vila. Men allt är inte som det ser ut, för rummet är rent, inget damm, inga möbler, ingen spindleväv.

Äntligen, fyra väggar & bara en dörr, här kan jag nog vila en stund.
lite väl rent här inne tycker jag, konstigt, bäst att lämna dörren på glänt om jag behöver göra ett anfall i motsatta riktningen. Kanske det finns något i lönn här inne…

Torbjörn letar runder i rummet, han stampar på golvet, utmannar taket & tafsar på väggarna, på ett ställe far hans hand igenom väggen, en fejkvägg! Han kliver genom väggen med vapen i hand. Den odöda adelsmannen anfaller tillsammans med sina hejdukar, striden är våldsam och bara genom att använda all sin koncentration & energi lyckas Torbjörn döda dem döda ännu en gång. Han befinner sig i vad som verkar vara ett vapenrum, längs väggarna står det gammla rostiga vapen & på en docka sitter där en fin svart rustning och vid foten av denna finns ett litet plakat…

En fantastisk skatt

Värderad av alla, sökt av många

Funnen både i seger & i nederlag

Dock aldrig i botten av en kista

Det går före dig som en härold

Och lever långt efter det att du är död

Om vad talar jag om?

Torbjörn funderar länge & väl över denna gåta, han mummlar många ord för sig själv, allt ifrån flaggpåle till varmvattenbadhus tillslut fastnar han för ett ord

-”Ryktet är svaret du söker!”

raukare=små varelser som fäller dig