Blått eller grönt? Kanske blanda
Jag visste redan innan jag klev in i denna oheliga ondskans borg att detta skulle bli en mödosam och farofylld väg och att mitt tålamod skulle prövas ordentligt. Än så länge har saker och ting avklarats relativt smidigt, jag får hoppas att även denna dagen avlöper smärtfritt. Melora får lysa vägen.
”Ljus möter ljus!”
Utan större eftertanke rusar vi mot två arga hobgoblins som inte gillade mitt lösenord. Två småttingar som dessa blir enkelt. Men, se där, nu backade de visst in i en stor kammare. Och de är inte ensamma, dessa två hobgoblins. Gott om vänner har dom.
Jag önskar verkligen att jag hade valt andra kläder idag, kanske de med mer vin-rankemönster. Mm, de hade helt klart varit bättre idag.
Plumps. Där knuffar Zekdorl ner den första hobgoblinen i den kantlösa brunnen mitt i rummet. Mer händer i striden men Irea noterar bara vad som händer och koncentrerar sig på något, för henne viktigare.
Eller kanske klänningen med röda band där nere? Passar kanske bättre till såna här ställen. Och håret, kanske skulle gjort några små flätor i det? Behöver ju -
En hobgoblin advancerar mot Irea och attackerar med en flail, men missar.
Variera mig! Irea framkallar heligt ljus som bränner hobgoblinen fruktansvärt. Den skriker av smärta och vaklar bakåt. Så går det när man avbryter mina tankar.
Plumps. En till hobgoblin knuffas ner i brunnen.
Sannerligen intressant taktik. Bara att skicka ner några lansar och spetsa dessa natur-fördärvare. Sen när vi har tillräckligt där nere. Hoppas inte alla drunkar, jag vill höra dom skrika.
Plumps.
Perfekt, en till som åkte ner i brunnen. Jag tycker att det börjar arta sig det här. Hmm, visst, vår kleptomaniska tiefling verkar lite skadad. Äsh, hon får klarar sig ett tag till. Vart var jag? Jo, håret. Småflätor. Mmm. Får testa det i morgon helt klart.
Men vart tog Zekdorl vägen nu då? Jaja, han sprang väl iväg efter den fulingen som satte fart uppåt den andra gången där. Typiskt att vår ranger fick sig en sån törn av hobgoblinen han inte såg bakom hörnet. Jaja, tanken räknas väl.
Detta börjar ju bli tröttsamt. När kommer den där besten de skrek efter innan? Behöver nåt större att kasta lansar på. Dessa är knappt värda min tid.
”Trampa inte på mossan!!” skriker Irae plötsligt och med en grön helig lans förgör hon en något förskräckt hobgoblin som tog sitt sista steg för detta livet.
Under tiden försöker Zekdorl kravla sig upp från brunnen där han spenderat dyrbar tid att trampa vatten och försöka komma överst i den alltjämt växande högen av kämpande hobgoblins där nere. (( Tro inte att vi slutade skicka ner hobgoblins bara för att Zekdorl oxå kom ner dit. Nejdå. ))
Men, se där, där kommer det ju fram nåt.
En gigantisk svart spindel har sprungit fram i öppningen en bit bort. Vita ränder är ett utmärkade drag. Den stirrar hungrigt på äventyrargruppen och ser ut att se sådär lycklig ut, som bara spindlar kan.
Det var minsann en stor spindel. Hungrig ser den ut att vara. Komsi, komsi, imse lilla spindel.
Värst vad det blev ensamt här. Ah, den där Eladrinen teleporterade sig bort igen. Och vart blir Zekdorl av? Vart gömmer sig den där rangern igen? Jasså, långt upp i trappan. Men oj, Xyronna, värst vad du ser skadad ut, jag kanske -
Swappp. Spindlen hoppar tvärs genom hela rummet och attackerar Irea. Men missar. Arillas skriker till Irea att hon borde se upp med spindlen för det är ett sälskapsdjur / riddjur till Drows – och kan vara riktigt farliga.
Jaja, det är bara en förvuxen hoppspindel. Lär väl inte vara nån match för Meloras renande ljus. Alla onaturliga monster ska dö!
Spidlen väser till och hoppar snabbt bort från Irea när den får sig en omgång av heligt ljus.
Striden fortsätter och våra hjältar kämpar modigt mot både spindeln och de resternade hobgoblinsen. Zekdorl lyckas ta sig ur brunnen med Arillas hjälp och blir en efterlängtad hjälp där uppe.
Jag önskar verkligen att vi tar oss till en storstad snart. Nu är mina kläder skrynkliga igen, efter bara en kort strid! Måste verkligen köpa in skrynkelfria kläder. Detta duger inte. ”Men sitt still då!” ryter Irea när Zekdorl vrider sig för mycket när hon befriar honom från hans vid det här laget ganska allvarliga skador.
Bara en hobgoblin har kommit undan, han som sprang åt samma gång där spidlen uppenbarade sig. Kvickt undersöks den gången, som visar sig leda till ett rum lämpligt för en gigantisk inburad spindel. Tomt, så när på den vettskrämda hobgoblinen som sitter i hörnet och försöker göra sig så osynlig som möjligt.
Hobgoblinen tas snabbt om hand, levande för omväxlings skull. Han frågas ut om vad som väntar oss längre in, det ack så viktiga lösenordet lirkas ur honom – ”Livet är svårt i mörkret.”
Pyttsan, livet är svårt i ljuset.
Sen tvingas hobgoblinen att leda vägen till ledaren. Lika bra att vara lite effektiva enades gruppen om. De tar första gången till höger.
Värst vad lite växtlighet här är här nere. Saknar zombie-gångarna, där var det ju i alla fall fint på väggarna. ”Men USH!” vad var det jag trampade på? Varför ska vi gå i mörkret nu helt plötsligt. Varför ska jag alltid gå sist?
Ledda av den något motvilliga tillfångatagna hobgoblinen så anlädnder de till en stor dörr som han verkar vilja öppna. Men han sneglar även bortåt en annan gång, och försöker sedan dölja att han sneglat dit.
Ja, såklart. Bra idé. Varför inte ta den här obskyra sidovägen istället för huvudgången? Suck.
”Nejnej, vi har blivit förbjudna att gå dit,” envisas hobgoblinen. Han föses in dit. Det är en mörk ganska lång gång som slutar i en igenbommad dörr. Plankor är spikade tvärs över från denna sidan.
Keep out. Jo, eller hur? Borde de inte testa omvänd psykologi istället på nästa dörr? Men för Meloras skull, Zekdorl, ta bort plankorna tyst. TYST. TYSTARE. T-Y-S-T!
Innanför den uppbrutna före detta dörren fortsätter gången. Fast nu känns det som om de kommit in på en del av slottet igen. Allting är kantigt och fint, med rikligt dekorerade stenar. Och dammfritt. Gången delar sig längre fram.
Höger, höger, höger, ta höger.
Alla kikar åt vänster istället. Arillas försöker känna om det finns nån magi där borta. Verkar vara två alkover i gången som man inte riktigt ser hur lång den är. Vi anar nåt i den första alkoven, men inte riktigt vad det är.
Åtskilliga minuter flyter på och gruppen gestikulerar och viskar tyst hur de ska göra. Irea engagerar sig inte så myket utan ägnar en stor del av tiden att reda ut en knuta hon upptäckt i sitt hår. Sen går hon vidare till att kolla naglarna.
Kanske borde börja måla dom igen? Blått är ju en sån bra färg på mig. Eller kanske blanda i lite grönt oxå i det, så jag så att säga får det bästa av två underbara färger.
Schiwhooommp.
Huh?
En gigantisk mörk, lite genomskinlig kub tröttnade på sällskapets närvaro och gled precis ut ur alkoven där den gömt sig. Och nu är den sakta men säkert på väg mot oss.
0 comments
Kick things off by filling out the form below.
You must log in to post a comment.