att ägna en tanke åt de döda

Alla dessa döda varelser, hobgoblins, människor & djur… ibland undrar man hur dem hamnade här nere från första början. Vad hette dem? vem var deras föräldrar, hade dem fru eller kanske tom. några barn?
Vissa svar vill man väl helst inte ha, att veta att goblinen man nyss slagit till marken egentligen var en fredsälskande man som nyss fått ett par tvillingar med sin fagra (med deras standard) fru. Egentligen krigar han bara för att han är under tvång. Nyligen,  vid ett plundrignståg mot en människoby i norr hjälpte han en flock med människovalpar att gömma sig undan hans fränder, dem var ju oskyldiga.

men ack, sånt är ödet och gudarna föredrar väl att ha det så.

Striden hade varit våldsam, samma sekund som våra hjältar hade gått in i rummet kom dem. Hasande, haltande och krypandes kom dem närmare, i deras djupa ögonhålor syntes inget annat än deras desperata hunger. Runt omkring i rummet började vissa halvätna lik att röra på sig, de högg tag i fötterna och försökte dra ner sina offer.
Allt detta var dock förgäves, våra hjältar var beredda på det värsta när dem steg in i rummet så de odödas långa dagar var äntligen räknade.

Det hade varit en obetydlig strid om det inte vore för att en konstig flygande varelse, en så kallad ”Construct” som Irea & Arilas kallade den, hade flygit fram till dem för att snabbt sätta av neråt gångarna. En constructs syfte var i regel att agera som budbärare, vad som än väntade på oss visste snart att vi skulle komma.

Efter striden så tar Xyrona & Torbjörn sig ann uppgiften att knäcka kammarens alla hemligheter. I en spricka i väggen kunde de ta sig till vad som verkade vara någons lya, kanske var det den där stora zombien med de vassa tänderna?

Xyrona plundrade runt i vanlig ordning, på en av de gammla skeletten fann hon en ganska vacker & välbevarad tunika dekrorerad med Orcus märke, det verkade vara nån form av prästa-kläde, hon stoppade den på sig med tanken ”man vet aldrig, kan vara bra att ha om han vinner”.

Efter en viss tids vila i lyan så drar våra vänner ut igen, de går ner för en trappa och passerar en större port, det ser ut som ett gammalt konverterat tempel, varelser syns till lite här och där, i mitten av rummet gapar ett 1×1 meters hål och i denna rinner det en strid ström av blod…  källan till blodet visar sig vara en man i kåpa som står i andra ändan av rummet, han håller en bloddrypande kniv över en fontän och mummlar något ohörbart. På fontänen står där också en staty föreställandes en man på knä med sina händer utsträckta åt sidan, ur händerna rinner det blod ner i fontänen och sedan vidare ner på golvet.

Det tar en liten stund innan man ser att man ristat in en jättelik relif av orcus i marken, hålet i marken är orcus mun.

Garrick Boutarrans sista strid.

Jaha, så var det alltså dags för mig, i egenskap av spelledare, att blogga. Vi har ett roterande schema som mest innebär att jag tycks slippa blogga och kan istället koncentrera mig på mina andra sysslor som GM. Inte direkt slippa, men åtminstone undvika. Eller, det har blivit så eftersom jag ju har två spelgäng, ett på tisdag och ett på torsdag, vilket gick alldeles utmärk så länge jag jobbade 75% och hade betydligt mer tid över till just rollspel och alla dess moment. Som att blogga till exempel. Därför har det blivit en del hål i storyn när det varit min tur att blogga, liksom denna gången då jag trots allt skrivit lite, men har skallen full av saker som ligger framåt och kanske inte kan koncentrera mig till fullo på vad som redan hänt. Därför ber jag om ursäkt till er som faktiskt var med och lirade. Jag har missat att skriva om saker vissa av er gjorde, har troligen kastat om vem som gjorde dem, och helt säkert i vilken ordning och när de gjordes. Om du inte är nämd så betyder det inget annat än att jag är slutkörd i skallen. Jag ligger i sängen med den gamla laptoppen i knät. I morgon är det ny spelomgång. Nästa blogg blir säkerligen betydligt mer underhållande än denna hoppas jag. Anyway, slut på mitt kvidande, and without further ado. It’s!!

33 år tidigare…

‘Den Store Riddaren Garrick Boutarran’, hah! Mer rätt var nog ‘Luftskallen Boutarran’, den uppblåste narren. Det enda han kunde sätta sitt namn under var att han slagits mot två åldersbestigna drakskrällen, sjuka och svaga och utan större lust att leva vidare. Och för det ynka dådet så hade Garrick fått både ära och rikedom? Hah! Och vad finns det nu kvar av honom förutom ben och flatulenta hjältehistorier nedtecknade i böcker som nu höll på att falla sönder av ålder och ivrigt tummande av infantila eller geriatriska fingrar? Lallande fåne! Och detta var något att göra statyer av? Nåja, nu ska de komma till användning!

Gordrin Brandt arbetade febrilt. Han ingjöt magi sedan länge glömd i den livlösa stenen, magi som skulle än mer förödmjuka bilden av riddaren. Den store hjälten skulle bli ett vapen, men inte mot ondskans makter utan mot allt som ansåg sig vara gott. Gordrin spenderade många månader med sitt värv. Han sov knappt, åt knappt, lämnade inte dessa djupa hallar vars skuggor allmer tycktes honom stirra tillbaka ifrån sina dolska prång. Han förlorade gradvis allt förstånd och vandrade tidvis hålögd och utmärglad i gångarna. Hans hunger stillades med vad som än kom i hans väg, ohyra, råttor, och senare när hans förstånd helt drivits från honom av krafter alltför starka för att han skulle kunna gör något motstånd tappade han lusten till färsk föda och istället lät förruttnelsen vara kryddan som gjorde det värt att tugga och svälja. Goblins och hobgoblins, banditer och strykare som sökte sitt tillhåll här nere, alla föll de offer för Gordrins omättliga hunger. Hans offers ångestfyllda skrik när han slet dem i stycken med övermänsklig styrka, känslan av varmt pulserande blod som pumpade in i hans mun när han bet av struparna, de bubblande dödsrosslingarna som fick hans offers kroppar att rycka och darra under dess sista fruktansvärda sekunder av liv, allt detta var som ljuv musik i Gordrins öron och en fest för hans ögon.

Men sedan kom det någon och talade med honom. Denne mannen använde ett språk Gordrins förstörda hjärna kunde förstå och mannens löften om obegränsad tillgång på villebråd och en evig existens fick honom att känna lojalitet. Mannens närvaro fick Gordrins minnen att återvända, åtminstone tillfälligt, och han berättade allt han visste om dessa tunnlar, gångar och hallar, och delade även med sig av allt sitt arbete. Gordrin hade i alla tider varit en ensling, men nu kände han äntligen en total samhörighet med denne främling, denna Kalarel. Tillsammans iordningställde de Statyrummet och Kalarel kom med lite egna idéer om hur man skulle kunna göra rummet till en veritabel dödsfälla. Allt verkade, i Gordrins ögon, som om det var hur lätt som helst för Kalarel att ingjuta oheligt liv i död sten, något han själv inte lyckats med att göra. Allt tycktes lyda Kalarels vilja, och när så deras stora arbete var till ända efter många långa år, så hade deras skara utökats med många bärare av Orcus heliga märken på sina kroppar. Vildsinta bärsärker, religiösa fanatiker, lättstyrda goblins och hobgoblins, och en hord av odöda skapade från Gordrins halvätna offer. Kalarel arbetade på något stort, något som skulle enligt honom totalt förändra maktbalansen i världen. Gordrin skulle inte längre behöva kräla omkring i mögliga tunnlar i sin jakt på föda, han skulle kunna gå vart han ville som en smärtdödens oheliga härold i Orcus tjänst, och världen skulle vara hans matbord.

Allt ändrades när Gordrin gav sig på en av Kalarels förtrogna präster, en vacker och mör yngling nyss tillträdd i Orcus tjänst. Hans kropps vitalitet, dess vilja att leva, dess okuvlighet förförde Gordrin. Till slut blev allt blev för mycket för Gordrin och han slet med sig ynglingen till ett av sina mörkaste skrymslen. Hans offer kämpade emot, men var ingen match för Gordrins styrka och övermänskliga snabbhet. Han drog honom genom den trånga tunneln in till ett tidigare dolt rum varifrån inga skrik kunde höras, och sedan började festandet. Han drog ut på det, tog sin tid. Gordrin insåg att förbjuden frukt smakade så mycket bättre, och denna frukten, detta nya och fasta kött, dess rena blod nästan helt fritt från synder, det smakade oändligt mycket bättre än gamla orcher, goblins och till och med den där store nordmannakrigaren han tagit för några veckor sedan.

När Kalarel fick reda på vad Gordrin gjort blev han totalt från vettet ursinnig. Kalarel slet bort vad lilla förstånd Gordrin fått tillbaka vid blotta närheten till Kalarel, som han ansåg som sin mästare. Men Gordrin skulle inte behöva återgå till sitt tidigare liv som kringstrykande jägare i tunnlarna, han skulle istället stå för säkerheten ned till entrén till det heligaste, och under sig hade han fått otaliga odöda att styra över, likväl en stadig ström av härligt förruttnat kött att sätta tänderna i. Gordrin gick helt upp i sin nya existens och glömde med tiden allt han någonsin lärt sig om de mystiska krafterna. Bara kött var viktigt nu.
Idag…

Irea, Torbjörn, Zekdorl, Xyronna och Arillas började känna av alla umbäranden de fått utstå sedan de steg ner i tunnlarna under Shadowkeep. De var lyckligt lottade som hade lyckats finna den dolda rustkammaren och där fått sig lite tid till både helande dvala och eftertänksamhet. Men det var länge sedan nu, eller kändes så i alla fall. Så mycket hade hänt…. Hobgoblins, Gelekuber, sprängd barrikad, och sedan handgemäng med vildsinta hobgoblins. De tog stryk helt enkelt. Efter att ha tillintetgjort den lilla styrkan hobgoblins och deras barrikad så satte de fart mot dörren de tidigare vägrat följa sin hobgonlinfånge igenom. Väl på andra sidan möttes de av….

En magnifik sal, en hyllning till en stor riddare som slagits mot drakar och ondskans makter. En titanisk staty av den heroiske riddaren var placerad mitt i salen, dess huvud svävade åtminstone 6 meter ovanför äventyrarnas huvuden. I dess hand vilade ett gigantiskt stensvärd. Alla var överens om att de två mindre drakstatyerna såg avgjort onda ut, så dem tänkte de inte närma sig om de kunde hjälpa det. Den förste att kliva in i salen var Xyronna, och hon var också den förste, av många, att få smaka på titanriddarens vrede. Från statyn kom en kraftvåg som slog andan ur henne, gav henne både frakturer, sträckningar och seriösa blåmärken, samt vräkte ner henne på golvet. De övriga stod kvar vid dörröppningen och gjorde ansatser att vända om och ta sina chanser med hobgoblinerna istället, men icke! Dörren fanns inte längre och deras famlande möttes bara av slät vägg. I bortre ändan av runnet, förbi titanen, pulserade ett blåaktigt och ljusstarkt sken som sträckte sig över hela bortre väggen, och därmed spärrade accessen till den enda synliga dörren ut härifrån. De var alla överens om att det nog var deras bästa chans hittills i alla fall. Mot titanen skulle de nog inte ha någon större chans ansåg de.

Medan Xyronna reste sig upp på darriga ben, tyckte sig övriga längs väggen då det verkade som om titanen inte brydde sig om dem där. Så snart tieflingen rest sig dönade det till från statyn igen och Xyronna träffades av ännu en hästspark i mellangärdet. Denna gången gjorde det mycket mer ont, och Xyronna kunde nu tydligt märka att flera inre organ tagit allvarlig skada då hon hostade blod. Hon bestämde sig för att inte resa sig fler gånger utan krypa var hon nu skulle hän hädanefter.
Hon kröp utanför titanens räckvidd och gjorde liksom de övriga, tryckte sig tätt intill väggen, fast krypandes då alltså.

När jag säger ”de övriga”, ja då brukar jag inte mena Torbjörn, och gör inte det nu heller. Han hade valt att stanna kvar där de kom in i salen och siktade med sin pilbåge än mot titanen, än mot drakarna, och hade en svår strid inom sig om vad han egentligen skulle ta sig för. Efter många dyrbara sekunder tog han så några steg in i rummet och… Ffffuuumpp! Kraften från titanen var osannolik och Torbjörn, jägaren från vidderna, hade aldrig känt en sådan smärta. Smällen hade tagit i de nedre regionerna, om vi säger så. Han tog sig dock fram till sockeln titanen stod på och började frenestiskt söka efter eventuella kontroller som stängde av mördarmaskinen. I Stridens allvar och med ett oroväckande bultande skrev, skärpte han blicken som blev knivskarp. Han upptäckte oregelbundenheter i utsmyckningarna på sockeln. Det var två knappar med symboler på.

‘Vilken ska jag trycka på?’ ropade han genom salen.
De övriga stod som frågetecken. Hur skulle de veta?

Arillas hade under tiden tagit sig helt runt till motsatta sidan av salen. Här blev rummet till en gång som kantades av små kerubiska statyer som var och en höll en amfora över huvudet. I bortre ändan av gången såg han det skimmrande rutnätet som spärrade för dörren. Det var bara en fem-sju meter till väggen och dörren, gången var kanske 4 meter bred. Han tyckte inte om kerubernas leende ansikten, men föredrog dem framför en titanisk staty eller drakar i sten. Han tog ett steg in i gången och hann precis passera de första två keruberna innan fällan slog ihop om honom. Keruberna sänkte sina amforor samtidigt som en bur av ren energi spärrade Arillas inne i hallgången som nu effektivt sett var en bur. Vattnet stormade ut ur amfororna med sådan kraft att han tappade sitt fotfäste och spolades med stor kraft längs golvet och slog i ett par av keruberna med stor kraft. Kollisionerna tog nästan andan ur honom men han tog sig snabbt upp på fötterna. Vattnet steg mycket hastigt och redan efter några sekunder var det knädjupt. Han gjorde en snabb kalkyl i huvudet och gav sig kanske 10 sekunder till innan vattnet hade fyllt hela kraftburen, vilket skulle komma att göra det riktigt svårt att andas i någon större utsträckning, så tillvida att det inte handlade om att andas vatten (vilket nu en gång inte funkar så bra med varken folk ut Eladrins stam, eller för den delen de flesta av de landlevande varelserna som befolkar jorden). Hans blick mötte Ireas och han såg bara desperation i dem. Han hörde inget där innifrån buren utom forsande vatten, men kunde se att det pågick febril aktivitet utanför. Xyronna hade tagit sig upp på fötter och rörde sig försiktigt längs titanens sockel, Torbjörn fick sig en tryckare och for bort i väggen och föll ihop i en livlös hög, Zekdorl greppade sitt svärd och gick med resoluta steg mot titanen, eller kanske mot drakarna. Arillas såg att de höll på med något, kanske en avstängningsmekanism. Vattnet fortsatte att forsa och en magisk virvel bildades i mitteln av hallen som nu hotade att suga in honom. Arillas hade bara en utväg, att vandra de hemliga vägarna bara hans folk kände till. Han slöt sina ögon och visualiserade hur hans astrala kropp färdades genom alla hinder fram till dess mål, och när han slog upp ögonen så befann han sig där han önskat. Han bad en stilla bön att denna förmåga inte någonsin skulle lämna honom. Den hade räddat honom ur knipor förr, och han räknade med att den skulle kunna göra det igen i framtiden (jodå, den där Arillas är en riktig spåman).

När Arillas väl var ute ur buren och titanens skydd var satt ur spel återstod bara att komma på hur de nu skulle kunna ta sig vidare. Dörren de kommit in igenom var fortfarande borta, kraftburen i hallgången var nu helt fylld av vatten och en stark virvel spolade runt där inne. Hade man varit fast i den skulle man troligtvis blivit ihjälslagen innan man hunnit drunkna, tänkte de. Ja, inte Irea då, som för länge sedan tappat allt intresse för både titaner, drakar, keruber och vattenvirvlar. Hon studerade bekymrad sina naglar som hade fått sig några rejäla törnar sedan sist hon gjort vid dem. Torbjörn låg medvetslös vid hennes fötter, men om hon märkte det så visade hon i alla fall inga av de känslor som detta faktum kunde frammana, eller inte frammana, hos henne. Arillas gick fram till den första kerubstaty han kunde nå. Dess amfora befann sig innuti kraftburen, men resten av dess kropp var utanför. Han förde händerna försiktigt över den, sökandes efter något sätt att avtvinga den dss hemligheter.

Det skulle han inte gjort.

De där drakarna…. de blev lite purkna av att den närgångne Eladrinen famlade på stenbarnen och öppnade resolut sina käftar och släppte lös varsin energibolt. Båda träffade Arillas…..h å r t. Han stapplade flera meter bakåt av smärta och av kraften i attacken, samtidigt som han lovade sig själv att inte peta på någon eller något utan att be om tillåtelse först. han tog stryk, men han hade samtidigt lyckats hitta den information han varit ute efter och visste nu hur han skulle kunna stänga av fällan framför dem. Problemet var bara att han inte skulle överleva drakarnas attacker tillräckligt länge för att utföra sitt värv. Irea var utmattad och kunde inte längre hela varken sig själv eller någon annan. De hade alla tömt ur sina sista reserver, tänkt sina mest positiva tankar, bortsett från seriösa skador till den grad att såren slutit sig, bett alla möjliga böner, och skvalpat i sig alla de mirakelkurer de hade med sig (ja, bortsett från ett par oidentifierade potions som de inte vågade sig på att bälga i sig, inte ens i denna nödens timme). Kort sagt, det enda de hade kvar att ge var goda idéér, och var det något som de var bra på att ha…. så var det inte just Goda Idéer. Idéer, men inga direkt Goda.

De var ju helt på det klara med att de där drakstatyerna var ett seriöst problem, ett som var tvunget att lösas. Därför kom de fram till några olika sätt att närma sig problemet.

Idé 1: De såg på drakarnas munnar. De såg på den medvetslöse Torbjörn. De såg för sitt inre öga hur det skulle gå att drapera Torbjörn över en drakes mun och på så sätt halvera antalet attacker.

(Torbjörns spelare opponerade sig inte, vilket de alla tog som ett medgivande)

Idé 2: De såg på Torbjörn, fortfarande medvetslös. De såg på Zekdorls svällande biceps. De såg för sitt inre öga hur Zekdorl lobbade Torbjörn genom rummet, mot drakarna så att de blev distraherade och Arillas skulle kunna feplla med sitt och rädda dagen.

(Torbjörns spelare opponerade sig fortfarande inte, vilket de alla tog som ett medgivande)

Idé 3: De såg Torbjörn på golvet. De såg att han skulle fungera som en sköld mot attacker om han bands på Arillas rygg. Strängen i Torbjörns båge skulle kunna användas att binda med.

(Torbjörns spelare opponerade sig inte, som vanligt i detta ärende, vilket de alla tog som ett medgivande)

Idé 4: De såg Torbjörn på golvet, medvetslös. De såg på keruberna som verkade lite bräckliga. De såg för sitt inre öga hur de svingade Torbjörn i fötterna mot keruberna till något gick sönder. Förhoppningsvis keruberna innan Torbjörn, men inget i livet är säkert.

(Torbjörns spelare opponerade sig inte, vilket de alla tog som att han teg och samtyckte)

Nu kom Torbjörns spelare tillbaka ifrån sitt möte med hemvärnet, vilket han bevistat sedan han blivit medvetslös några paragrafer ovanför. Han undrade hur de låg till. Gruppen berättade en del av det, men kanske inte hela sanningen. Det syntes på dem att de var lite besvikna på att han var tillbaka så tidigt att de inte hann välja en av idéerna och genomföra den.

Därför blev det istället;

Idé 5: Denna genomfördes verkligen. Zekdorl, som relativt oskadd, utsågs till att gå emot drakstatyerna för att ‘dra på sig elden’ medan Arillas utförde vad han nu skulle göra med keruberna. Resultat: Zekdorl fick smaka en drakes Power Breath rakt i mellangärdet och kom därmed inte ett enda steg närmare dem då kraften i attacken tryckte tillbaka honom. När sedan Arillas fepllade med keruben så fick han två boltar mot sig, varav den ena träffade väggen så att gnistorna yrde, och den andra träffade honom i korsryggen så att hans underkläder sveddes och han var nu nere på sina sista två (2) hitpoints och var alltså ganska skakig i både knän och händer. Irea draperade sin kropp över Arillas och gjorde sig till en levande sköld (egentligen Torbjörns jobb, men sen gick ju inte det…) och Arillas skärpte sina sinnen till sitt yttersta. Förutseende nog hade Zekdorl bundit ett rep om midjan på Arillas och stod nu i en hörna redo att rycka bort honom om det skulle behövas. Drakarna hade laddat om, energin dallrade i deras svalg, dess ögon utstrålade slutgiltighet. De skulle just till att avlossa en totalt förintande salva när Arillas till slut lyckades avaktivera den sista arkana mekanismen.

Kraftburen försvann så hastigt att vattnet i hallgången under bråkdelen av en sekund inte riktigt förstod att inget längre spärrade det inne. Arillas och Irea upplevde denna korta tidsrymd på ett annat sätt än alla de övriga. De kunde se en massiv vattenvägg stå och dallra framför dem. Det var som att sväva över ett kavt hav.

Sedan vräkte sig havet mot dem med all sin kraft och spolade bort dem med förintande styrka. Förintande vill säga om de spolats in i titanens sockel, men lyckligtvis höll Irea sig fast vid Arillas, som var bunden med rep om midjan vars andra ända hölls av den mäktige Zekdorl. han hade inte hunnit rycka undan dem innan vattnet kommit stormande, men han hade åtminstone lyckats hindra dem att bli krossade mot stenen, och det var nog för honom.

De var alla totalt slutkörda. De hjälpte varanda på fötter och tog de sista stapplande stegen mot dörren i änden av hallgången. Kraftfältet var nu upplöst och dörren skulle gå att öppna. Irea började göra sin skarpsynta undersökning, men en fot kom farande som sparkade upp dörren innan hon var klar. Hade dörren varit behängd med några fällor så hade de alla blivit drabbade, men så var inte fallet denna gången. Stanken som slog emot dem från den mörka korridoren på andra sidan dörren var bedövande. Tjocka kakor av mögel klängde på väggar, tak och golv. Stanken var som från mängder av döda som tillsammans ruttnat och möglat långsamt och tillsammans. Trots detta slet de upp en sunrod och tog några resoluta steg in i gången. De stängde dörren bakom sig. Om det fanns ännu en dörr runt hörnet i denna gång så skulle de sätta sig här och vila en stund.

Det fanns det.