Koka ihop din egen hitman!

Vi klämmer fram oss genom den trånga gången som Xyronna hittade i rummet som leder hela vägen upp till det rummet där Torbjörn stod och leta ivrigt efter en ingång men hitta aldrig någon. Vi bad Torbjörn om ursäkt då vi hade missbedömt han innan. Vi hade en liten diskussion om vad vi skulle göra nu, Irea går på att vi måste utforska mer då där kan vara mer ondska här.

Under tiden så har vi våra 9 fångar som börjar se lite frågvisa ut om vad vi diskuterar om, dom ser allt blekare ut. Man hör Xyronna säga något skumt ibland på goblin. Vid detta laget ser ingen av dom friska ut.

Det visade sig att Xyronna hade slängt ur sig ord så som tortera, med yxan, fotbojor eller borren kanske. Det vi kom fram till i vår diskussion vad att vi skulle gå ner till Sir Keigan som jag fick mitt svärd ifrån.

Vi kom ner hela biten utan att några större problem, vi hade ett släptåg med fångar som gjorde att det tog lite längre tid än vad vi hade väntat oss, när vi väl kom fram och såg kistans lock var den fortfarande i små bitar. Xyronna och Torbjörn är framme vid kistan, Torbjörn försöker att knacka på kistan och röra lite vid benen men inget händer. Det ser ut som om han äntligen vilar. Xyronna tar i lite mer och tar upp ett av benen och knackar det mot pannbenet, inget stor överraskning när det inte händer något där heller.

Arillas frågar om vi ska fixa locket för vi kan ju inte lämna graven söndrig på det viset, Irea säger att vi kan ju beställa ett nytt lock men det kommer ju ta tid. Arillas är ju den som kan åstadkomma olika mystiska saker, han börjar med att säga ”Det här fixar sig”. Man ser han sen sjunka ner i en djup koncentration och efter ca 5 minuter så börjar allt småsten och resten som hör till locket att lysa med en svag nyans av blått.

Bit för bit så samlas kistlocket ihop och så småningom så hade locket blivit helt igen, detta tog ytligare 5 minuter. Efter det var klart så testa Xyronna att knacka på locket för att se om något hände, fortfarande inget som händer.

Eftersom vi inte hade mycket mer att hämta här så beger vi oss till ytan, vi tar med oss fångarna. Väl uppe i den friska luften så börjar vi fråga ut fångarna, dom kan väldigt lite common, vi kommer överens med att Xyronna ska översätta frågorna till goblin så går det lite snabbare.

Xyronna frågar ut dom på goblin, under tiden går vi mot Winterhaven.

Första frågan, var har ni gjort av fångarna som kommer från staden.
Svaret:  Dom var upphämtade.

Andra frågan, vadå upphämtade vart då, och när?
Ännu ett kort svar: Igår blev dom hämtade.

Tredje frågan, vem hämtade upp dom och hur många fångar var där?
Fortfarande korta svar: Bloodreacer clanen självklart och ca 25 stycken.

Fjärde frågan, hur mycket är en Hobgoblin värd jämfört med en människa?
Nu började det flöda ut ord: Ja 100:1 är en hobgoblin värd, alla vet ju att hobgoblins är mycket bättre än människor och smartare. Så självklart minst 100:1.

Femte frågan, vart för dom fångarna och hur ofta kommer dom och hämtar?
Kommer inte lika mycket ord nu, och svaret: Österut och ungefär var tredje dag.

6:e frågan, vart österut och hur kommer man dit?
Svaret: Har hört talas om att det är till Thunderspire och jag vet inte vägen.

När vi har vandrat en bit och lyssnat på detta så känner vi en ganska stark doft av rök, blåsten ligger på mot oss när vi går mot Winterhaven, vi sätter lite extra fart och kommer upp över krönet där vi ser delar av staden i lågor, palissaden brinner och vi ser även att värdshuset brinner. Vi befarar det värsta om bestämmer oss för att lämna kvar våra fångar här med Splug som vakt.

Torbjörn ger Splug en kniv, man ser glimten på Splug när han tittar på sig första kniv. Man ser även den mörka blicken i ögat när han kollar på kniven sedan kollar på hobgoblins och kommer ihåg vad vi sa om att han skulle vakta dom.

Nu när vi la märke till våra fångar så var där bara 8 fångar kvar, någon måste ha rymt medan vi gick. Torbjörn börjar gå åt siden med de båda ledarna Balgron den Fete och Troggon den Äldre, han tar även med sig Splug. Vi binder resten runt ett robust träd så dom inte kan smita.

När vi väl har kommit bort en bit så att de andra hobgoblinsen inte kan se oss så stannar vi. Torbjörn trycker ner dom på knä med ryggen i mot han, tar Troggon i håret och vrider det åt sidan så man kan tydligt se nacken sedan tittar han på Splug.

Det tar en liten stund för Splug att fatta, han kollar på sin kniv, sedan kollar han på Torbjörn, kollar på nacken på Troggon till sist en gång till på kniven, där går ljuset upp för han. Med den mörka blicken i ögonen går han fram och skär halsen av Troggon.

Troggons sista tankar från han blev nertryckt på marken, jag skulle nog aldrig ätit den köttbiten måste varit den som bringat mig denna otur, det är då Torbjörn tar han i håret. Nu är det ute med mig nu kommer jag aldrig att bli en Bloodreaver och det var så nära. När Splug skär av han halsen så flashar hans liv förbi, äta, sova, jobba, dö. Balgron försvarstankar, jag måste göra något snabbt innan dom dräper mig med.

Skräcken i Balgrons ögon är nu självklar och han börjar kasta ur sig information, första han säger på raslig common är, leda skatt grottan. Splug som är i gamet nu springer mot Balgron hoppar upp på ryggen medans han pratar och ska precis hugga kniven i nacken när Xyronna rycker den ur händerna. Vi blir lite intresserade men tid är inte något vi har gått om nu, så vi frågar snabbt om vart och vi får svaret på goblin denna gången, Jag måste visa er. Balgron tänker det här måste fungera.

Det tog inte lång tid efter det att bestämma, Xyronna ger tillbaka kniven till Splug som trycker ner kniven i nacken. Blodet börjar sippra ut genom munnen, han gurglar blod och sjunker ner mot marken.

Balgron tänker medans han är på sin dödbed, dom kommer aldrig att lyckas, jag kommer tillbaka. Sedan ser han sitt liv flasha förbi, äta, äta blir större, äta, ibland sova och nu dö.

Torbjörn lämnar besked till Splug att han ska vakta dom andra vi band fast vid trädet. Spulg svara jag ska vakta dom och försöker dom fly sticker jag kniven i dom. Lite tystare hör vi, bara dom rör sig så sticker jag kniven i dom.

Och med det så sätter vi språng mot Winterhaven, när vi kommit lite närmare så ser vi hur dom har ställt stegar vid muren och utrymmer staden. Vi frågar en vättskrämd kvinna som nästan skriker ut, dom odöda kommer. Där är ett antal stegar och samtliga används.

Jag bestämmer mig för att klättra på muren upp och sedan hålla en stege så vi alla kommer upp. Dom skriker på vakterna att vi behöver en stege för att komma upp så vi kan rädda staden. När jag väl har kommit upp så ser jag hur där är en strid pågående utanför värdshuset. Jag skriker ner till dom andra och säger, ”Där är fullt krig mellan värdshuset och porten”, där är så pass mycket personer uppe på muren som vill komma ner att dom nästan välter stegen.

Jag tar tag i stegen så resten kan klättra upp, väl uppe så säger vi till vakterna som står där att dom kan använda stegen nu igen. Vi tar närmaste vägen till slaget, vilket blir springa uppe på murarna. När vi är nästan framme så ser vi hur 2 odöda ger sig på en man och totalt sliter han i stycken. Vi ser även den gamla mannen som alltid var full som låg livlös vid två odöda, där låg även en kniv i hans hand, han hade kämpat för två han. Jag hoppar ner för att får bort de 4 odöda som har kommit in i staden.

Torbjörn står uppe på muren och skjuter ner två jag tar och klyver dom andra två på mitten. Där är ännu fler utanför porten så jag rusar ut och hjälper till. Vi kommer överens att vi måsta kolla igenom staden snabbt så där inte är fler odöda. Irea hjälper dom skadade, mannen som blev skadad av de två odöda är så nära döden att det inte mer än några sekunder innan hon hinner fram för att hela han.

Torbjörn tar stallet och krigargillet, han börjar med stallet och kommer innanför dörrarna, stallpojken som vi har mött innan står borta och försöker lunga dom fyra hästarna, så fort han kommer närma sparkar dom bakut. Torbjörn försöker hjälpa pojken när han blir helt plötsligt  sparkad i bröstkorgen av en häst, han flyger bakåt ett flertal meter och slår i ryggen mot väggen. Torbjörn hinner inte göra så mycket åt hästarna och bär ut stallpojken, han börjar ropa på Irea.

Irea hör det och springer bort till honom, även här är det sista sekunden innan pojken dör, det rinner blod ur munnen på han och rasslande andning. Hon lyckas att stabilisera han genom att knäcka rätt benen i bröstkorgen. Och han börjar andas normalt igen, pojken spyr fortfarande upp blod men det är inte lika akut längre.

Arillas och Xyronna har även sprungit runder och kollat om där är fler odöda. Torbjörn sätter fart in mot stallet igen och precis när han slår upp dörren så ser han hur hästarna springer mot han, det gällde bara några hundradelar innan dom springer över han, han lyckas att kasta sig åt sidan, hästarna springer vidare bort mot porten där jag står.

Jag blev precis klar med att rensa bort dom sista vid porten när hästarna springer mot mig, jag lyckas att vaja undan den första men den andra slår omkull mig och dom två andra springer bredvid, det tar inte lång stund innan man inte ser dom längre när dom springer över åkern utanför staden och in i skogen.

Xyronna tar sig upp på muren och kollar runder om hon ser fler odöda, bort mot kyrkogården så ser hon vad som ser ut som en trupp med någonting, där är ett mystiskt blått sken därifrån med. Vi bestämmer oss för att ta oss dit när vakterna skriker, ska ni rymma iväg nu. Vi stannar till och frågar om dom vill följa med bort på kyrkogården där det verkar vara ännu fler odöda.

Dom ser lite tveksamma ut och säger, vi kan inte lämna våra poster här. Jag säger till dom att alla de odöda i staden är borta och det säkraste stället för tillfället är i staden så dom borde få ut ordet och försöka få in allt folk igen, även fördubbla vakterna vid porten här.

Vi springer sen mot kyrkogården där det ser ut som en mindre arme har börjat stiga upp ur jorden. Vi ser bland annat en typ i hel svart klädsel som chantar mörka ramsor och har glödande blåa händer, han står även i en blå magisk cirkel, även den lyser blått. Bredvid han så står Ninaran som Xyronna följde efter förra gången vi var i staden. Där är ett dussin skelett och ett par zombies.

För att spara lite på krafterna så tar vi ut alla skeletten först och på så sätt så har vi mindre att fokusera på. Innan vi har hunnit få ner alla skelett så hinner dom få in några slag på mig, xyronna och på Irea när hon ska fram för att dräpa några.

Under tiden som vi dödar skeletten så skjuter Ninaren på oss med pilar, zombies skjuter och slåss med händerna och bark bolts, han som åkammar de döda lägger även en massiv magi runt oss, jag är redan nästan helt omringad så jag reagerar inte på den. Lite tur i oturen var att det var bara jag som blev påverkad av den.

Vi hör hur Ninaran skriker ”Dra ut häxan”, efter en liten stund så ser vi hur 2 stycken skelett med bågar träder fram med *, en i varje arm. Hon är avtuppad och rör sig inte.

Arillas teleporterar sig bort mot han och kastar sin regnbågs mojäng, det gör han lite skranglig och vad han än gjorde så avbröts det. Ninaran skriker till de två skelett som håller * ”Skär av halsen” hon spänner sen bågen och ska skjuta en pil till när strängen helt plötsligt hoppar av. Hon pinnar iväg samtidigt som hon skriker ”Jag kommer tillbaka”.

Zombies sänker mig och jag ligger döendes, Irea ser detta och ger mig en regenererings effekt. Jag ligger fortfarande ner och dom börjar gå mot magikern.

Vi börjar koncentrera oss på magikern. Xyronna springer fram och kastar en shuriken mot han som börjar se ganska svag ut, Torbjörn skjuter samtidigt 2 pilar i han, Irea skjuter också sin magi på han. Jag tar mig upp sakta då jag fortfarande är påverkad av magin.

Xyronna tar fram en till shuriken och kastar iväg den, u ser vi hur magikern går upp i rök. Resten av monsterna som var kvar slutade helt att röra sig, för säkerhets skäl så slår vi ner resten sedan begraver skeletten i gravarna igen.

Vi pratar lite om hur vi ska göra nu.

Vidare får vi veta nästa gång.

Shadowfel, mörkare plats får man leta efter.

Efter den mödosamma striden med Tombguardian och 2 boneshard skelett så beger sig hjältarna som han börjat bli lite vanare i sin roll som lorder.

De kommer strax till en portculis vilket där ligger en aura runt, jag som rogue undersöker den och kommer fram till att den har en fälla och den behövs desarmeras.

Jag ber Ziek (Zeke) om lite hjälp så han kan känna sig lite användbar, efter ca 10 minuter så får lyckas vi desarmera fällan, just när jag lyckats att ta bort den sista delen så fälls portculisen upp.

Det vi ser innanför är en ganska stor krypta med 4 stycken ganska stora stenkistor, ser inte jätte fräscha ut, lite söndriga i kanterna och ser almet slitna ut. Där är även alkover för ett antal fler kistor. I mitten av rummet är där en stor staty av Raven Queen, närmare 2.5 meter hög.

Ziek säger att han känner magi från alla stenkistorna, men den han mest lägger uppmärksamheten åt är den kistan som är närmast.

Jag stiger in i rummet för att leta efter fäller runt den första kistan, jag känner direkt när jag går in i rummet en obehaglig närvaro, precis som om någon skulle iaktta mig och även stirra på mig. Jag kollar mig runder lite snabbt och kollar på statyn i mitten, det ser precis ut som om den ska prata med mig.

Jag tar snabbt 2 steg bakåt ut ur rummet, jag är lite skakad av upplevelsen så förklaringen blir inte lång. Märklig närvarande och statyn i mitten stirrar på mig.

Ziek modig som han är stiger in i rummet, Demerius går in efter, vi ser alla hur statyn börjar forma hud, ser ut som gammal hud intorkad hur.

Raven Queen i allra högsta person frågar, Vad gör ni här inne? Ziek svara att vi ska förstöra lichens phylactery och behöver hitta den. Raven Queen höjer sin näve och blåser vad som ser ut som ond energi rakt in i Ziek, Ziek försvinner och alla hans saker ligger på golvet.

Hon frågar sedan Demerius som svara att han måste ju hjälpa Ziek och samma sak händer han, det händer ganska snabbt men, huden börjar torka in, fingrar och tår faller av, ser mer och mer grå ut, lite som aska sedan ramlar ihop i en ask hög.

Sist var ju jag klar, jag funderar en stund på att springa iväg men både Demerius och Ziek har ju hjälpt mig ut ur andra knipor så jag får väll hjälpa till med, och eftersom jag hörde från Dimerius så kanske man inte dör av detta.

Jag hoppar in i rummet igen och säger försiktigt att Jag får väll hjälpa mina vänner, Hon fråga. Nå hur ska det bli nu Fosca, denna gången säger jag det lite tydligare. Samma visa igen hon höjer handen och blåser iväg enegin mot mig.

Vi befinner oss nu i ett aeon, vi har ingen kropp och flyter runder i massa färger, vi ser inte varandra eller någon annan, det känns som en hel evighet som vi är där inne. Efter denna tiden i såhär tomt ställe skulle alla förlora förståndet, på något sätt förlora ingen av oss det.

Efter en lång stund efter det så börja en mörk plats sippra in i detta aeon, vi börjar formas och Ziek nämner att vi är i Shadowfel. Det är ett helt dött område, känns som man är helt tom och det ända levande är vi tre, vi ger av oss en levande aura som inget annat i synhåll har.

Det syns ett mausoleum uppe på en kulle, den ser inte så hög ut på håll. Om vi kollar direkt åt höger så ser vi en annan kulle, där är ett gammalt träd med gamla rötter som slingrar sig runt en massa bråte. efter bara ett par sekunder ser vi en gigantiskt stor svart varg med röda ögon och flåsande andedräkt, där kommer en till, vi för ett ylande och där samlas fler och fler, man kan även tydligt se en ledare bland dom.

Vid det här laget har både jag och Demerius börjat att springa mot mausoleumet och Ziek börjar jogga mot det, vargarna har slutat att yla och kryper ner mot attack ställning, och sedan sätter dom fart och kommer närmare och närmare, efter att Ziek ser att han börjat tappa mellanrum så tryter även hans ego och börjar spring.

När vi har kommit nästan ändan fram så ser vi 4 stycken skeleton spectre, ser inte allt för stora ut. Vi kommer en bit närmare och det är inte alltid som det ser ut, dessa 4 är ser ut som dubbla storleken av Demerius, vi har 2 val fortsätta springa eller springa tillbaka till vargarna, vi väljer att fortsätta.

Väl framme så upptäcker vi att kullen var lite högre, trappan som vi springer upp för har branta sluttningar på båda sidorna, ser ut att vara ca 30 meter ner. Demerius rycker snabbt upp sköld och svärd och chargar, två av dom kommer rusandes framåt.

Den första av dom hugger med all sin kraft och totalt missbedömer Demerius storlek då kan slog ovanför han och samtidigt tappar svärdet och det flyger långt.

Samtidigt så lägger vi märke till alla svarta korpar som sitter i dom döda träden runt om hela kullen.

Den andra kommer fram, även han lärde sig inte av den första, som också slog ovanför huvudet, han hade fastare grepp om sitt 2-hands svärd än den andra då han inte tappa det. Jag och demerius hugger låss på han som tappa svärdet, som ska vända sig om och börja jaga det.

Det blir inte mycket av han kvar men han klarar sig och kommer iväg för att jaga svärdet. Nästa skelett kan nu komma fram och börjar med att slå mot Demerius, det verkar inte som om dessa skelett är något vidare smarta, detta skelettet svingar sitt svärd helt fel och det är inga som helst problem för Demerius att svinga med sitt svärd för att totalt krossa skelettets.

Ziek står lite i bakgrunden men även han har lite trick, han tyckte det sista skelettet bara gömde sig så han gick på det med sig magi. Han gör någonting, jag uppfattar inte riktigt vad det är men på något sätt så kastar han ner skelettet för kanten.

Man hör genast hur vargarna springer fram mot skelettet och sedan sliter det i stycken.

Skeletten har samlat ny styrka nu och slår igen, den ena slår nu mot mig och träffar ganska hårt, Vi slår tillbaka på dom, Ziek sänker en och Demerius sänker den andra. Jag jagar den sista och skjuter en bolt från min hand armborst som även splittrar det sista skelettet.

Precis bakom där skelettet hade stått ser vi nu en dörr, jag går fram till den och kollar efter fäller som jag brukar göra, jag rör på dörren och känner hur en ofantlig kraft sipprar in i mig och sedan rör jag lite vid dörrarna och dom flyger låss från gångjärnen och delar sig på mitten där dom flyger in i rummet bakom.

Väl där inne så ser vi en spökliknande 3.5 meter hög shade liknade lich, på något sätt skulle man kunna avgöra att det nästan ser ut som den andra lichen som vi slog ner.

Taket i detta mausoleum är 6 meter högt och även om detta spökliknade varelsen är lite genomskinlig så ser man inte vad som finns på golvet under den. Ziek är ganska säker på att saker vi söker är under denna varelsen.

Vi står fortfarande utanför och diskuterar hur vi ska göra, saken inne i rummet lägger inte märket till oss alls och står orörlig,

 

Så hur ska det nu gå med denna biten av historien får vi veta nästa vecka när vi förhoppningsvis klarar dessa höga målsättningar som vi har på denna gruppen.

Mötet med Kalarel. På liv och död.

Xyronna, Irea och Arillas står i en stålkorg som är på väg ner mot rummet.

Det första de ser är den stora revan som leder till shadowkeep. De har kommit i grevens tid. Det skjuter ut en massa tentaklar ut ur den. De är svarta som natten och ger en mycket obehaglig känsla.

I rummet finns det även en staty av Orcus med stora vingar med en magisk cirkel framför revan.

Zekdorl och Torbjörn står för vevandet ner mot deras öde.Högt upp i säkerhet.

Xyronna känner av nerverna och försöker stänga ute känslan av osäkerhet. Hon tittar ut över rummet och förbereder sig för den största striden som hon någonsin kämpat.

Kalarel.Där står han i egen hög person.Självbelåten och väl medveten om vad gänget har fått genomlida för att nå just detta stället vid denna tidpunkten.

Onskan lyser om honom och hans blick ser fanatisk ut. Han står där lång med ett uttorkat utseende i full rustning.

Som om det skulle hjälpa honom. Det hade varit bättre om han bara hade gett upp nu självmat så att han slapp förutmjukelsen.

För en sak var i alla fall klar. Denna striden denna slutstrid skulle bara vinnas det finns inget annat val och när de står där som segrare kommer det ha varit värrt allt de genom lidit. I sitt sällskap har han även två sklettkrigare,en homonculous och en wight.

När metallburen har nått botten svingar sig Torbjörn ner för kedjorna heroiskt. Ha ha nu ska han få smaka pil.

Men det gick inte riktigt som han tänkt sig. Han tappar greppet och det ser ut att gå riktigt illa om det inte hade varit för att han får tag på kedjan igen efter halva vägen.

Han har fått en rejäl chock. Detta var inte den här entren han hade tänkt sig. Tanken var att svinga sig snyggt ner landa på fötterna och säga något dropligt typ. Du får en chans att ge dig hehe.

Men nu hängde han där i kedjan med blotta förskräckelsen i sina händer.

Nu har korgen nått slutstationen. Xyronna kunde nästan höra hur någon sa -Välkommen till ditt öde. Tanken på den gamla riddaren som varnade att de kunde vara för svaga för att klara uppdraget och kanske inte kunna motstå att gå över på andra sidan.

Hon slår bort tanken. Nu var det bara att ta tjuren vid hornen. I dag är en bra dag att kämpa.

Irea tar några bestämda steg ut ur korgen och anfaller homonculousen. Ett leende sprider sig över hennes ansikte när hon träffar. Nu vet i alla fall den att hon menar allvar.

Högt upp står Zekdorl och tittar ner. Han tittar på Torbjörn som klamrar sig fast vid kedjan för glatta livet. Sen tar han ett ordentligt tag i kedjan och börjar åka ner. När han kommer i jämnhöjd med Torbjörn släpper han helt enkelt greppet och tar tag i det igen när han har passerat.

Han landar med ett rejält plask men står stadigt på marken och ser mycket nöjd ut. Han kastar en snabb blick upp på Torbjörn som för att säga så ska det gå till.

Kalarel ser missnöjd ut. Hur vågar dessa ursäkter till varelser komma och störa.

Han tar sikte på Arillas och kastar en förbannelse på honom. Den träffar honom med full kraft så Arillas skiftar färg i anskiktet. Det kan också vara ilska men han ser lite medtagen ut.

Kalarel försvinner inför deras ögon och kommer fram igen i en cirkel som helt klart ser magisk ut.

Homonculous ger sig in i striden mot Irea som lätt hoppar undan och ger den en rejäl smäll. Det påminner om en dans när hon så lätt glider undan dess attack.

Arillas går med bestämda steg mot cirklen. Hur vågar han göra det tricket. Teleport är ju hans sätt att imponera på. Ena sekunden här och andra där. Nä det ska sluta med om han så ska dö på kuppen.

Han ställer sig bredbent och med all sin kraft skjuter han i väg ett moln av blixtar och Kalarel träffas hårt och flyger tillbaka.

Men tentaklarna på monstert dömpar hans fall och han ser mycket förgrymad ut. Han måste han missbedömt sina fiender. Det där gjorde ont.

Xyronna står öga mot öga med Wighten men allt som händer runt om kring henne stör henne när hon kastar sin kaststjärna att hon missar. Men det gör inte wighten som träffar. (Om man kan räkna det som en träff. Min mormor slår hårdare.)

Sklettkrigarna börjar sina anfall medan en nöjd Kalarelnöjd ser på.

Nu kan vi börja på allvar tänker han. Ingen har tidigare slagit dessa krigar inte i alla fall två gånger tänker han småleendes för sig själv. Sen kliver han in i cirklen igen.

Zekdorl hugger i ett av skletten och träffar hårt.

Torbjörn som nu bestämt sig för att göra ett nytt försök för att komma ner. Gör det inte allt för galant denna gången heller. Han åker snabbt och okontrollerat ner sitta biten och stänker ner allt som är i närheten. Men han kommer snabbt på fötter och skjuter i väg en pil mot homonculousen.

Kalarel tar sikte på Zekdorl. Han träffas hårt av en förbannelse och känner hur kraften lämnar honom,

Irea som står i mitten av alla har en förmåga att få alla att känna sig etra hjälemodiga och kastar en magisk sköld runt alla som genast får lättare att försvara sig.

Det är uppskattat i dessas ögon. Det var helt klart svårare än de trott.

Homonculousen ser vad hon försöker göra och försöker hindra det. Den träffar henne och det ser nu ut som om Irea rör sig i klister. Allting går långsamt.

När sklettet ser att hans mästare har tagit sikte på Zekdorl tar han sig själv mod att anfalla.

Han träffar till sin stora överraskning.

Homonculous ansluter sig även han till överfallet mot Zekdorl och även han träffar. Zekdorl är nu ganska så skadad men det gör han mest arg. Men det syns att han har blivit försvagad.

Men det är bara att försöka hämta nya krafter. En dragonborn är egenligen som mest farlig när han är skadad.

Arillas ser sig omkring. – Vad saknas här hmmm. Lite färg gör mig alltid gladare. Han kastar regnbågens färger mot Kalarel och ett av skletten. Kalarel undviker den precis men sklettet blir träffat och ser allmänt förvirrad ut. Nöjd med sig själv tänker han. Mycket bättre nu. Allt blir bättre med färg.

Xyronna smyger sig runt ett sklett som är förtillfälligt upptagen med någon annan. Knivarna skär djupt ner i den och den faller i hop i en benhög.

Samtidigt har Zekdorl tagit sig samman och han hugger mot Homonculousen som faller i tusen bitar.

Kalarel ser vad Xyronna gör och i hämnd anfaller han henne. Slaget hon träffas av är hårt och hon blöder nu från öppna sår. Hon förblöder sakta.

Irea ser vad som händer. Hon slår snabbt ner ett sklett och backar tillbaka för att kasta sina helande krafter mot Xyronna. Det ser ut att hjälpa. Kraften kommer tillbaka till henne och det ser ut som om sår en slutar blöda fastän det inte sluter sig.

Sklettet och Zekdorl kämpar fortfarande.

Men nya krafer Undviker Zekdorl slagen och slår tillbaka.

Åskan slår ner runt Wighten medan Arillas ser mäktigt på. Han avslutar med att kasta syra på den och Kalarel som står sidan om.

Torbjörn tar fram färska pilar och siktar in sig på ett sklett men i all denna kaoset som är här runt omkring honom missar han.

Wighten ser först ut som om han försöker fly. Xyronna försöker hugga honom i förbifarten men missar.

Han ställer sig en bit bort och det ser ut som om han ber en bön.

Mitt framför gänget reser sig de två sklettet igen.

Nej inte igen tänker Xyronna. Hon kastar sig efter Wighten i ilska tar satts och med all kraft kastar hon i väg en kaststjärna men missar.

Kalarel fortsätter hacka på Zekdorl som ser ut att bli försvagad av slagen.

Irea kastar någon magi på skletten som gör att de faller ihopa i väldigt orningsamma högar.( Den benhögen Xyronna gjorde var inte på långa vägar lika vackert.)

Xyronna hör bara någont om turn undead men förstår inte riktigt vad det betyder. Men det betydde nog skletten kommer att dö och det gjorde de så hon var nöjd med den översättningen.

Torbjörn missar med bågen och Xyronna kan känna hans frustration när han sliter fram stayn av bergslejonet.

Han mumlar något och fram hoppar ett levande bergslejon. Detta vackra djur gör vad som förväntas av det från första stund. Den distraherar Kalarel så att han missar Torbjörn.

I Xyronnas hörna har missen som hon gjorde innan bara gjort henne argare. Hon tar upp en nu kaststjärna och denna gången siktar hon lite bättre. Den når sitt mål och wighten skriker till.

Zekdorl är illa skadad.

Han tar sitt svärd med båda händerna och lyfter det i skyn. Svärdet avger ett svagt ljus som går över till Zekdorl so får sina krafter förnyade. Zekdorls ler med hela sitt ansikte. Han vänder sin blick mot Kalarel och börjar gå i mot honom.Nu är han full av energi igen.

Wighten försöker gå i mellan Zekdorl och Kalarel med en magisk blixt. Zekldorl stannar mitt i rörelsen och förblir nästan orölig.

Detta var bara precis droppen för Irea som kastade sitt magiska heligt ljus mot den och det var mer än den tålde. Wighten föll i hop och förblev liggande.

Nu vänds blickarna mot Kalarel. Nu står han ensam kvar.

Arillas kastar iväg ett åskmoln mot honom. Kalarel börjar lukta lite bränt när han träffas.

Torbjörn vänder sin båge mot samma håll.

Pilen träffar honom hårt. Han vaklar till.

Bergslejonet springer emot Kalarel och under tiden hinner Torbjörn få i väg en pil till. Denna gången en pil med en röd fjäder.( Röd pil är helt klart snabbare än alla andra pilar. Det vet väl alla) Den träffar honom också om inte hårdare.

Kalarel blöder nu ganska mycket i alla fall mer än hälsosamt men han står fortfarande upp.

Kalarel vänder sin vrede mot bergslejonet och drämmer till det hårt i sidan. Sedan tar han sig in mot den magiska cirklen igen. Hans sår sluter sig igen.

Irea lyser med sitt heliga ljus mot Kalarel. Han kvider av smärtan från ljuset.

Xyronna kastar en kaststjärna så hårt att han stapplar bakåt. Han är nu utanför cirklen igen sen följer hon efter Kalarel och snart är han omringad.

Zekdorl hugger med sitt svärd. Slaget gör att Kalarel kommer lite ur balans.

Nu har vi honom tänker hon och det är då han bara försvinner igen framför deras ögon och kommer tillbaka igen på den magiska cirklen.

Sen börjar han springar bort från gruppen. Men Zekdorl tänker inte låta honom komma undan och springer efter.

Xyronna och Torbjörn tänker inte heller låta honom komma undan. Xyronna går fram ett par steg och kastar i väg en kaststjärna. Torbjörn skickar i väg två pilar.

Kalarel segnar i hop och förblir liggande.

Mycket nöjda med resultatet. Får gänget se när tentaklarna greppar tag på Kalarel och börjar dra in honom mot revan.

Xyronna från mer eller minder totalt hjärnsläpp. Och ni tror att ni ska. Nog ni ska. Håll fast honom. Låt inte honom bli indragen där. Skrek hon.

Alla kastar sig över kroppen för att hålla fast den. Inte med någon större framgång men ändå.

Irea kastar sitt magiska ljus på tentaklarna men inget händer. Men nu måste Irea också fått känn av Xyronnas despration för hon började att loota kroppen mitt under dragkampen.


Xyronna var imponerad. Hon hade inte ens sett henne loota någon som bara låg där och att inte hon tänkte på det först. Ja ja.

Hon hittar en amulet. Hon slår den i småbitar. Hon får även tag på en fin kniv och ett bälte.

Men vad skulle hon själv göra. Vad som än hände så får de inte ta tillbaka honom till livet i alla fall.

Alla kämpar på att hålla fast Kalarel. Zekdorl hugger av huvudet och kastar bort det men tentaklarna får tag på det med och fortsätter att dra in kroppen.

Xyronna känner sig vilse. Hon vet inte vad hon ska göra. Tillslut tar hon helt kallt och kör in handen i bröstkorgen och sliter ut hjärtat och triumferande ler hon men inte länge. En tentakel greppar tag om hennes hand som håller i hjärtat. Nu sitter hon fast. Detta ingick inte rikigt i planen. Vilken plan. Det var ju en impulsgrej att slita ut hjärtat. Om hon bara hade haft tid att kasta bort det som hon tänkt.

Irea börjar inse att tentaklarna drar Kalarel mot den magiska cirklen. Hon släpper sitt grepp om honom och börjar hacka lös på stenplattorna som den är inristad på. Snart får hon lös en och cirklen försvinner som om den aldrig varit där.

Xyronna försöker släppa hjärtat men tentaklen håller ett hårt grepp. Det som en gång var ett hjärta var nu mest ihopa tryckt och mos.

Zekdorl hjälper Xyronna att komma loss. De drar och de sliter och med ett plopp så är hon fri.

Gänget har nu insett att de har inte en chans att hålla kvar Kalaerl och nu när Irea har fått lite tid att tänka efter säger hon. Vad som än finns på andra sidan tilllåter inte att man gör misstag. De kommer att staffa honom mer än vi någonsin skulle kunna.

Och med de orden släppt alla och såg hur Kalarel blir indragen och portalen blir alldeles lugn. Det såg ut som en sjö av tjära.

När de tittar sig omkring upptäcker de att blodet slutade rinna från taket. Men det är fortfarande en obehaglig känsla i rummet.

Mest troligen är det inte så hälsosamt att stanna här för länge.

Alla tittade på varandra. Vad gör vi nu?

Irea sa jag går ingenstans utan att ha förstört statyn. Sagt och gjort alla hjälpte åt att förstöra stayn och kasta ner de i de fyra brunnarna som finns i rummet.

Allt som kunde tänkas användas till att öppna revan igen åkte ner.

Arillas kom på den bra planen att vattenfylla stället.

De skratta de såg framför sig någon som försöker hålla en ritual under vatten. Det hade varit en syn för gudarna. Haha.

Slutstriden… NOT

 Hade äventyrarna nu äntligen funnit sitt mål, var detta gigantiska stenrum den plats som skyddade världen mot den mörka energin? Var det i denna hall deras och hela världens öde skulle avgöras?

 

Den kåpbeklädda prästen mässar vid ett altare av ben, med blodet flödade från Orcus-statyns händer. När han ser att äventyrarna ändrar hallen, så höjer prästen sin offerkniv och riktar den mot hjältarna. ”Döda dom!”

 

Ur skuggorna lösgör sig fem bleka människoliknande varelser, deras intorkade ansikten och huggtänder avslöjar att de varit döda en längre tid. Med en övermänsklig smidighet är de framme hos Zektol och Xyronna och försöker skada äventyrarna med vassa, svarta klor. Zektols tunga rustning hindrar klorna från att göra någon skada. Xyronna duckar undan en, två, tre, fyra klor, hennes undanmanöver gör att en av de vamyr-liknande tappar kontrollen över sig själv och skiljer sitt eget huvud från sin kropp och faller ihop i en askhög.

 

Även två bastanta män, huvudet längre än Zektol, klädda i päls och läder, tuggandes fradga, kommer stormande. Deras hatiska blick och stora svingade nordyxor skulle få vilken krigare som helst att ta till flykten. Men Xyronna tar tag i en av nordmännen, sticker honom i sidan med kniven och avslutar det hela med ett nacksving som kastar den store bärsärken ned i hålet dit allt blod flyter.

 

Zektol gör ett svepande hugg och avlivar ytterligare två vampyr-liknande varelser. Arillas försöker träffa en svartklädd underlig liten varelse som gömmer sig bakom en pelare, men den  ger varelsen tillräckligt skydd för att inte bli träffad av den skur med knivar som frammanas.

Torbjörn avlossar sina pilar i den sista bärsärken och skadar honom, Irea låter sitt heliga Ljus lysa över monstren som upplöses i aska.

 

Prästen ser att hans undersåtar faller som käglor för gruppen, och blandar sig in i striden, med en formel vävd av mörkenergi blir hans undersåtar fyllda av ny energi som får deras odöda kroppar och sinnen att slåss med ännu mer precision och kraft.

 

Torbjörn lägger två nya pilar på bågens sträng, han siktar mot prästen, och låter pilarna lämna strängen, olyckligtvis följer även Torbjörns finger med pilen, detta får honom att tappa bågen om det var tur eller om kråkgudinnans hand vilade över honom, lyckas han fånga fingertoppen i flykten och i samma sekund som Irea låter sin läkande energi lämna hennes hand har han toppen på rättplats och fingret blir helt igen.

 

Pilen missar prästen, men störd av att bli beskjuten av fingrar kommer han lite ur balans, snabbt är Zektol framme och skiljer hans hjässa från resten av kroppen och prästen faller död ner till marken.

 

Detta gick ju lätt, lite för lätt tänker hjältarna i samma ögonblick som de från hålet hör ett dovt trummande från underjorden, detta var alltså inte slutet…