Hunden på pinnen

Efter att Hobgoblinarna flytt från sin egen magikers missriktade eldbollar och Vargen varget blivit ihopbuntad, sätter sig äventyrarna runt bordet i Krands rum och väntar på att Hobgoblin-ledaren skall komma tillbaks med sitt folk.

Kistan i hörnet ser lockande ut och Zyronna kan som vanligt inte hålla fingrarna i styr utan ”råkar” slinta med sin dyrk så låset går upp och guldet som återfinns i kistan hamna i hennes väska.

Efter en stund kommer en skadad Krand tillbaks med en linkande kaosdvärg i hasorna. Dörren till rummet låses och en snabb strid utan skador för äventyrarna utspelar sig där både Krand och Dvärgen blir slagna medvetslösa och tillfångatagna av gänget för att förhöras. Den information som kommer ut är vart deras fästning är och att slavarna som äventyrarna letar efter finns i en gång intill själva fortet; även en vägbeskrivning ges.

De övriga goblins samlas och hotar slå sönder dörren men Zyronna imiterar Krands röst lyckas få goblinsen att samlas i tempelsalen.

Där håller Arillas ett tal om att det är dags för betalning och att om det är dags att hämnas på dvärgarna och kräva betalningen för slavarna. Krand ”rammlar” eller snarare blir nerslängd från trappan och dör på kuppen.
Äventyrarna gör en mycket välgjord förfalskning, som till och med skulle lurat Krand själv. Denna skrivs ihop som en sista önskning från Krand, där han beordrar att samla Bloodreaver klanen för att dra i krig mot dvärgarna.

Efter detta surras Vargen ihop ytterligare några varv och äventyrarna ger sig av tillbaks till staden och värdshuset. Staden ligger stilla och natten råder när de kommer fram…

Peta dem i ögat först!

Ahh, en god öl det här pojk… jo seru´, dem har ju kommit fram till narthexet till Ögonens Kammare och…

Chamber of eyes nartex

brinnande skola

Vad ett narthex är förnåt? Det är en sorts förkyrka pojk, lär ni er ingenting i skolan nuförtiden!?

Gick inte i skolan säger du?

blev skolan nerbränd & läromästarna hängda?

Alla böckerna omsmida till svärd säger du?

Ja så kan det gå ibland… hursomhelst!

Dem har just kommit fram till narthexet till Ögonens Kammare och ska strax till att slå in dörrarna och dräpa alla där inne i en vild orgie med blod stål & magi, Den röde(Xyrona) har stigit fram till dörren och lyssnat på goblinernas konversation.
Det är med ett självsäkert och synnerligen ondskefullt leende som hon manar på resten av gänget att ta sig upp på balkongen för att ta den lilla sidoingången.

Där uppe på balkongen hade nog en gång i tiden prästerna stått och mässat för de som ännu inte var värdiga nog att komma in i det heligaste, lyckligtviss var det många många år sedan sista gudstjänsten ägde rum här.

Den röde hade tagit täten igen och öppnade helt lugnt dörren och steg in, fortfarande pryde det där leendet ansiktet.

PLÖTSLIGT! från en sidogång ropade någon
-BORK!!! BOORK BORK BOOOORK? BORK-E-BORK!

Men den röde var lika listig som hon var farlig, hon svarade…
-BORK, Borkedi Bork Xyrona bada-BORK Bork Krand, BORK-ORk!

Vadå kan inte förstå mig! Snackar du inte goblin? inte? men för en öl till så kan jag nog översätta åt dig.
Ahhh, du ljuvliga skum…

så alltså, PLÖTSLIGT! från en sidogång ropade någon

-HALT!!! VEM DÄR? IDENTIFIERA ER SVIN!

-Hej, det är jag, Xyrona vi ska få löning av Krand, BORK-ORk!
Nej pojk, det där sista översätter jag nog inte… folk kan ta illa vid sig.

Bugbear? Där stog den röde med vapnet odraget,

bara några meter frånden fula äckliga

stinkande goblinen.

Bakom goblinen syntes flera fula typer

bland annat en livs levande

BUGBEAR!

NEJ NEJ! hel fel, dem ser

Bugbear

lite mer ut som såhär

Goblinen tvekade allt mer på den rödas ord, även om hon var väldigt övertygande i sina ord hade den svårt för alver och människor, nyss skulle den till och angripa när en viss ”Splug” plötsligt hoppade fram och skrek och hotade och hånade deras ursprung och enkla sätt.

Splug den stora

Inför en sådan kombination av hårda ord och gester insåg Goblinen att det måste vara en av deras, han kliver åt sidan då Splugen sätter fart ner i rummet. likt en varm hillebard i smör klyver han mobben och leder gänget vidare in i templet inre.

-Splugus den stora poträtt av Maximhus von Vladis-

På väg till hobgoblin ledaren Krands rum stoppas dem av två ”Duargar” svart dvärgar som vissa kallar dem, ilskna små dvärgar kallar jag dem. Den stora drakkrigaren(sekdorl) talade deras språk väl, nämligen…

öl & yxor

ÖL & YXOR

Dvärgarna släppte vidare gänget till sovsalarna och Hövding Krands rum

På tal om öl… jag skulle behöva en till.
Dina sista slantar säger du? bra investering säger jag.

sådär, vart var jag nu igen… just det ja trollkarlen i rummet!

När dem passerade ett av rummen kände man-alven(Arilas)
direkt av hans närvaro, det var utan tvekan en väldigt kraftfull
magiker dem hade med att göra, han skulle utgöra ett rejält hot
om han skulle bli varskod om deras närvaro, kanske var det den
där ”Paldemar” som dem sökte efter? vem vet…

Väl framme vid hövdingens dörr skulle man väl kunna tänka sig att dem sparkar in den och dräper Krand utan någon nåd men icke!

Prästinnan(Irea) knackar/smeker ömt på dörren.

Dörren slits upp, Vilka är ni era sopor! vrålar en väldig Hobgoblin.
Man-alven tar tonen, med sig har han skickligt förfalskade dokument som visar att dem är sända från en mäktig man i nord-väst, dem låtsas förhandla fram ett avtal om inte mindre än 40guld per slav dem lämnar in! Jojomen alla är vi ju värda något.värdelös

Va? du också? nej möjligtviss en handfull silver för dig pojk.

GROLLZNAKS!

Nej jag nös inte. hör upp ordentligt pojk!

GROLLZNAKS var Krands husdjur serú. Jägaren räckte över den där hyenan de fångat in tidigare, som om den vore en gåva från deras mästare till Krand. Hövdingen hade blivit måtligt road och undrade om den skulle gå bra ihop med hans eget husdjur Grollznaks.

Dire Wolf

Det var nog ingen vidare kombination, för den åt upp hyenan i ett nafs

Dödens Käftar i jakten på Ögonens Kammare

Det var mycket att smälta I De Sju Pelarnas Hall. Så många namn, så mycket potential till olustkänslor, split och sämja. Det var politik, ränksmiderier, handel och vandel, allt om vartannat. Det var inte utan att det gick lite runt i huvudet på dem som var, ska vi säga, lite förfördelade intelligensmässigt, vilket betydde i stort sett alla i gruppen. Det var ingen tvekan om vad som vore det rätta första draget bland alla möjliga; Lämna hallen omedelbart och sök upp de där Bloodreavers och dess slavar. De tog sig ett snack med Rendil, ja egentligen försökte de pumpa honom på så mycket information att det verkade som om de försökte lösa hela problemet där och då bara genom att prata med den stackars nyräddade halflingen, och ynglingen berättade allt han visste. Det var inte så mycket bortsett från att han var säker på att de höll till vid något som hette Chamber of Eyes, Ögonens Kammare. Så snart de fick höra namnet begärde de att Rendil skulle berätta hur många Bloodreavers där fanns, vart fällorna var placerade och hur det såg ut inne i Chamber Of Eyes. Naturligtvis kunde inte halflingen berätta detta eftersom han inte visste (och även om han visste så tänkte inte GM berätta hela facit för spelarna, så det så) så det skulle gänget själva få ta reda på personligen, men han kunde peka dem i rätt riktning och även berätta att de skulle kunna finna kammaren genom att följa de gamla gruvdvärgarnas markeringar. Det skulle bli en mycket svår väg att vandra så de måste vara mycket noga med att följa tecknen, annars skulle de lätt gå vilse.

Gänget fick varsin ryggsäck med proviant och sedan bar det av. De gick mot den stora dubbeldörren som när den var stängd var formad som en drake som höll ett klot framför sig, passande nog kallades den Drakdörren, eller Dragon Door på alviska. Till en början var det inga som helst problem att följa dvärgarnas markeringar genom rum, gångar och hallar, men så kom de till en speciellt stor hall med 2 rader kolonner av sten varav vissa var brutna och låg i spillror på golvet. Det var så pass stort och fullt av skräp att de inte fann tecknet de sökte. Det fanns flera vägar att välja emellan och ett litet bråk, eller ska vi säga diskussion, uppstod i gruppen om vem som hade rätt när det gällde vägval. Irea och Torbjörn försökte övertyga varandra i gott och väl en timme tills de övriga innerligt önskade att något förbivandrande monster skulle komma och avbryta dem.

Man ska akta sig vad man önskar.

Hyenornas blodisande skall och ylande ryckte bort alla från det envisa traggladet fram och tillbaka. Stora och smutsiga rovdjur vars bleka päls var så skabbig att den fallit av helt på vissa ställen. Deras ögon lös i fackelskenet och dreggel hängde i tömmar ur deras käftar medan de sakta närmade sig gruppen. Så snart någon reagerade på dem satte de iväg i full fart mot vad de ansåg vara dagens middag. Sedan började en lustiger dödsdans.

(Gänget slåss nu med 7 hyenor samtidigt som jag pumpar ut statistik på jobb – så jag ber om ursäkt om beskrivningen bli en aning torftig.)

Sällan har äventyrare kämpat så heroiskt som denna gången. Striden böljade fram och tillbaka. Kritiska träffar varvades med kritiska missar om vartannat. (Vid ett tillfälle slogs inte mindre än 3 Crit samtidigt, men det var på initiativet så det var lite bortkastat.) Det värsta någon av hjältarna råkade ut för var att en hyena bet fast i Ireas högra innanlår och försökte rycka loss det. Alvkött är mumsiga saker för en svulten hyena, så man får väl förlåta den? Det skälldes, ylades och tjattrades helgalet. Stål och arkan energi, och inte så lite Övertygelse från Irea, var det enda som stod mellan de heroiska äventyrarna och deras definitivt fasansfulla död. Hyenornas stinkande käftar rev och slet i tyg och kött medan de samtidigt fick ta emot hugg och slag utdelade i desperation. När den sista hyenan låg darrande i sina dödsryckningar och stridens oljud ekat ut i de ensliga hallarna så stod våra vänner fortfarande upp, rusiga av segern, alla blödande sår totalt glömda. När de var säkra på att de återigen var ensamma och inga nya fiender lockats dit av striden så satte de sig tungt ner och började vårda sina illa tilltygade kroppar och sin utrustning. En smula mat och friskt vatten tillsammans med Ireas kärleksfulla omsorg fick dem alla på gott humör igen, redo att ta sig an uppgiften som förelåg dem.

Efter striden tog de sig fram betydligt försiktigare och höll käbblet till ett minimum. De insåg att detta verkligen var en labyrint och utan dvärgarnas märkningar skulle de säkerligen varit hopplöst vilse. De förundrades över de uråldriga salarna, förfallna avenyerna, och den mängd mindre rum som de var tvugna att gå igenom för att nå sitt mål. Detta hade i sanning varit ett storslaget imperium i sina glansdagar, men då de som byggt det, eller kanske inredningsarkitekten, definitivt varit dragna till demonavgudan så var väl detta inte en speciellt mysigt och hemtamt ställe att slå ner sina bopålar. Flera gånger var de tvugna att ligga lite lågt då de hörde ljud från varelser som liksom de själva vandrade i gångarna, kanske i jakt på skatter, kanske hungrandes efter färskt kött.

Till slut fann de en stenportal märkt med flera ögon och när de gått igenom den befann de sig i ett narthex, en sorts förkyrka. Rummet var avlångt och stenreliefer på väggarna visade kåpförsedda människor som dyrkade något. När de såg närmare på bilderna insåg de att de verkade vara en sorts öga med tentakler på vilka det satt flera ögon. En balkong överblickade rummet och en kort stentrappa ledde upp till ett par dubbeldörrar, även dessa besmyckade med ögon. På varsin sida om trappan stod statyer föreställande demoner. Arillas tyckte att den ena av dessa var något som han kallade för en Balor, en bevingad demon från Andra Sidan. Hans annars så milda och vackra ansikte visade uttryck av avsky inför statyn och dörrarna och började istället ögna den där balkongen och om det skulle vara möjligtatt klättra upp till den istället. Väggarna var släta och inte fanns det mycket som skulle hjälpa en eventuell klättrare upp dit. Visserligen bara kanske 3-4 meter upp till kanten, men ändå. Kanske om man hade en änterhake…? Irea, som alltid hade hörseln på helspänn, hörde grova och raspiga goblinröster från andra sidan;

– ”Undrar just när Krand ska dela ut looten och pengarna från slavförsäljningen”
– ”Det tror jag inte att han kommer att berätta för dig i alla fall. Och förresten, skulle inte vi vakta här?”
– ”Jo, vakta skulle vi, men betalt ska vi tydligen inte ha, eller hur?”
-” Håll nu käften och gör ditt jobb, så gör jag mitt. Du kommer nog att få din belöning vad det lider!”

Så här ägnar man en hel kväll åt att ha ihjäl tre lvl 2 rövare

Till kvittret från vårens första fåglar sköljer Demerius av sig den sista leran från sina händer. Detta är femte gången han tvättar sig sedan de lämnat orcherna, men först nu börjar lukten från dessa varelser försvinna från hans näsa.

Han höjer blicken och ser ut över den grönskande ängen. De hundratal nybyggarna som färdats från Fallcrest har redan börjat göra sig hemmastadda och från flera platser i lägret kan man nu känna doften av mat. I vagnarna kan man höra barnen skratta där de leker ”jaga Foska”, till och med Zek verkar lättad av att lämna berget bakom sig där han sitter intill hästarna som betar av det grönfrodiga gräset.

Demerius för sina händer till sina läppar och tar en sista klunk av det klara vattnet från bäcken som skiljer ängen från skogen. Han torkar av sina händer på sin blåa tunika som snart kommer att vara torr igen, uppvärmd av solens strålar.

Efter en halvdags välbehövlig vila i denna gröna oas, samlas då hjältarna återigen vid den sprakande elden för att inta kvällsvarden. Maten äts under tystnad, var och en djupt försjunkna i sina egna tankar.

Foska som är den av de tre som inte kan sitta still äter upp sin mat först och ger sig av längs vägen för att finna spåret alven sagt sig lämna och efter någon kilometer finner han en vägsten med märket.

Med denna information återvänder han till gruppen som bestämmer sig för att ge sig av efter alven. En order ges om att skapa ett läger här tills Lorderna kommer tillbaks.

Vid den märkta vägsten följer de den lilla snåriga skogstigen in i skogen, buskarna ligger och tätt och varje träd verkar vara som gjord för ett bakhåll. Foska som scoutar lite framför gruppen gör halt, känner på ett blad, luktar och till sist smakar på det. ”Hmm blod,” säger han, ”inte mer än några timmar gammalt. Det verkar ha pågått en strid här, verkar ha varit tre stycken, och en verkar tung lastad, som om han bar på något eller någon,” säger han spanade ut i skogen, ”jag tror de försvann den vägen.”

Hjältarna sitter av sina hästar och börja bana sin väg genom snåriga skogen. Foska rör sig mellan grenarna medans Demerius mer rör sig genom grenarna och Ziek rör sig försiktigt men blir slagen av grenar; Foska med sina sinnen på helspänn, höjer handen och håller fingret för munnen. ”Jag hör något” viskar han tyst fram. ”Vänta här, jag smyger fram och tittar”.

Foska rör sig framåt mellan grenar och träd, han undviker att kliva på de torra löven, och på vissa ställen svingar han i träden för att inte knäcka grenar,

Han för undan några grenar och tittar ut över ett till synes övergivet läger, en eld brinner i mitten av dungen och i bortre änden ligger en man bunden.

Foska känner plötsligt en brännande smärta i axeln, snurrar runt lagom i tid för att ytterligare en pil som landar i hans bröst. Foska stapplar några steg bakåt och är nära att falla omkull men återfår snabbt balansen.

Han ser sig runt: tre orakade och smutsiga män står utspridda med bågar riktade mot Foska. Med ett högt vrål för att varsko Demerius och Ziek tar han ett långt tigersprång och i flykten begraver han sina knivar i den mycket förvånade skurkens rygg.

Hugget får rövaren att släppa sitt vapen och stapplar iväg några steg. De andra två rövarna har nu lagt nya pilar på strängarna och två nya pilar är på väg mot Foska, den ena lyckas han undvika men den andra finner sin väg in i hans mjuka kropp. Rövaren som redan fått smaka Foskas knivar måttar ett slag med sin knytnäve men han glider lätt undan slaget och låter sin kniv finna sin väg in i rövarens mjälte som faller död ner i sitt eget blod.

Ziek och Demerius som började springa samma stund som Foskas skrik nådde deras öron, kommer nu brakande fram genom skogen. Ziek som är snabbare än Demerius i sin tunga rustning kommer ut i gläntan. Detta för att mötas av två pilar från rövarna som bara väntade på att de nya målen skulle dyka upp.

Detta gör Ziek mindre glad och han låter nu sin demoniska energi lösgöras för att formas som ett eldklot av grön eld som slår upp runt de båda rövarna och de börjar brinna till ljudet av deras egna skrik.

Demerius gör en rusning mot de nu båda brinnande rövarna och måttar ett hugg mot den närmaste, men tyvärr har språngmarschen tagit ut sin rätt och rövaren glider lätt undan hans heliga slag. Rövaren släpper sin båge och drar sin spiklubba, han måttar ett slag mot Demerius som parerar med sitt svärd och med en enkel rörelse får han rövaren att förlora greppet om sitt vapen.

Den andre tar fram ett litet horn och låter tre korta stötar ljuda, han tar sen upp sin båge och skjuter en pil som finner sin väg in mellan Demerius plåtar och orskar ett lättare sår. Foska svarar genom att sätta en pil genom halsen på rövaren framför Demerius som avslutar honom med en bredsida mot hans tinning. Efter slaget rusar Demerius mot rövaren vilt svingande sitt svärd; detta skapar tillräckligt distraktion för att Foska ska kunna ta ytterligare att jätte hopp och hamna bakom den sista rövaren och avrätta honom med sina knivar.

Till ljudet av rövarens sista andetag hörs ljud från skogen och snart skymtas en man, men hans spetsiga öron avslöjar att han inte är av mänskligt släkte, med sitt långa kritvitta hår uppsatt i en hästsvans, hyn svartare än en kolarbetare och de röda ögonen verkar nästan lysa i kvällens dunka ljus. I en kätting har han en varg liknande varelse på två ben, dess fradgfyllda mun och brinnande ögon får Zek att ännu en gång denna kväll låta sin oheliga energi skada ondskan.

Även jättar går att vända på!

Efter en ostabil natt så vaknar vi, vi bestämmer som för att vi kan dra nytta och orcerna. Krall stiger ut ur tältet ”Gör i ordning ett gäng scouter” säger han till en av dom mindre av orcer.

Efter en midre stund har 10 orcer samlat sig utanför tältet, en av dom stora anmäler att scouterna är här, Krall stiger ut till scouterna ”Scouta framåt i passet och se vad vi hittar längre fram”. Dom springer genast iväg, Krall går tillbaka in i tältet med oss.

Efter väntat en halv dag så är dom fortfarande inte tillbaka, väntar långt in på kvällen så kommer 1 staplandes tillbaka, det ser ut som harpyrerna han gått till anfall. Frågar den blodiga orcen om vad som hänt ”Det är harpyrerna som anfall, vi inkräktade på deras område, längre fram är där bara ett stenras”.

Förberedning för avfärd tills imorgon startas, ”På morgonen ger vi oss av” säger Krall, ännu en natt spenderar vi hos orcerna, när vi vaknade igen så hade det fortfarande inte hänt oss något, vårt följe är också oskadda.

Vid grynningen så ger vi oss iväg med orkerna i täten, nu när vi kommer i så här stora kvaniteter ser harpyrerna lite rädda ut, det tar en liten stund men till sist så kommer vi fram till stenraset som scouten hade berättat om.

Jag klättrar upp snabbt för väggen, hoppar mellan klippblock, ibland även voltar uppåt för att kolla övanför stenraset, det jag ser är soljus, massor av öppna fält, ser även en stor skog, efter kollat på denna magnifika utsikt ser jag även vägen som leder ner får berget, den är ca 10m bred och på var sida om den så är där ett stup på ca 1000m. Jag klättrar ner igen och berättar vad jag sätt.
Krall beordrar orkerna att börja röjja så att vi kan ta oss fram med vagnarna, orkerna klättrar upp på stenvallen och 8 orcer tar i lite för mycket när dom ska ta bort en av dom större bumlingarna att dom åker med stenen ner för detta stupet. Dom fortsätter och rensar och under tiden så rasar där ner fler stenblock uppeifrån, 2 till orker krossas nu.

Något misstänksamt är där uppe, Krall beordrar 10 orker att klättra upp och kolla vad det är, när dom kommit upp och det gått en liten stund så hör vi 10 skrikande orker, efter det för vi ett högt dånande skrik. Orkerna börjar flyga ut över kanten och störtar till marken.

Dom börjar tappa moralen och vill inte röjja mer, ger kommentarer till Krall att han vill bara ta dö på dem. ”Vem stör mig?” hör vi en mullrande röst uppeifrån, kollar vi upp så ser vi ett gigantiskt huvud, han har även en jättelik sten, Ziek börjar nu skrika som en flicka och hoppar under sin vangn och forsätter skrika, Krall höjer sin röst lite så den kan höras ändan upp, ”Vi är bara här för att passera”, ”För att passera behöver ni betala mig 4 hästar”.

Krall tänker till lite och kommer på att tänka på en sak han har, ”Jag kan göra så du får oändligt med mat”, jätten sänker ner stenen ”Kom upp så kan vi av göra detta”. Jätten hissar ner en en stor korg, jag och Krall stiger in i den och blir upphissade. Ziek ligger fortfarande under vangnen och är vettskrämd.

Väl uppe så tar Krall fram en sak ur sin säck, det är en korg, ”Tänk på vad du vill ha och sedan öppna korgen”, jätten öppnar korgen och där är inget i den. ”Du måste koncentrera dig”, jätten försöker en gång till och öppnar korgen denna gång är där all mat kan kan tänka sig, häst-korv, häst-stek, häst på grillpinne, ja allt du kan göra med häst. ”Hur var namnet?” säger jag?, ”Gank heter jag” svarar jätten.

Gank verker inte vara övertygad att den fungerar imorgon ”Hur vet jag att denna fungerar imorgon, kanske är det för att ni är här, ska jag kanske ta er till fånga med”, som en komprimiss så stannar vi här tills imorgon. Jätten greppar tag i oss båda två och börjar gå iväg, ”Vi måste informerar dom där nere om det” säger jag, jätten vänder om igen och håller oss utanför kanten så att alla kan se oss. ”Vi stannar här uppe för idag, slå läger så gott det går och människorna är inte mat” säger Krall.
Gank tar in oss i grottan och slänger nästan in oss i hans stora but, jag hade inte haft några större problem att ta mig ut, men eftersom vi kom till en uppgörelse så stanade jag kvar. Hans somnar ganska snabbt senare, det var ingen prydlig sömn här, där låg halvätna kadaver över allt och jätten snarkar på ganska bra. Det blir en ganska lång natt.

Dagen där på så vaknar Gank, han är redan nu hungrig, han vill ha mat så han öppnar korgen, denna gången var där ingen mat. ”Samma sak som igår, du måste koncentrera dig” säger Demerius, Gank testar en gång till och denna gången koncentrerar sig och sedan fungerar det. ”Ahhh… Det fungerade, ni höll ert löfte, men tänk om den inte skulle fungera tills imorgon, jag kanske ska hålla er fångna för alltid”, ”Vi höll vårt löfte nu är det dags för dig att hålla ditt” säger Demerius, han är lite motstridig men säger ”Ett löfte är ett löfte ni får väll gå”.

”Jag antar att detta är också tillräkligt för att vis ska kunna komma igenom här utan att betala mer” kommer Demerius med som förslag, Gank som har nu fått oändligt med mat gåt med på detta, ”Vi får etablera ett lösenord, vad sägs om ‘Gank har nu fått mat från Demerius bord'”.

Gank forslade under stenarna, vårt följe åkte ner från berget, vi gick tillbaka med orkerna för att hålla en turnering om vem som ska vara temporär ledare, en stog kvar, vi stanna över natten gick tillbaka med 40 orker som eskort, skickade tillbaka dom. Ner för berget och in i lägret sedan och tog en matbit.

Just det vi gav även ett lösenord till orkerna ‘Krall Kratosh är den ände, låt mig passera’.

Lite utförligare skriver jag senare, gällande slutet då. Resaverar för felskrivning på lösenord.

En mysig natt kanske?

Lord Arillas sitter och äter och tar lite extra tid på sig så att vi kan fråga efter information. Jag går till stallet där sönerna i familjen sitter och äter.

Jag frågar dom ”Vad kan man förvänta sig där uppe?”, svaret jag fick var ”Öhhh…”, dom strirrar på varandra, ”Ummm…”, tar en lite stund till sen hör jag dom säga  ”En dörr”. Samtalet pågår så en stund, jag ger upp när jag inser att dom han nog inte ens varit utanför denna gården.

Jag går ut för att leta efter Torbjörn som vanligtvis inte brukar vara några större problem att hitta, och det var det inte nu heller. Han stog bara en liten bit bort, Jag berätta vad för information jag hade fått, vilket inte var mycket.

Torbjörn ville prata med någon annan här med och går till bonden och frågar om lite information. ”Vad finns där uppe?” frågar Torbjörn, bonden svarar ”Där är en port där uppe”, jag infliker att det var så mycket vi fick av hans söner med. Bonden ser lite förvånad ut och säger ”Fick du ut någon information av dom!”.

Vi fick även veta att berget är ca 4000m högt och folket som går förbi här nere i byn bär oftast kåpor så man inte kan se vad där är för folk, även att det ska finnas magiker från forntiden där. Det var röda kåpor som användes, så mycket kunde han säga.

Vi går och möter upp Xyronna och uppdaterar henne om det hela. Vi behöver ge oss iväg så Xyronna går till Irea och Arillas och informerar att vi har inte så mycket mer information att vänta oss här.

Vi börjar ta oss upp för den långa trappan, där är även en tillplattad väg brevid så man kan få upp vagnar, men det skulle vara för mycket besvär. Trappstegen är väldigt sletna från vind och vatten, allt är inhugget i stenen här.

När vi väll kommer upp så möts vi av en enormt stor port, på var sida av porten så är där en minotaur staty och båda är ca 6m höga om inte mer. Porten är stor nog att en jätte även skulle kunna komma igenom.

När vi kollar in i gången så ser vi en grönt skimmer, den ända som verkar känna sig hemma är Xyronna, hon säger ”Känns som hemma”.

Vi börjar traska in i gången, där är gångar både åt höger och vänster, vi fortsätter rakt inåt, gången är ganska rak men böjer på sig ibland. Där är lysande läntärner på väggarna och alla lyser i det mystiska gröna skenet, efter uppskattat 1km så hör Torbjörn och Irea något, dom stannar för att lyssna och även säger till oss att vara tysta.

Dom hör ett några som pratar där inne, ”Du ska säljas snart var tyst”, dom hör även en ljusare röst ”Jag kan köpa mig själv bara ni släpper mig”. Dom hör nått att han kan säljas för 10 guld, den ljusa rösten ”Jag bjuder 20 guld bara ni släpper mig”.

Vi ignorerar det för tillfället och fortsätter, Torbjörn står kvar en liten stund så han kan memorera var detta är. Vidare in så ser vi hur gånger bredar sig, den var ganska bred redan på ungefär 10m, nu ser det mer ut som om där är hur brett som helst. Detta måste vara pelarrummet som vi hört om, lite längre in i detta rummet så ser vi en tegelbyggnad, överallt ser vi också massor med lyktor och faklor, de är i alla olika  slag färger.

Lite längre in så ser vi en gigantisk person, brevid han så står där en halforc och på andra sidan ser man en jordskäl som har blåaktigt sken från vad som ser ut som ådror örver hela kroppen.

Den jättelika personen går imot oss med stora steg, ett mullrande röst säger ”Vad gör ni här, jag har inte sett er här förut, ni ser inte ut att ha något att sälja, jag ser allt och tar tull för det som köps här inne”, han säger även att vi ska hälsa till Gendar.

Gandar var personen jag hade fått ett paket till, Torbjörn ger Splug ett par coppar och ber han ta reda på vart vi kan hitta Gendar, Splug pilar iväg utan synhåll.

Efter samtalet med Brugg går vi vidare in, åt höger ser vi en affärsfased inhugget i berget, längre in i hallen ser vi en gigantisk staty, den är minst 12m om inte ännu högre, i bakgrunden hörs en bladning mellan forsande och porlande vatten.

Ser även ett tempel som det står Det dolda ljusets Tempel, det är Eratis tempel. Bara en liten bit från det så ser vi Asairs hus, Splug kommer nu tillbaka och säger men en ljust röst ”Nu vet Splug var Gendar finns”, vi följer men splug Förbi allt detta vi har sett, även förbi det gigantiska statyn öven en bro med det forsande vattnet.

Till sist kommer vi fram till ett hus där det står Gendars Kuriosa och Reliker, vi stiger in i huset. En drow hälsar oss, han stirrar lite extra på Irea och Arillas. ”Välkommna, vad kan jag stå till tjänst med?” frågar han, jag frågar ”Gendar förmodar jag”, han nickar till. ”Jag har ett paket från en Rond, är det något du känner till”, ”Rond det är ett väldigt vanligt namn, och jjag minns ingen vid detta namnet”, ”Rond Kelfen säger detta något?”, ”Ahh nu minns jag, jaså han skickar springpojkar han med, jo det skulle väll jag också gjort”.

Jag räcker över paketet till han som vänder sig om och öppnar etuiet, ”Ni har inte öppnat det?”, jag svarar ”På min ära så har den varit stängd under hela resan”. Gendar går iväg ett tag och kommer strax tillbaka, ”Som avtalat så är här föremålet som ska tillbaka, ni kommer troligtvis behöva att betala tull för det, BRUGG hör ju allt”, han räcker över en nyckel som ser ut att vara gjort i ben och ett skrin.

Torbjörn och Xyronna gör även en beställning, Torbjörn beställer ett par handskar och Xyronna beställer en huvudbonad, ”Priset på huvudbonaden finnes i Dro’lls händer, han är av min sort men se upp för han då han inte har övergivit Lolth tron som jag har”. ”Ni ska veta det att det är bara jag som kan skaffa dessa saker här, Elendra och Lokan skulle aldrig klara av att skaffa dessa saker”.

Han gav oss några tips av vart vi skulle kunna sova om vi ska stanna här ett tag, där är så man kan sova i duvholkarna i väggarna, om så önskas så får man prata med Brugg. Om man istället har lite pengar så kan man ta in på Halfmoon Inn.

Med avslutade affärer så beger vi oss vidare till Halfmoon Inn, väl inne så ser det om som en helt annan värld jämnfört med utanför, här är det rent och trevligt. Personen som tar imot oss presenterar sig som Erra, Erra Halfmoon. ”Söker ni rum eller ska ni bara ha mat”, Torbjörn svarar ”Lord Arillas vill ha lite mat och ett eget bord, vi andra sitter lite längre bort vid ett eget bord. Vi vill även ha det bästa rummet till vår lord och vanliga rum för oss andra, han där lilla med kniven kan få sova nere i källaren eller nått”.

Maten kommer in efter ett litet tag, Erra säger ”Vi kan inte göra någon fest måltid för min kusin Rendar är försvunnen, jag har inte sett han sen igår”. Torbjörn ber Erra att säga jag bjuder 20 guld bara ni släpper mig med ungefär samma röst som sin kusin, ”Jag bjuder 20 guld bara ni släpper mig”. Torbjörn vänder sig om och pratar med Irea, dom kommer överens att det bör vara samma person.

Under tiden kommer en Bard in, Erra hälsar Benic välkommen än en gång. Surina kommer också in, detta är en kvinnlig Dragonborn. Både Xyronna och Torbjörn försöker knuffa på min, jag är lite upptagen att äta så jag märker inte dom direkt. Surina går in och sätter sig en en lite mörkare hörna, Erra går fram till henne och frågar, ”Hur mår du idag?”, ”Det är ingen som vill lyssna på mig, ge mig det vanliga”.

Torbjörn ropar på Erra så att hon kommer över och säger ”Zekdorl här betalar för Surina”, ”Det kommer hon inte att gilla om inte jag får säga det till henne”,  Torbjörn iformerar henna att det kan hon göra. Erra går iväg och hämtar mat och dryck till Surina och hälsar att Zekdorl står för kostnaden.

Efter ha hört detta reser sig Surina upp, samtidigt resar jag mig upp och går bort mot henne, vi möts ungefär halvvägs. ”Vad är det här?” frågar hon, ”Jag hörde att du var lite bekymmrad och ville pigga upp dig lite och lyssna på din historia”. Hon lungar ner sig också går vi tillbaka så hon kan prata lite.

Surina vill att vi ska få igång en militär makt för att kunna slå ut Torogerna, men hon blir bara nekad. Jag försöker lungna ner henne och säger att jag ska se vad jag kan göra.

Livva som går runder och serverar, hon ser väldigt ledsen ut, Torbjörn som verkar vara på ett gott humör går fram till henne för att få igång stämningen lite, hon berättar att hennes pojkvän har lämnat henne.

Harwin kommer då också in och hälsar på alla, sedan sätter han sig vid ett bord och beställer en öl.

Torbjörn kommer bort och knackar mig på axlen och säger att vi måste rädda Rendar. Vi beslutar oss för att gå efter ljudet som Torbjörn och Irea hörde när vi kom hit. När vi väl kommit till gången försöker Torbjörn komma ihåg vart det var, jag kommer inte alls ihåg och föreslår både gångar år höger och vänster. Xyronna kommer ihåg det tydligt och leder oss, hon stoppade oss innan vi gick helt vilse med Torbjörn.

Med Xyronnas hjälp hittar vi rätt utan några större problem, vi ser en port när vi väl kommit in i gången. Vi pratar ganska högt utanför så alla som är där innanför har hört oss vare sig vi ville eller inte, Xyronna knackar på.

Efter en liten stund så öppnar sig dörren och en Goblin tittar ut ”Och vad vill ni då?”, en ljust röst inne ifrån rummet säger ”Jag bjuder 30 guld, bara ni släpper mig”. ”Vi är här för fången” säger Xyronna ”10 guld var det om jag inte minns fel?”, goblinen inviker med ”30 guld sa vi”, Xyronna som är lite förhandlare när något med skatter är inräknat säger ”20 guld vi går inte ett öre mer”, ”Vi släpper han inte för mindre än 30 guld”, jag inviker ”Vill du behålla handen så kostar han 20 guld”. Goblinen ser lite fest ut vid sin egen hand och går med på det.

Vi får en halfling, jag tar han på axlen sedan går vi iväg. Liten bit bort så vi inte blir sedda så släpper jag ner halflingen, ”Släpp mig så får ni leva”, jag frågar ”Gendar förmodar jag?”, han lungar ner sig lite, Torbjörn berättar att vi var här för att rädda han, även att han inte ska berätta att det var vi som räddade han.

På vägen tillbaka till Halfmoon inn så möter vi Brugg igen, ”Jaha, vart har ni varit, ingen lämnar utan att jag vet om det, jag ser allt”, ”Det är inte din ensak” säger Torbjörn, Brugg tar i med allt han har och knockar Torbjörn. Jag invänder med ”Om du nu är så stor och ser allt varför såg du inte oss gå?”, Brugg är inte sen med att försöka klippa till mig också, han fick nog mer ont än jag fick, ”Bara ni inte gör det igen” ryter han till.

Vidare bort så kommer vi tillbaka till innet, Erra spärrar upp ögonen och springer bort till Rendar, Livva blir ännu gladare och kastar sig runt halsen på rendar. ”Tack så hemskt mycket för att ni räddade min kusin”, vi nekade till att vi räddade han och bara att vi såg han på vägen. Inte llångt efter det så kommer Livva ut med en gormé måltid till oss, gjort av Rendar.

Jag bjuder in Surina att äta något innan vi går iväg en stund till templet för att be, lite motstridigt är det nog men hon sätter sig ner. Efter matbiten så går jag och Surina iväg, vi går mot hennes boplats, på vägen dit går vi förbi ett gäng duvholkar, där är ett gäng flickor som viker ut sig på olika sätt. Framme vid hennes hus så går vi in… vad som händer här får vi lämna till våra fantasier.

Ingen rättstavning eller kontroll på denna så där är massor av missar.