Så här ägnar man en hel kväll åt att ha ihjäl tre lvl 2 rövare

Till kvittret från vårens första fåglar sköljer Demerius av sig den sista leran från sina händer. Detta är femte gången han tvättar sig sedan de lämnat orcherna, men först nu börjar lukten från dessa varelser försvinna från hans näsa.

Han höjer blicken och ser ut över den grönskande ängen. De hundratal nybyggarna som färdats från Fallcrest har redan börjat göra sig hemmastadda och från flera platser i lägret kan man nu känna doften av mat. I vagnarna kan man höra barnen skratta där de leker ”jaga Foska”, till och med Zek verkar lättad av att lämna berget bakom sig där han sitter intill hästarna som betar av det grönfrodiga gräset.

Demerius för sina händer till sina läppar och tar en sista klunk av det klara vattnet från bäcken som skiljer ängen från skogen. Han torkar av sina händer på sin blåa tunika som snart kommer att vara torr igen, uppvärmd av solens strålar.

Efter en halvdags välbehövlig vila i denna gröna oas, samlas då hjältarna återigen vid den sprakande elden för att inta kvällsvarden. Maten äts under tystnad, var och en djupt försjunkna i sina egna tankar.

Foska som är den av de tre som inte kan sitta still äter upp sin mat först och ger sig av längs vägen för att finna spåret alven sagt sig lämna och efter någon kilometer finner han en vägsten med märket.

Med denna information återvänder han till gruppen som bestämmer sig för att ge sig av efter alven. En order ges om att skapa ett läger här tills Lorderna kommer tillbaks.

Vid den märkta vägsten följer de den lilla snåriga skogstigen in i skogen, buskarna ligger och tätt och varje träd verkar vara som gjord för ett bakhåll. Foska som scoutar lite framför gruppen gör halt, känner på ett blad, luktar och till sist smakar på det. ”Hmm blod,” säger han, ”inte mer än några timmar gammalt. Det verkar ha pågått en strid här, verkar ha varit tre stycken, och en verkar tung lastad, som om han bar på något eller någon,” säger han spanade ut i skogen, ”jag tror de försvann den vägen.”

Hjältarna sitter av sina hästar och börja bana sin väg genom snåriga skogen. Foska rör sig mellan grenarna medans Demerius mer rör sig genom grenarna och Ziek rör sig försiktigt men blir slagen av grenar; Foska med sina sinnen på helspänn, höjer handen och håller fingret för munnen. ”Jag hör något” viskar han tyst fram. ”Vänta här, jag smyger fram och tittar”.

Foska rör sig framåt mellan grenar och träd, han undviker att kliva på de torra löven, och på vissa ställen svingar han i träden för att inte knäcka grenar,

Han för undan några grenar och tittar ut över ett till synes övergivet läger, en eld brinner i mitten av dungen och i bortre änden ligger en man bunden.

Foska känner plötsligt en brännande smärta i axeln, snurrar runt lagom i tid för att ytterligare en pil som landar i hans bröst. Foska stapplar några steg bakåt och är nära att falla omkull men återfår snabbt balansen.

Han ser sig runt: tre orakade och smutsiga män står utspridda med bågar riktade mot Foska. Med ett högt vrål för att varsko Demerius och Ziek tar han ett långt tigersprång och i flykten begraver han sina knivar i den mycket förvånade skurkens rygg.

Hugget får rövaren att släppa sitt vapen och stapplar iväg några steg. De andra två rövarna har nu lagt nya pilar på strängarna och två nya pilar är på väg mot Foska, den ena lyckas han undvika men den andra finner sin väg in i hans mjuka kropp. Rövaren som redan fått smaka Foskas knivar måttar ett slag med sin knytnäve men han glider lätt undan slaget och låter sin kniv finna sin väg in i rövarens mjälte som faller död ner i sitt eget blod.

Ziek och Demerius som började springa samma stund som Foskas skrik nådde deras öron, kommer nu brakande fram genom skogen. Ziek som är snabbare än Demerius i sin tunga rustning kommer ut i gläntan. Detta för att mötas av två pilar från rövarna som bara väntade på att de nya målen skulle dyka upp.

Detta gör Ziek mindre glad och han låter nu sin demoniska energi lösgöras för att formas som ett eldklot av grön eld som slår upp runt de båda rövarna och de börjar brinna till ljudet av deras egna skrik.

Demerius gör en rusning mot de nu båda brinnande rövarna och måttar ett hugg mot den närmaste, men tyvärr har språngmarschen tagit ut sin rätt och rövaren glider lätt undan hans heliga slag. Rövaren släpper sin båge och drar sin spiklubba, han måttar ett slag mot Demerius som parerar med sitt svärd och med en enkel rörelse får han rövaren att förlora greppet om sitt vapen.

Den andre tar fram ett litet horn och låter tre korta stötar ljuda, han tar sen upp sin båge och skjuter en pil som finner sin väg in mellan Demerius plåtar och orskar ett lättare sår. Foska svarar genom att sätta en pil genom halsen på rövaren framför Demerius som avslutar honom med en bredsida mot hans tinning. Efter slaget rusar Demerius mot rövaren vilt svingande sitt svärd; detta skapar tillräckligt distraktion för att Foska ska kunna ta ytterligare att jätte hopp och hamna bakom den sista rövaren och avrätta honom med sina knivar.

Till ljudet av rövarens sista andetag hörs ljud från skogen och snart skymtas en man, men hans spetsiga öron avslöjar att han inte är av mänskligt släkte, med sitt långa kritvitta hår uppsatt i en hästsvans, hyn svartare än en kolarbetare och de röda ögonen verkar nästan lysa i kvällens dunka ljus. I en kätting har han en varg liknande varelse på två ben, dess fradgfyllda mun och brinnande ögon får Zek att ännu en gång denna kväll låta sin oheliga energi skada ondskan.