Dödens Käftar i jakten på Ögonens Kammare

Det var mycket att smälta I De Sju Pelarnas Hall. Så många namn, så mycket potential till olustkänslor, split och sämja. Det var politik, ränksmiderier, handel och vandel, allt om vartannat. Det var inte utan att det gick lite runt i huvudet på dem som var, ska vi säga, lite förfördelade intelligensmässigt, vilket betydde i stort sett alla i gruppen. Det var ingen tvekan om vad som vore det rätta första draget bland alla möjliga; Lämna hallen omedelbart och sök upp de där Bloodreavers och dess slavar. De tog sig ett snack med Rendil, ja egentligen försökte de pumpa honom på så mycket information att det verkade som om de försökte lösa hela problemet där och då bara genom att prata med den stackars nyräddade halflingen, och ynglingen berättade allt han visste. Det var inte så mycket bortsett från att han var säker på att de höll till vid något som hette Chamber of Eyes, Ögonens Kammare. Så snart de fick höra namnet begärde de att Rendil skulle berätta hur många Bloodreavers där fanns, vart fällorna var placerade och hur det såg ut inne i Chamber Of Eyes. Naturligtvis kunde inte halflingen berätta detta eftersom han inte visste (och även om han visste så tänkte inte GM berätta hela facit för spelarna, så det så) så det skulle gänget själva få ta reda på personligen, men han kunde peka dem i rätt riktning och även berätta att de skulle kunna finna kammaren genom att följa de gamla gruvdvärgarnas markeringar. Det skulle bli en mycket svår väg att vandra så de måste vara mycket noga med att följa tecknen, annars skulle de lätt gå vilse.

Gänget fick varsin ryggsäck med proviant och sedan bar det av. De gick mot den stora dubbeldörren som när den var stängd var formad som en drake som höll ett klot framför sig, passande nog kallades den Drakdörren, eller Dragon Door på alviska. Till en början var det inga som helst problem att följa dvärgarnas markeringar genom rum, gångar och hallar, men så kom de till en speciellt stor hall med 2 rader kolonner av sten varav vissa var brutna och låg i spillror på golvet. Det var så pass stort och fullt av skräp att de inte fann tecknet de sökte. Det fanns flera vägar att välja emellan och ett litet bråk, eller ska vi säga diskussion, uppstod i gruppen om vem som hade rätt när det gällde vägval. Irea och Torbjörn försökte övertyga varandra i gott och väl en timme tills de övriga innerligt önskade att något förbivandrande monster skulle komma och avbryta dem.

Man ska akta sig vad man önskar.

Hyenornas blodisande skall och ylande ryckte bort alla från det envisa traggladet fram och tillbaka. Stora och smutsiga rovdjur vars bleka päls var så skabbig att den fallit av helt på vissa ställen. Deras ögon lös i fackelskenet och dreggel hängde i tömmar ur deras käftar medan de sakta närmade sig gruppen. Så snart någon reagerade på dem satte de iväg i full fart mot vad de ansåg vara dagens middag. Sedan började en lustiger dödsdans.

(Gänget slåss nu med 7 hyenor samtidigt som jag pumpar ut statistik på jobb – så jag ber om ursäkt om beskrivningen bli en aning torftig.)

Sällan har äventyrare kämpat så heroiskt som denna gången. Striden böljade fram och tillbaka. Kritiska träffar varvades med kritiska missar om vartannat. (Vid ett tillfälle slogs inte mindre än 3 Crit samtidigt, men det var på initiativet så det var lite bortkastat.) Det värsta någon av hjältarna råkade ut för var att en hyena bet fast i Ireas högra innanlår och försökte rycka loss det. Alvkött är mumsiga saker för en svulten hyena, så man får väl förlåta den? Det skälldes, ylades och tjattrades helgalet. Stål och arkan energi, och inte så lite Övertygelse från Irea, var det enda som stod mellan de heroiska äventyrarna och deras definitivt fasansfulla död. Hyenornas stinkande käftar rev och slet i tyg och kött medan de samtidigt fick ta emot hugg och slag utdelade i desperation. När den sista hyenan låg darrande i sina dödsryckningar och stridens oljud ekat ut i de ensliga hallarna så stod våra vänner fortfarande upp, rusiga av segern, alla blödande sår totalt glömda. När de var säkra på att de återigen var ensamma och inga nya fiender lockats dit av striden så satte de sig tungt ner och började vårda sina illa tilltygade kroppar och sin utrustning. En smula mat och friskt vatten tillsammans med Ireas kärleksfulla omsorg fick dem alla på gott humör igen, redo att ta sig an uppgiften som förelåg dem.

Efter striden tog de sig fram betydligt försiktigare och höll käbblet till ett minimum. De insåg att detta verkligen var en labyrint och utan dvärgarnas märkningar skulle de säkerligen varit hopplöst vilse. De förundrades över de uråldriga salarna, förfallna avenyerna, och den mängd mindre rum som de var tvugna att gå igenom för att nå sitt mål. Detta hade i sanning varit ett storslaget imperium i sina glansdagar, men då de som byggt det, eller kanske inredningsarkitekten, definitivt varit dragna till demonavgudan så var väl detta inte en speciellt mysigt och hemtamt ställe att slå ner sina bopålar. Flera gånger var de tvugna att ligga lite lågt då de hörde ljud från varelser som liksom de själva vandrade i gångarna, kanske i jakt på skatter, kanske hungrandes efter färskt kött.

Till slut fann de en stenportal märkt med flera ögon och när de gått igenom den befann de sig i ett narthex, en sorts förkyrka. Rummet var avlångt och stenreliefer på väggarna visade kåpförsedda människor som dyrkade något. När de såg närmare på bilderna insåg de att de verkade vara en sorts öga med tentakler på vilka det satt flera ögon. En balkong överblickade rummet och en kort stentrappa ledde upp till ett par dubbeldörrar, även dessa besmyckade med ögon. På varsin sida om trappan stod statyer föreställande demoner. Arillas tyckte att den ena av dessa var något som han kallade för en Balor, en bevingad demon från Andra Sidan. Hans annars så milda och vackra ansikte visade uttryck av avsky inför statyn och dörrarna och började istället ögna den där balkongen och om det skulle vara möjligtatt klättra upp till den istället. Väggarna var släta och inte fanns det mycket som skulle hjälpa en eventuell klättrare upp dit. Visserligen bara kanske 3-4 meter upp till kanten, men ändå. Kanske om man hade en änterhake…? Irea, som alltid hade hörseln på helspänn, hörde grova och raspiga goblinröster från andra sidan;

- ”Undrar just när Krand ska dela ut looten och pengarna från slavförsäljningen”
- ”Det tror jag inte att han kommer att berätta för dig i alla fall. Och förresten, skulle inte vi vakta här?”
- ”Jo, vakta skulle vi, men betalt ska vi tydligen inte ha, eller hur?”
-” Håll nu käften och gör ditt jobb, så gör jag mitt. Du kommer nog att få din belöning vad det lider!”