The Orchs, The Gnolls, The Goblins… Oh My!

Välkomna till De Sju Pelarnas Hall – uråldrig, mörk och med vatten som ständigt droppar från högt belägna stalagtiter, som tårar över förräderier, ränker, våld och död. Hallen ligger som en krona över de myriader av rum och gångar som utgör Labyrinten. I denna underjordiska värld härskar till större delen evigt mörker, men här och var lyses det upp av skimmerlavar och av facklor tända av dem som dväljes här nere. Den som inte vet vad den gör bör inte beträda dessa uråldriga hallar och korridorer, ty platsen kallas inte för Labyrinten för intet. Otaliga är dem som vandrat ned här i jakt på rikedom och ära, bara för att aldrig skåda solens ljus igen. Detta är historien om en grupp vettvillingar som inte bara vågade sig ned, utan som gick med klampande steg och visslade medan de gjorde det.

Vår vilsna grupp hjältar, minus Xyronna som ingen visste vart hon fanns, och äventyrare tog sig till den ökända, och när ett ställe är det i De Sju Pelarnas Sal så betyder det något, puben Rothars Kranrum. Ett veritabelt ruckel byggt av skräp, kasserade brädor, gamla tunnor och annat som skulle kunna bilda något som liknade väggar, golv och tak. Inredningen var av samma kaliber, där varje yta hotade att de en oförsiktig besökare spinkor i världsklass. Puben hade aldrig städats, något som Rothar var mycket stolt över, och överallt kunde man se de blodiga spåren efter fylleslag som urartat – något som hände mycket frekvent även detta till Rothars stora glädje. Rothar själv var en särdeles ful och smutsig halvorch, men hur anskrämlig han än såg ut så var hans klientel inte några skönhetsmissar heller. En salig blandning av orcher, gnollar, goblins och allt där emellan såg på våra vänner när de gick in genom dörren. Det blev tillfälligt tyst, som om deras närvaro var så otrolig att alla tappade munföret. Tungorna lossnade snabbt igen när väl gruppen tagitr sig fram till bardisken och beställt varsin mugg varmt och avslaget ölblask. Rothar själv var en charmerande sälle vars svada skulle kunna rivalisera en warlocks förbannelser. Innom loppet av en minut blev de alla kallade idioter, as, töntar, avskum, drägg och andra små kärleksförklaringar. Detta var faktiskt så vänlig Rothar kunde vara när han anstrände sig inför ”fint” folk som såg ut att ha gott om guld i sina penningpungar. I sådana lägen gällde det att visa sig från sin bästa sida.

Naturligtvis urartade det hela. Hur skulle det inte kunna göra det? Brugg, den jovialiske ogren, vrålade ömhetsbetygelser till Zekdorl och övriga charmknuttar började mucka gräl. Just när det var dags för den gamla slå-sönder-en-barstol-över-hjältens-huvud-plojen så röt den mäktige Zekdorl till och satte alla på plats. Innan de drog sig tillbaka från detta lilla mysställe så hade de lyckats göra av med 10 guld till Rothar för information de redan hade. Man kan lugnt säga att de inte tog detta med jämnmod.

Xyronna var överlycklig. Planen hade kommit till henne som en ljusblixt i natten, och den hade fungerat. Hon satt på värdshuset och fingrade på den juvelbesatta dolken hon tagit av den livrädda halflingen, precis innan hon tvingade honom att utsätta sig för dödlig fara genom att stjäla drowen Dro’ll´s paktkniv. Hon kunde inte för sitt liv förstå vad som skulle vara så hemskt med att ha norpat en helt vanlig prydnadskniv från någon alvtjej – och absolut inte hur denna handlig skulle kunna vara värre än att utsätta sig för en drows potentiella tortyr och oundvikliga död om han blev tagen på bar gärning. Xyronna visade kniven för de övriga församlade, lite försiktigt så att inga nyfikna utomstående skulle se vad det var hon hade. Dolkens slida gnistrade och sken vackert i ljuset från lanternorna på väggarna. Hon drog ut kniven för att skåda bladet, och det var då hon insåg att hon kanske tagit sig vatten över huvudet. Knivbladet dröp av nästan färskt blod från människa eller alv.

Xyronna stoppade snabbt tillbaka kniven i sin slida och lät den glida ned i sin bag of holding. Hon harklade sig lite, såg sig snabbt runt om i stugan för att försäkra sig om att ingen visade dem något större intresse, och sedan tog hon sig en stor klunk av den milda mjöden medan hennes hjärtslag långsamt lugnade ner sig. Allt var lugnt.

Men allt var inte lugnt. Det fanns en som sett både kniv och bloddrypande blad och fattat stort intresse vid det. Denne fann det högst roande, att tieflingen blivit så överraskad. I ett sällsynt utbrott av glädje skrockade den till lite, inte högt nog för att någon skulle lägga märke till det, och sedan började nya planer utformas. Detta var en intressant utveckling, högst intressant, för att inte tala om oväntad. Ingen lade märke till att dess stol blev tom eller att någon skyndsamt gled ut från stugan. I hörnet började den vandrande barden sjunga en långsam och sorgsen sång – och om man frågade honom varför han gjorde det skulle han inte kunna svara helt säkert. Han skulle bara säga att han blivit påmind av en sedan länge försvunnen kär vän vars ansike han kunnat skymta bland besökarna denna afton. En illusion orsakad av för mycket mjöd, den tryckande värmen i stugan och kanske av en längtan att se ett bekant ansikte tillhörande någon som varit död i en väldig massa år.

Torbjörn kunde inte släppa Vilendra i tankarna. Hon var den senaste i raden av gudinnor, ett förlustelsens väsen vars beröring kunde stilla stormar, få krigsherrar att lägga ned sina vapen, få en äventyrare att slå sig till ro. Men denna gudinnas gloria var svartkantad. Något mörkt dolde sig under den vackra ytan, under dess perfekta ljusa hy rann det blod av en infernaliskare sort. Definitivt fanns det något dolskt över hennes lättjesamma rörelser, hennes sätt att le och spinna i hans öra. Köpt kärlek hade aldrig känts såhär för honom. Det var därför han fick panik när det gick upp för honom att Vilendra och hennes två väninnor blivit arresterade på grund av den information han själv givit Orontor. Giftet i Vilendras ägo var förenat med dödsstraff att inneha och nu skulle straffet utmätas av Ordinator Arcanis. Torbjörns tankar rasade genom hans huvud och blev till en enda sörja i malströmmen av känslor de blandades med. Han vräkte ur sig att han mycket väl förstod att någon skulle straffas, men att det inte nödvändigtvis måste vara Vilendra. Skulle det inte vara betydligt  bättre att straffa fem missdådare som hittills hållit sig gömda och undvikit de Saruunska Magikernas långa lagarm? Sådana som direkt hotar lugnet och kommersen i De Sju Pelarnas Sal? Torbjörn lovade att presentera just fem sådana missdådare inom fyra timmar. Orden snubblade över Torbjörns tunga och kom ut i en enda röra utan någon som helst plan eller eftertanke. Sådant kom senare. Det är väl därför det heter eftertanke?

Så, nu hade de lite att fundera över, men tiden var knapp. När de gick mot den stora statyn av den vakande minotauren såg de att en stor folksamling bildats och att de tre glädjeflickorna stod bundna uppe på statyns platå. Avrättningen var uppskjuten några timmar annonserade en talman. Folket blev lite besvikna men höll gott mod i alla fall. Avrättningar i hallen var alltid ett stort spektakel, och Ordinator Arcanis visste hur man underhöll en pöbel. Han hade något alldeles speciellt i åtanke för dessa tre små väna varelserna, och de skulle definitivt inte tycka om det. Och de där fem som snokade runt? Åh, de hade Ordinator Arcanis ett mycket speciellt öde utstakat för, speciellt om saker och ting utvecklade sig så som de tycktes göra.

Håll dina vänner nära, men dina fiender ännu närmare.

Inne på den avlidne Krands rum så ser man hur ansiktet på Ninaran bleknar när hon känner igen oss, hon backar in i en hörna drar både sin kniv och armborst. Under tiden så står vi och pratar om vi ska göra oss av med henne eller vad vi nu ska göra, när Thorbjörn öppnar munnen för att prata så avfyrar Ninaran armborsten, skäktan satt sig i taket. Xyronna som är lite på vakt sätter sina knivar mot halsen på henne ”Släpp dina vapen eller dö” hör man henne säga.

Ninaran släpper genast sina vapen och backar längre in i hörnan, vi kommer fram till att vi ska visa henne brevet vi fått från Kalarel som det står ‘Eladrinen Arillas är min utsände’. Efter hon har läst igenom detta så säger hon ”Vi är ju på samma sida, varför har ni inte sagt något innan, och varför stoppade ni attacken mot Winterhaven, staden hölt på att falla som vi ville”. ”Det är ändrade planer på den fronten” säger Arillas.

Vi informerade Ninaran att vi behövde få tag i en av magikerna i hallen, ”Dom sarunska magikerna?” frågar Ninaran, ”En av dom heter Paldemar, det är han vi söker” svarar Arillas ”Har du möjlighet att hitta han?” fortsätter han med, ”Jag kan gå up i hallen och leta efter information om han”, ”Raportera till tiggaren vid ingången, han kan komma i kontakt med oss” säger Arillas, hon plocka upp sina vapen och går iväg.

Vi väntar tills hon är utanför syn och hörhåll sedan går vi tillbaka till hallen. Medans vi går tillbaka så fundera vi på om vi kunde ta oss till Durgars område. Vi följer kartan som vi fått tag i och efter en lång vandring så kommer vi fram. Vi ser 3 stora basioner som där går broar från, till det större fästet som man kan se en ingång vid, där stär 2 orker och vaktar. Portkulisen bakom dom ser bastant ut, när vi står här ooch tittar ser vi portkulisen öppnnas, inte på vanligt sätt utan det ser ut som en svängdörr.

Två orker kommer utgåendes och de två som hade stått där ute gick in, liten stund efter det så går även de två som kom ut in igen.

Det var ingen som var speciellt pinga på att anfalla dom nu. Vi tar oss tillbaka långsamt till hallen igen. När vi kommit tillbaka till hallen ser vi först hur två personer drar bort en död hobgoblin, ”Vad har hänt här?” frågar Irea, en av personerna säger ”Detta lilla krypet försökte ta Drolls kniv” sedan går dom vidare. Vi går bort och kollar till tiggaren, han var inte på plats, Thorbjörn kollar runder lite och hitter ett spår. Spåret leder ut från hallen, svänger in i en av gångarna och sen in i ett rum. Där ser vi tiggaren, kobolden ligger där men uppskuren hals, Thorbjörn ser att där leder spåren ut igen och leder in i hallen.

Efter en liten stund så upphör spåren helt, Thorbjörn berättar att det är spår från splug, just då så ser vi Splug komma gåendes, lite gladare än vad han brukar vara ”Hej”, ”Vad har du gjort?” frågar Irea, Splug svarar med ”Jag har inte gjort nått”.

Vi informerar Splug att han måste sitta i hörnet och vänta på en person som ska kontakta han, han skulle sitta under cover. Splug går bort på plats och tar skynket över sig, nu så är han under cover.

Medans vi går tillbaka till Halfmoon inn så går Thorbjörn bort för att spanna lite på Durgars handelshus, Xyronna ser en nervös halfling och följer efter han. Jag, Arillas och Irea går tillbaka till Halfmoon inn.

När Thorbjörn sitter där och kollar får han syn på exakt den kobold som han hadde sett innan, kobolden går in i handelshuset, en stund senare så sen han en ung kvinna med rött långt hår, han har varket sett henne gå in eller kobolden gå ut, han följer efter henne, hon går igenom hela hallen bort till en av duvholkarna.

Samtidigt så har Xyronna följt efter halflingen som gått in i en annan duvholk, hon lyssnar först på dörren och hör halflingen ”Vad har jag gjort, jag måste lämna tillbaka den”, Xyronna går in. Halflingen blir vettskrämd ”Anmäl mig inte!”, Xyronna svarar ”Vi kan göra som så att om du hjälper mig med en sak och jag tar saken som du har så kan vi glömma denna incidenten”, det tar inte många sekunders tänkande från halflingen, ”M…me..med vadå?”, ”Du ska hjälpa mig stjäla en kniv från Droll” säger hon ”Vi gör såhär att jag distraherar henne och du kommer bakom henne och stjäler kniven, när du har den så lämnar du hallen och aldrig kommer tillbaka, du kan slänga av kniven till tiggaren vi utgången”, halflingen ”Självklart gör jag det”. Xyronna tyckte han gjorde det lite väll lätt.

Både Xyronna och Thorbjörn går nu mot Halfmoon in, Xyronna kommer in först och inte långt efter kommer Thorbjörn. ”Jag såg en märklig sak hos Grimmersool, den döda kobolden gick in där, en kort stund efter kom en kvinna med rött hår ut” säger Thorbjörn, ”Jag följde henne bort mot en av duvholkarna”.

Thorbjörn börjar nu nästan tigga om pengar för att kunna gå och se dom, där var dock en underliggande orsak, han ville bort och se om han kunde fiska efter information. Efter lite med medömkan från mig och Irea så ger Xyronna han 20g.

Thorbjörn frågar om jag kan följa med, jag hade redan varit borta i vid det stället. Det slutade med att när vi väl kom dit så blev jag klädhängare istället, han lastade av allting utom guldet sedan går han in.

Under tiden han Wyronna pratat med Surina om att gå och prata med folket på tullstationen om att skaffa in militär kraft här, det krävs inte mycket för att övertala henne. De beger sig mot tullhuset. När dom kommit fram så börjar Xyronna att prata om att föra hit en militär förläggning. Efterson Xyronna är ingen vidare förhandlare så börjar Surina lägga sig i, det blir en ganska så vild fförklaring.

När dom står och pratar om detta så ser Xyronna en skugga i bakgrunden som smyger upp bakom droll och börjar lossa bältet med dolken i. Under tiden som detta händer så lyckas Xyronna smita iväg och informera Splug om att kniven som blir kastad till sig får han springa bort med till worgen och slänga in den till han. Hon går sakta tillbaka, ser inte ut som om nägon har sett att hon var borta.

Efter yterligare 20 min så blir Droll och Brugg så uttråkade på Surinas förklaring att dom går in i tullhuset igen. ”Såhär går det varenda gång” säger Surina, de börjar gå tillbaka till Halfmoon Inn nu. Xyronna såg även nu hur halflingen smyger ut ur hallen och slänger över kniven till Splug.

Efter Thorbjörn hade varit där inne i ca 30 min så går jag tillbaka till Halfmoon Inn med för att ta något att dricka. Thorbjörn har nu under tiden som han har tillfredställt både sig själv och Vilendra kollat runder efter information om någon sorts inblandning i hela denna historien. Han hittar ett kvitto från Grimmersool där det är köpt ***.

Thorbörn tar sig också tillbaka Halfmoon Inn nu när han är lite mer nöjd. Väl tillbaka på Innet så tar vi vars en stor öl.

I ett hål i marken levde det en…Drow?

Nu ska jag frångå mina principer att inte blogga i god tid. Det blir en ganska enkel historia detta, full av strider och blodsutgjutelse, urgamla ritualer, drowpräster, offer, vedervärdiga monster, en ohelig allians, loot och magi. Med andra ord, ett helt vanligt äventyr utan krav på någon större förberedelse. Håll till godo.

Att säga att De Tre, Fosca, Demerius och Ziek, kände sig lite som 5:e hjulet på alvfesten är att ta till lite i underkant. De satt vid sitt bord och åt för sig själv medan alla runt omkring stal blickar på dem, mer eller mindre uppenbart. Konungens rådgivare, alven vid namn Doliam, var mycket mer tydlig i sitt förakt och starrbligade på dem alla under hela måltiden medan han tyst samspråkade med sin härskare. Den ende av de tre som öppet mötte hans stirrande var Ziek, som i egenskap av att vara ännu mer föraktfull mot Doliam bara tyckte att alvskrället var blott en nybörjare i denna leken. Doliam slog till sist ned sin blick och Ziek svepte sitt vin och rapade ljudligt som ett slags segergest.

Det dröjde inte lång tid tills kungen och Doliam reste sig från sina säten och skred in genom en något undanskymd dörr bakom honnörsbordet i festsalen. De Tre reste sig på givet kommando och följde efter. Väl inne i audienskammaren avkrävde konungen dem på sitt beslut; Underjorden med dess Drow-hot eller Punjar med sina horder av bovar och banditer. Det Okända eller det Kända. Att gå ned i det mytiska Underdark är inget man tar lättvindligt på, då är det mycket enklare att bara gå till en råbarkad stad full av bovar, manövrera ut den nuvarande ledaren och sedan ta staden i besittning. I underjorden lever fruktansvärda varelser och oändlig ondska, och högst troligt finns där en definitivt obehaglig död för var och en som beträder fel plats. I underjorden finns det fortfarande många platser där Spellplague, pesten, ligger som sjöar och hotar förvandla och förvrida varje levande varelse som kommer inom dess räckvidd. Ofantliga monster sällan skådade utom av de döendes mattnande ögon dväljes i den bläcktjocka svärtan. Instabila passager hotar att krossa den olycksalige som råkar befinna sig där då bergets steniga gap sluts. Urgamla magier far runt som vilsna gastar i jakt på ett mål, formler så åldriga att de fått medvetande törstar efter att uppfylla sina egna profetior. Ja, eller så Punjar då alltså, med sina bovar, banditer, fattiga tjuvar och horor – känd ondska enkel att nedslå med hårda ord eller en fast grepp om vapnet. Vad välja… åh dessa val… Äh, vi knallar väl ner i underjorden först!

Man häpnar ibland som spelledare. Jag tyckte att jag la upp allt för att de skulle bege sig till Punjar, vilket naturligtvis innebar att de skulle ducka detta totalt och istället kasta sig ned i dödens käftar. Kanske de bara ville mucka lite med mig eftersom de troligtvis misstänkte att jag inte förberett hela Underdark – och där hade de helt rätt. Faktum var att jag inte förberett något alls i Underdark vid detta tillfället, i tron om att jag ”hade hur mycket tid som helst på mig”, vilket alltid innebär att jag egentligen inte har någon tid alls. Man lär sig aldrig. Lucky, lucky Me så hade jag införskaffat Caves Of Carnage dungon tiles setet och kunde snabbt peta ihop både gångar och rum, och sedan var det ju bara att bygga vettiga encounters. Såklart skulle de alla vara snäppet för starka för gänget då de börjar bli lite för stora för sin hatt numera, speciellt efter att ha dängt en lich (med hjälp av en ofantlig massa tur), en drake, en drowmagiker och allehanda kraftfulla och dem egentligen övermäktiga fiender. Jag tänkte dock inte ge mig – första fienden skulle vara en brutalt övermäktig sådan och kanske jag inte skulle behöva göra mer efter det mötet då de borde springa gråtande tillbaka till alverna med svansarna mellan benen och sedan dränka sina sorger i blasket som serveras på Den Skabbigga Hunden i Punjars hamnkvarter. Heheh, jodå – det funkar säkert. Jupps. Alla gånger.

När väl mötet med regenten var avklarat så stannade gänget inte så värst länge på festen. Alver på sniskan blir lite, erm, heta på gröten och det blev en hel del kroppskontakt dem emellan lite här och var i salen, lite väl mycket för att det skulle kännas helt bekvämt för trion som istället bröt upp för att sova ut ordentligt. Det var en stjärnklar sommarnatt, inte två tiodagar till midsommar, och luften var underbart ljum. Alvernas lekar och älskog i det fria höll dem vakna lite längre än brukligt, med det är en väsentlig skillnad på att lyssna till en fet köpmans grymtande när han vältrar sig med barhyndan i rummet intill och alvernas vackra kärleksritualer tillägnad månen, stjärnorna eller skönhetens gudinna.

Så var det morgon och de packade snabbt ihop både proviant och tillhörigheter. De blev varnade för den Röda Bocken, en jättelik hjort som gjorde livet svårt för både boskap och jägare (sista chansen att undvika Underdark), men detta ryckte de på axlarna mot och gick visslande ut i naturen i riktning mot vad alverna trodde var en möjlig nedgång i underjorden. Väl framme vid den stora revan band de ett rep i ett stadigt träd, tände en fackla och klättrade ner i det svarta, kalla och okända.

Det blev en lång och mödosam klättring och sedan fick de ta sig på förrädiska vägar ständigt nedåt. De gjorde en bedömning att de befann sig minst 500 meter ner när de för första gången fick någorlunda plan mark under fötterna. Ett grottrum med flera vidare passager låg framför dem, och i mitteln av rummet fanns det en ensam bergskolonn, som en förväxt stalagmit. Jag vet inte om det var ett infall från Zieks sida eller om han kanske har gamla släktband till en numera död hjältinna vid namn Ravianna som en gång ju stötte på något liknande och detta mötet resulterat i att Zieks gener blivit inpräntade med behovet att misstro stalagmiter, men hur det än var så kastade Ziek sten på den och det skulle han inte gjort. Vad han skulle gjort var att försöka smyga på mycket lätta fossingar därifrån utan att se sig om. Men, det gjorde han inte. Ett ihåligt vrål från en tandfylld jättemun, ett stirrande ensamt gult öga och 6 stycken 15 meter långa tentakler senare så var striden ett faktum.

Två tentakler sköt ut och Demerius var den som inte hann undan. Ziek klarade sig då han alltid är inhöljd i ett infernaliskt mörker så länge han inte står på samma ställe för länge. Tentakeln drogs åt kring midjan och bröstet på Demerius så att all luft pressades ur hans lungor och fick honom att bli kraftigt försvagad, för att inte säga döende. Tentaklen lyfte upp honom som en docka och började dra honom mot destinationen, den stora runda och attans taggiga munnen. Fosca och Ziek försökte frenetiskt skada varelsen men deras attacker var verkningslösa. Demerius satt i ett järngrepp utan någon egentlig chans att ta sig loss, men med hjälp av en enorm tur fick han ett mycket bra grepp om tentakeln och kunde betvinga dess urstyrka med sin egen och gå segrande ur kampen. Om en bard varit närvarande skulle en sång skrivits om bragden, men då dessa äventyrare inte skulle tolerera en sjungande fjolla till mes i tights som sällskap någon längre stund så kommer detta inte att ske. De drog sig alla, hör och häpna, längre in i grottan och mot en av gångarna. Monstret fortsatte sina attacker och fick grepp om Ziek som svor så svarta eder mot varelsen att den faktiskt fick fysiska skador. Detta var dock det enda som tycktes bita på den och hur svart Zieks tunga och de andras öron än blev så skulle ord inte räcka för att segra över den. Ziek hade ingen chans över huvud taget att komma loss då han knappt hade styrka ens att klä sig själv. All denna infernaliska magimakt tär på kroppen och det finns aldrig en risk att förväxla en Warlock med Conan om vi säger så. Dock hade Ziek ett äss i ärmen och teleporterade sig bort ifrån varelsens dödsbringande grepp, och de tog sig alla springande bort ifrån det hideösa som så sakteliga började följa efter dem, långsamt men obevekligt.

De sprang vidare i gångarna som nu antog en betydligt mer välpolerad yta då de kom till en lång och bred aveny i vars ände de kunde se en fasad på vad som verkade vara ett tempel till någon ond guds ära, statyer av vidunder kantade avenyn och fasaden kryllade av gargoyler och annat obehagligt. En bred stentrappa ledde upp till en valvformad dörröppning åtminstone 4 meter hög. Vid foten av trappan stod det en ogre som sett sina bästa dagar. Faktum var att den var död sedan länge, men den var definitivt inte olyckligare för det. Så snart de kom inom synhåll för den bankade den tre gånger i golvet med sin stora klubba och i samma ögonblick rusade det ut två stora ruttna gravehounds genom valvet. Bakom hundarna såg de hasande zombier i mängd som sakta och mödosamt, men obevekligt, tog sig fram emot dem och nedför trappan.

Striden blev kort och brutal
Uti denna dödens sal
Som de kved, och de led
Alla helvetets kval

De gjorde processen kort med zombierna då Bahamuts vrede kanaliserades genom Demerius svärd. Den mäktige odöda ogren missade gång på gång med sitt förödande slag, vilket de som slogs med den inte klagade det minsta på. De fick ner både zombier, odöda gravhundar och ogre. Så snart ogren bitit i gräset fylldes den på nytt av de starka oheliga krafterna och ny nekromantisk energi forsade genom dess ruttnande kropp. Den reste sig igen, om än kraftigt försvagad, men då den tycktes ha glömt bort hur man egentligen skötte en storklubba så fick gruppen ner den för räkning igen på nolltid, eller ja, sex sekunder för att vara exakt. De satte sig tungt på trappan och tog igen sig, gick igenom skaderapporten och fann att de hade mycket kvar att ge ännu. Efter några minuter reste de sig igenom och gick uppför trappan.

De stod nu i förmaket till själva templet och härifrån fann de att det bara fanns en väg att välja på; framåt. Tyvärr var just den vägen blockerad av tre stycken gnollar som stod med ryggen mot dem när de smög sig framåt. Demerius hittade något han ”gömde” sig bakom medan de övriga två istället tog tillfället i akt och överraskade de tre gnollarna med lite backstab och eldricht fire. Gnollar är obehagliga saker. Demondyrkande 2,30 långa människohyenor är inte vad man kan anse vara godtagbart sällskap, speciellt inte som att de genetiskt har ett fruktansvärt humör (vilket kan hänga ihop med att de har ett beteendemässigt tvång att klia sig bakom öronen med fötterna vilket i sin tur vilken 2,30 lång människa som helst kan meddela att det är riktigt grömmesvårt och frustrerande, speciellt om man har en klumpig läderrustning på sig. Det har aldrig slagit dem att man kan använda framtassarna, eller i detta fallet klorna på händerna. Hade det gjort det så hade vi kanske sett välmenande gnollar bygga fruktsamma imperier, vem vet.). Alla fokuserade på att ta ut en av de tre för att göra livet lättare för alla, ja utom för Grokk alltså, som ju var utsatt för uttagandet. Planen lyckades och med tre mot två så var saken snart biff, men inte helt utan offer från gruppen sida. De hade tagit både en och fem smällar och nu började stridströttheten sätta in. De visste fortfarande inte hur mycket mer de skulle behöva utstå, och omgivningarna medgav inte direkt ett mysigt krypin att sova ut i, och med tanke på ropern i första grottan som de skulle vara tvungna att passera om de vill lämna dessa fasornas boningar så beslöt de istället att bita ihop och gå vidare.

Bortom dörren gnollarna bevakat såg de pulserande ljus strömma ut från under en annan dörr. Det var ingen tvekan längre. Framför dem hade de ett drowtempel dedikerat till Lolth, spindelgudinnan. Innan de slöt sina ögon skulle de ha sett mer av det än de någonsin velat, den saken var de alla överens om. De gick genom dörren i riktning mot det entoniga mässandet de nu hörde. En ritual pågick, och de tre tänkte se till att den inte slutfördes.

Inte mycket

Dagboksanteckningar, Ziek Anfaun.

Året är 1479 , månaden är Flamerule och dagen är 2:e dagen i Andra Ritten.

Hittade långöra i skogen och tog hand om banditerna. Dök upp en gnoll följd av en drow. Grillade gnollen, knappt värt energin. Värre var det med drowen, men egentligen ingen match sett så här i efterhand.

Riktigt snygga kläder denna drow hade måste jag säga. Får beställa nåt liknande fast med mer lila när vi kommer någon stans civiliserat.

Den stressande, irriternade, fula alven ledde oss till hans folks boningar. Mitt i skogen och högt upp.

Kungen, inte imponerade. Knappt jag trodde han var en kung. Stamledare kanske? Koll på sitt folk verkar han inte ha, för Niwfhwi? Flwhufhäpp? Pipi? ja… eller vad han nu heter, verkar ha agerat på eget bevåg att dra hit främligar för att rädda alverna från nåt de inte ville bli räddade från. Vad det nu är som hotar dom, för alverna har ingen koll alls. Lika bra att dra då? Ser inget av intresse här i byn. Trevliga tvagerskor visserligen, men lite klena.

Maten ok, men inget jämfört med Fallcrest.

Får jag rösta så drar vi ifrån detta folk och gör viktigare saker.

Vägen tillbaka och ner igen

Xyronna hänger läpp
För att skatten är i smält obrukligt skick
Men magikern utan käpp
Han kan mer än ett trick

Vips så var kistan helt plötsligt lagad
Och tieflingen skiner upp som en sol
Hon rotar genom looten som om hon vore jagad
Resten av gänget tar det cool

Mången saker är nu hela
Mycket som många vill ta
Och gruppen är inte sen att dela
Så alla får nåt att ha

Upp och tillbaka till pelar-salen bär det av snart
Inga förhinder så det går på ett ryck
In till tavernan självklart
För god mat och härlig dryck

Men vilan blir inte lång
Splug kommer rusande och lämnar dörren på glänt
De måste iväg på en gång
För Budbäraren från Winterhaven har anlänt

Iväg, iväg rusar gänget utan trät
Kanske lite väl för fort
Nere i gångarna stoppas de snart av ett kletigt nät
Men det kommer fienderna snart önska ogjort

Fram kommer Bugbears med sina fula tryne
Slåss våldsamt och tur ingen spindel finns till
Men fienden fumlar vilt som om de såg i syne
Nu spelledaren sitt hår slita vill

Stora spindeln kommer fram, men ack, den är klantig
Gör mer skada på sig själv än oss
Spelledaren måste lugna sig med en cigg
Som tröst visar sig draken lite svårare med sin käftkross

Snart nog blir även det monstret besegrat
och äventyrargruppen har triumferat!

Draken binds till topp, tå och tand
Thorbjörn vill även denna best som keldjur hava
Rangern försöker tämja den med varsam hand
Och med gruppens hjälp blir vilddjur ju tama

Färden till Hobgoblins fäste fortsätter
Stället är tomt några vakter närapå
Men de inget motsätter
När de ser vad Thörbjörn rider uppå

De tjudrar besten i ett stort rum
De går mot boningen som tillhört Krand den döde
Väl inne i ledarens lya hittas hon som varit dum
Hon ska nu möta sitt Öde…

Dessa brinnande varelser

Gänget vaknar uppe efter en skön natt sömn.

De går ner för att förse sig en god stärkande frukost.

När de mätta och belåtan börjar diskutera alla uppgifter de tagit sig an. Det är ganska mycket det dragit på sig att Xyronna inte ens kommer ihåg allt.

Men de kommer snart fram till två saker. Vänta på budbäraren som ska lämna bud om att spionen ska komma och bege sig ner i labyrinten.

Irea vill vänta och Zekdorl vill gå och söka äventyr i labyrinten.

Men Irea vägrar att gå förrän budbararen kommit. Zekdorl tjatar och tjatar tills Irea får nog och vissar sitt dåliga morgon humör på allvar.

Alla stannar upp och tittar nyfiket på henne medan hon vräker ur sig en massa. Men ingen tycks ta någon direkt notis över detta utan fortsätter som inget hänt.

När hon lugnat sig igen fortsätter Zekdorl att tjata. –Kan vi gå nu? Har vi gått? Är vi redo att gå? Vi går om en lite stund va? Osv.

När det börjar dra sig till eftermiddagen blir till och med Irea trött på att vänta och de börjar gå mot den djupa trappan.

Torbjörn köper vars en fakla till dem så att de kan lysa upp lite av sin väg.( För farorna är ju alltid inom några meter och de som är utanför är ju då osynliga och finns då inte eller? Men iden var mycket god. Man hinner förhoppningsvis se dem när de är intill en.)

De blir varanade på vägen dit att det ska vara det mörkaste stället i hela labyrinten och om hur farligt det är och att de mest troligen inte kommer att komma tillbaka.

Trevligt att ses. Synd att det är den siste gången bara. De var trevliga. Synd att de inte blir äldre. Ja det är en skam att de ska dö så unga. Var komentarena när de närmar sig trappan.

Varnade men inte direkt oroliga börjar de gå ner för trappan.

Dammen ligger tjockt i trappan och det luktar unket. Det är mörkt här och det hörs egendomliga ljud.

På ena sidan är det en djup ravin som inte ser ut att ha en botten.

Trappan är inte använd på länge men Torbjörn vill förvissa sig om vad som kan ha gått här en gång och kör ner huvudet mot marken och börjar leta efter spår.

Han reser sig upp. Här har något skadat gått. Han kör ner huvudet igen och nästa gång har sträcker på sig ser han finurlig ut och säger –Den släppade något efter sig.

En skylt med skriften Avakir vandrar här. Se upp.

Torbjörn går fram och undersöker skylten.

Hmm det är skrivit med blod från en vampyr fladdermus.

Ordet vampyr är ju inte direkt det ordet man vill höra när man ska undersöka en grottgång och speciellt inte att det mest troligen inte är ensam.

De tittar lite osäkert på varandra och frågan kommer –Tror ni att vi kan ta en vamyr flappas? – Ja det kan vi säkert. Rösten var inte lika säker som meningen. Men och andra sidan hade fråga varit –Du en hord av drakar är där borta. Tror du vi kan ta dem? Hade svaret mest troligen varit. Ja det kan vi säkert. Hur många kan de vara?

Nya skyltar dyker upp. Nu lämnar ni ljuset.

Jo det är sant tänke Xyronna och följde efter Torbjörn längs ravinen.

Snart kommer de fram till en bro. Den ser inte helt stabil ut och de stannar och tittar lite misstänksamt mot den.

På andra sidan finns det en byggnad som verkar vara uthuggen ur berget.

Zekdorl är inte helt övertygad om att den ska hålla för hans vikt och går fram och känner lite på repen.

Xyronnas ögon glimmar till. Ahh ingen vill gå över. Ha ha allt loot till mig och tar sig snabbt över bron.

När hon är halvvägs över lyser det upp i ett fönster och nyfikenhet tar helt över hennes hjärna.

Resten av gänget väntar kvar på andra sidan bron och är inte helt upphetasde över att behöva prova hur stabli den egentligen är.

Xyronna närmar sig muren som omger byggnaden och får syn på en gallerdörr.

Hon smyger mot den så tyst hon kan men lite för överilat.

En brinnade varelse flygger upp och tar sikte mot henne och anfaller i full fart.

Chocken över att se denna varelse lägger sig snabbt och hon undviker hans klor med en hårsmån.

Fyra till dyker upp bakom muren och flygger mot resten av gruppen som forfarande finns på andra sidan bron.

Zektdorl vrålar –Jag kommer och börjar ta sig över bron.

En av varelsena tar sikte på honom. Han träffas och börjar brinna. Men hjälte som han är bekymrar det inte honom så mycket.

Han försöker släcka det med händerna och när det inte funkar fortsätter han framåt för att hjälpa Xyronna.

Xyronna kastar kastsjärnor och slåss för livet med framgång.

Det går precis som det ska. Hon hugger träffar och undviker hela tiden att bli träffad av dess anfall.

Zekdorl hjälper till och de besegrar den och han lyckas släcka sig.

Under tiden kämpar de anrdra lika smidigt.

Det är som omde var födda för att just strida mot stora brinnade fladdermöss.

De lyckas till och med lura en av dem. Till den milda grad att den satt sig själv fast i bergsväggen med kloran och kunde inte komma loss. Det kvitta hur mycket den än kämpa så satt den fast.

Nu är alla fyra av dem besegrade och bara den i väggen återstår.

De gör dess lidade kort efter att en disskution om Torbjörn skulle försöka tämja den. Visserligen har man haft en hyena som husdjur har man sprängt gränserna. Men den avlivades snabbt efter att man kom på att det inte var den mest lyckade iden.

Xyronna tar sig snabbt tillbaka till muren. Hon smyger fram lägs innergården. Beredd på fler faddermöss. Men där är inga.

Men mitt på gården ligger en eldjätte. Lätt osäker på om den fortfarade lever smyger hon fram och petar på den. Men den är stendöd.

Jätte tänker hon. JÄTTE givet vis. En jätte måste ha en jätte skatt. Ju större de är destu större skatt.

Logik är kanske inte hennes bästa ämne men ändå.

Zekdorl har hittat en kista och börjar kalla på Xyronna. –Här finns en ki… sta. Han hinner bara med de först två boksäverna innan Xyronna är där och kollar låset.

Det är smält samman. Arillas sätter sig ner och börjar meditera.

Xyronna och Zekdorl börjar bända och hugga loss på kistan. Men av någon skum anledning blir kistan bara vackrare och vackrare.

Efter tio minuter är den hel igen. De tittar på varandra och sina händer och funderar på hur det lyckats med detta.

Nu kan Xyronna börja arbeta på låset.

Jo här finns det allt en fälla säger hon och små leer. Mycket nöjd med att bara ha sett den innan det utlöser sig i hennes ansikte.

Hon tar fram sitt betrodda dyrksett. Låset är visserligen så stort att hon kan sticka in hela handen.

Peta lite här, peta lite där, och dra lite här. Mycket mecklande senare hörs ett frroooocsshhh. En eldboll flygger ur låset och hon kastar sig raklång längs golvet.

Nära skjuter ingen goblin. Ha ha tänkte hon och öppnar kistan.

Ivrig ser hon ner i kistan och tappar hakan totalt när hon ser allt guld och silver sammansämt. Framför henne ligger en stor klump. Allt har smält samman.

Man kan urskilja en kniv och andra värdefulla saker men allt sitter sammansmällt.

Det är inte ofta Xyronna gråter men en tår rinner sagta ner för hennes kind.

Arillas tar fram en flyggande disk och de lägger den skadade looten på den.

Kanske de kunde lämna in det till någon som kan skilja looten åt.

Xyronna går fram till fortets dörr. Eldjätten har varit här inne.

Dörren är sönderslagen och det har brunnit där inne.

En gång har det bott durgasdvärgar här inne men nu var allt obeboligt och sönderbränt.

Allt är förstört och inget loot hittas.

En tyst förbannelse lägger Xyronna över eldjätten som förstört så mycket. (Vet ej riktigt hur låter men må han brinna i helvet känns fel. Kanske må han frysa i helvetet. Vem vet det är ingen som hör den.)