Dessa brinnande varelser

Gänget vaknar uppe efter en skön natt sömn.

De går ner för att förse sig en god stärkande frukost.

När de mätta och belåtan börjar diskutera alla uppgifter de tagit sig an. Det är ganska mycket det dragit på sig att Xyronna inte ens kommer ihåg allt.

Men de kommer snart fram till två saker. Vänta på budbäraren som ska lämna bud om att spionen ska komma och bege sig ner i labyrinten.

Irea vill vänta och Zekdorl vill gå och söka äventyr i labyrinten.

Men Irea vägrar att gå förrän budbararen kommit. Zekdorl tjatar och tjatar tills Irea får nog och vissar sitt dåliga morgon humör på allvar.

Alla stannar upp och tittar nyfiket på henne medan hon vräker ur sig en massa. Men ingen tycks ta någon direkt notis över detta utan fortsätter som inget hänt.

När hon lugnat sig igen fortsätter Zekdorl att tjata. –Kan vi gå nu? Har vi gått? Är vi redo att gå? Vi går om en lite stund va? Osv.

När det börjar dra sig till eftermiddagen blir till och med Irea trött på att vänta och de börjar gå mot den djupa trappan.

Torbjörn köper vars en fakla till dem så att de kan lysa upp lite av sin väg.( För farorna är ju alltid inom några meter och de som är utanför är ju då osynliga och finns då inte eller? Men iden var mycket god. Man hinner förhoppningsvis se dem när de är intill en.)

De blir varanade på vägen dit att det ska vara det mörkaste stället i hela labyrinten och om hur farligt det är och att de mest troligen inte kommer att komma tillbaka.

Trevligt att ses. Synd att det är den siste gången bara. De var trevliga. Synd att de inte blir äldre. Ja det är en skam att de ska dö så unga. Var komentarena när de närmar sig trappan.

Varnade men inte direkt oroliga börjar de gå ner för trappan.

Dammen ligger tjockt i trappan och det luktar unket. Det är mörkt här och det hörs egendomliga ljud.

På ena sidan är det en djup ravin som inte ser ut att ha en botten.

Trappan är inte använd på länge men Torbjörn vill förvissa sig om vad som kan ha gått här en gång och kör ner huvudet mot marken och börjar leta efter spår.

Han reser sig upp. Här har något skadat gått. Han kör ner huvudet igen och nästa gång har sträcker på sig ser han finurlig ut och säger –Den släppade något efter sig.

En skylt med skriften Avakir vandrar här. Se upp.

Torbjörn går fram och undersöker skylten.

Hmm det är skrivit med blod från en vampyr fladdermus.

Ordet vampyr är ju inte direkt det ordet man vill höra när man ska undersöka en grottgång och speciellt inte att det mest troligen inte är ensam.

De tittar lite osäkert på varandra och frågan kommer –Tror ni att vi kan ta en vamyr flappas? – Ja det kan vi säkert. Rösten var inte lika säker som meningen. Men och andra sidan hade fråga varit –Du en hord av drakar är där borta. Tror du vi kan ta dem? Hade svaret mest troligen varit. Ja det kan vi säkert. Hur många kan de vara?

Nya skyltar dyker upp. Nu lämnar ni ljuset.

Jo det är sant tänke Xyronna och följde efter Torbjörn längs ravinen.

Snart kommer de fram till en bro. Den ser inte helt stabil ut och de stannar och tittar lite misstänksamt mot den.

På andra sidan finns det en byggnad som verkar vara uthuggen ur berget.

Zekdorl är inte helt övertygad om att den ska hålla för hans vikt och går fram och känner lite på repen.

Xyronnas ögon glimmar till. Ahh ingen vill gå över. Ha ha allt loot till mig och tar sig snabbt över bron.

När hon är halvvägs över lyser det upp i ett fönster och nyfikenhet tar helt över hennes hjärna.

Resten av gänget väntar kvar på andra sidan bron och är inte helt upphetasde över att behöva prova hur stabli den egentligen är.

Xyronna närmar sig muren som omger byggnaden och får syn på en gallerdörr.

Hon smyger mot den så tyst hon kan men lite för överilat.

En brinnade varelse flygger upp och tar sikte mot henne och anfaller i full fart.

Chocken över att se denna varelse lägger sig snabbt och hon undviker hans klor med en hårsmån.

Fyra till dyker upp bakom muren och flygger mot resten av gruppen som forfarande finns på andra sidan bron.

Zektdorl vrålar –Jag kommer och börjar ta sig över bron.

En av varelsena tar sikte på honom. Han träffas och börjar brinna. Men hjälte som han är bekymrar det inte honom så mycket.

Han försöker släcka det med händerna och när det inte funkar fortsätter han framåt för att hjälpa Xyronna.

Xyronna kastar kastsjärnor och slåss för livet med framgång.

Det går precis som det ska. Hon hugger träffar och undviker hela tiden att bli träffad av dess anfall.

Zekdorl hjälper till och de besegrar den och han lyckas släcka sig.

Under tiden kämpar de anrdra lika smidigt.

Det är som omde var födda för att just strida mot stora brinnade fladdermöss.

De lyckas till och med lura en av dem. Till den milda grad att den satt sig själv fast i bergsväggen med kloran och kunde inte komma loss. Det kvitta hur mycket den än kämpa så satt den fast.

Nu är alla fyra av dem besegrade och bara den i väggen återstår.

De gör dess lidade kort efter att en disskution om Torbjörn skulle försöka tämja den. Visserligen har man haft en hyena som husdjur har man sprängt gränserna. Men den avlivades snabbt efter att man kom på att det inte var den mest lyckade iden.

Xyronna tar sig snabbt tillbaka till muren. Hon smyger fram lägs innergården. Beredd på fler faddermöss. Men där är inga.

Men mitt på gården ligger en eldjätte. Lätt osäker på om den fortfarade lever smyger hon fram och petar på den. Men den är stendöd.

Jätte tänker hon. JÄTTE givet vis. En jätte måste ha en jätte skatt. Ju större de är destu större skatt.

Logik är kanske inte hennes bästa ämne men ändå.

Zekdorl har hittat en kista och börjar kalla på Xyronna. –Här finns en ki… sta. Han hinner bara med de först två boksäverna innan Xyronna är där och kollar låset.

Det är smält samman. Arillas sätter sig ner och börjar meditera.

Xyronna och Zekdorl börjar bända och hugga loss på kistan. Men av någon skum anledning blir kistan bara vackrare och vackrare.

Efter tio minuter är den hel igen. De tittar på varandra och sina händer och funderar på hur det lyckats med detta.

Nu kan Xyronna börja arbeta på låset.

Jo här finns det allt en fälla säger hon och små leer. Mycket nöjd med att bara ha sett den innan det utlöser sig i hennes ansikte.

Hon tar fram sitt betrodda dyrksett. Låset är visserligen så stort att hon kan sticka in hela handen.

Peta lite här, peta lite där, och dra lite här. Mycket mecklande senare hörs ett frroooocsshhh. En eldboll flygger ur låset och hon kastar sig raklång längs golvet.

Nära skjuter ingen goblin. Ha ha tänkte hon och öppnar kistan.

Ivrig ser hon ner i kistan och tappar hakan totalt när hon ser allt guld och silver sammansämt. Framför henne ligger en stor klump. Allt har smält samman.

Man kan urskilja en kniv och andra värdefulla saker men allt sitter sammansmällt.

Det är inte ofta Xyronna gråter men en tår rinner sagta ner för hennes kind.

Arillas tar fram en flyggande disk och de lägger den skadade looten på den.

Kanske de kunde lämna in det till någon som kan skilja looten åt.

Xyronna går fram till fortets dörr. Eldjätten har varit här inne.

Dörren är sönderslagen och det har brunnit där inne.

En gång har det bott durgasdvärgar här inne men nu var allt obeboligt och sönderbränt.

Allt är förstört och inget loot hittas.

En tyst förbannelse lägger Xyronna över eldjätten som förstört så mycket. (Vet ej riktigt hur låter men må han brinna i helvet känns fel. Kanske må han frysa i helvetet. Vem vet det är ingen som hör den.)