I ett hål i marken levde det en…Drow?

Nu ska jag frångå mina principer att inte blogga i god tid. Det blir en ganska enkel historia detta, full av strider och blodsutgjutelse, urgamla ritualer, drowpräster, offer, vedervärdiga monster, en ohelig allians, loot och magi. Med andra ord, ett helt vanligt äventyr utan krav på någon större förberedelse. Håll till godo.

Att säga att De Tre, Fosca, Demerius och Ziek, kände sig lite som 5:e hjulet på alvfesten är att ta till lite i underkant. De satt vid sitt bord och åt för sig själv medan alla runt omkring stal blickar på dem, mer eller mindre uppenbart. Konungens rådgivare, alven vid namn Doliam, var mycket mer tydlig i sitt förakt och starrbligade på dem alla under hela måltiden medan han tyst samspråkade med sin härskare. Den ende av de tre som öppet mötte hans stirrande var Ziek, som i egenskap av att vara ännu mer föraktfull mot Doliam bara tyckte att alvskrället var blott en nybörjare i denna leken. Doliam slog till sist ned sin blick och Ziek svepte sitt vin och rapade ljudligt som ett slags segergest.

Det dröjde inte lång tid tills kungen och Doliam reste sig från sina säten och skred in genom en något undanskymd dörr bakom honnörsbordet i festsalen. De Tre reste sig på givet kommando och följde efter. Väl inne i audienskammaren avkrävde konungen dem på sitt beslut; Underjorden med dess Drow-hot eller Punjar med sina horder av bovar och banditer. Det Okända eller det Kända. Att gå ned i det mytiska Underdark är inget man tar lättvindligt på, då är det mycket enklare att bara gå till en råbarkad stad full av bovar, manövrera ut den nuvarande ledaren och sedan ta staden i besittning. I underjorden lever fruktansvärda varelser och oändlig ondska, och högst troligt finns där en definitivt obehaglig död för var och en som beträder fel plats. I underjorden finns det fortfarande många platser där Spellplague, pesten, ligger som sjöar och hotar förvandla och förvrida varje levande varelse som kommer inom dess räckvidd. Ofantliga monster sällan skådade utom av de döendes mattnande ögon dväljes i den bläcktjocka svärtan. Instabila passager hotar att krossa den olycksalige som råkar befinna sig där då bergets steniga gap sluts. Urgamla magier far runt som vilsna gastar i jakt på ett mål, formler så åldriga att de fått medvetande törstar efter att uppfylla sina egna profetior. Ja, eller så Punjar då alltså, med sina bovar, banditer, fattiga tjuvar och horor – känd ondska enkel att nedslå med hårda ord eller en fast grepp om vapnet. Vad välja… åh dessa val… Äh, vi knallar väl ner i underjorden först!

Man häpnar ibland som spelledare. Jag tyckte att jag la upp allt för att de skulle bege sig till Punjar, vilket naturligtvis innebar att de skulle ducka detta totalt och istället kasta sig ned i dödens käftar. Kanske de bara ville mucka lite med mig eftersom de troligtvis misstänkte att jag inte förberett hela Underdark – och där hade de helt rätt. Faktum var att jag inte förberett något alls i Underdark vid detta tillfället, i tron om att jag ”hade hur mycket tid som helst på mig”, vilket alltid innebär att jag egentligen inte har någon tid alls. Man lär sig aldrig. Lucky, lucky Me så hade jag införskaffat Caves Of Carnage dungon tiles setet och kunde snabbt peta ihop både gångar och rum, och sedan var det ju bara att bygga vettiga encounters. Såklart skulle de alla vara snäppet för starka för gänget då de börjar bli lite för stora för sin hatt numera, speciellt efter att ha dängt en lich (med hjälp av en ofantlig massa tur), en drake, en drowmagiker och allehanda kraftfulla och dem egentligen övermäktiga fiender. Jag tänkte dock inte ge mig – första fienden skulle vara en brutalt övermäktig sådan och kanske jag inte skulle behöva göra mer efter det mötet då de borde springa gråtande tillbaka till alverna med svansarna mellan benen och sedan dränka sina sorger i blasket som serveras på Den Skabbigga Hunden i Punjars hamnkvarter. Heheh, jodå – det funkar säkert. Jupps. Alla gånger.

När väl mötet med regenten var avklarat så stannade gänget inte så värst länge på festen. Alver på sniskan blir lite, erm, heta på gröten och det blev en hel del kroppskontakt dem emellan lite här och var i salen, lite väl mycket för att det skulle kännas helt bekvämt för trion som istället bröt upp för att sova ut ordentligt. Det var en stjärnklar sommarnatt, inte två tiodagar till midsommar, och luften var underbart ljum. Alvernas lekar och älskog i det fria höll dem vakna lite längre än brukligt, med det är en väsentlig skillnad på att lyssna till en fet köpmans grymtande när han vältrar sig med barhyndan i rummet intill och alvernas vackra kärleksritualer tillägnad månen, stjärnorna eller skönhetens gudinna.

Så var det morgon och de packade snabbt ihop både proviant och tillhörigheter. De blev varnade för den Röda Bocken, en jättelik hjort som gjorde livet svårt för både boskap och jägare (sista chansen att undvika Underdark), men detta ryckte de på axlarna mot och gick visslande ut i naturen i riktning mot vad alverna trodde var en möjlig nedgång i underjorden. Väl framme vid den stora revan band de ett rep i ett stadigt träd, tände en fackla och klättrade ner i det svarta, kalla och okända.

Det blev en lång och mödosam klättring och sedan fick de ta sig på förrädiska vägar ständigt nedåt. De gjorde en bedömning att de befann sig minst 500 meter ner när de för första gången fick någorlunda plan mark under fötterna. Ett grottrum med flera vidare passager låg framför dem, och i mitteln av rummet fanns det en ensam bergskolonn, som en förväxt stalagmit. Jag vet inte om det var ett infall från Zieks sida eller om han kanske har gamla släktband till en numera död hjältinna vid namn Ravianna som en gång ju stötte på något liknande och detta mötet resulterat i att Zieks gener blivit inpräntade med behovet att misstro stalagmiter, men hur det än var så kastade Ziek sten på den och det skulle han inte gjort. Vad han skulle gjort var att försöka smyga på mycket lätta fossingar därifrån utan att se sig om. Men, det gjorde han inte. Ett ihåligt vrål från en tandfylld jättemun, ett stirrande ensamt gult öga och 6 stycken 15 meter långa tentakler senare så var striden ett faktum.

Två tentakler sköt ut och Demerius var den som inte hann undan. Ziek klarade sig då han alltid är inhöljd i ett infernaliskt mörker så länge han inte står på samma ställe för länge. Tentakeln drogs åt kring midjan och bröstet på Demerius så att all luft pressades ur hans lungor och fick honom att bli kraftigt försvagad, för att inte säga döende. Tentaklen lyfte upp honom som en docka och började dra honom mot destinationen, den stora runda och attans taggiga munnen. Fosca och Ziek försökte frenetiskt skada varelsen men deras attacker var verkningslösa. Demerius satt i ett järngrepp utan någon egentlig chans att ta sig loss, men med hjälp av en enorm tur fick han ett mycket bra grepp om tentakeln och kunde betvinga dess urstyrka med sin egen och gå segrande ur kampen. Om en bard varit närvarande skulle en sång skrivits om bragden, men då dessa äventyrare inte skulle tolerera en sjungande fjolla till mes i tights som sällskap någon längre stund så kommer detta inte att ske. De drog sig alla, hör och häpna, längre in i grottan och mot en av gångarna. Monstret fortsatte sina attacker och fick grepp om Ziek som svor så svarta eder mot varelsen att den faktiskt fick fysiska skador. Detta var dock det enda som tycktes bita på den och hur svart Zieks tunga och de andras öron än blev så skulle ord inte räcka för att segra över den. Ziek hade ingen chans över huvud taget att komma loss då han knappt hade styrka ens att klä sig själv. All denna infernaliska magimakt tär på kroppen och det finns aldrig en risk att förväxla en Warlock med Conan om vi säger så. Dock hade Ziek ett äss i ärmen och teleporterade sig bort ifrån varelsens dödsbringande grepp, och de tog sig alla springande bort ifrån det hideösa som så sakteliga började följa efter dem, långsamt men obevekligt.

De sprang vidare i gångarna som nu antog en betydligt mer välpolerad yta då de kom till en lång och bred aveny i vars ände de kunde se en fasad på vad som verkade vara ett tempel till någon ond guds ära, statyer av vidunder kantade avenyn och fasaden kryllade av gargoyler och annat obehagligt. En bred stentrappa ledde upp till en valvformad dörröppning åtminstone 4 meter hög. Vid foten av trappan stod det en ogre som sett sina bästa dagar. Faktum var att den var död sedan länge, men den var definitivt inte olyckligare för det. Så snart de kom inom synhåll för den bankade den tre gånger i golvet med sin stora klubba och i samma ögonblick rusade det ut två stora ruttna gravehounds genom valvet. Bakom hundarna såg de hasande zombier i mängd som sakta och mödosamt, men obevekligt, tog sig fram emot dem och nedför trappan.

Striden blev kort och brutal
Uti denna dödens sal
Som de kved, och de led
Alla helvetets kval

De gjorde processen kort med zombierna då Bahamuts vrede kanaliserades genom Demerius svärd. Den mäktige odöda ogren missade gång på gång med sitt förödande slag, vilket de som slogs med den inte klagade det minsta på. De fick ner både zombier, odöda gravhundar och ogre. Så snart ogren bitit i gräset fylldes den på nytt av de starka oheliga krafterna och ny nekromantisk energi forsade genom dess ruttnande kropp. Den reste sig igen, om än kraftigt försvagad, men då den tycktes ha glömt bort hur man egentligen skötte en storklubba så fick gruppen ner den för räkning igen på nolltid, eller ja, sex sekunder för att vara exakt. De satte sig tungt på trappan och tog igen sig, gick igenom skaderapporten och fann att de hade mycket kvar att ge ännu. Efter några minuter reste de sig igenom och gick uppför trappan.

De stod nu i förmaket till själva templet och härifrån fann de att det bara fanns en väg att välja på; framåt. Tyvärr var just den vägen blockerad av tre stycken gnollar som stod med ryggen mot dem när de smög sig framåt. Demerius hittade något han ”gömde” sig bakom medan de övriga två istället tog tillfället i akt och överraskade de tre gnollarna med lite backstab och eldricht fire. Gnollar är obehagliga saker. Demondyrkande 2,30 långa människohyenor är inte vad man kan anse vara godtagbart sällskap, speciellt inte som att de genetiskt har ett fruktansvärt humör (vilket kan hänga ihop med att de har ett beteendemässigt tvång att klia sig bakom öronen med fötterna vilket i sin tur vilken 2,30 lång människa som helst kan meddela att det är riktigt grömmesvårt och frustrerande, speciellt om man har en klumpig läderrustning på sig. Det har aldrig slagit dem att man kan använda framtassarna, eller i detta fallet klorna på händerna. Hade det gjort det så hade vi kanske sett välmenande gnollar bygga fruktsamma imperier, vem vet.). Alla fokuserade på att ta ut en av de tre för att göra livet lättare för alla, ja utom för Grokk alltså, som ju var utsatt för uttagandet. Planen lyckades och med tre mot två så var saken snart biff, men inte helt utan offer från gruppen sida. De hade tagit både en och fem smällar och nu började stridströttheten sätta in. De visste fortfarande inte hur mycket mer de skulle behöva utstå, och omgivningarna medgav inte direkt ett mysigt krypin att sova ut i, och med tanke på ropern i första grottan som de skulle vara tvungna att passera om de vill lämna dessa fasornas boningar så beslöt de istället att bita ihop och gå vidare.

Bortom dörren gnollarna bevakat såg de pulserande ljus strömma ut från under en annan dörr. Det var ingen tvekan längre. Framför dem hade de ett drowtempel dedikerat till Lolth, spindelgudinnan. Innan de slöt sina ögon skulle de ha sett mer av det än de någonsin velat, den saken var de alla överens om. De gick genom dörren i riktning mot det entoniga mässandet de nu hörde. En ritual pågick, och de tre tänkte se till att den inte slutfördes.