Mästerligt

Dagboksanteckningar Ziek Anfaun

De sista dagarna har varit bra dagar. Så här i efterhand ångrar jag inte att vi trots allt gick ner till drowsen för att hjälpa alverna. Men när vi väl var där nere…

Klokt nog satte vi upp två spärrar för en eventuell fiende att ta sig genom. När de bröt sig genom den första dörren och vi blott var några meter bort så steg pulsen något men vi visste att loppet inte var kört eftersom jag med mina excellenta kunskaper låst även nästa dörr väldigt utsökt.

Genom dörren och sen kom vi springandes genom korridoren på väg mot vad jag visste skulle bli en ordentlig utmaning – ropern. Den lär inte ha glömt oss. Sant nog, det hade den inte. Den stod och log lömskt vid uppgången när vi rundade hörnan.

Ropern kanske hoppades på gåvor eller att ta allt vi hade och mumsa på oss i stillhet, men så blev det inte. Skickligt la jag en mörkerförbannelse över varelsen som förblindade området den stod i helt. Sen sprang jag fram till den, spottade på den och teleporterade bort mig en god väg genom uppgången. Putte förvandlade sig till nåt för honom passade – en skitig äcklig råtta; klättrade upp på Demerius som i sin tur använde den nyfunna figurinen av en fluga. Genast dök det fram en gigantiskt svart fluga. Föga passande för skinande blanka paladinen, men jag antar att han ibland kompromissar mer än han önskar att han gjorde. Flugan med sin last flög kvickt förbi mig och upp, upp, på väg mot ljuset långt där uppe. Jag fick dessvärre klättra, men det har jag ju blivit förvånansvärt bra på, på sistone.

När jag ändå tog en lite paus halvvägs upp – för ingen verkade ju förfölja oss så nära… så började jag tänkta på en av scrollarna vi hittade. Den skulle ju passa perfekt här… Så med min enorma kunskap och inre kraft satte jag upp en barriär starkare än kanske någon nånsin gjort. Vi kan ju säga att denna vägen lär de inte ta sig upp i första taget!

Väl tillbaka hos alverna så förklarade vi läget och gav oss av. Kändes ändå som att vi borde ha lite bråttom med den lasten vi har med oss. Alverna verkade onormalt räddshågna. Men visst, de är lite som små kaniner.

Efter många, många, många långa timmars färd anlände vi vid en utpostering över nån flod precis där skogen börjat ta slut och fälten breder ut sig. Där stötte vi på Purple Knights för första gången. Demerius verkade imponerad av dom men jag vet inte, de verkade inte så tuffa. Mest en massa regler hit och dit och fint propaganda-snack. Så jag testade dom! Alltså, slängde iväg en halvgnagd kycklingklubba in i skogsbrynet.

Och ut kom det en stor Manticore! Striden blev häftig och jag höll mig från att använda magi, osäker på exakt hur hårda lagar de faktiskt har i Cormyr. Detta konstiga land. Men lagarna är visserligen inte helt fel, verkar hålla pöblen i schack att ha så mycket regler och soldater överallt. Inte alls helt fel.

Soldaterna dög väl, men inget speciellt. Får väl se om nån av deras war-wizards kan vara nåt.

Vila fick vi till slut i en liten bonnahåla en bit bort. Fan vad skönt det var att få sova, trots mina envisa mardrömmar. VAD BETYDER DESSA JÄTTAR? VARFÖR ÄR DE UTE EFTER MIG??

Demerius som varit purken ända sedan bron då han var tvungen att ”fredsbinda” sina vapen, blev gladare då han såg en patrull soldater med en magiker i följe.

Vi fick vår 10-dagars licens för ”äventyrarutövning” och var på vår väg. Bra vi fick det gratis tackvara rekomendationen från Manticore-attacken vid vaktposten tidigare. War-wizarden verkade inte ha nån egen inre styrka utan förlitade sig helt på nån amulett att läsa tankar och minnen med. Hoppas han inte dök för långt in i mitt sinne… eller ha. De är välkomna att göra det.

Gratis mat fick vi från värdshuset oxå eftersom det visst var midsommarfirande eller nåt sånt ointressant. Matätande, drickande och brännande av höfigurer. Underhållning elelr nåt, jag fattar inte nöjet med det.

Senare på dagen anlände vi vid vårt första delmål vi skulle till, enligt alvkartan vi fick. Staden Arabel. Soldater i tjogvis och nån slags visitation av alla som skulle in i staden.

Puttefnask sprang in i staden för att växla våra pengar, för tydligen är pengar inte pengar i detta landet. Pfft. Viktigt att det är rätt kung på eller nåt.

Jaja, blir mininisse nånsin av med pengarna så är han nu informerad om vad han måste föra för att få tillbaka summan.

Demerius, alltid villig att slåss för ära och såntdär, kunde visst inte motstå att ställa upp i riddarnas torner-spel som pågick utanför staden. De flesta andra tävlande var förkämpar för Tymora, nån turgudinna. Men jisses då, en hel tornering baserad på tur och en snubbe som vunnit de senaste 14 åren!

Mini-fjärt med pengarna kom ut från Arabel i tid och satsade sina pengar på vår man, som tur var. Aldrig att jag skulle riskera så mycket pengar, han kunde ju förlorat! Men en sällan skådad uppvisning i skicklighet och styrka från Demerius håll gjorde honom publik-populär och kanske mer känd än han någonsin kommer vara bekväm med.

Och de tvingade honom att hålla ett vinnar-tal oxå, hahaha. Hehehe. Hiihih.

”Det är en ära att denna sommarsolstånds dag få fira den tillsammans med er på detta sätt.

Ni Kung Foril Obarskyrs förkämpar och tappra folk av Cormyr.

Låt gudarna välsigna er och denna dag i ålderslösa året.

Kom ihåg, er kropp är ert tempel så vårda den väl.”

Paldemar lägger sig i

Luften är torr och kvav inne i rummet, tunga andhämtningar ekar mellan de gulnande stenväggarna. Stenplattorna har törstigt druckit blod som spillts för blott några sekunder sedan. De känner sig nertyngda av dessa livlösa kroppar, så många orcher och en stor ogre. De längtar efter frihet. Efter såpa, kvastar, ljus, värme, glädje, storhet. Svunna tider.

Jägaren, tieflingen, magikern och den lille goblinen har satt sig ner för att hämta andan; stirrandes mest ut i ingenting, tankarna långt borta. Den storvuxne dragonbornen torkar det sista blodet av sin svärdsklinga och sedan går han fram till den ljusa grönklädde alvkvinnan. Med sin helande kraft lugnar hon krigarens sår och stillar sinnet. Hon är vår vän. Längre bort, bara lite längre bort är det du söker, vän.

Alvkvinnan trött på tieflingens finkammande i rummet efter värdesaker, går snabbt ut genom två massiva järndörrar. En korridor på andra sidan. Identiska dörrar på motsatt sida och längre ner till vänster i korridoren ett till par kraftiga dörrar. På lätt fot tar hon sig över stengolvet och lägger ett spetsigt öra intill dörren mitt emot. Det hörs som mycket eld där inne och en väldigt arg duergar skäller på någon. Han låter mäktig och hotfull. Den andra dörren, den andra. Rädda de oskyldiga först.

Hon vänder sig om och får syn på tieflingen som smyger sig in i korridoren och ler lite åt alven. Tieflingen smyger sig bort till den andra dörren och där hör hon hesa röster. ”Låt oss ta några av dessa och krossa deras ben! Låt oss gnaga lite på deras fingrar! Låt mig göra det!” Tiefligen viftar frenetiskt åt de andra i gruppen som tittar fram genom dörren de kom från. Alla samlas vid tieflingen som signalerar att dörren är öppen.

Med ett brak sparkar dragonbornen in dörren och springer vrålandes in. De onda i rummet finner sig överraskade. Två stycken spiked devils flappar omkring i detta stora rum, några bastanta duergars sliter fram sina stridshammare och makigern smiter bort till vattenbassängen för att hålla sig på behörigt avstånd.

I två stora urgröpta hål i marken tittar det fram slavar genom gallret. De tittar förväntansfullt på nykomligarna.

Och sannerligen, Asmodeus var inte på de onda varelsernas sida denna dag. Vattnet vill så gärna dränka duergars och eladrinen fattar det kvickt. Många, många gånger åker både duergar-magikern i vatten och även hans beskyddare. Vattnet lyckas inte dränka dom men känner sig nöjd med sin insats ändå. Påhejat av lite mossa och lavar vid kanten.

14 fångar friges och alven pysslar om de som behöver ses till. Läget ser lungt ut ett tag. Men den vigilanta jägaren signalerar snart att mer trubbel är på väg och alla fångarna gömmer sig igen.

Rangern backar bort från dörren och duergars börjar välla in. Denna striden blir än svårare eftersom en Paladin av Asmodeus tro står stadigt. Motståndet besegras och bara Paladinen är kvar på slutet. Men Mirkelmoor Grimerzuul inser att detta äventyrargäng är allt för mäktet för honom, så han ger sig. Rätt och slätt ber han för sitt liv och erbjuder rikedomar och fri lejd ut ur stället. Och framförallt ledtråd till vart den eftersökte Paldemar befinner sig.

Paldemar ser ut att ha blivit seriöst korrupt och har samröre med Blackfang Gnolls dit två slavar sålts på hans begäran. För blodsoffer till Genugo!

En amulett och en liten summa guld avkrävs Paladinen. Även kvitto på slavarna och förvånantsvärt nog en karta till duergars stora stad ritas efter en förvirrande diskussion.

Gänget återvänder glatt med fångarna och får dom att bada sig för att sedan hysa in dom på värdshuset för att få sova i sköna säng och få ordentligt med mat.

Det rapporteras till Orontor i tullhuset och sen flyter kvällen på i glada vänners lag. Tills Ninaran dyker upp i skuggorna och framför ett brev till oss. En inbjudan om ett samarbete, för bra för att vara sant. Men gruppen bestämmer sig för att ta betet.

Nästa morgon bär det av till platsen brevet sa som mötespunkt. Lång ner i en gång, in i en trång väg och där uppnar sig ett stort grottrum med många stora stenbumlingar.

Nu följer vad spelledaren klassat som en pinsamhet. Striden. Irea upptäcker de två tieflingsarna som gömmer sig på en höjd och grillar dom excellent med en sällan skådad crit-kraft. Så de försvinner fort. Sen är det två contructs – Bronze Warders som sinkar takten på slakten. Men till slut ligger de båda fullstädigt förstörda i två högar på golvet.

Gruppen plockar två kontroll-halsband från tieflingarna och rycker på axlarna. Även några dukument rekvieras som innehåller väldigt intressant information – speciellt om Paldemar.

Nu ska gnollsen hittas.

Foscas hobby

Demerius sjunker ner i bland de mörkt färgade kuddarna som ligger utspridda på golvet och låter sin näsa fylls av rökelsen från fyrfaten.

Dofterna får hans tankar att söka sig tillbaks till föräldrarhemmet och för första gången på länge känner han sig avslappnad, till och med Zieke verkar slumra till för några minuter.

Den enda som inte låter lugnet skölja över sig är Foska som går runt och samlar upp de små flaskorna som är placerade intill varje meditationsplats i rummet. Till slut snubblar han över en lucka dold under några purpur färgade kuddar.

Foska öppnar försiktigt luckan och blickar ner mot en slingrande spiraltrappa som fortsätter ner i mörkret. Han tar en fackla och beger sig försiktigt och ensam ner för trappan.

Trappan slutar i en korridor, ur golvet sticker spetsade pålar upp, olyckssaliga kroppar genomborrade av pålarna pryder pålarna.

En del av föremålen på kropparna hade inte nöts av tidens tand och Foska med sitt värderingssinne förstår att dessa föremål är av magisk karraktär. Han är i full karriär att plocka på sig sakerna när hans blick fastnar på en fortfarande skinande plåt rustning rik på utsmyckningar – även denna pressas ner i hans nu övertunga väska. Rustningen visar sig senare passa Demerius utmärkt.

Utvilade smyger nu äventyrarna ut i Drowfästningen igen. De ser till att lägga ett magiskt lås på dörren som leder vidare in i fästet innan de börjar sin jakt på information om vad som egentligen pågår och vad det var för groteskt monster magikerna höll på att tygla.

Efter en genomgång av arbetsrummet hittas en dagbok, med information och framstegen de haft med monstret. Monstret verkar vara byggt med kraften från en uråldrig artifakt skapad av självaste Lolth, som efter dess användning har placerats i altaret i denna del av fästningen. Ziek känner att altaret pulserar av mycket kraftfull magi som i flera lager skyddar artifakten från klåfingriga händer.

Efter en stunds överläggande, och med livet som insatts bestämmer hjältarna att de kan inte lämna kvar detta vapen av massförstörelse hos Drowerna.

Den närmsta staden som kan erbjuda ett tempel med välskyddade valv och som kan hantera en artifakt av denna kaliber ligger i Cormyrs huvudstad Suzail. ”7 dagars ritt härifrån,” förklarar Demerius, ”vi kommer att bli jagade av alla onda ting som vandrar, krälar och flyger på och under denna jord, alla med mörker i sitt hjärta kommer att leta efter oss,” han fortsätter, ”det kommer inte att finnas en säker plats i hela landet och alla vi möter kommer vara utsatta för fara genom att bara finnas i våran närhet. Att se oss över axeln och ett liv på flykt är vad som väntar oss. Är ni redo för detta?”

Demerius ser på sina något förundrade vänner som nu med en viss tvekan undrar vad det den dödslängtande paladinen dragit in dom i.

Utan ytterligare ett ord går Demerius fram till altaret och ska precis krossa det, när Ziek stoppar honom. ”Gör du det så kommer vi alla förintas! Om vi ska få ut artifakten måste vi alla samarbeta.” Säger han och följer runorna längs spindelns rygg.

Ziek börjar mässa medans Foska med sina vana fingrar känner på ihåligheterna i de Arkaniska runorna på altaret. Demerius ber en stilla bön och med ingrepp från gudarna känns det helt plötsligt som om de alla har ett och samma sinne, allas kunskap samlade på en plats, och Ziek är verktyget för att utföra tankarna.

En svettpärla i Zieks panna letar sig sakta ner, då han med något ostadiga händer vrider den sista delen av tecknen på rätt plats.

En knall som ekar genom salen hörs samtidigt som den magiska energin som håller samman delar av altaret spricker.

Detta är den svåraste arkaniska puzzel som Ziek någonsin har träffat på, inte ens Foskas egenpåhittade runor som han smugit in i Zieks böcker har ställt till med såhär stora problem.

Ytterligare ett kraftfält avlägsnas och altaret spricker ännu mer. Ett efter ett faller fälten.

När det återstår endast två fält och Ziek har fått lugna nerverna med sin plunta, utan att Demerius sett något, börjar det höras aktivitet på andra sidan dörren, svordomar på grym alviska och ordrar skriks om murbräckor. Ziek anar att den residerande magikern märkt att nån håller på med nåt de absolut inte ska.

Detta får äventyrarna att sätta fart, de två sista fälten faller! Hjältarna plockar upp den uråldigra boxen täckt av tecken och de ger sig med snabba ryck av mot utgången. De hinner precis runda hörnet då fienden med ett högljutt brak lyckas bryta igenom dörren och ut kommer en arme av spindlar och drower som stormar in. Och Melvin.

”Jakten har börjat!” skriker Demerius när de springer längs avenyn…

Nu börjar slavloot rulla in…

De tre som de räddat går tillbaka till de sju pelarnas hall.

Xyronna är lätt irreterad över att de kom från fel stad. Inga slav pengar för dem. Om man bara kunde komma på ett sätt att få dem att smälta in i mängden.100 guld huvudet är mycket pengar. Syran var tydligen inte aktuell. Tydligen var det inte snällt. Kanske om de var medvetslösa. I så fall kunde de i alla fall inte protestera och det hade ju i alla fall varit ett steg i rätt riktning.

Hennes tankar blir avbrutan när hon blir ombedd att undersöka broarna.

Den som var närmast slutade med en dörr med utkikshål för armborst. Snabbt för att inte bli upptäckt beger hon sig till den andra.

Den är betydligt smalare och har inga räcken. De kan endast ta sig fram på den i ett led men detta blev bron som skulle användas för att inta vad som än fanns bakom dörren.

Xyronna ser noga igenom dörren för att överraskningen till vad om än är där inne skulle förfaras av en fälla.
Hon hittar ingen och Arillas smörjer dörren snabbt innan xyronna sakta men särkert öppnar dörren och de smyger in. Dörren ger inte ett ljud ifrån sig fastän den har satt sig lite. Imponerande.

Zekdorl smäller igen dörren med all kraft men inte ett ljud hörs. Konstigt att inget hörs. Jag provar igen tänker han och under tiden Zekdorl försöker komma på varför dörren inte ger ett ljud i från sig trotts all kraft han lägger bakom fortsätter de andra.

Rummet är tom .Det enda som finns är tre dörrar och helt klart har duergar inte satt underhållning av byggnade på listan av viktiga saker för taket har rasat in och det ligger en stor stenhög på golvet.

Snabbt försöker Xyronna ta reda på vad som kan dölja sig bakom dörrana genom att lyssna och undersöka en i taget.

När hon smyger fram till sista dörren råkar hon sparka till en sten som far under dörren.

Irriterat vänder hon sig om och till sin förvåning står Zekdorl bakom henne. Hon hade inte hört honom smyga efter överhuvud taget.

Hade han blivit bättre på att smyga än hon. Tanken var konstig men tydligen är det nu Zekdorl som får stå för smygandet i denna gruppen. Eller.

De bestämmer sig för att öppna dörren i mitten. Zektdorl sparkar upp dörren medan Xronna gömmer sig bakom dörren.

Där inne finns två duergars som blir minst sagt överraskade.

Torbjörn börjar skjuta varingspilar. Xyronna förstår inte riktigt varför men kanske vill han ge dem en chans att ge sig. Något som var helt nytt för henne. När började vi med den taktiken? tänkte hon. Men någon gång måste ju vara den först men att behöva prata med den var mindre tilltalande.

Arillas kastar iväg en magisk formel som ser ut som att gastar anfaller. Duergaren faller tillbaka av kraften.

Splugg kastar stenar och Zekdorl hugger hårt som bara han kan.

Torbjörn fortsätter med varningspilar men de verkar inte vilja ge sig. De börjar istället brinna av ren ilska.

Snart dyrker det upp en duergars med den Arbalest. Den ser mer än obehaglig ut och Xyronna bestämmer sig snabbt för att stänga dörren och förstöra låset.

Striden forstätter och det tar inte lång tid innan de dyker upp bakom den andra dörren men vi slipper i alla fall att bli anfallna från två håll. Men tyvärr är de två nu och skjuter i väg vars två pilar åt gången.

Splugg gör sitt bästa men han faller snart ner medvetslös.

Irea vråla ska jag försöka hjälpa honom. Men gruppens svar var nä det är lungt han dör inte än på en stund. Han klarar sig nog. Vi behöver din hjälp här.

Striden är hård och vid ett tillfälle snubblar Torbjörn till och han kan se när pilen nästan går i slowmotion innan den träffar Arillas och han gör sitt bästa för att hindra det som ej går.

Pilen sliter upp skinnet på hans panna och blodet bara forsar ut. Han blir förblindad av allt blod som rinner ner i hans ögon. Han vrålar till och det är inga vackra ord.

Ursäkterna haglar från Torbjörn och Irea kastar sina magiska helande krafter över Arillas.

Duergar kan tydligen också magi för ett moln uppenbara sig över gruppen utom Zekdorl och det börjar hagla brinnade kol.

Kraften gör att alla faller till marken. De andra skriker till lite av smärtan från de brinnande kolbitarna medan Xyronna börjar krypa mot en duergar som står i strid med Zekdorl.

Hon hugger duergarn i benet eftersom hon fortfarande ligger ner.

Torbjörn tittar sig förtvivlat om kring och bestämmer sig för att frammana sitt bergslejon.

Det är nu eller aldrig som gäller.

Tyvärr har duergars lite andra planer och kastar ett moln av sumpgas över gruppen. De ända som inte påverkas av gasen är Torbjörn och Irea.

Nu är goda råd dyra. Xyronna träffas hårt av fyra pilar men som tur är finns Irea i närheten med sina magiska krafter.

Nu får det vara nock och med gemensamma krafter slår de ner motståndet och står tillslut som vinnare.

Utmattade står de och ser på slagfälltet i alla fall nästan alla.

Xyronna får som vanligt Loot kraft och springer som en skållad råtta för att se vad för fint som kan hittas.¨

Men detta är inte stället för någon rolig loot om man säger så. Nästa borg som intas ska kollas först innan vi intar det så de har gott om loot tänker hon besviket. Allt jobb och ingen loot.

De går in i rummet som de öppnade dörren till först och där finns en dörr att sparka in.

Kanske inte det visaste men efter att Irea hjälp de sårade. Hittades tydligen mer kraft och nu står det framför en ny strid.

Denna gången har de fyra orcer och en ogre att besegra.

Där inne finns två duergars som blir minst sagt överraskade.

Torbjörn börjar skjuta varingspilar. Xyronna förstår inte riktigt varför men kanske vill han ge dem en chans att ge sig. Något som var helt nytt för henne. När började vi med den taktiken? tänkte hon. Men någon gång måste ju vara den först men att behöva prata med den var mindre tilltalande.

Arillas kastar iväg en magisk formel som ser ut som att gastar anfaller. Duergaren faller tillbaka av kraften.

Splugg kastar stenar och Zekdorl hugger hårt som bara han kan.

Torbjörn fortsätter med varningspilar men de verkar inte vilja ge sig. De börjar istället brinna av ren ilska.

Snart dyrker det upp en duergars med den Arbalest. Den ser mer än obehaglig ut och Xyronna bestämmer sig snabbt för att stänga dörren och förstöra låset.

Striden forstätter och det tar inte lång tid innan de dyker upp bakom den andra dörren men vi slipper i alla fall att bli anfallna från två håll. Men tyvärr är de två nu och skjuter i väg vars två pilar åt gången.

Splugg gör sitt bästa men han faller snart ner medvetslös.

Irea vråla ska jag försöka hjälpa honom. Men gruppens svar var nä det är lungt han dör inte än på en stund. Han klarar sig nog. Vi behöver din hjälp här.

Striden är hård och vid ett tillfälle snubblar Torbjörn till och han kan se när pilen nästan går i slowmotion innan den träffar Arillas och han gör sitt bästa för att hindra det som ej går.

Pilen sliter upp skinnet på hans panna och blodet bara forsar ut. Han blir förblindad av allt blod som rinner ner i hans ögon. Han vrålar till och det är inga vackra ord.

Ursäkterna haglar från Torbjörn och Irea kastar sina magiska helande krafter över Arillas.

Duergar kan tydligen också magi för ett moln uppenbara sig över gruppen utom Zekdorl och det börjar hagla brinnade kol.

Kraften gör att alla faller till marken. De andra skriker till lite av smärtan från de brinnande kolbitarna medan Xyronna börjar krypa mot en duergar som står i strid med Zekdorl.

Hon hugger duergarn i benet eftersom hon fortfarande ligger ner.

Torbjörn tittar sig förtvivlat om kring och bestämmer sig för att frammana sitt bergslejon.

Det är nu eller aldrig som gäller.

Tyvärr har duergars lite andra planer och kastar ett moln av sumpgas över gruppen. De ända som inte påverkas av gasen är Torbjörn och Irea.

Nu är goda råd dyra. Xyronna träffas hårt av fyra pilar men som tur är finns Irea i närheten med sina magiska krafter.

Nu får det vara nock och med gemensamma krafter slår de ner motståndet och står tillslut som vinnare.

Utmattade står de och ser på slagfälltet i alla fall nästan alla.

Xyronna får som vanligt Loot kraft och springer som en skållad råtta för att se vad för fint som kan hittas.¨

Men detta är inte stället för någon rolig loot om man säger så. Nästa borg som intas ska kollas först innan vi intar det så de har gott om loot tänker hon besviket. Allt jobb och ingen loot.

De går in i rummet som de öppnade dörren till först och där finns en dörr att sparka in.

Kanske inte det visaste men efter att Irea hjälp de sårade. Hittades tydligen mer kraft och nu står det framför en ny strid.

Denna gången har de fyra orcer och en ogre att besegra.

Abominations, inte så stort hot!

Mitt imot dörren där det pulserande görna ljuset kommer är där en dörr till, jag smyger fram till den och försöker kolla in genom dörren, samtidigt så kommer där två gnolls gåendes. Dom går rakt förbi och totalt missar att jag står där. I springan under dörren ser jag en drow och massor av svarta kuddar på golvet, även någon sorts potion vid varje kudde.

Under tiden jag har varit inne och utforskat så har Ziek kastat någon sorts ritual för att låsa dörren, Demerius står också där ute. När vi är klara så ger vi oss sakta inåt. Vi går förbi dörren med kuddarna när jag hör hur dom två gnollsen kommer, vi tar oss snabbt tillbaka, ställer upp två av dom döda Gnollsen mot varandra och ställer oss i hörnorna.

Ziek och Demerius delar på en hörna jag tar den andra mittimot, det var kanske inte så bra val att dom två kan inte bestämma sig hur dom ska står och för mer väsen än om dom bara skulle gå dit vanligt. Gnollsen som inte är döva hör detta och kollar nu när dom står så dom ser ut, ”Vad gör dom där två, gå bort och slå till dom” säger en av Gnollsen, en av dom kommer fram till Gnollsen vi har ställt upp och hör, Ziek har också börjar kasta något, vet inte redigt vad det är med det brukar skada våra fiender. Efter dessa två attacker faller även denna gnollen.

Vi släpar bort Gnollsen från dörren och smyger längre in, denna gången går det mycket bättre än när vi skulle gömma oss. Vi hör någon längre in som utför tortyr på någon som skriker till. Jag smyger in till vänster efter den lysande dörren, jag blir ganska shockad när jag kommer runt hörnan till samma rum, där står fyra drows, vad jag tycker ser ut som magikers och något hideöst fult, tentaklar går ut från den, ser massor av olika skinnbitar på den. Samtliga av Drowsen ser mig men släpper inte vad dom gör, jag går tillbaka shockad och säger vad jag har sett.

Ziek får inte mycket ut av det, så vi går alla tre in där. Både Demerius och Ziek blir lite shockerade när vi kommer runt hörnan, Drowsen ser oss alla tre och en av dom säger ”Ta över jag har han om dom” på alviska, som tur är så kan vi alla tre det. När vi slåss med den här så lägger Ziek en svart aura runt denna skapelse, det blir helt svart runt hela denna otyg till varelse. ”Spring för livet” skriker en av Drowsen och springer iväg, den ända andra Drowen som står utanför som vi kan se försöker vi omringa men, han lyckas smita och springa iväg, vi hör även hur dom andra två i den mörka zonen försöker ta sig ut. En av dom lyckas ta sig ut den andra kommer också efter, vi går tillbaka runt hörnan och innan den sista Drowen kommer utan synhåll så släpper Ziek magin och detta fasansfulla monster börjar springa mot han, och gör slut på han ganska snabbt.

Vi ser hur dom andra Drowsen springer längre bort in i rummet, ser en stor staty avbildat en spindel, där är även ett altare och på det ligger en alv, den drow som har torterat offret tar fram en kniv och kör den i hjärtat på offret och vi ser hur en portal bildas, precis när sista Drowen tar sig igenom så når odjuret fram och börjar slå isönder allt han kommer åt. Vi drar oss tillbaka en stund för att förbereda en attack mot den.

Ziek har fått en ide, och när han får en ide så måste den genomföras, han börjar consentrera sig, Demerius lägger även någon sorts magisk effekt så att vi kan prata telepatiskt. Vi inväntar tills odjuret är precis lagom sen slänger han sin magi och man ser hur en hand matrialiseras och drar in odjuret igenom portalen, precis efter det säger det poff och portralen är borta.

Ögonblicket efter som kommer en drow ut från rummet jag spana in i, han anfaller mig direkt, och begär att vi ska ge upp. Vi tvekar lite först sen anfaller vi han med, ungefär 6 sekunder varar denna striden och vi kan vila ut oss.

Vi går in i kuddrummet och vilar där, tar vars en kudde och sätter oss ner.

Duergars påverkas oxå av Ipred

Efter en kort vila, tar sig hjältarna vidare genom dörren djupare in i Durgarfästet. På andra sidan dörren finns en korridor, Xyronna ger tecken åt de andra att stå helt stilla och inte röra sig, när hon försiktigt försiktigt som bara en rouge kan tar sig ner för gången sökande fällor.

Efter 10 minuter når hon målet, fem meter bort i korridoren som slutar i en dörr. Det gäller ju att vara mycket försiktig påpekar hon samtidigt som hon ignorant gläntar på dörren utan en enda tanke på att fällor även kan placeras på dörrar.

Denna gång hade äventyrarna tur och ingen fälla utlöstes. På andras sidan dörren finns ytterligare en hall med två mindre dörrar och en större dubbeldörr.

Xyronna blir ännu en gång framskickad för att avgöra hoten bakom de olika dörrarna. Efter lite lyssnande har äventyrarna döpt dörrarna efter de logiska namnen. Sopp-rummet efter det ”slurpande” ljudet som hördes därifrån, Tysta rummet ja för att det var just tyst och Köket därifrån det hördes slammer från grytor.

Till skillnad från alla äventyrarnas val tidigare, så väljs faktiskt det tysta rummet först för engångs skull, men de blir snart besvikna då de upptäcker att det är ett större matförråd. Glada i hågen så fyller de på sina matförråd (de har ju faktiskt varit på resande fot i säkert 3 timmar nu) och det var lika längesen de faktiskt åt på Halfmoon Inn.

Med fulla matpåsar tar de sig ann nästa rum i ordningen, och vart går man inte efter att man hämtat mat, precis mot Köket.

Efter lite tissel och tassel utanför dörren mellan Zektol och Xyronna sliter Zektol upp dörren och Xyronna voltar in med knivarna i högsta hugg vrålande.
– Ge oss mat eller så sticker jag kniven i er! (http://www.youtube.com/watch?v=Vw_HaFJTiZk&feature=related )

Inte kort efter kommer Zektol också genom dörren brölande, – Men inga grönsaker… (Ja våra hjältar är inte alltid så bra på att intimidera).

Som tur var befann sig bakom dörren två människor i slitna kläder, som tittar upp på sällskapet som kommer genom dörren och säger med lite osäker röst.
-Är ni hungriga?

Hjältarna blir genast mycket trevligare och plockar fram sin lista på folk som försvunnit från Winterhaven, till sin besvikelse är dessa personer inte med på listan utan det visar sig att de kommer från Fallcrest. Tankarna flyger runt i Xyronnas huvud, hmm om man smälter deras ansikte med syra så kanske de kan passera som någon som försvunnit, men hon väcks snart ur sina tankar av att hon får ett förkläde kastat på sig. Ingen vet vad han hade för planer med detta men även Zektol fick ett förkläde. De båda slavarna förklarade att inne i matsalen sitter en jätteful duergar vars namn inte får spridas pga av ipred, och hans hjälpreda, upppassade av en annan slav.

Efter att Zektol fått på sig det alldeles för lilla förklädet och slav kockarna fått ta skydd i matförrådet välter äventyrarna ner en stor hög grytor. Från matsalen hörs genast effekt.

-Vad håller de på med, det var det sista de gör i sina liv.

Tunga steg hörs och äventyrarna gömmer sig för att hjältemodigt kunna slå den som kommer in i ryggen.

Dock lyckas de inte gömma sig speciellt bra utan den stora Durgaren ser hotet och striden är ett faktum. Det börjar som alltid så bra för äventyrarna som den ena efter den andra missar sina attacker. Zektol placeras i dörröppningen för att hålla Dvärgen borta från köket, till sin hjälp finns även 2 andra dvärgar som försöker gå runt och ta gruppen i ryggen.

Men detta sätter Zyronna stopp för med sitt hemma gjorda recept. Ta valfritt köksredskap, stoppa in i låset vrid om snabbt och hårt, toppa sedan med valfri Durgar förbannelse.

Striden fortgår och den store krigaren blir efter att fått ordentligt med stryk ännu större, han växer till sin 4 dubbla storlek (alla vet ju att om en dvärg växer dubbelt blir han ju bara stor som en människa)

Detta får han nu bittert ångra då han lite fastklämd i dörröppningen får slåss, vilket begränsar hans attack förmåga avsevärt.

Äventyrarna lyckas även denna gång ha ihjäl alla fiender utan allt för stora skador, och de sätter sig i mat salen för att pusta ut.

Från matsalsrummet leder ytterligare en dörr, som tar dom vidare till ett rum trofé rum, en snabb blick visar att dess dvärgar är hårdare än äventyrarna trott, här finns uppstoppade Basilisk och en Mindflyer. Rummet vaktas av ytterligare två Durgars, som ej heller dom har en chans mot gruppen och slutar som sina bröder i tidigare rum.

Slavarna har tidigare berättat att bakom dörrarna som leder från detta rum finns en av två broar som leder till huvudfästet.

Arillas beslutar sig för att försegla dörrarna mot broarna med magisk kraft så endast personer med rätt lösenord eller rätt ras kan passera in och ut.

How to attack a fortress, for dummies HEROES

Så var det dags, lite seriös tidspress är ju precis vad som behövs, blott 4 timmar har de på sig att hämta fem färska skurkar som kan ta skökornas plats, ja iallafall tillfälligt ta deras plats.
Skyndsamt beger sig gruppen ner till Bloodreavers gamla tillhåll där fem inte så ont anande skurkar väntar på att någon ska berätta för dem vad dem ska göra.

Arilas använder sig av sina verbala kunskaper för att frivilligt få dem att följa med upp till de sju pelarnas hall, vad som en gång var reservation & försiktighet i deras ögon har plötsligt övergått till blind lydnad & tillit… inte skulle väl en alv-jäkel luras, eller?

knappt en timme senare står alla i tull huset framför Olontor, den saurunska magikern.
Arilas ska nyss ta till orda då Olontor vräker ut sig ”är det här packet som ska ta skökornas plats i galgen!?” och Xyrona gör det hon gör bäst, nämligen låser dörren med ett fruktansvärt ´KLICK!´.

Skurkarna må inte vara så värst högutbildade men de förstår att de inte borde vara här, svärden blixtrar till, pilarna flyger & förbannelserna avlöser varandra.
På några få sekunder är det hela över och skurkarna har blivit avväpnade.

Olontor som inte är direkt road av tumultet är röd i ansiktet, en ven i hans panna dunkar illvarslande och mellan hans fingrar skjuter det blixtar av magi, ett ända felsteg nu och så skulle nog hela tullhuset vara ett minne blott.
Torbjörn tar ett djupt andetag och ska precis säga det som nog skulle kunna bli det sista som sades i tullhuset (förutom sådana fraser såsom ”argh”, ”Aiiiieeeee” och ”jäklars”)
men Arilas (nu ännu mer likblek i ansiktet) slänger ut sina välvalda ord  och dem landar precis där dem ska.
Olontor lugnar sig och accepterar skurkarna (som ju drivit slavhandel) Irea lämmnar över de dokument som bevisar blodreavers skyldighet och därmed klaras den saken upp. Skökorna grillas inte utan slängs in i… tja, något riktigt vidrigt & hemskt ställe säkerligen, men dem får leva ett tag till och det ska dem väl banne mig vara tacksamma över.

Lite senare utanför en duargfästning

Gruppen ligger och trycker bakom ett par stora stenar och kikar försigtigt bort mot fästningen, där står inga orcer utanför den här gången men dem skymtar en i en skottglugg precis ovanför portculisen. Många planer görs upp, 1/3 av planerna inkluderar en stor här & många belägringsmaskiner, resten var rena själmordsupdrag eller förslag om att gå någon annanstans, kanske hitta en lite mindre fästning?

Tillslut enas dem om en av självmordsplanerna som inte inkluderade katapulter eller dödandet av små fluffiga gnagare.

Alla utom torbjörn avancerar mot porten, för han hittade en perfekt plats för att regna ner ond bråd död på orcarna, precis när han kommit upp i position landar en pil vid hans fötter. Lite förvånad och lite trångsynt är han och vägrar tro att han, som är så diskret, skulle kunna vara upptäckt av en illaluktande skelögd orc med blott en tand i käften. De andra pilarna som visslar förbi hans huvud övertygar honom dock att så är fallet.
En av hans finaste och vassaste pilar läggs på strängen, han tar sikte… nästan… nästan och DUCKA! en armborst skäkta flög precis förbi där hans huvud en millisekund innan befunnit sig, hans egna pil flög iväg i helt fel vinkel och landade iallafall inte på orcen & så då kan det ju kvitta.

Resten av gruppen skyndar sig fram emot porten, Xekdorl tar täten och täcker Xyrona bäst han kan medans hon öppnar porten, Många och djupa blir såren på vår drakmänniska, en pil träffar Irea rätt så illa och Xyrona får oräkneliga skrubsår.
Då striden äntligen var över säkras rummet snabbt, det finns bara en dörr vidare, och från den hörs tack och lov inga analkande bepansrade kängor komma marsherandes.

Xekdorl hjälper Irea få ut pilen ur hennes ynkliga rygg, den satt djupt och gjorde fruktansvärt ont, lyckligtvisst är hon en helerska och med pilen borta så lappar hon snabbt ihop sig själv igen.

Det var dags att gå vidare in i fästningen, de kliver alla in genom dörren, Torbjörn stannar till lite precis innan när han får syn på sin finaste & vassaste pil ligga och skräpa på golvet alldelles inkletad i blod, han ler lite för sig själv och plockar upp den, ”hah! visste väl att den skulle träffa” Torbjörn ser framför sig om hur pilen säkerligen hade träffat en orc rätt igenom ryggen för att sedan landa här & vänta på honom, sannerligen en sann turpil.

Va!? vad är det här, Försvara smedjan och gör mig inte besviken era drägg!!!
Duarg smeden hade ingen fruktan i blicken när hjältarna kom instormande med dragna vapen.
Men se fruktan hade varit honom behjälpligt för snart föll han till marken dödligt sårad. Hans kumpaner kom att följa en efter en tills tystnaden lade sig i rummet. Men någon fanns kvar här inne, dold för ögonen. Närsomhelst kunde en förgiftad dolk söka sig in i någon stackares rygg, Xyrona & splugg hade båda blivit drabbade av det potenta giftet.
Torbjörn var på helspänn, siktade rakt ut i tomma intet och väntade, sen vred han plötsligt bågen till ena sidan och lossade pilen. En dolk föll till marken knappt en fot framför torbjörn, en duarg matrialiserades framför honom och staplade bakåt, ur halsen hans stack det ut en pil och händerna hade fattat ett krampaktigt tag om strupen för att hindra blodflödet.

Han föll bakåt död.