Foscas hobby

Demerius sjunker ner i bland de mörkt färgade kuddarna som ligger utspridda på golvet och låter sin näsa fylls av rökelsen från fyrfaten.

Dofterna får hans tankar att söka sig tillbaks till föräldrarhemmet och för första gången på länge känner han sig avslappnad, till och med Zieke verkar slumra till för några minuter.

Den enda som inte låter lugnet skölja över sig är Foska som går runt och samlar upp de små flaskorna som är placerade intill varje meditationsplats i rummet. Till slut snubblar han över en lucka dold under några purpur färgade kuddar.

Foska öppnar försiktigt luckan och blickar ner mot en slingrande spiraltrappa som fortsätter ner i mörkret. Han tar en fackla och beger sig försiktigt och ensam ner för trappan.

Trappan slutar i en korridor, ur golvet sticker spetsade pålar upp, olyckssaliga kroppar genomborrade av pålarna pryder pålarna.

En del av föremålen på kropparna hade inte nöts av tidens tand och Foska med sitt värderingssinne förstår att dessa föremål är av magisk karraktär. Han är i full karriär att plocka på sig sakerna när hans blick fastnar på en fortfarande skinande plåt rustning rik på utsmyckningar – även denna pressas ner i hans nu övertunga väska. Rustningen visar sig senare passa Demerius utmärkt.

Utvilade smyger nu äventyrarna ut i Drowfästningen igen. De ser till att lägga ett magiskt lås på dörren som leder vidare in i fästet innan de börjar sin jakt på information om vad som egentligen pågår och vad det var för groteskt monster magikerna höll på att tygla.

Efter en genomgång av arbetsrummet hittas en dagbok, med information och framstegen de haft med monstret. Monstret verkar vara byggt med kraften från en uråldrig artifakt skapad av självaste Lolth, som efter dess användning har placerats i altaret i denna del av fästningen. Ziek känner att altaret pulserar av mycket kraftfull magi som i flera lager skyddar artifakten från klåfingriga händer.

Efter en stunds överläggande, och med livet som insatts bestämmer hjältarna att de kan inte lämna kvar detta vapen av massförstörelse hos Drowerna.

Den närmsta staden som kan erbjuda ett tempel med välskyddade valv och som kan hantera en artifakt av denna kaliber ligger i Cormyrs huvudstad Suzail. ”7 dagars ritt härifrån,” förklarar Demerius, ”vi kommer att bli jagade av alla onda ting som vandrar, krälar och flyger på och under denna jord, alla med mörker i sitt hjärta kommer att leta efter oss,” han fortsätter, ”det kommer inte att finnas en säker plats i hela landet och alla vi möter kommer vara utsatta för fara genom att bara finnas i våran närhet. Att se oss över axeln och ett liv på flykt är vad som väntar oss. Är ni redo för detta?”

Demerius ser på sina något förundrade vänner som nu med en viss tvekan undrar vad det den dödslängtande paladinen dragit in dom i.

Utan ytterligare ett ord går Demerius fram till altaret och ska precis krossa det, när Ziek stoppar honom. ”Gör du det så kommer vi alla förintas! Om vi ska få ut artifakten måste vi alla samarbeta.” Säger han och följer runorna längs spindelns rygg.

Ziek börjar mässa medans Foska med sina vana fingrar känner på ihåligheterna i de Arkaniska runorna på altaret. Demerius ber en stilla bön och med ingrepp från gudarna känns det helt plötsligt som om de alla har ett och samma sinne, allas kunskap samlade på en plats, och Ziek är verktyget för att utföra tankarna.

En svettpärla i Zieks panna letar sig sakta ner, då han med något ostadiga händer vrider den sista delen av tecknen på rätt plats.

En knall som ekar genom salen hörs samtidigt som den magiska energin som håller samman delar av altaret spricker.

Detta är den svåraste arkaniska puzzel som Ziek någonsin har träffat på, inte ens Foskas egenpåhittade runor som han smugit in i Zieks böcker har ställt till med såhär stora problem.

Ytterligare ett kraftfält avlägsnas och altaret spricker ännu mer. Ett efter ett faller fälten.

När det återstår endast två fält och Ziek har fått lugna nerverna med sin plunta, utan att Demerius sett något, börjar det höras aktivitet på andra sidan dörren, svordomar på grym alviska och ordrar skriks om murbräckor. Ziek anar att den residerande magikern märkt att nån håller på med nåt de absolut inte ska.

Detta får äventyrarna att sätta fart, de två sista fälten faller! Hjältarna plockar upp den uråldigra boxen täckt av tecken och de ger sig med snabba ryck av mot utgången. De hinner precis runda hörnet då fienden med ett högljutt brak lyckas bryta igenom dörren och ut kommer en arme av spindlar och drower som stormar in. Och Melvin.

”Jakten har börjat!” skriker Demerius när de springer längs avenyn…