Mästerligt

Dagboksanteckningar Ziek Anfaun

De sista dagarna har varit bra dagar. Så här i efterhand ångrar jag inte att vi trots allt gick ner till drowsen för att hjälpa alverna. Men när vi väl var där nere…

Klokt nog satte vi upp två spärrar för en eventuell fiende att ta sig genom. När de bröt sig genom den första dörren och vi blott var några meter bort så steg pulsen något men vi visste att loppet inte var kört eftersom jag med mina excellenta kunskaper låst även nästa dörr väldigt utsökt.

Genom dörren och sen kom vi springandes genom korridoren på väg mot vad jag visste skulle bli en ordentlig utmaning – ropern. Den lär inte ha glömt oss. Sant nog, det hade den inte. Den stod och log lömskt vid uppgången när vi rundade hörnan.

Ropern kanske hoppades på gåvor eller att ta allt vi hade och mumsa på oss i stillhet, men så blev det inte. Skickligt la jag en mörkerförbannelse över varelsen som förblindade området den stod i helt. Sen sprang jag fram till den, spottade på den och teleporterade bort mig en god väg genom uppgången. Putte förvandlade sig till nåt för honom passade – en skitig äcklig råtta; klättrade upp på Demerius som i sin tur använde den nyfunna figurinen av en fluga. Genast dök det fram en gigantiskt svart fluga. Föga passande för skinande blanka paladinen, men jag antar att han ibland kompromissar mer än han önskar att han gjorde. Flugan med sin last flög kvickt förbi mig och upp, upp, på väg mot ljuset långt där uppe. Jag fick dessvärre klättra, men det har jag ju blivit förvånansvärt bra på, på sistone.

När jag ändå tog en lite paus halvvägs upp – för ingen verkade ju förfölja oss så nära… så började jag tänkta på en av scrollarna vi hittade. Den skulle ju passa perfekt här… Så med min enorma kunskap och inre kraft satte jag upp en barriär starkare än kanske någon nånsin gjort. Vi kan ju säga att denna vägen lär de inte ta sig upp i första taget!

Väl tillbaka hos alverna så förklarade vi läget och gav oss av. Kändes ändå som att vi borde ha lite bråttom med den lasten vi har med oss. Alverna verkade onormalt räddshågna. Men visst, de är lite som små kaniner.

Efter många, många, många långa timmars färd anlände vi vid en utpostering över nån flod precis där skogen börjat ta slut och fälten breder ut sig. Där stötte vi på Purple Knights för första gången. Demerius verkade imponerad av dom men jag vet inte, de verkade inte så tuffa. Mest en massa regler hit och dit och fint propaganda-snack. Så jag testade dom! Alltså, slängde iväg en halvgnagd kycklingklubba in i skogsbrynet.

Och ut kom det en stor Manticore! Striden blev häftig och jag höll mig från att använda magi, osäker på exakt hur hårda lagar de faktiskt har i Cormyr. Detta konstiga land. Men lagarna är visserligen inte helt fel, verkar hålla pöblen i schack att ha så mycket regler och soldater överallt. Inte alls helt fel.

Soldaterna dög väl, men inget speciellt. Får väl se om nån av deras war-wizards kan vara nåt.

Vila fick vi till slut i en liten bonnahåla en bit bort. Fan vad skönt det var att få sova, trots mina envisa mardrömmar. VAD BETYDER DESSA JÄTTAR? VARFÖR ÄR DE UTE EFTER MIG??

Demerius som varit purken ända sedan bron då han var tvungen att ”fredsbinda” sina vapen, blev gladare då han såg en patrull soldater med en magiker i följe.

Vi fick vår 10-dagars licens för ”äventyrarutövning” och var på vår väg. Bra vi fick det gratis tackvara rekomendationen från Manticore-attacken vid vaktposten tidigare. War-wizarden verkade inte ha nån egen inre styrka utan förlitade sig helt på nån amulett att läsa tankar och minnen med. Hoppas han inte dök för långt in i mitt sinne… eller ha. De är välkomna att göra det.

Gratis mat fick vi från värdshuset oxå eftersom det visst var midsommarfirande eller nåt sånt ointressant. Matätande, drickande och brännande av höfigurer. Underhållning elelr nåt, jag fattar inte nöjet med det.

Senare på dagen anlände vi vid vårt första delmål vi skulle till, enligt alvkartan vi fick. Staden Arabel. Soldater i tjogvis och nån slags visitation av alla som skulle in i staden.

Puttefnask sprang in i staden för att växla våra pengar, för tydligen är pengar inte pengar i detta landet. Pfft. Viktigt att det är rätt kung på eller nåt.

Jaja, blir mininisse nånsin av med pengarna så är han nu informerad om vad han måste föra för att få tillbaka summan.

Demerius, alltid villig att slåss för ära och såntdär, kunde visst inte motstå att ställa upp i riddarnas torner-spel som pågick utanför staden. De flesta andra tävlande var förkämpar för Tymora, nån turgudinna. Men jisses då, en hel tornering baserad på tur och en snubbe som vunnit de senaste 14 åren!

Mini-fjärt med pengarna kom ut från Arabel i tid och satsade sina pengar på vår man, som tur var. Aldrig att jag skulle riskera så mycket pengar, han kunde ju förlorat! Men en sällan skådad uppvisning i skicklighet och styrka från Demerius håll gjorde honom publik-populär och kanske mer känd än han någonsin kommer vara bekväm med.

Och de tvingade honom att hålla ett vinnar-tal oxå, hahaha. Hehehe. Hiihih.

”Det är en ära att denna sommarsolstånds dag få fira den tillsammans med er på detta sätt.

Ni Kung Foril Obarskyrs förkämpar och tappra folk av Cormyr.

Låt gudarna välsigna er och denna dag i ålderslösa året.

Kom ihåg, er kropp är ert tempel så vårda den väl.”