Jakten på Gammelgrodan

Redan innan solens första strålar hunnit leta sig upp över horisonten hade hjältarna väckts av måsarnas skrik. Lukten av nybakat honungsbröd med en svag blandning av rökt fisk letar sig upp genom golvspringorna från våningen under och får äventyrarnas magar att göra sig påminda, fängelsematen de levt på de senaste veckorna hade till och med fått Foska att tappa några kilon.

I värdshuset matsal var det fortfarande tomt som så på när Värdshusvärden och hans hustru som var i fullfart med att baka brödet de känt från sina rum.

De önskas en god morgon och frågan om frukosten skall intas på terrassen eller i matsalen ställs. Äventyrarna hade fått höra mycket om Dimmfiskarna kvällen innan så de bestämmer sig väldigt fort för att äta på terrassen. På bordet dukas det nybakade brödet och till detta honung och rökt fisk. Denna frukost intas till ljudet från de stillsamma vågorna som rullar in mot stranden, där fler och fler fiskare samlats för att ge sig ut på sjön för dagens fångst.

Som på en given signal sätter sig alla i båtarna och ger sig ut på sjön. Likt spökskepp glider de fram, det enda som syns är deras överkroppar då båtarna döljs i den täta dimman. Likt en dans kastas näten taktfullt ut i vattnet och dras in på ett graciöst och skickligt sätt som få har tidigare skådat. Äventyrarna beskådar mästerverket under tiden de intar sin frukost som intas under tystnad, alla djupt försjunkna i sina egna tankar.

De lägger knappt märke till den bepansrade vagnen som kör ner mot hamnen och den stora folksamlingen som samlas runt den. Icke heller mannen som klättrar upp på taket och viftar med sina händer får dem att lyfta på ögonbrynen.

Mannen ser ut som om han håller någon form av auktion och gamle mor inflikar under en av hennes påfyllningsrundor att det där är fiskbete-försäljaren, som säljer någon form av svamp som fiskar älskar. Alla vill ha det så priserna har stigit något oerhört, så snart har ingen råd att köpa, hur ska det då gå med fiskeriet i byn. Inte heller dessa ord får äventyrarna att bli nyfikna.

De packar ihop sina saker och sitter upp på sina hästar, när de ser något nytt tumult nere vid bryggorna. Det ser ut som en skadad man, med borstliten arm. En annan man kommer springande vilt skrikande efter gamle mor som verkar vara den läkekunniga i byn.

Detta får äventyrarna att sätta sporrarna i hästarna och ge sig av i sporrsträck mot deras nästa mål, staden Hilp, för blod och avätna lemmar från okända monster vill dom inte beblanda sig med.

De rider längst den stenbelagda vägen med ängar och sädesfält vajade i sommarbrisen, men eftersom de ha bråttom vägrar de att stanna både när de rider förbi ett värdshus som söker hjälp av äventyrare och lika så det gamla paret de möter längs vägen som Ziek lyckas fräsa bort på sitt mest charmerande sätt.

När staden Hilps murar tonar upp sig framför gruppen, visar det sig att det är en stor midsommar marknad som pågår, detta är ju som upplagt för shopping och äventyr, om detta nu var vad hjältarna sökte… De beslutar sig för att rida runt staden istället för att passera igenom den för att inte ödsla tid eller bli indragna i saker de inte ville.

Inte ens de fetaste penningpungarna får Foska att tappa koncentrationen, han till och med hjälper statsvakten där han rider på sin stora häst genom folk massorna genom att knacka stadsvakterna på axlarna och berätta vem som just blev av med sin penningpung och vem som tog den. Detta med Tjuvheder verkar inte ha kommit in i Foskas vokabulär ännu, eller så var det så att Demerius predikningar satt sig i huvudet på Foska.

Utan några missöden passeras då Hilp och gruppen är nu på sin sista del av resan innan målet Suzial nås.

Tills en dag då hästarnas rytmiska dunkande mot vägens sten avbryts av ett ylande! Detta ylande får snabbt ett annat ylande svar och bara en kort stund senare syns flera smygande skuggor i skogens kant som omger vägen. Dessa skuggor verkar bara avvakta.

Hjältarna manar på sina hästar för att komma ut ur skogen men detta verkar bara få djuren i skogen att öka sin egen fart och de börjar bli mindre rädda utan visar sig nu vara vargar. När hästarna får syn och på vargarna och de kopplar ihop lukten med bilden råkar väpnaren Leopolds och Foskas hästar i sken; Foska fortsätter rakt fram längs vägen medans Leopolds häst beger sig rakt ut i skogen.

Demerius vars häst är stridstränad och inte berör sig särskilt mycket av dessa vilddjur som gläffser efter hans ben, beger sig ut i skogen efter sin väpnare. Demerius ger en order till Ziek att följa efter. Det talas fortfarande om det var Zieks handlag med djur eller om det helt enkelt var att hästen var för gammal för att bry sig om vargar som gjorde att han fortfarande hade kontroll över sin häst.

Nu med vargar både framför och bakomsig gav de sig ut i skogen, vargarna försökte bita Zieks häst men denna undvek varje försök. Demerius häst som var mycket kraftigare undvek inte attackerna men skyddades av pansaret som inhandlats tidigare och gjorde vargarnas huggtänder verkningslösa mot den stolta springaren.

Efter en vild jakt igenom skogen återfinns Leopolds häst liggande på marken kraftigt blödande, omringad av vargar. Demerius sätter sporrarna i sidan på sin häst och försöker att rida över samtliga. Ljudet från stor stridshäst varnar dock de flesta av vargarna som hoppar undan.

Zieke grillar en av vargarna med sin magiska energi, medans Demerius återvänder för en ny chargeattack med hästen. Denna gången rider han in i högen med vargar vilt svingandes sitt svärd och med Bahamuts kraft sårar han samtliga vargar dödligt och dessa fega vargar beslutar sig för att dra sig tillbaks.

Leopold återfinns i en grotta, där gruppen vilar och läker ihop både sig själva och sina djur.

Samtidigt på vägen:
Den vita fradgan rinner ut den skenande shirehästens mun, dess hjärta slår så hårt att det håller på att explodera, krampaktigt håller Foska sig kvar, även om han har mycket bra balanssinne så vill han inte rammla av här, inte här hos alla vargar, han är ju inte så stor, så frågan är ju om de skulle slåss om hans kropp, eller om bara en varg skulle äta upp han i ett nafs!!
Foska väcks ur sin framtids skräckscenario av ett par gläfsande käftar alldeles för nära för hans egen smak – så handarmborstet laddas och en varg slutar springa. Efter ytterligare någon kilometer ger vargarna upp, de inser att de inte kommer ikapp denna bjässe till häst, och det lilla krypet ovanpå skjuter tandpetare som gör ont.

Demerius och Zieke, nu något utvilade ger sig av längs vägen igen med hopp om att hitta Foska. Ingen av medlemmarna i gruppen är egentligen särskilt välbevandrad i naturen och dess tecken, men de tänker, hur svårt kan det vara att hitta en 2 meter hög häst och en halvlängdsman i en skog som sträcker sig igenom flera kungariken…

Foska lyckas efter flera försök och med hjälp av sin inre kraft tillslut få stop på hästen. Några meter till och den hade dött. Han hittar en liten glänta vid en å, där flera innan honom slagit läger som avslöjas av stenarna som placerats i en ringformation mitt i gläntan.

Kluckandet från vattnet och grodornas trivsamma kväsande får Foska att slumra till i det mjuka inbjudande gräset. Hästen har nu lugnat ner sig och betar behagligt efter att ha druckit sig otörstig. Fosca flyter bort i drömmarnas värld.

Längs skogsvägen rider Demerius hans väpnare och Zieke letande efterspår, då och då hörs ylande från skogen, men dessa verkar vara på väg bort. Zieke börjar på sitt konstruktiva och målande sätt beskriva om hur vargar brukar göra när de fält sina offer, och han är särskilt noggrann med att berätta om att de gillar smidigt och vältränat kött.

Leopold blir vitare och vitare i ansiktet till Ziekes förnöjelse och inte föränn han fått stanna och kräkas är Zieke nöjd. Då berättar han lite till.

Inga spår funna av Fosca men ej heller några kadaver längs vägen så i gott hopp om att Foska fortfarande lever, fortsätter sökandet längs vägen.

Vägen slingrar sig genom skogen och en glänta med en liten bäck (en bäck är en å för vissa mindre personer) visar sig. De beslutar sig för att vila här och fortsätta letandet efter en paus och vattning av hästarna.

De blir mycket förvånade när de hittar Foska liggande i gräset snarkande med munnen på vid gavel. Frestelsen blir för stor för Zieke som letar upp en av de stackars grodorna och stoppar i Foskas mun där han sover. Med ett fräsande och spottande vaknar han upp, stirrande blick och med knivarna halvvägs dragna!

Det hela blir förlåtet när han ser vilka det är och det blir ett utbyte av historier vid elden. Då Demerius och Zieke inte vilat på länge erbjuder sig Foska att hålla vakt medans de sover.

Med något lurt i blicken ler Foska och önskar dom god natt. Ur sin väska plockar han fram en liten spade, han börjar gräva i marken och hittar en fet mask, denna mask binder han runt ett snöre, med en hink uppställd med en pinne och snöret fäst i pinnen och masken under pinnen placerar han anordningen nära vattendraget och inväntar ”gammel grodan”. Det tar en timma, det tar två, ingen gammel groda dyker upp. Melvin simmar förbi. En timme till, fortfarande ingen gammel groda, men ack en så fet och fin padda! Alldeles lagom för att knappt passa in i munnen på Ziek.

Paddan fångas och Foska sätter sin plan i verket, men vis av tidigare erfarenheter av ”eld sprutande” saker placeras grodan på plats med hjälp av en lång pinne.

Det hela får sin rätta effekt, Zieke spottar och fräser. Grodan blir en askhög, och Foska springer fnittrande iväg över ängen. Detta får Demerius att besluta att nu är det dags att bryta läger och ge sig av mot Suzail.

Vägen dit blir händelselös och framför hjältarna ligger nu deras mål äntligen säger de när de blickar ner över denna gigantiska stad vid stranden av det största (och enda) hav hjältarna sett.

Klicka inte på frågetecken!

Det första vi gör när vi kommer ut är att vi går till Den halshugna Gåsen för att ersätta dörren som gått isönder. Vi gick även och handla lite utrustning till våra hästar.

Efter dessa 3 veckor så fanns fortfarande våra hästar kvar, precis som om någon hade glömt bort att det var våra.

På eftermiddagen när vi gjort oss i ordning ger vi oss ut på vägen mot Suzail, mot gryningen så ser vi en väg som leder in till Blisterfoot Inn. Det tar ett tag att ta sig in där men när vi kommit fram så ser vi ett ganska stort hus.

Natten på detta värdshuset så händer det en underlig sak, helt plötsligt är det två små barn står vid sängarna och gråter, dom är helt genomskinliga. Plötsligt så flyger där en sko fram från under en av sängarna, skon flyger rakt igenom ett av barnen och dom springer skrikande iväg.

Under frukosten men färskt bröd så kommer där en ett gammalt par som sätter sig vid ett bord lite längre bort, den gammla damen börjar gråta. Mannen kollar runder och får syn på Ziek, mannen blir väldigt närvös och säger till damen att dom måste gå härifrån.

Ut på vägen igen och möter en vägbyggarpatrull, dom viftar frenetiskt om hjälp med dom skadade. Demerius samvete tar över lite här nu efter vi har avfärdat alla andra. Dom förklarar att dom har blivit överfallna av orker. ”Kan ni inte hjälpa oss tillbaka till lägret” frågar en av dom. Demerius som har nekat många om hjälp nu kände sig tvungen att hjälpa dessa.

Vi hjälpte dom tillbaka till lägret sedan slog vi läger där för natten. Vi står vakt under natten och Demerius börjar, när nästan han har stått hela sin tur så hör han någonting lite längre bort men han ser inget. Han går in och väcker oss, Ziek vaknar till och säger ”Gå och lägg er jag försöker sova” sen somnar han om. Jag stiger upp och går ut med Demerius och kollar runder, på grund av all dimma så ser jag inte något, i nästa sekund flyger en pil rakt förbi huvudet på Demerius. Jag kollar runder en gång till, denna gången hoppar jag upp så jag ser övarför dimman och ser att där ligger orker i bakhåll.

Vi ropar upp Ziek som stiger upp nu när han kan grilla något, han blev ju uppdragen på natten. Där är fem orker allt som allt, det tar inte lång tid innan alla fem faller till marken livlösa. Ziek samlar ihop dom i en hög så han kan lätt tända eld på dom imorgon.

Kollar runder lite och ser att två av vägarbetarna ligger döda. Vi hör hur dom andra kommer gåendes. En av dom börjar gnälla nånting om att det var hans sista bror som hade blivit dödad nu, jag la det inte på minnet. Dvärgen som han var springer in i skogen.

Jag tar nästa vakt och inget händer, natten förflyter och vi vaknar på morgonen utvilade. När vi går och kollar till dom andra vägarbetarna så ser vi hur dvärgen tillbaka till lägret, han har lungnat ner sig nu.

När vi ska bege oss vidare så erbjuder dom oss vars en kage med öl, vi tackar ja alla tre. Jag och Ziek är lite chokade att Demerius tackar ja till öl. Innan vi ger oss iväg så tänder Ziek fyr på ork högen han har skapat. Vi märker sedan under tiden som vi rider att han sakta men säkert häller ut all ölen så att ingen kan dricka den.

Ännu en dag går och vi möter en patrul av Purple Dragon Knights, information ges om vad vi har sett vid vägarbetes platsen.

Vi lyckas att ta oss hela vägen till Immersea, där är inga vakter eller murar någonstans. Vi tar in på den lokala värdshuset och beställer lite mat, under tiden får vi veta att dom är kända för sina dimmfiskare och att det var något att skåda.

Tre hjältars uppgång och fall…och uppgång

Här följer så förtäljningen om trenne hjältar som begavo sig ut i världen för att finna sina öden. Denna gång finner vi dem sent en midsommarnatt ute på ett exercisfält som för kvällen varit skådespel för en tornering i vilken den stolte riddaren Demerius Merkenthal stod som ensam segrare, något han nådde med hjälp utav den styrka han förlänats av sin gud Platinumdraken Bahamut, men kanskehade även ödets och turens gudinna ett finger med i spelet…

Kvällen blev ganska så lång för den gode Demerius. Efter segern var det förväntat av honom att han skulle residera på segrarens tron uppe på podiet, flankerad av tvåan och trean. Där satt han timme efter timme och mottog folkets hyllningar, fick symboliskt helga unga som skulle knyta äktenskapsbanden, ge råd till ynglingar som sökte sig till äventyrarens äventyrliga väg genom livet, berätta historier ur sitt liv, förkunna om Platinumdrakens Ära och ständiga strävan att få alla att helga sitt kropps tempel genom att inte besudla det med spritdrycker. Efterhand som kvällen gick och natten inträdde blev besöken framför tronen allt färre, de flankerande förlorarna lämnade hans sida, och folk på festplatsen blev fullare och fullare, så kände Demerius ett stort behov av att äntligen få resa sig. Denna midsommarnattshimmel var ljus och nattens mörker mäktade inte med mer än att göra världen lite småskum. Demerius gick med knirkande knän och värkande rygg ned för podietrappan och bort till Fosca och Ziek, som under kvällen funnit sig ett bord på fältet. Där hade de druckit och druckit som om deras törst vore outsläcklig. Dock var ölet de intog både sött och starkt, och när man släcker törst med slika drycker brukar köttet inte mäkta att hålla takten, så när de till slut stupade framledes över bordet så somnade de fortfarande törstiga.

De två fick finna sig i att ömsom släpas, ömsom bäras över det för festligheternas skull omgjorda excersisfältet och bort mot den östra stadsporten. Väl där var vakten inte så vidare pigga på att släppa in det druckna gänget men när de såg att det var Demerius så var det inga problem. Han fick instruktioner om hur han tog sig till närmaste värdshus där det borde finnas rum.

På vägen till Den Halshuggna Gåsen piggnade Ziek och Fosca till något och kunde raggla och stulta lite för egen maskin. De hade avgjort stora problem med att navigera upp för de tre trappstegen till värdshusets dörr så Demerius fick hjälpa dem upp.

De fick sitt rum av en mycket entusiastisk värdshusvärd vid namn Brummbaugh och Demerius blev erbjuden starka drycker gratis ur Brummbaughs eget speciella och privata barskåp – något som vänligt men bestämt avböjdes till värdens stora förvåning. Alla på puben ville klappa segraren på axeln och gratulera, men allt Demerius ville var att få Fosca och Ziek i säng (i Framstupa Supläge som Demerius benämnde det). Han fick hjälp av en ung barflicka att hitta vägen och att dumpa de två fylletrattarna i bingen. Med väl utfört verk ville flickan, som var mycket attraktiv, ge segraren sin rättmätiga belöning, och trots att hon ansträngde sig till sitt yttersta så avböjde Demerius även detta vänligt men bestämt. När hon lämnade rummet så stannade hon till i korridoren och skrynklade till sina kläder lite och rufsade till sitt hår och gick sedan tillbaka ut i puben med ett glatt leende på sina läppar. När hennes väninnor, som även de jobbade på puben rusade fram till henne för att få alla detaljer så gav hon mer än gärna dem en detaljerad beskrivning som gjorde de övriga gröna av avund. Ack ja, dessa 16 till 19,5-åriga flickor.

Demerius spenderade någon timme ute på puben, mestadels sittande stirrandes på de druckna gästerna med ett ogillande ansiktsuttryck och yttrandes ett och annat välplacerat ”Bah!”, ”Phuh”, ”Usch!” och ”Blöhh!”. Som vanligt blev gästerna lite illa till mods i hans närhet och satte kanske inte bägaren till munnen fullt så ofta och när de gjorde det så drack de inte fullt så djupa klunkar. Demerius fick även tillfällen predika ett rent och sunt leverne till en del hårt åtgågna karaktärer, som tårögt och vilt nickandes höll med honom till fullo (bara för att omedelbart glömma bort de Demeriusiska Guldklimparna till visdom). Kvällen var redan gången en bit in på natten när Demerius så till slut lät sig falla ner på sängen, nöjd och belåten med hur dagen utspelat sig. Allt verkade går spikrakt upp för dem. Han hann knappt sluta ögonen i sömn förrän han vaknade av att någon knackade på fönstret. högts tveksam öppnade han det och fick se en blek figur klädd i mörk kåpa och uppdragen huva. personens hud verkade vara nästan vaxartad och såg lite sjuklig ut, som om personen inte fått någon sol på mycket lång tid.

Besökaren presenterade sig som en budbärare från en icke namngiven Cormyriansk kunglig person och vill ge våra hjältar ett högst pressande och viktigt uppdrag. Mannen hade en hes och väsande röst och vid ett tillfälle blixrade ett öga till innifrån kåpans mörker, och Demerius skulle sedan svära dyrt och heligt på att det inte var ett mänskligt öga utan det kalla stirrandet från en reptil. Mannen ville att gänget skulle besöka en högst speciell plats, Worldserpent Inn, och där tala med ‘mannen med ormhuvudet’. I hans ägo skulle det finnas ett visst dokument som behövdes hämtas till den likbleke mannen, och Demerius skulle bli rikt belönad för detta lilla besväret. Demerius litade inte alls på mannen och vägrade trots att det fanns mycket guld i den framhållna penningpungen. Den bleke mannen med reptilögonen väste till i vrede och försvann i mörkret med orden ”Sista ordet är inte sagt. Du kommer att bittert få ångra att du nekat mig. Sanna mina ord. Mycket bittert!”

Demerius stängde försiktigt fönstret igen för att inte väcka sina djupt sovande och snarkande suputer till vänner – en omsorg som var totalt bortkastad då de två var mer medvetslösa än något annat och skulle knappt lyft på ett ögonlock om så en elefant tromplat in i rummet och vilt trumpetat sig igenom ”Complentir Igroniels Samlade Oden Till Diverse Fiskar Han Råkat I Mörka Gränder Sent Om Nätterna”. Han la sig igen men sömnen ville inte riktigt infinna sig. Den bleke mannens ord ekade i hans tankar och var illavarslande på ett sätt han inte kunde förklara. Till slut drev han in i en lätt och orolig sömn. Den varade inte så länge ty plötsligt knackade det ånyo – denna gången på dörren. Demerius tog ett djupt andetag för att lugna ner irritationen och gick sedan för att öppna.

Utanför stod Zerami, samma unga barjänta som följt honom in på rummet tidigare på kvällen. Hon hade ett oroligt uttryck i ansiktet och ville bli insläppt. Något inom Demerius smälte och han släppte in henne. Hon verkade verkligen vara i trångomål och Demerius lott i livet var att hjälpa dem som var för svaga att hjälpa sig själva, såsom unga och vackra flickor, skitiga och nerspydda fylletrattar, och i övrigt alla andra som var oförmögna att ta omhand sina egna problem. Flickan gled in i rummet och satte sig på hans säng och skruvade på sig oroligt medan hon bönade och bad om att han skulle hjälpa henne i hennes svåra stund. När han frågade vad som var problemet så drog hon helt sonika sitt nattlinne över huvudet och satt spritt srångande naken i hans säng, sedan kröp hon ned under täcket och tecknade åt honom att följa efter.

OK, time out! Om ni nu tror att Demerius Merkenthall, Lord av Punjar, Segrare i Arabels Tornérspel, Utvald av Bahamut – Platinum Draken, och Renlevnadsman av Första Graden också skulle vara en simpel Man, så tror ni helt fel. Denna näpna, vackra och intagande knappt 19-åriga flickan som inget hellre ville än idka lite svettigt umgänge mellan lakanen kunde inte få hans hjärta att smälta eller hans puls att rusa iväg. Nu skulle väl egentligen vilken nördig rollspelare som helst att kasta sig över tillfället – men nu är det en gång så att intill Demerius spelare i soffan sitter….. hans flickvän! I sådana lägen gäller det nog att vara så in i bövelens kyskför att inte rubba den känsliga…. maktbalansen…. om man så vill. Jag kommer att i tid och otid kasta frestelser framför Demerius, och EN av dem ska han falla för. Så det så!

Demerius stod stoiskt kvar och bad henne klä sig igen. Det tog ett tag men till slut gav Zerami upp och fumlade lite med sina kläder i sänghalmen och gick sedan upp. Hon satte sig vid bordet mitt emot Demerius och de två började istället lågmält tala. Det blev lite om än det ena och än det andra, och till slut kom samtalet in på vad demerius egentligen ville veta – Mannen med ormhuvudet. Flickan blev genast rädd och obekväm av sig, men efter en stund och Demerius lugnande hand ovanpå sin så berättade hon om en skröna som cirkulerade på Den Halshuggna Gåsen – och då speciellt bland barjäntorna när de hade pyjamasparty och satt lättklädda och berättade spökhistorier för varandra (hon inflikade att Demerius gärna fick närvara vid ett sådant tillfälle eftersom alla flickorna ville träffa honom och de behövde någon som tog hand om dem och tröstade dem om de blev rädda av historierna – he,he). Hon berättade om att manxnen med ormhuvudet arbetade i en mycket speciell bar, nämligen en som låg på nästan exakt samma ställe som Den Halshuggna Gåsen. Man kunde komma in i World Serpent Inn genom att gå bara två av de tre trappstegen upp för trappan och sedan knacka bestämt tre gånger på en imaginär dörr. Om man var fast besluten att äntra den dolda puben så skulle dörren in dit öppnas. Flickan visste inte mycket mer och verkade mycket angelägen att lämna rummet nu så Demerius höll inte henne kvar.

Under samtalet hade både Fosca och Ziek nyktrat till på hjältars vis och istället legat och smyglyssnat nyfiket. I Foscas öron lät en dold pub hur spännande som helst med tanke på hur många penningpungar och fickor det skulle finnas att länsa där. Ziek lyssnade mest efter snaskigheter och hoppades att de två ungdomarna skulle ”komma till skott” någon gång och få det överstökat. När flickan gått reste de sig båda och anslöt sig till Demerius och fick de tomma luckorna ifyllda. Alla var överens om att de där dokumentet som den bleke mannen ville ha absolut inte fick hamna i hans händer – och det betöd att de skulle vara tvugna att gå och hämta det själva trots allt. Det blev en hel del knorrande eftersom det tydligen hade funnits en stor penningpung, siffran 3000 guld hade nämnts, inblandad vid något tillfälle och som sedan ändå inte lämnats över – och nu skulle de göra jobbet gratis. De kunde ju lika gärna tagit pengarna och hämtat brevet och sedan inte lämnat det ifrån sig, eller hur?, menade Fosca. Sådan prat ville inte Demerius lyssna till. Det var ju…. ohederligt, och att Fosca ens kom på tanken kunde bara förklaras med att han besudlat sin lilla kropp med sprit (usch…fy..).

Demerius sparkade liv i sin väpnarpojke som rappt klädde honom i rustningen medan de övriga på allvar skakade ruset ur sina arma skallar. Sedan begav de sig ut i gränden, gick upp för två trappsteg, inte tre, och knackade tre gånger, inte fyra på en osynlig dörr. De kände sig ganska dumma där de stod och var lyckliga för att det inte fanns någon som såg dem. Den känslan byttes mot förundran när det dök upp en sliten gammal trädörr framför dem och den gick upp på glänt. De steg in.

Det såg inte ut som någon bar de någonsin varit inne i. Det var obehagligt varmt och doften var den som kom ur ett nyslaktat rådjurs maghåla blandat med doften av öl och sprit. En ormhövdad man, en bra bit över två meter lång, stod bakom bardisken och såg nyfiket på dem med sina kolsvarta ögon. De övriga gästerna i baren gav gänget en flyktig blick och återgick sedan till sina aktiviteter, spela tärning, kort, eller viska konspiratoriskt i de vagt upplysta hörnorna. Gänget beställde varsin öl och kom snabbt till saken angående dokumentet. Mannen med ormhuvudet visste vad de talade om och att han hade vad de sökte, men bara om han fick det överenskommna priset.

GM Reflekterar – här kunde saker och ting gått betydligt smidigare för dem om Demerius inte kastat iväg den kungliga uppdragsgivaren innan han fått hela bakgrunden och instruktionerna. Det överenskommna priset för dokumentet var 1000 guld och skulle bara lämnas till en individ som hade det korrekta lösenordet. När den ormhövdade mannen sade ”Jag har vad du söker” skulle de svarat ”Det samma som Kemmri från Rockenwood sökte”. Detta kunde de naturligtvis inte veta, och därmed….

Priset var mycket högt, betydligt mer än vad som funnits som belöning för uppdraget, men efter en kort diskussion gänget emellan så beslöts det att de skulle betala summan. Medan transaktionen pågick så råkade Fosca se en hemsk syn segla förbi en dörröppning intill ett annat rum på puben. En Beholder stirrade tillbaka på honom under en sekund, tappade intresset och sedan svävade den vidare utom synhåll. Ziek hade även han under tiden råkat dra på sig uppmärksamheten från ett gäng speciellt purkna reptilmänniskor, inte helt olika den ormhövdade mannen i baren. Vis som Ziek var så böjde han sig för deras smädelser och undvek deras försök till att starta bråk. Han bjöd dem på varsitt stop öl och backade bugandes från deras bord, något som de skrattade rått och hånfullt åt. De beslöt sig för att nu när de hade fått dokumentet så var det nog bäst för dem att lämna puben så snabbt det bara gick, och plötsligt befann de sig ute i gränden igen, men nu var det inte längre ett svagt gryningsljus. Solen stod ganska högt på himmlen – ty på World Serpent Inn passerar tiden annorlunda, och aktar man sig inte så kan man förlora både timmar, dagar, månader och år – vilket gör just detta tillhåll extremt populärt bland ljusskygga individer som vill undkomma lagens långa arm.

Gruppen gick de tre trappstegen uppför trappan och äntrade Den Halshuggna Gåsen. De förväntade sig ett glatt mottagande, såsom varande Hjälten Demerius med Sällskap, men vad de fick var stirrande ögon och gapande munnar. Den i vanliga fall så jovialiske värdshusvärden Brummbaugh såg alldeles förskräckt ut.

– Ni kan inte stanna kvar här. Ni är efterlysta. Om ni stannar så får jag problem med Drakarna!

– Ehh?

– Soldaterna har precis varit här och genomsökt ert rum. De tog med sig er väpnarpojke slagen i järn. De fann stöldgods i ert rum. De slog till och med in dörren eftersom pojken vägrade att öppna!!

– Va??

– Ni måste genast anmäla er till vakten annars kommer det att gå riktigt illa för er. Ut! Genast!!

Hjältarna var minst sagt fundersamma. Vad var detta för ett sätt att behandla hjältar? De ansåg det dock bäst att faktiskt åtminstone tala med någon vaktkapten och få saker och ting utredda. De gick ut på torget en bit bort från värdshuset och vinkade till sig en vaktstyrka, som genast kom rusande med dragna vapen. De visslade till sig fler vakter och snart fann de sig alla omringade med händerna i vädret. En bister kapten berättade för dem vad han tyckte och tänkte om smutsiga äventyrare som inte kunde skilja på Mitt och Ditt. Hal tolererade inte tjuvpack som stal från ärorika medborgare och i detta fallet en adlig person och tillika nära knuten till kungahuset. Det var som att stjäla från Kung Foril Obarskyr själv, och för sådant finns det bara ett straff: En evighet i en mörk fängelsehåla, eller om han själv fick bestämma – prygel tills köttet föll av från benen. De blev slagna i järn medan en stor folksamling hade börjat samlas kring uppståndelsen på torget.  Folk pekade och skakade sorgset på sina huvuden. En ung man tog upp en liten sten och kastade den mot gänget medan han skrek ”Avskum! Och till din ära drack jag så sent som igår. Förrädare! Tjyvapack!!” Småsten haglade mot vakternas sköldar medan gruppen fördes till häktet.

Väl innomhus fördes de nedför trappor i flera omgångar, och genom vindlande och trånga gångar innan de till slut kastades in i en gemensam cell. Väl där inne avkrävdes de på alla sina tillhörigheter och tilläts bara ha ett lager kläder på sig. De var rörande överens om att dokumentet inte kunde lämnas ut så det blev Foscas uppgift att gömma det så att det inte kunde finnas. Han funderade en kort stund och utförde sedan ett smärre stordåd när han lyckades stuva undan det på Demerius person. Vart det blev av kommer vi nog aldrig att få ur dem, men det måste varit obekvämt (G.M. noterar; En scen från Pulp Fiction dyker upp för mitt inre öga, mellan en riktigt ung Bruce Willis och Christopher Walken. Det talades om en klocka…). Vakten var groteskt fet och smutsig som ett troll. Han skrattade skrockande medan gruppen langade ut sak efter sak och medan han girigt gick igenom deras tillhörigheter samtidigt som han gjorde upp en högst personlig lista på vad han tänkte behålla för egen del när väl dessa skurkarna var döda och begravda. Livet här nere i den djupaste fängelsehålan hade en tendens att bli både kort och brutalt. Han kved lite inom sig när de ansvariga kom ner och hämtade tingen innan han lyckats gömma undan någon godbit. Detta skulle de fängslade svinen få sota för.

Dag 1

Demerius: O Helige Bahamut! På min ära. Ack! Ack! Ack!

Fosca: Jaha, så sitter man här. Typiskt. Inspärrad för ett brott jag inte begått. Vilken ironi.

Ziek: Denna cellen är ju inte så illa. Britsen är till och med bättre än hemma. Maten är både gratis och mumsig. Fattar inte varför Lillfisen och Bror Duktig är så deppiga. Detta är ju rena semestern. Ikväll ska jag reta gallfeber på den där fete vakten, hehe.

Dag 2

Demerius: O Helige Bahamut! På min ära. Ack! Ack! Ack! Mitt svärd! Stackars Ziek, ivägsläpad av vaktslusken och alldeles söndertrasad av piskan. Bahamuts kraft finns fortfarande inom mig tydligen så jag kunde lindra hans plågor med handpåläggning.

Fosca: Hittade ett litet musskelett idag. Ska försöka göra en dyrk av benen. Jag ska ut!

Ziek: Mer mumsig mat. Vaknade utvilad. Tur det eftersom den groteske fångvaktaren prompt ville ”bestraffa” mig med 40 piskrapp. Den snuskshummern. Demerius tafsande gjorde mig lite illa berörd efteråt.

Dag 3

Demerius: Mitt svärd! Min rustning! Min ära! Börjar få manligt ovårdat skägg på hakan. Märker de andra detta?

Fosca: Musens ben var för bräckliga. Behöver hitta lite nydöda skalbaggar att staga med. Demerius börjar se ovårdad ut.

Ziek: Spenderade 4 klockringningar åt att finslipa min kycklingimitation framför fångvaktaren. Mot slutet verkade han vilja börja gråta. Till slut gick han bort en stund. Jag hade hoppats på piskan igen. Den var kul.

Dag 4

Demerius: O Helige Bahamut! Skägget tätare idag. Fortfarande inget svärd. Saknar min häst. Är rädd att cellen påverkar Ziek negativt då han beter sig mycket självdestruktivt. Han verkar vilja reta upp våra vakter och låter som en kyckling med bruten nacker långa stunder.

Fosca: Demerius tittar konstigt på mig. Känns lite obehagligt. Det luktar vilddjur i cellen.

Ziek: Mer mumsig späckstuvning – gratis är gott! Demerius äter nästan inte och sitter mest och mumlar böner hela tiden. Fosca håller sig för sig själv och verkar faktiskt lite bekymrad över Demerius. Själv har jag semester.

Dag 5

Demerius: I natt kom Bahamut till mig i form av en underbart vacker kvinna. Hon ville göra saker med mig…. Känner mig besudlad på något vis. Jag vill hem.

Fosca: Vaknade flera gånger i natt av att Demerius stönade och åmade sig i sömnen. Vad han än drömde om så vill jag vara med nästa gång.

Ziek: Vi börjar bli riktiga fångar. I natt blev nog bristen på kvinnor för stor för Demerius. Mes! Här går han vecka efter vecka och utan att visa den minsta gnutta manlighet, men här i cellen har han minsann inga problem att leva ut sina fantasier. Snuskhummern!

Dag 6

Demerius: O ack! O ve! Kommer vi någonsin ut härifrån? Får vi en rättvis rättegång? Kan mitt skägg bli mer manligt? Jag skulle säga ett kraftfullt Nej! På alla tre frågorna.

Fosca: Känner mig instängd, vilket verkar vara helt i sin ordning eftersom jag ju faktiskt är det. När jag kommer ut härifrån ska jag tjuva precis allt jag kan komma över så att jag faktiskt är skyldig om jag någonsin hamnar i buren igen.

Ziek: Jättarna växer i proportion till hur instängd jag är. De väntar på mig runt varje hörn och sliter mig i stycken varje natt. Jag har försökt tala med dem, men jag kan inte deras språk, eller så bara väljer de att ignorera mig. Jag hatar dem!

Dag 7

Demerius: Vaknade kallsvettig och hjärtat slog i bröstet som en dvärgs stånghammare. Fick en känsla av att allt inte stod rätt till, men i det kolsvarta mörkret hördes bara vattendroppan, fångarnas stönanden och snarkningar, och mina vänners andhämtning. Kan inte bli av med tankarna på att något är fruktansvärt fel. Sömnlös långa stunder och tyckte mig höra smygande steg som efterföljdes av en outhärdlig stank. Finns det zombies här?

Fosca: Magen rasade inatt av den usla maten. Smög till hinken flera gånger. Uj uj uj!

Ziek: Drömde om träsket där hemma. Det svarta vattnet gav ifrån sig stora gasbubblor som när de sprack gav ifrån sig en doft inte helt olik en jättes fisar. Sedan kom jätten och slet mig i stycken. Som vanligt.

Dag 8

Demerius: Min skägg har antagit en egen identitet. Det talade till mig i sömnen. Det heter Broddrakk, vilket tydligen betyder Grov och Manlig på skäggspråket. Håller jag på att förlora mitt förstånd?

Fosca: Jag är orolig för Demerius. Han tittar konstigt på mig och muttrar hela tiden ohörbart till något osynligt väsen som jag tror han kallar Broddakk. Även Ziek verkar störd av det hela för hans ryckningar har blivit fler och tätare.

Ziek: Tycker mer och mer om Demerius för varje dag som går. Han har slutat predika om dygder och om vikten av att hålla kroppen hel och ren och vid god vigör. Han är precis lika sluskig som vi andra nu. Om vi någonsin kommer ut härifrån ska jag inte glömma att påminna honom om denna episoden i hans liv…. ofta.

Dag 12

Demerius: Ingen kommer och besöker oss. Jag har bett till min gud om att sända ett bud men har bara fått tystnad till svar. Är Bahamut missnöjd med mig? Är det mitt manliga skägg Broddrakk som förargar honom kanske? Mitt skägg, även om det är epitomet av manlighet, har ingen ära. Jag börjar ogilla Broddakk.

Fosca: Jag har aldrig sett ett skägg växa så snabbt som Demerius. Det verkar näras av mental hälsa eftersom ju tätare och längre stråna växer, desto egendomligare blir Demerius. Tacka gudarna för att inte jag kan få skägg. Skägg är smutsiga.

Ziek: Späckstuvningen lever livet i min mage. Jag tävlar med småfisen om att fylla bajsspannen medan Demerius verkar ha en järnmage, eller hänger det ihop med att knappt äter något överhuvudtaget? Vad är det skojiga i att inte dra nytta av Arabels gästfrihet? Förstår mig inte på den mannen. Han passar i skägg dock.

Dag 16

Demerius: Mitt alltmer yviga skägg har börjat ge mig mentala kommandon. Det viskar till mig under nätterna. När jag vaknade i morse fann jag ett litet ben i skägget. Det var intvinnat som ett smycke. Jag minns inte att jag gjort det så enda slutledningen är att mitt skägg har psioniska krafter. Broddakk är nu min fiende.

Fosca: Jag är rädd på allvar nu. Både Ziek och Demerius har något galet i blicken. Zieks ögon stirrar helgalet när vi får dagens klägg i våra skålar och han äter och tuggar med öppen mun. Han ser livsfarlig ut, men hans andedräkt är ett dödligt vapen numera. Demerius spenderade dagen med att dra skäggstrån från sitt ansikte, ett och ett. Han utstötte triumferiska ljud varje gång han lyckades. Jag är rädd att Demerius inte kommer att klara sig innanför murarna mycket längre. Jag börjar bli mager.

Ziek: Hur god maten än är här, och hur mycket än min brits påminner om min plats på golvet i mitt föräldrahem, så saknar jag mina böcker. När jag åt idag drev tankarna iväg till den glada tiden under min ungdom. Synerna från branden blev glasklara för mig och gjordes tydligare med varje tugga jag tog. Maten hade en distinkt smak av vidbränt kött. Det var faktiskt så nära sex jag kommit sedan jag hamnade här, om vi bortser från mina medfångars …ehhm…. nattliga äventyr på egen hand alltså…. Snuskhummrar allihop!

Dag 21

Demerius: Jag har förlorat kampen mot Broddakk. Jag kapitulerar för mitt skägg. Det är helt enkelt för manligt, yvigt och kraftfullt för mig att stå emot. Jag ska istället försöka bli ett med det och kanske vi kan leva tillsammans i denna gudförgätna fängelsehåla. Hur länge har det varit nu? Ett år? Fem?

Fosca: De senaste dagarna har varit rena tortyren. Jag har inte kunnat träna som jag vill då jag blivit kraftigt försvagad av den usla kosten, men också att jag inte velat påkalla uppmärksamhet från varken Demerius eller Ziek. Detta är två definitivt bindgalna män jag aldrig vill spendera tid med inlåst i en liten cell.. Hey! Vänta nu!!

Ziek: Nu är måttet rågat. Vi måste ta oss ut härifrån, bära eller brista. Jag har planerat alltihop och det bara måste fungera. Jag tänker starta en brand i cellen med lite hjälp utav min djävulska eld och då måste de utrymma. När de gör det så kommer jag att smita i kaoset, och om inte det går kommer jag definitivt att grilla det feta aset till fångvakt. Problemet, om man nu kan kalla det ett sådant, är att i cellen finns det inte så mycket brännbart – om man bortser från Demerius och Fosca…. men varför skulle man göra det? I natt kommer det att hända och sedan är jag fri! Fri att hämnas och bränna ner Arabel.

På den 21:a dagen kom så beskedet att fångarna skulle rengöras, rakas och iklädas hela och rena kläder, för att sedan föras till domstolen för en regelrätt rättegång.

Väl i rättssalen blev de presenterade för fem domare och omgärdade av vakter med sina vapen riktade mot dem. De fick klart för sig att det hörde till undantagen att brottslingar som de ens fick sätta sin fot framför domare, långt mindre tala för sin sak. Då de var åtalade enligt Cormyriansk Lag så hade de rätt till att stå öga mot öga med sina anklagare. Dessa blev inkallade i rättssalen och minsann om det inte var Erzoued Obarskyr och den lille bleke mannen Demerius talat med genom fönstret. Demerius insåg nu att det inte varit tomma ord i hotelserna och att det lilla bleka kräket säkerligen låg bakom allt som hänt.

Det såg mörkt ut för våra hjältar. Ord stod mot ord, men då ena sidan var en kunglig persons rådgivare så var vissa av orden betydligt tyngre än de som kom från Demerius, Fosca och Ziek. Just som domen skulle till att falla, och inte till hjältarnas favör, så föll de dem in att de inte blivit förhörd av en Warwizard, som efter vad de förstod kunde läsa tankar. När de påtalade detta för domarna så blev den bleke utom sig och menade att det minsann inte skulle behövas då anklagelsen kom från oförvitligt håll. Vidare förhör skulle bara ta upp värdefull tid och tära på resurser som bättre kunde användas på annat håll. De fem domarna konfererade med varandra utom hörhåll för alla andra och återkom efter några minuter. De menade att det mycket riktigt var med lagen överensstämmande att om anklagelsen kom från kungligt håll så var detta nog för att utverka dom. Men! Anklagelsen kom i detta fallet från en rådgivare till en kunglig person, och därmed hade de anklagade rätt till att förhöras av en, eller rättare sagt två, Warwizards för att avgöra deras skuld eller oskuld. Den lille mannen var så rasande att han knappt kunde få fram ett ord. Ezroued Obarskyr såg på sin rådgivare med avsmak och sade till honom på skarpen att omedelbart vara tyst, och detta hade den önskade effekten.

Gruppen fördes till ett sidorum där de förenades med två wizards. Rådgivaren menade att han hade all rätt att befinna sig i rummet under förhöret då det var han som var den anklagande parten, och detta höll domarna med om till fullo. Demerius var den förste att gå under luppen och han försökte inte på något sätt dölja sina tankar (inte för att han skulle haft en aning om hur man gjorde, men ändå all heder åt honom). De två magikerna sökte djupt inom Demerius medan de ställde ledande frågor för att få hans tankar att söka sig till händelserna som utspelats under midsommar afton. De såg att gruppen besökt World Serpent Inn och talat med mannen med ormhuvudet. De såg hela transaktionen med dokumentet som bytte ägare. De såg vidare med stort intresse på sigillet som fanns på dokumentsrullen. Sigillet tillhörde en mycket gammal stadsfiende som hotat Cormyr på den tiden då Wheloon fortfarande var känd som den Gröna Staden istället för som nu då den forna gröna pärlan blivit en fängelsestad där höga murar helt omgärdade dess fulla omkrets och härbärgerade det allra värsta avskummet i hela Cormyr. Demerius förklarade att anledningen till att han varit på World Serpent var att Ezroueds rådgivare givit honom ett uppdrag att utföra just det han gjort men att han vägrat då han anade taskspel och inte litade på mannen. De två magikerna sökte i Demerius minnen efter händelsen men kunde inte finna något som stödde hans påståenden. Dock var dokumentet högintressant då det bar detta sigillet som varit totalt förbjudet att efterskapa under många långa år. Sigillet var konungsligt och därmed kunde det bara brytas av kung Foril själv eller av någon i hans absoluta närhet som hade fullmakt att utföra sådant. Ezroueds rådgivare tog gärna på sig uppgiften att vidarebefordra dokumentet till sin konung, men där satte Demerius stopp.

Det blev en hel massa ordvrängeri fram och tillbaka, och till slut enades parterna om att just rådgivaren inte var lämpad för uppdraget men att konungens brorson Ezroued var det. Ezroued befann sig nu tillsammans med både rådgivaren, våra vänner och de två magikerna i samma rum, och våra vänner var högst ovilliga att ge ifrån sig dokumentet till någon av de närvarande. Magikerna, som vid detta laget var helt övertygade om att gruppen var helt oskyldiga till det påstådda brottet, påminde dem om att de mycket enkelt skulle kunna tvinga dokumentet ur deras händer (eller vart det nu befann sig… se ovan) och det skulle se betydligt bättre ut om de helt enkelt lämnade över det som nu ansågs vara kontraband i och med sigillet och inte längre gruppens egendom även om de betalt dyrt för inskaffandet av det samma. De insåg att det inte skulle gå att hålla fast vid dokumentet så de gick med på att lämna över det till Ezroued på villkoret att inte rådgivaren någonsin fick handskas med det, och att det öppnades i kung Foril Obarskyrs närvaro, helst av konungen själv. Demerius ville själv överlämna det men detta föll inte i så god jord. Med hjälp av lite ekvilibristiska övningar producerade han dokumentet och kände sig med ens betydligt bekvämare till mods, men att lämna över det i Ezroueds händer bar emot, och kanske för första gången kände han att skulle kunna behöva något starkt att dricka. Rådgivaren raljerade högljutt om att det var fullt möjligt att lura en magiker och att tankar kunde döljas, men detta föll inte i så god jord. Ezroued röt till på skarpen och magikerna korsade sina armar över brösten och blåste upp sig indignerat. Rådgivaren kröp ihop och ursäktade sig och mumlade om att han måste fått felaktig information av tjallaren som avgivit hjältarna och stormade sedan ut ur rummet.

Nu, stärkta av att äntligen bli trodda började Demerius utöva diplomati på mycket hög nivå. De hade ju blivit av med sina äventyrarlicenser medan de satt i fängelset, och alla deras tillhörigheter hade blivit dem fråntagna, och fanns det möjligen något sätt för Hans Nåd att rätta till dessa saker? Demerius tryckte på alla de rätta knapparna hos Ezroued, som var mycket fåfäng och älskade att bli omtalad i vackra ordalag, något som Demerius tydligen uppfattat perfekt. Han anlade exakt rätt volym på sin röst, använde exakt de rätta orden och sa dem i precis rätt tempo och med just den mängd underdånighet som behövdes för att Ezroued skulle släppa alla fördämningarna (Ja, Chrille fick en Crit på sitt Diplomatislag). Exroued överöste gruppen med komplimanger för att de varit så rådiga att införskaffa detta dokumentet, och såklart skulle han ordna med en speciell audiens hos sin farbror knugen, och naturligtvis skulle de få tillbaka sina äventyrarlicenser här och nu på studs då det var precis sådana som dem Cormyr behövde i dessa svåra och hotfulla tider. Ezroued rekvirerade de intyg som behövdes för ett livstids äventyrande och signerade det stort och sirligt med sitt namn och tryckte sedan dit sigillet med sin ring. Även om det bara var ett papper så var detta ingen dålig gåva. Priset för ett sådant dokument låg i vanliga fall på 25000 guld och kunde bara utfärdas under speciella omständigheter och då bara av konungen eller dess ställföreträdare. Så god var Demerius diplomati.

Innan de skiljdes lovade Ezroued att deras kortege skulle följas av många Purple Dragon riddare och även av en Warwizard för att säkerställa att dokumentet inte föll i orätta händer om de skulle bli attackerade på vägen. Detta gjorde hjältarna lite lugnare. Sedan följde att de fördes framför domarna igen och omgärdades på nytt av soldater som pekade mot dem med skarpa vapen, redo att stöta dem i fångarna om det skulle behövas. Huvuddomaren fick rapporten av de två magikerna att skuld inte kunnat styrkas och att de ansåg hjältarna vara falskeligen anklagade och borde omedelbart försättas på fri fot och återges deras tillhörigheter. Domarna höll med om att detta var rätt agerande och huvuddomaren slog klubban i bordet för att stadsfästa beslutet. Soldaterna reste med ens sina vapen i salut mot hjältarna och satte dem sedan i sina skidor och lämnade väg för de tre att fritt passera. De blev återlämnade alla sina tillhörigheter och Demerius förenades med sin väpnare. Det blev ett glatt återförenande där pojken inte kunde hålla tillbaka tårarna medan han bedyrade att han försökte hålla soldaterna ute från rummet på Den Halshuggna Gåsen, men att de varit för många. Han hade aldrig för ett ögonblick trott att hans mästare varit skyldig. Pojken stod på ett knä medan han talade och Demerius hjälpte honom att stå upprätt, något han hade problem med då han hade blivit illa behandlad i fängelset, både av fångvakterna och andra fångar han delat cell med. Pojken hade djupa oläkta sår efter piskrapp och när Demerius såg detta så bad han en stilla bön till Platinumdraken att läka dem medan han varsamt berörde den skadade huden. Hans handflata sken av helande ljus och såren läktes. När Demerius såg undret tackade han sin skapare att Bahamut valt honom att föra läran och tron ut i världen. Han tröttnade aldrig på att se det ske, även om han sett och gjort detta otaliga gånger förr. Det fyllde honom med en inre frid.

Gruppen lämnade domstolsbyggnaden och trapporna kantades av folk som hade fått höra att de skulle släppas fria. De emottogs som hjältar och folk tjoade och hurrade. Medan de tog emot hyllningarna kunde de se Ezroueds kortege lämna området i sällskap med flera riddare till häst. De såg inte till någon Warwizard dock så kanske magikern som skulle följa med satt innuti den täckta vagnen med de nästan svarta rutorna. Trots denna tanke så kunde de inte skaka av sig känslan av att allt inte stod helt rätt till.

Så, här slutar bloggen för denna gången. Det blev en del för att vara en enda spelkväll. Vi hörs snart igen.

Grisen lever!

Doften av nybakat bröd på morgonen och lite öl att släcka törsten med, detta är vad man vaknar upp med. Vi sitter här allihop och planerar vad vårt nästa steg är, vi kommer snabbt fram till att vi ska följa kartan som vi hitta på thieflingsen.

Vi går genom gångarna, vi hör massor av konstiga ljud men inget hör eller ser oss, tysta är vi inte heller. Det måste vara Platinum draken som skyddar oss, det har gått 3 timmar och ett lite större rumm uppenbarar sig.

”Välkommna vänner, jag är här för att utfärda ett test för Baffomets gränslösa pakt”. Kort därefter så börjar underliga varelser att attackera oss, rummet är helt mörkt förutom Arillas darklight. Där är tre pelare i rummet och en gammal brunn.

Två skumma varelser från taket svingar ner vad som ser ut som deras armar som piskor och håller fast både mig och Thorbjörn. En varelse med intorkad hud och trasiga kläder tar sig också framåt, viftar vilt med sina klor mot närmaste mål. Arillas gör något som inte jag begriper, på något sätt så försvinner de två i taket och hamnar rakt ovanför brunnet. Dom faller rakt ner i brunner.

Samtidigt som detta händer hör vi hur golvet börjar spricka upp en bit bort och massor av tentakel-liknande armar skjuts upp från golvet, syns massor av små käftar på varje tentakel.

Striden varar inte så länge, när vi har oskadelig gjort samtliga fiender så hör vi ett poff. Något underligt djur dyker upp i tomma intet. ”Jag kommer från Demo Gorgons hus och är här för att erbjuda 3 frågor, för ett pris förståss 100G per fråga.” Säger din underliga figuren. Arillas som verkar veta en del om dom säger att det är en Quasit demon.

En liten diskution börjas och vi funderar på vad vi ska fråga, det slutliga blir ‘Var finns Paldemar?’, ‘Kan du beskriva vägen till Paldemars torn?’ och ‘Vad finnes där för fällor på vägen till Paldemar?’.

Svar på fråga 1: Paldemar är i sitt torn.
Svar på fråga 2: Ja det kan jag… (en stunds väntan) Lanternernas väg, en sidogång där kan man hitta en hemlig gång.
Svar på fråga 3: Ni måste passera Vecna för att komma till Paldemars torn.

Vid första frågan så sträckte han fram handen för att få guldet, det tog imot lite för Xyronna men till slut så gjorde hon det. Vid andra frågan samma sak, ”Det var 3 fråger för 100G” säger Xyronna, den lilla demonen går inte på det och säger en gång till ”100G per fråga” med en mer bestämd röst.

Efter alla tre frågorna är besvarade så försvinner det på samma sätt som det kom.

Xyronna börjar smyga ner för en av korridorerna, kommer fram till en av dörrarna och lyssnar av den, hon hör ett gäng hyenor och vad som låter som en gnällande bebis. Hon skyndar sig bort till oss igen och berättar vad hon har hört. Vi ger oss av mot dörren, Thorbjörn lyssnar på dörren och säger att det är en gris där inne och inte ett barn.

Thorbjörn kommer då ihåg vad som hände när vi kom till pelarhallen, där kom upp en person som hade blivit av med sin gris. Vi går in i rummet och hyenorna direkt vänder blicken och springer mot Xyronna. Jag står precis bevid, dom verkar ignorera mig och bara gå på xyronna, jag ser ett gäng gnolls till höger. Hyenorna lever inte speciellt länge, när dom är borta så ger vi oss på gnollsen som även dom känns som om dom är lite klena.

Thorbjörn går bort till grisen som står i en inhängnad. Det är ingen liten gris, där är bensom sticker ut överallt på den och den känns nästan som massan är större vår ragedrake. Han går in till grisen och försöker lugna ner den. Irea går också fram till grisen och börjar plåstra om den.

Efter grisen är lugn så sätter vi oss ner och tar en liten paus. Under pausen så förändras hela rummet och vi ser en mörk plats som om vi skulle vara på ett helt annat plan, vi hör många konstiga ljud i bakgrunden, efter en stund så försvinner det och vi kommer tillbaka till rummet igen.