Jakten på Gammelgrodan

Redan innan solens första strålar hunnit leta sig upp över horisonten hade hjältarna väckts av måsarnas skrik. Lukten av nybakat honungsbröd med en svag blandning av rökt fisk letar sig upp genom golvspringorna från våningen under och får äventyrarnas magar att göra sig påminda, fängelsematen de levt på de senaste veckorna hade till och med fått Foska att tappa några kilon.

I värdshuset matsal var det fortfarande tomt som så på när Värdshusvärden och hans hustru som var i fullfart med att baka brödet de känt från sina rum.

De önskas en god morgon och frågan om frukosten skall intas på terrassen eller i matsalen ställs. Äventyrarna hade fått höra mycket om Dimmfiskarna kvällen innan så de bestämmer sig väldigt fort för att äta på terrassen. På bordet dukas det nybakade brödet och till detta honung och rökt fisk. Denna frukost intas till ljudet från de stillsamma vågorna som rullar in mot stranden, där fler och fler fiskare samlats för att ge sig ut på sjön för dagens fångst.

Som på en given signal sätter sig alla i båtarna och ger sig ut på sjön. Likt spökskepp glider de fram, det enda som syns är deras överkroppar då båtarna döljs i den täta dimman. Likt en dans kastas näten taktfullt ut i vattnet och dras in på ett graciöst och skickligt sätt som få har tidigare skådat. Äventyrarna beskådar mästerverket under tiden de intar sin frukost som intas under tystnad, alla djupt försjunkna i sina egna tankar.

De lägger knappt märke till den bepansrade vagnen som kör ner mot hamnen och den stora folksamlingen som samlas runt den. Icke heller mannen som klättrar upp på taket och viftar med sina händer får dem att lyfta på ögonbrynen.

Mannen ser ut som om han håller någon form av auktion och gamle mor inflikar under en av hennes påfyllningsrundor att det där är fiskbete-försäljaren, som säljer någon form av svamp som fiskar älskar. Alla vill ha det så priserna har stigit något oerhört, så snart har ingen råd att köpa, hur ska det då gå med fiskeriet i byn. Inte heller dessa ord får äventyrarna att bli nyfikna.

De packar ihop sina saker och sitter upp på sina hästar, när de ser något nytt tumult nere vid bryggorna. Det ser ut som en skadad man, med borstliten arm. En annan man kommer springande vilt skrikande efter gamle mor som verkar vara den läkekunniga i byn.

Detta får äventyrarna att sätta sporrarna i hästarna och ge sig av i sporrsträck mot deras nästa mål, staden Hilp, för blod och avätna lemmar från okända monster vill dom inte beblanda sig med.

De rider längst den stenbelagda vägen med ängar och sädesfält vajade i sommarbrisen, men eftersom de ha bråttom vägrar de att stanna både när de rider förbi ett värdshus som söker hjälp av äventyrare och lika så det gamla paret de möter längs vägen som Ziek lyckas fräsa bort på sitt mest charmerande sätt.

När staden Hilps murar tonar upp sig framför gruppen, visar det sig att det är en stor midsommar marknad som pågår, detta är ju som upplagt för shopping och äventyr, om detta nu var vad hjältarna sökte… De beslutar sig för att rida runt staden istället för att passera igenom den för att inte ödsla tid eller bli indragna i saker de inte ville.

Inte ens de fetaste penningpungarna får Foska att tappa koncentrationen, han till och med hjälper statsvakten där han rider på sin stora häst genom folk massorna genom att knacka stadsvakterna på axlarna och berätta vem som just blev av med sin penningpung och vem som tog den. Detta med Tjuvheder verkar inte ha kommit in i Foskas vokabulär ännu, eller så var det så att Demerius predikningar satt sig i huvudet på Foska.

Utan några missöden passeras då Hilp och gruppen är nu på sin sista del av resan innan målet Suzial nås.

Tills en dag då hästarnas rytmiska dunkande mot vägens sten avbryts av ett ylande! Detta ylande får snabbt ett annat ylande svar och bara en kort stund senare syns flera smygande skuggor i skogens kant som omger vägen. Dessa skuggor verkar bara avvakta.

Hjältarna manar på sina hästar för att komma ut ur skogen men detta verkar bara få djuren i skogen att öka sin egen fart och de börjar bli mindre rädda utan visar sig nu vara vargar. När hästarna får syn och på vargarna och de kopplar ihop lukten med bilden råkar väpnaren Leopolds och Foskas hästar i sken; Foska fortsätter rakt fram längs vägen medans Leopolds häst beger sig rakt ut i skogen.

Demerius vars häst är stridstränad och inte berör sig särskilt mycket av dessa vilddjur som gläffser efter hans ben, beger sig ut i skogen efter sin väpnare. Demerius ger en order till Ziek att följa efter. Det talas fortfarande om det var Zieks handlag med djur eller om det helt enkelt var att hästen var för gammal för att bry sig om vargar som gjorde att han fortfarande hade kontroll över sin häst.

Nu med vargar både framför och bakomsig gav de sig ut i skogen, vargarna försökte bita Zieks häst men denna undvek varje försök. Demerius häst som var mycket kraftigare undvek inte attackerna men skyddades av pansaret som inhandlats tidigare och gjorde vargarnas huggtänder verkningslösa mot den stolta springaren.

Efter en vild jakt igenom skogen återfinns Leopolds häst liggande på marken kraftigt blödande, omringad av vargar. Demerius sätter sporrarna i sidan på sin häst och försöker att rida över samtliga. Ljudet från stor stridshäst varnar dock de flesta av vargarna som hoppar undan.

Zieke grillar en av vargarna med sin magiska energi, medans Demerius återvänder för en ny chargeattack med hästen. Denna gången rider han in i högen med vargar vilt svingandes sitt svärd och med Bahamuts kraft sårar han samtliga vargar dödligt och dessa fega vargar beslutar sig för att dra sig tillbaks.

Leopold återfinns i en grotta, där gruppen vilar och läker ihop både sig själva och sina djur.

Samtidigt på vägen:
Den vita fradgan rinner ut den skenande shirehästens mun, dess hjärta slår så hårt att det håller på att explodera, krampaktigt håller Foska sig kvar, även om han har mycket bra balanssinne så vill han inte rammla av här, inte här hos alla vargar, han är ju inte så stor, så frågan är ju om de skulle slåss om hans kropp, eller om bara en varg skulle äta upp han i ett nafs!!
Foska väcks ur sin framtids skräckscenario av ett par gläfsande käftar alldeles för nära för hans egen smak – så handarmborstet laddas och en varg slutar springa. Efter ytterligare någon kilometer ger vargarna upp, de inser att de inte kommer ikapp denna bjässe till häst, och det lilla krypet ovanpå skjuter tandpetare som gör ont.

Demerius och Zieke, nu något utvilade ger sig av längs vägen igen med hopp om att hitta Foska. Ingen av medlemmarna i gruppen är egentligen särskilt välbevandrad i naturen och dess tecken, men de tänker, hur svårt kan det vara att hitta en 2 meter hög häst och en halvlängdsman i en skog som sträcker sig igenom flera kungariken…

Foska lyckas efter flera försök och med hjälp av sin inre kraft tillslut få stop på hästen. Några meter till och den hade dött. Han hittar en liten glänta vid en å, där flera innan honom slagit läger som avslöjas av stenarna som placerats i en ringformation mitt i gläntan.

Kluckandet från vattnet och grodornas trivsamma kväsande får Foska att slumra till i det mjuka inbjudande gräset. Hästen har nu lugnat ner sig och betar behagligt efter att ha druckit sig otörstig. Fosca flyter bort i drömmarnas värld.

Längs skogsvägen rider Demerius hans väpnare och Zieke letande efterspår, då och då hörs ylande från skogen, men dessa verkar vara på väg bort. Zieke börjar på sitt konstruktiva och målande sätt beskriva om hur vargar brukar göra när de fält sina offer, och han är särskilt noggrann med att berätta om att de gillar smidigt och vältränat kött.

Leopold blir vitare och vitare i ansiktet till Ziekes förnöjelse och inte föränn han fått stanna och kräkas är Zieke nöjd. Då berättar han lite till.

Inga spår funna av Fosca men ej heller några kadaver längs vägen så i gott hopp om att Foska fortfarande lever, fortsätter sökandet längs vägen.

Vägen slingrar sig genom skogen och en glänta med en liten bäck (en bäck är en å för vissa mindre personer) visar sig. De beslutar sig för att vila här och fortsätta letandet efter en paus och vattning av hästarna.

De blir mycket förvånade när de hittar Foska liggande i gräset snarkande med munnen på vid gavel. Frestelsen blir för stor för Zieke som letar upp en av de stackars grodorna och stoppar i Foskas mun där han sover. Med ett fräsande och spottande vaknar han upp, stirrande blick och med knivarna halvvägs dragna!

Det hela blir förlåtet när han ser vilka det är och det blir ett utbyte av historier vid elden. Då Demerius och Zieke inte vilat på länge erbjuder sig Foska att hålla vakt medans de sover.

Med något lurt i blicken ler Foska och önskar dom god natt. Ur sin väska plockar han fram en liten spade, han börjar gräva i marken och hittar en fet mask, denna mask binder han runt ett snöre, med en hink uppställd med en pinne och snöret fäst i pinnen och masken under pinnen placerar han anordningen nära vattendraget och inväntar ”gammel grodan”. Det tar en timma, det tar två, ingen gammel groda dyker upp. Melvin simmar förbi. En timme till, fortfarande ingen gammel groda, men ack en så fet och fin padda! Alldeles lagom för att knappt passa in i munnen på Ziek.

Paddan fångas och Foska sätter sin plan i verket, men vis av tidigare erfarenheter av ”eld sprutande” saker placeras grodan på plats med hjälp av en lång pinne.

Det hela får sin rätta effekt, Zieke spottar och fräser. Grodan blir en askhög, och Foska springer fnittrande iväg över ängen. Detta får Demerius att besluta att nu är det dags att bryta läger och ge sig av mot Suzail.

Vägen dit blir händelselös och framför hjältarna ligger nu deras mål äntligen säger de när de blickar ner över denna gigantiska stad vid stranden av det största (och enda) hav hjältarna sett.