Staden som aldrig sover

Staden tar sig nya uttryck när mörkret faller. Det finns ställen dit ljuset aldrig når och i New York finns det fler av dessa än på någon plats. I toppen av skyhöga gnistrande skrapor av stål och glas sitter den egentliga makten och skådar ut över sina domäner, påverkar allt via omärkbara manipulationer. I staden som aldrig sover finns det både oändlig rikedom och oändlig misär, en ständig kamp för mer makt och för överlevnad. I konstgallerierna hänger verk av galna artister, verk som visar verkligheten som den egentligen är när slöjorna fallit och bara det nakna och pulserande kan beskådas. I källarlokaler samlas ynglingar för att spela musik de hört i drömmar, toner som driver åhörare till galenskap och våldshandligar. I gamla nedlagda fabriksbyggnader nere i hamnarna samlas allvarliga män i kostym för att dyrka sina mörka gudar genom blodsoffer. De hemlösa tiggarna lever i ständig skräck för vad som jagar dem om nätterna och besitter stor visdom i sin förvridna galenskap. Sanningssägare spärras in på mentalsjukhus av betong, där de plågas av galna vetenskapsmän på jakt efter källan till vetskap. Nattklubbar drar till sig ensamma som flugor till ett lik, människor på jakt efter tillfällig njutning, ett sätt att driva bort tristessen i en grå och hopplös vardag, spriten och den höga musiken förvandlar världen till något uthärdligt. Gäng driver planlöst genom ödsliga gator i jakt på ett oförsiktigt offer att råna eller mörda medan poliserna ser på. Folk försvinner spårlöst i en stad som denna, ibland för att de görs orätt, ibland för att själva staden slukar dem. New York är ett levande väsen, dess hamnar och kanaler är dess ådror, klubbarna och industrierna är dess hjärta – dolda härskare och gamla bortglömda gudar dess hjärna. Verkligheten i staden är något högst subjektivt och de som försöker skåda sanningen kommer snart att önska att de aldrig fått reda på den.

Mitt i detta hav finner vi fem stycken vilsna själar – fem personer som försöker leva sina liv så bra de kan. Ännu har inte staden slagit sina klor i dem, ännu har inte några frågor hopat sig, inga gåtor som behöver få sin lösning har presenterat sig. De bara lever sina liv tillsammans med de vänner de mödosamt lyckats samla på sig. Vissa är på flykt, andra är sökare. Allt är så normalt det bara kan bli.

Så kommer det inte att förbli. Åh nej… sanna mina ord.

Djupt nere i mörker

Det är en ljus kväll, full av hopp och framtidslängtan. Solen färgar himlen underbart blå, rosa, röd. Små, lugna moln tar sin tid på sig.

En strid ström av folk tar sig ner mot den stora staden som breder ut sig där nere vid havet. Det är folk från när och fjärran, handelsmän, bönder, soldater, skogshuggare, bagare, knegare, fiskare och äventyrare. Alla trängs de utan gnabb för att få komma in i Cormyrs pärla och huvudstad – Suzail.

Så då är vi här äntligen, tänker Ziek. Vi får se till att lämna av vår last innan nåt oförutsätt händer… igen.

Just då vinkas de in till sidan av några vakter vid porten. Han frågar vem vi är och får ett ärligt svar. Han överräcker ett förseglat pergament och säger att han blev instruerad att ge oss detta viktiga dokument så fort vi kom till staden.

Målinriktade som vi är tackar vi får meddelandet utan att läsa det och beger oss framåt. Snart här inne kommer vi att hitta vårt mål.

På höger sida tornar det upp sig stora borgar och höga byggnader i ett gräsfält, som stor kontrast till vänster sida där det är ett virrvarr av korsvirkeshus.

Demerius känner instinktivt på sig att Den Store Platinumdrakens templel är nära och sätter av åt höger. Snart nog syns där ett tempel där som är svårt att missta för något annat än just platiunumdrakens tempel. Stort, förgyllt, mycket dekorationer och en mäktig drak-staty uppe vid dörren.

Demerius går med vördnad upp för de många trappstegen upp till dörren, medans Ziek och pyttis inser att de nog har bättre saker för sig än att gå in i tempel de inte är välkomna i.

Jaja, de där överspännda tempel vakterna kan väl få vara. Vad bryr jag mig om tempel… Nä, nu får det bli supa av. De har det inte varit tillfälle på mycket länge.

Ziek rycker till och gör en grimash så att pojken framför honom hoppar till och backar förskräckt. ”Vart finns det ett vettigt värdshus?” fräser Ziek med sin vanliga charm. Pojken pekar förskräckt på en korsvirkesbyggnad lite längre fram och sen springar han fort därifrån.

”Äsh, ungar, så poänglösa,” Ziek vänder sig mot Demerius väpnare Leopold. ”Nå, nu ska vi ta en sup” Han lägger armen om väpnaren och tvingar in honom på värdshuset.

Kvällen blev blöt. Väpnaren stupade kvickt, men både Ziek och Fosca höll på intill småtimmarna till värdshusvärdens och de förnäma gästernas förtret. Ziek minns inte så mycket vad som hände mer än att han har brännande smärta av att det försvann en herrans massa mynt på konjak och att Fosca blir förändrad av sprit. Skulle bara älta sina livsbekymmer och plågor hela tiden,, prat, prast,, prat… plöat.. prrrat? ppprrr…

Morgonen är dimmig tills Demerius hårdhänt ger Ziek några lavetter och tvingar i honom en återställningsdryck. Huvudet klarnade till kvickt. Fosca ser glad ut som vanligt och Leopold märkbart stum och med nerriktad blick.

Vid frukostbordet meddelar Demerius att uppdraget är slutfört och kuben är i säkert förvar djup under Den Store Platinumdrakens Templel.

Ziek börjar tänka på historien om portalen till Underdark som ju knapphändigt förseglades av Elminster för, ja, några hundra är sen, och som sägs finnas här mitt under staden. Sägs att den kanske bara förseglades från detta hållet, så ondskan innefrån där nere kan kanske ta sig hit… och då skulle ju förvaring av kuben i underjorden kanske – Ziek stoppar sig själv abrupt när han in ser att han sagt allt detta högt och inte bara funderat i tystnad. De andra två sitter stilla och stirrar på honom med ett lite blekt förskräckt uttryck.

”Nej, men det är säkert ingen fara. Elminster han var en reko kille som visste vad han gjorde.. Han var en duktig magiker.” Ziek viftar bort oron så gott det går och avleder sedan samtalet med ”Ja, men det där brevet, har du läst det än Demerous? Stod det nåt viktigt till oss?”

Demerius förklarar stolt att det var ett brev från kungens brorson som bjöd in oss till en audiens med kungen. Idag. Nu.

Planer läggs för införskaffning av lite finare kläder som verkar lämplig. Alla tittar manande på Ziek av någon anledning…

Men innan frukosten avslutas kommer där fram en springpojke med ett meddelande till. Han frågar lite förskrämt vem i gruppen som är Ziek Anfaun.

Han får en skarp blick och ”Hur så?” till svar. Lämnar över brevet, ler lite hastigt och pilar iväg.

”Jasså, ett till brev? Vad månne kan detta vara?” säger Demerius.

”Jaja, säkert inget viktigt,” säger Ziek lite för hastigt och stoppar in kuvertet innanför jackan måna om att ingen ska tycka det var viktigt. ”Låt oss handla nya kläder. Tar du med dig dina pengar, Fosca?”