Staden som aldrig sover

Staden tar sig nya uttryck när mörkret faller. Det finns ställen dit ljuset aldrig når och i New York finns det fler av dessa än på någon plats. I toppen av skyhöga gnistrande skrapor av stål och glas sitter den egentliga makten och skådar ut över sina domäner, påverkar allt via omärkbara manipulationer. I staden som aldrig sover finns det både oändlig rikedom och oändlig misär, en ständig kamp för mer makt och för överlevnad. I konstgallerierna hänger verk av galna artister, verk som visar verkligheten som den egentligen är när slöjorna fallit och bara det nakna och pulserande kan beskådas. I källarlokaler samlas ynglingar för att spela musik de hört i drömmar, toner som driver åhörare till galenskap och våldshandligar. I gamla nedlagda fabriksbyggnader nere i hamnarna samlas allvarliga män i kostym för att dyrka sina mörka gudar genom blodsoffer. De hemlösa tiggarna lever i ständig skräck för vad som jagar dem om nätterna och besitter stor visdom i sin förvridna galenskap. Sanningssägare spärras in på mentalsjukhus av betong, där de plågas av galna vetenskapsmän på jakt efter källan till vetskap. Nattklubbar drar till sig ensamma som flugor till ett lik, människor på jakt efter tillfällig njutning, ett sätt att driva bort tristessen i en grå och hopplös vardag, spriten och den höga musiken förvandlar världen till något uthärdligt. Gäng driver planlöst genom ödsliga gator i jakt på ett oförsiktigt offer att råna eller mörda medan poliserna ser på. Folk försvinner spårlöst i en stad som denna, ibland för att de görs orätt, ibland för att själva staden slukar dem. New York är ett levande väsen, dess hamnar och kanaler är dess ådror, klubbarna och industrierna är dess hjärta – dolda härskare och gamla bortglömda gudar dess hjärna. Verkligheten i staden är något högst subjektivt och de som försöker skåda sanningen kommer snart att önska att de aldrig fått reda på den.

Mitt i detta hav finner vi fem stycken vilsna själar – fem personer som försöker leva sina liv så bra de kan. Ännu har inte staden slagit sina klor i dem, ännu har inte några frågor hopat sig, inga gåtor som behöver få sin lösning har presenterat sig. De bara lever sina liv tillsammans med de vänner de mödosamt lyckats samla på sig. Vissa är på flykt, andra är sökare. Allt är så normalt det bara kan bli.

Så kommer det inte att förbli. Åh nej… sanna mina ord.