Hantverkare

Trubbig metall skär genom den mjuka, röda i terror skakande kroppen. Stora bitar gröps ur och äts upp. En leende man tar ännu en bit och äter girigt upp. Han fnittrar diaboliskt och fortsätter. Mer röda bitar tas. Den försöker flytta på sig, komma undan, vill inte vara med om detta, vill bort, bort. Men ingen nåd ges.

Nadine tröttnar på Jan-E’s barnsliga och ljudliga attacker på sin jello efterrätt och trycker några gånger till på morfinknappen för att driva bort i en drömlös sömn.

Sjukhusets kala, tråkigt färgade väggar stirrar tillbaka på Nadine när hon några timmar senare slår upp ögonen. Röster hörs borta vid dörren och honförsöker lite omtäcknat rikta uppmärksamheten ditåt. John och Ryan står där och pratar med en sjuksköterska. Nåt om att fylla i release-form. De båda vännerna vinkar lite in till rummet, Sam vinkar tillbaka och säger vi ses snart, ha inte för kul utan oss, Nadine med sitt gipsade och nu välklottrade ben ler lite ansträngt och Jan-E ligger bara helt utslagen och okontaktbar i sin säng.

De båda vännerna går glatt sin väg och åter igen blir rummet tyst. Men mycket mer ensligt. Samantha suckar och försöker kalla tillbaka sköterskan. Hon kräver att få bli utskriven hon med, för så skadad är hon väl ändå inte. Se hon kan nästan sätta sig upp i sängen på egen hand. Men sjuksköterskan är envisare och Sam nöjer sig med att få telefonen sträckt till henne.

Nåt om att bilen måste lagas. Han ska fixa den bra, som han brukar. Fint ska det bli. Men den är ju av engelsk modell, så så fort går det kanske inte. Dyrt? Javisst, men bara det bästa för dig. Tar alltid hand om din bil väl, det vet du väl. Jadå, Sam, jag skulle kunna prioritera den, du är ju min viktigaste kund.

Ytterligare en vecka av tristess förflyter, så när korsordstidningarna är slut skrivs Nadine ut. Hon får två fina kryckor och instruktioner om att återkomma om några veckor när de tror benbrotten ska ha läkts. Nadine hoppar tacksamt iväg, glad att bli fri den trista, kala, instängda sjukhusmiljön.

Vädret har klarnat upp, himlen syns och små puffiga moln flyttar sig snabbt av de smått kalla vindar har dragit in från norr. Luften känns frisk och härlig.

Taxin stannar utanför byggnaden vid lägenheten och Nadine får hjälp att ta sig ut av den snälle taxichauffören. Hon vinkar lite åt honom när han kör sin väg och sen går hon lite motvilligt in i byggnaden.

Knackar på. Knackar på igen. Bankar. Bankar mer. Mumlar nån svordom på indonesiska och försöker leta fram sina nycklar. Nadine hör tydligt att där är någon i lägenheten. Låter som de spelar väldigt hög musik, Bruce Springsteen eller nån såndär amerikan. Och vad är det där dova bankandet hon hör i bakgrunden? Hmm, troligtvis bara hanterverkare de måste hyrt in för att reparera lägenheten.

Nycklar hittas. Klick. Nadine öppnar dörren och en syn inte av denna världen möter henne.

Alla möbler står huller om buller. Glaskross mer nu än innan. Stora chok av mellanväggen är borta och ser ut att ha dykt upp någon decimeter längre bort och väggen ser nästan ut till att ha runnit ner mot golvet där den samlats i stora hårda högar. Stora sprickor förgrenar sig från mellanväggen ut över hela lägenhetstacket. Stora bitar at putsen har lossnat på många ställen och taket ser ut att luta in mot dörren. Över allt i lägenheten har ett rödvitt damm laggt sig ett centimeter tjcokt lager; tak, väggar, golv, inredning.. på sågklingor, bandslipmaskiner, borrmaskiner, kompressorer, vinkelslipar, spikar, skruvar, hammare, spikpistoler, bandsåg, kapsåg, murbruksblandare, plank i alla längder och valörer, pålar, lådor, säckar, spannar, två gigantiska pallar med tegelsten… Nadine blundar. Hon vill inte se mer.

Två dammiga figurer är i full gång med att riva vad som ser ut som väggen in till grannen, till tonerna av Madonnas Like A Prayer. Nadine haltar fram till stereon och drar strömmen. Ryan och John fortsätter med släggan och vad som ser ut som en såndär maskin man hackar asfalt med vanligtvis. Efter ett tag skriker Ryan ”vafan hände med musiken?”, lägger ned 10 kilos bilmaskinen och vänder sig mot stereon.

Han ser Nadine där hållandes stereokontakten krampaktigt. Ryan klappar på Johns axel och han slutar svinga släggan. ”Vad håller ni på med killar?” undrar Nadine chockartat.

Förklaringarna som följer är allt ifrån ”det står här i brochyrerna hur man gör”, ”hanterverkare bara luras”, ”det är lätt när man väl börjat” till ”se hur bra vi lyckades med tegelväggen där borta! vi både rev och byggde upp den” och ”har vi inte många fina verktyg?”

Nadine orkar inte bry sig, hon vill inte lyssna mer, hon vill inte veta vad de planerar göra med lägenheten och hur fint de tror de kommer att bli. Hon går apatiskt mot sin dörr som hon hoppas leder in i hennes orörda rum. ”Men se! Vi har verktygsbälte! De finaste på marknaden! Och top notch hammare!”

Hon smäller igen dörren bakom sig och försöker glömma bort världen. Piller för nerverna och piller med alkohol för smärtan. Dimma, töcken, drömmar, mardrömmar, värme, smärta, musik, ansikten, skuld, skam, mörker.

Vaknar med ett ryck efter att verkligen ha kämpat för att vakna ur mardrömmarna. Musiken har tysnat igen och bankandet. Röster hörs från andra sidan dörren, speciellt en bekant kvinnoröst. De verkar diskutera teatern, reparationer efter nån olycka och att Sam alltid är iväg på jobb när Elizabeth Seymour hälsar på. Att det var synd att deras förhållande tog slut och att hon ibland längtar efter Sam. Att livet är svårt och hårt med en teater. Att arbeterna är lata och kräver pengar hela tiden. Att facket lägger sig i allt… att arbeterna inte vill reparera teatern utan mer betalt och bättre försäkring.

”Så du vill att vi ska laga teatern?” bullrar John.

”Nej, nej, eeh, inte så jag menade. Jag trodde att ni… ni… när jag sist var här så hade ni precis börjat. Nu ser jag att ni… ni…. Ni. Ni, kanske mer ska hålla på med sten och betong. Teatern är ju trots allt mer trä. Stora, fina träbitar och sånt, helt annorlunda.”

”Nej men allt står ju här i broshyrerna! Vi hjälper gärna till!!” säger Ryan entusiatiskt och det låter som om han börjar bläddra bland papper.

Nadine sparkar upp sin dörr lite mer våldsamt än planerat och haltar ut. ”Men Nadine, vad har du råkat ut för?!” Elizabeth ser förskräckt ut.

Förklaringen som följer är nåt vagt om att ha ramlat och att äntligen kommit ut från sjukhuset. ”Men Sam och Jan-E är kvar. De var värre däran, de kommer nog inte ut förrän ett par veckor.”

Elizabeth blir hysterisk och vill veta allt som hänt men får bara vaga flytande svar om pistolskott och eld. Elizabeth ska genast dra till sjukhuset men stoppar sig själv. ”Men jag har sådana problem med teatern. Allt måste flyttas på en månad. Det var en hemsk olycka… Vilken avdelning sa du Sam var på? Jag måste ju besöka henne…”

Elizabeth stannar halvägs till dörren. Hon ser mycket bekymrad ut. ”Men vad ska jag göra med teatern? Arbetarna vägrar arbeta, de kräver mer betalt.. och jag har inga pengar att betala reparationerna med.”

”Ja, eftersom du helt plötsligt inte ville ha oss som reparatöre-”

”Nej, nej, det är inte det. Det ser ju ut att bli… jättefint(?) här men teatern ni vet, den är lite mer advancerad. Och… och kräver hållbarhet. Och -”

”Men hur mycket kostar det att reparera då?” avbryter Nadine kallt.

Elizabeth kommer helt av sig. ”Kostar? Ja det är klart… det blir dyrt.” säger hon. ”Kanske 10 000 dollars. Behövs en ny panna och reparera det tillfälligt i alla fall så vi kan köra föreställningen. Hmm, kanske 15 000 då.”

Diskussionen går fram och tillbaka om kostnaden, vilka hantverkare hon tänkte hyra in, om det var permanenta lagningar, om pannan verkligen behövde bytas eller om den kanske kan repareras, hur mycket golv som fallet in, etc. För vissa verkar detta kännas mer i plånboken än andra.

De enas till slut om att bli delägare i teatern och gå in med ett kapital av 30 000 dollar. De 20% av intäckterna och allt verkar frid och fröjd. Elizabeth ska be hennes advokat skriva kontraktet ”omedelbums” som hon sa och rusar iväg.

Konsten av att stänga portaler.

I väntan på kvällen så blev det en ganska lungn kväll på värdshuset. Strax innan vi ska ge oss av så går vi och bytar om till rustningarna, Emmersson har gått ut och väntar på oss där ute med droskan.

På vägen planerar vi lite vad vi ska göra, när vi är framme ber vi Emmersson att komma tillbaka om ungefär 1 timme, sedan ger vi oss in i kapstaden. Efter ungefär 30 minuter så kommer vi fram till huset vi skulle mötas vid. Jag öppnar dörren sedan går vi in, halva huset har sjunkit ner i vattnet och där är en väldig lutning på det. I en av hörnorna är där ett par tunnor annars är rummet tomt.

Efter vi har väntat en liten stund så börjar vi känna en röklukt och lågor börjar slå upp från dörren vi kom in ifrån. Jag letar efter närmaste fönster och hoppar ut, Demerius kommer som nästa person och till sist kommer Ziek ut. Där står ett 20-tal personer väntandes på oss.

Dom börjar slå direkt mot mig, vi försvarar oss och slår dom medvetslösa. När dom blir medvetslösa så åker dom med vågorna ut där ser vi hur den första personen blir spetsad på en treudd. Det dröjer inte länge fören fler och fler av dom personerna som vi har tagit ut blir dragna ner it djupet.

Det dröjer inte länge tills där är bara ett par stycken kvar, personen som ser ut att vara ledaren springer iväg, jag jagar efter han och lyckats att få tag i han, Ziek drar tillbaka han med sin mörka kraft.

Vi hör på håll hur det har slått larm om branden, vi skyndar oss därifrån med Hassim Belloc somhan hette. Lite längre bort så tänkte vi klättra upp på taket för att kolla efter någonstans att vara. Jag och Ziek klättrar upp, av någon anledning så försöker Ziek få detta till en tävling att klättra upp på taket. Även om han använde något så han kunde klättra utan att hålla i sig så tog det ungefär like lång tid som mig.

Uppe på taket ser vi båda en drow borta på ett annat tak, han såg oss direkt och sprang iväg. Vi tar oss ner från taket igen, jag hoppar ner och Ziek teleporterar ner bara för att vara först. Ziek informerar Demerius om det vi såg.

Efter en stunds sökande så hittar vi ett släckt hus. Inne i huset så tänkte vi ställa några frågor till Hassim.

-Vem jobbar du för? Frågar Ziek med en mörk röst.

Hassim svarar -Dom dödar mig om jag säger något.

Ziek ryter nästan till med -Om du inte pratar så dödar vi dig.

Det är då vi ser hur Hassim tar upp en kniv och sätter den mot hans egen hals och skär till, Demerius ställer sig på knä och healar Hassim så han vaknar till liv igen.

-Vad hände, är jag död? säger Hassim.

-Ser jag död ut. Hör man en mörk röst säga. -Svara nu på frågan. Fortsätter Ziek med.

-Okej, okej jag ger upp jag ska berätta och sedan kan jag visa var Drottning Jolantha bor. Säger Hassim.

Han berättar till sist sanningen för oss, han var skickad för att hämta upp oss och föra oss till Drottningen. Och för att komma till henne skulle man gå in i ett hus som var lite längre bort och sedan ta en teleport.

Vi beger oss iväg, i täten har vi Hassim som ska leda oss till detta huset han hade pratat om, många skumma gränder blir det innan vi kommer fram till detta hus. Detta är ett av de få hus som fortfarande har överlevt och inte ser speciellt skadat ut, precis när vi ska ta oss in genom ytterdörren så får jag en blåspil i nacken och svimmar.

Ziek och Demerius tar snabbt tag i mig och drar in mig i huset. Jag vaknar efter en liten stund där inne, Demerius tar en titt på min nacke och säger att han är tvungen att dra ut pilen och det kommer att göra ont. Han tar tag i den och drar loss den med ren styrka, snabbt efter så healar han mig igen. Ziek kollar på pilen och säger att det doppad i giftet från en mörk mask och formen på den ser ut som om den skulle kunna komma från Netheril, den användes i kriget för länge sen.

För att ta oss till portalen så var vi tvungna att gå ner i källaren, Källaren ser ut som en vanlig källare, inga fönster nägonstans och inga saker alls i rummet. Hassim går fram till en av väggarna och drar handen över en del av väggen och en dörr öppnas. Innanför ser vi ett litet utrymme på ca 1x1m och längst in ser man en svirlande portal.

Ziek ser även massa tecken runt om denna portal och noterar dom. En tanke uppstår i Zieks huvud -Jag har läst någonstans att man kan blockera portalen genom att lägga saker så att den inte kan aktiveras. Efter det så kan jag låsa den med Arcane lock, på så sätt kommer dom inte ut genom portalen och dom kan inte komma igenom dörren.

Där ligger plank och stenar överallt, Demerius börjar med att slänga in pilen på golvet och sen lastar vi in massor med bråte för att täcka från golv till tak så vi är säkra på att där inte kan ta sig någon igenom, Ziek tar det säkra före det osäkra och sätter alla vassa bitar  trä in mot portalen.
Vi hjälper alla till när han använder magin, efter detta är gjort så tar vi oss ut ur kapstaden, där var inget som anfall oss denna gången. Vi pratar med Hassim igen och kommer fram till att han får gå fri om han åker till Punjar och startar en verksamhet där. Vi kommer att kontakta han sedan där, Hassim ville hämta sina saker först på sin gömma. Av en händelse så frågar vi om han har en Cloaked Dagger.

-Lustigt att ni skulle nämna detta, det var någon härom dagen som frågade precis om en sådan. Ni kan köpa den av mig. Svarar Hassim.

-Vi gör såhär, vi ger dig 600 Triguld för daggern så har du för ett startkapital också. Säger Demerius.

Jag får äntligen tag på dagger jag har ville ha.

Labyrinten från helvetet.

Dörren ser obehaglig ut och det går en kall kår längs ryggen på Sam. Jan E är bakom den och har mest troligen gått vilse. Hans liv är i fara och ingen till sin hjälp.

Ingen vill egentligen gå in och de försöker övertala varandra att han mest troligen hittat en bakdörr ut till friheten.

Han kommer när som helst. Det är bara att vänta.

Men han kommer inte.

Till slut tar Sam ett djupt andetag och med sin beretta i högst hugg tittar hon på sina kamrater och öppnar dörren.

Väggarna är det värsta hon någonsin sett. Det sticker ut ansikten och armar som försöker greppa efter henne.

Hon slår en blick bakom sig för att se om han kommit tillbaka men nej det har han ej.

Hon går långsamt fram för att undvika armarna och när hon kommit en bit hör hon hur dörren stängs men ingen av vännerna har kommit in.

Hon försöker skaka av sig den obehagliga känslan av att inte ha någon uppbackning och börjar sitt letande efter Jan E.

Undertiden överväger de andra att bättre fly än illa fäkta.

De aggerar dock inte på denna känsla utan beger sig in i huset för att hitta något av intresse.

De letar igenom huset och kommer till en trappa som leder upp.

Nackhåren reser sig på dem när det ser den mörka vinden och ser spindelnäten. Hur stora spindlar bor här och hur giftiga är de? Frågorna blir många när man har en fobi även om man behåller dem för sig själv.

Brandröken smyger längs taket och ger vinden precis det lilla extra som gör det svårt att andas och se.

Kombinationen av dåligt sikt och andnöd ger ju det där lilla extra till en fobi som inget annat kan.

John är den som är modigast och tar sig upp för trapporna.

Vinden är full av gamla leksaker och sport utrusning.

John tar en tygbit över ansiktet och vrålar ner för trappan att han hittat en kista och Ryans nyfiken het börjar bli starkare än fobin.

Han tar sig samman och täcker sitt ansikte för att kunna andas bättre och tar sig upp för trappan.

När han tagit sig fram till kistan upptäcker han att den är mer än dammig och äcklig. Den är låst.

Men det är inga bekymmer för en man med yxa.

Ett bestämt slag med baksidan av yxan bör göra tricket ha ha.

John ser han höja yxan och tar snabbt en steg bakåt. Inte för att han är rädd men ändå.

Kistan är full av gamla armékläder och vapen.

John ser en gammal sabel och tar upp den. Han står en stund och vägen den i handen innan han bestämmer sig att den kan var bra och ha.

De tar med en gammal halvautomatisk desert eagle till Nadin.

Den är inte det mest grasiösa i vapenväg då den är tung, grovkalibrig och har låg magasinkapacitet. Men den är bättre än inget.

Nadin tar i mot den med viss tvekan. Det ser väldigt ansträngt ut för henne när hon försöker hålla i vapnet samtidigt som hon hoppar fram på sina kryckor med foten i en omänsklig vinkel.

Nu känner de sig i alla fall redo att ansluta sig till sina vänner och börjar gå mot dörren.

Jan E har nu varit inne i labyrinten av gångar ett par timmar nu. Han har inte mycket kläder på kroppen eftersom han lämnat något vid varje korsning han passerat och de han har har rivits sönder av armarna som finns i väggarna.

När han irrar runder hittar han sina saker han lämnat och han väljer alltid en ny väg att gå. Någon gång måste han hitta ut tycker man ju.

Sam hittar saker i varje korsning hon passerar och hon föjler dem eftersom hon är övertygad om att de kommer att leda henne till Jan E. Men för att veta vad hon passerat en gång vänder hon på sakerna.

Luften är torr och det river i hennes hals. Den som ändå hade haft ett glas vatten eller vad som helst att dricka. Sprit hade ju inte varit fel i detta läget.

En av korsningarna är utformad som ett barn rum.

Här finns det en barnsäng med blodfläckar och en stor hård gul fläck. Det vänder sig i hennes mage av synen.

Över sängen finns en affisch av en ängel med ordet mamma under och en pil som pekar mot den.

På golvet ligger det fyra klossar som bildar ordet hata.

Här stannar hon och försöker hitta någon ledtråd till var barnet kan ha tagit vägen. Men hon hittar ingent och hon sätter sig för att titta närmare på klossarna.

Hon försöker bilda nya ord med de fyra klossarna men hur hon än gör så bildar det samma ord hela tiden. Hata.

John, Ryan och Nadin har nu också tagit sig in i labyrinten.

De upptäcker snart att de går i cirklar och de stannar för att försöker komma på en ny strategi.

De bestämmer sig för att de ska börja gå i motsatt håll mot vad pilarna i golvet visar.

De hittar en tidning med rubriken. Basitaliskt mord utför av en pojke.

I artiklen framgår det att de sociala myndigheterna hade upptäckt morden vid ett besök hos en familj.

Morden var mycket brutala. Offerna var huggna med över 50 hugg per man.

Två foto ramade in artikeln.

Ett foto från brottsplatsen av ett par övertäckta kroppar gjorde artikeln gav kalla kårar.

På det andra fotot sitter Peter Kristoffersson med ett drogat utseende. Man kan tydligt se att han är misshandlad.

John, Nadin och Ryan stannar för att diskutera vad det ska göra här näst. Idéerna haglar om att vänster är alltid rätt och därför bör de ta alla korsningar till höger. Kanske deras vänner har hittat ut. Lever de överhuvudtaget.

Det börjar bli varmare och det börjar bli svårt att andas.

De sätter sig ner för att vila.

Svetten rinner längs deras ryggar och om bara de får vila lite kommer de snart på den bästa iden genom tiderna.

Undertiden hittar Jan E en lampa med något konstigt tecken på.

Sam och andra sidan är övertygad m att i denna korsningen ligger svaret till alla frågorna men hur hon än vänder och vrider på allt hon kan hitta hon inget.

I sin frustration plockar hon upp klossarna och stoppar dem i sin väska.

Reaktionen var inte vad hon hade tänkt sig. Ett barn kan höras på avstånd snyftande och gråtandes.

Ljudet blir högre och det kommer närmare.

Ljudet gör att hon gör att hon fryser till. Vad har hon gjort.

Långsamt lägger hon tillbaka klossarna och tar ett steg tillbaka.

Men ljudet fortsätter. Sam sätter sig ner och väntar och hoppas att barnet som kommer i alla fall har skinn på kroppen och inte skrämmer livet ur henne fullständig.

Hon sitter och väntar med nerverna på helspänn. Sakta ta hon fram sin beretta och rikar den mot ljudet.

Alla andra ljud upphör och nu är det bara att vänta.,

Samtidstidigt har John, Nadin och Ryan kommit på fötter igen med en plan som de inte är helt övertygade kommer att funka men det är i alla fall en plan.

De hoppas på att de andra har tagit sig ut och nu ska de bara hitta utgången själva.

Efter x antal svängar i korsningarna efter konstens alla regler.

Ser de en vuxen människa sitta i en korsning. De kan inte se vem det är än men när de kommer lite närmare ser de att det är Sam.

De kallar försiktigt på henne. Men de får inget svar.

De närmar sig och personen står fortfarande med ryggen till.

Sam hör fortfarande barnets skrik som bara blir högre och högre. Det blir mer intensivt och upptar alla hennes sinnen.

Skräcken har henne i ett grepp och väntan börjar bli olidlig.

Det är då John försiktigt klappar henne på axeln.

Hon vänder sig snabbt om och sätter pistolen mitt i pannan på honom och precis när hon ska avlossa skottet. Ser hon att det är John.

Sam ger en lättnadens suck och riktar sitt vapen mot golvet och säger. –Vad bra att ni kom. Barnets skrik håller på att göra mig galen.

De titta oförstående på varandra och säger –Vilket skrik?

Sam säger. –Ta upp klossarna så kanske ni också kan höra det.

De gör det men ljudet är försvunnet som om det aldrig varit där.

Jan E dyker upp och nu är gänget i alla fall tillsammans igen.

Han har en mapp i handen. Han ger den till Sam och säger.- Det är en artikel och en polisrapport som jag har hittat här i gångarna. Kan du se om det kan finnas något i dem som kan hjälpa oss?

Hon läser snabbt igenom och säger. – Vad jag kan få ut fanns det inga bevis på att det var Kristoffersson som mördade sina föräldrar. Men han har varit utsatt för något hemskt. Han skulle placeras hos en fosterfamilj. Det står också att han var väldigt skör och kattonisk. Vi måste hitta honom och hjälpa honom.

Hon sätter sig på huk och skriver med en krita på golvet ett meddelande till Kristoffersson. Vi ska försöka hjälpa.

Jan E börjar berätta. – När jag kom in och dörren stängdes. När jag vände mig om var dörren borta. Och det kom upp en text där det stod. Lämna eller ta min plats i helvetes förkammare.

Ansiktena och armarna är borta från väggarna och det börjar bli ljusare i gångarna.

De kommer överens om att inte följa pilarna på golvet. De ska i stället så i raka motsattsen till dem och hoppas att det ska vara rätt och att de tillslut ska hitta ut.

De kommer till en korsning och Jan E stannar till och säger. –Här hittade jag mappen.

De kommer fram till en korsning som är full av tavlor på människor som torteras i vad som verkar vara helvetet.

Det står saker skrivna på väggarna med en barnsig handstil.

Jag ska inte brinna i helvetet.

Mamma låt dem inte hitta mig.

Ta min plats i helvetet.

Låt dem straffas i stället för mig.

Taket blir högre och högre upp för att till slut försvinna helt. De hör en rovfågel och stanken börjar bli starkare.

Det luktar av ruttna kött och då börjar väggarna rasa samman.

Det kommer varelser mot dem från alla håll.

De ser ut att en gång varit människor. De har ruttnat och vissa kroppsdelar står i konstiga vinklar.

De anfaller och gänget ställer sig med ryggarna mot varandra.

Striden är kort. John tar delar på några stycken och Nadin skjuter huvudet av en.

De drar på sig några småskador utom Sam som i sin iver att skjuta en odöd. Lyckade mest med att skjuta sig själv i benet.

Jan E tittar med sympati i ögonen och gör vad han kan för att stoppa blödningen.

Dörren har dykt upp igen och det hörs röster bakom den.

De går igenom dörren och kommer in i rummet som brann.

Brand har lagt sig men nu är det inte tomt längre.

Här finns det skorpioner på golvet och på en säng sitter Kristoffersson.

Han sitter och mumlar något osammanhängande men vi kan inte riktigt höra.

Rummet vi kommer i från rasar samman och en annan dörr öppnas.

En skräckinjagande varelse kommer in. Han är full av läder och metall. Han ser vanställd du med sina stora tänder. De har aldrig sett något så hemskt. Inte ens i de värsta skräckfilmer.

Chocken av att de denna varelse träda in i rummet får John att frysa till is och fall in i ett katoniskt tillstånd. Nadin svimmar på fläcken medan de andra försöker få ett grepp om verkligheten.

När varelsen kliver in i rummet skriker Kristoffersson. – Ta dem i stället.

Sam riktar sin pistol mot Kristoffersson.

Varelsen pekar på Sam och frågar. – Är du villig att ta hans plats.

Sam svarar som i trans. –Nej och skakar på huvudet.

En ny dörr öppnas och en kvinna och en man kommer in.

Det är en man och en kvinna. Mannen bär på ett tjokt läderbälte och kvinnan har en stor kniv i handen.

Kristoffersson skriker. – Rädda mig mamma.

Sam skriker ta Kristoffersson och Ryan skriker ta föreldrana.

Sam ändrar sig snabbt och vrålar hon med ja ta föräldrarna.

Men varelsen skrattar bara och säger. – Dem har jag redan.

Sam – Men varför ska du ha Kristoffersson ?

Varelsen tittar på henne och säger lugnt. – Han har kallat.
Sam – Varför har du det? Och Sam vänder sig mot Kristoffersson men får inget svar. Han bara ser på sina föräldrar och ber dem hjälpa honom.

Det börja kännas som ett dödläge nåtts och Sam börjar bli rejält orolig. Nu måste något hända.Vad som än händer så måste något hända nu.Med det i tanken vänder Sam pistolen mot Mamman och trycker av. Träffen tar mamman rakt i huvudet som gör att det exploderar.

Jan E vänder sig mot Nadine och försöker väcka henne. För nu är alla goda råd dyra.

Pappan kastar sig mot honom och slår honom med sin läderrem. Han träffar honom hårt och fläker upp ett stort sår i sidan.

Ryan ger John en lavett med han skriker vakna.

John vaknar ur sin trans och utan att tveka hugger han till mot pappan och delar honom i två delar.

När tystnaden lagt sig. Går varelsen bort till Kristoffersson och tar tag han i benet och drar med honom. Som skriker för full hals att någon ska rädda honom.

Men gänget ser bara när han dras i väg övertygade om att han förtjänat sitt straff.

De försöker igen att stoppa blödningen i våra hjältars kroppar. De lyckas inte så bra men det är bättre i alla fall.

De tar sig till bilen och kör i väg till det bästa sjukhuset i staden.

De vill ju inte behöva amputera lemmar i onödan. De har hört rykten om att de gör de på vissa sjukhus.

Sam opereras och Nadins ben blir gipsat. Alla blir inlagda men John vill först inte höra talas om någon inläggning av honom och det krävs mycket övertalning för att få honom att stanna.

Vi måste lära oss första hjälpen säger Sam till sina vänner ch när en sköterska kommer in frågar hon om hon känner till var de kan få en sådan.

Sköterska tittar lite misstroende på henne men lovar att komma med några broschyrer dagen efter. – Polisen kommer i morgon och vill då ha en redogörelse för vad som hänt er.

Vi kan inte säga sanningen. Vi måste komma på vad vi ska säga.

Efter mycket diskussion kommer de fram till att de varit i skogen för att kampa och grilla. Och detta hände.

Sams skottskada. Sam trodde hon såg en björn och i förvirringen och mörkret råkade skjuta sig själv i benet.

Brännskadorna. Vi hällde bensin på lägerelden.

Jan E trillat ner för ett berg.

När polisen kommer försöker de övertala honom att deras lögn faktiskt hände men han såg inte övertygad ut ett dugg.Till slut ber han om Sams vapen för att de ska jämföra kula hon hade i benet med pistolen.

Då kommer en man in i en snygg kostym och visar sin bricka snabbt.Han ber polisen komma ut i korridoren för att prata lite.Polisen är först inte så intresserad av det men följer med till slut.Efter ett par minuter kommer polisen in igen med en butter uppsyn.

-Ni har vänner högt upp märker jag. Jag har inga fler frågor. Utredningen har tagits över av någon högre upp.

När de blivit ensamma igen säger John – vi skulle ljugit bättre.

Stora monster i skogen, nej det var bara i bloggen

Vännerna iakttar Joshua där han står med luren i sin hand, de tittar på varandra för att sedan låta blickarna falla på graffitin som nu pryder väggarna. Det gör dom allt för påminda att de senaste 12 timmar har varit mer än normala.

Klockan närmar sig sju och några timmar kvar till mötet med denna underliga Kristoffersson. Med regnet mot rutan och det avlägsna mullret från åskan skulle de alla hellre sitta hemma en kväll som denna. Men eftersom Sam slängt all mat under städningen övertygad om att den var förgiftad fanns det inget annat än att ta på sig sina jackor och ger sig ut i den regniga oktobernatten.

Väl nere vid Sams bil beslutar vännerna att dom vill stanna till vid St. James, hotellet som enligt polisen varit stängt i flera år, kan detta verkligen stämma? Nog för att det såg sjaskigt ut igår men för någon utan krav var det i alla fall en plats som skyddade mot regnet.

Bilen svänger in den mörka gränden, det enda ljus som finns är ljuset från bilens gulastrålkastare som kastar spöklikaskuggor längs grändens väggar. Från en vält sopptunna hörs råttorna ljud.
En kal sned lyktstolpe skvallrar om att New York har gett upp denna del av staden och lämnat den åt sitt öde.

Sam parkerar bilen vid trottoaren och stänger av motorn. John tar sin jackärm och putsar bort imman på en av sidorutorna.
-Ja här verkar det vara, men det ser öde ut. Inte ens skylten lyser idag, det gjorde den väl igår?
John tittar frågande på de andra.
-Mmm, är det enda svar han får.

Över dörren hänger fortfarande den tidigare prydande neonskylten med namnet St.James, avsaknaden av bokstäver och de uppspikade plankorna över fönstren ger dock stället intrycket att ingen har varit här på väldigt länge.

De lämnar alla bilen och går uppför den lilla trappan mot entrén. Regnet öser fortfarande ner och gatan lyses upp av en blixt under någon sekund badar allt i ljus för att sedan återbli svart och mörkt.

Dörren verkar inte låst men träet har satt sig så John lägger axeln mot den våta kalla dörren och ger den en ordentlig knuff. Dörren går upp med ett rostigt gnisslande. Flertalet flaskor som stått innanför dörren på en låda faller och backen och krossas mot golvet.

Ett svagt ljus längre in i korridoren verkar flämta till och försvinner. Sam låter ljuskäglan från sin ficklampa svepa över lokalen, gamla möbler, den nu gråa heltäckningsmattan täckt med bråte och spindelnät gör rummet till en olustig syn.

Joshua ropar ut i korridoren,
-Hallå! Vi vill hyra ett rum!

Men endast tystnad blir hans svar.
En katts jamande bryter tystnaden, något faller till marken, en rörelse, sen en skugga.
Ljuskäglan sveper över rummet i jakt på orsaken till ljudet.
Ljuset faller på en som sitter hukad bakom en bänk, smal man i en grön välfodrad ytterrock, hans gråahår spretande åt alla håll och ett långt vanvårdat skägg ger intrycket att detta inte är en man som är mån om sitt yttre.

Johusa håller fram sitt cigarett paket. Med försiktiga fingrar sträcker sig mannen bakom bänken efter en cigarett.

-Jag är Johusa, detta är John, Sam, Ryan och där borta står Nadine.

-Blaaaaaa var namnet men de flesta kallar mig Blööö.

-Ni är väl inte poliser, säger han samtidigt som han studerar Johusa från topp till tå.

-Ser vi ut som det? svarar Sam snabbt, men vi har några frågor.

-Var du här igår? frågar Nadie.

-Va? Nej aldrig inte ens om jag skulle få en säckburkar skulle jag sätta min fot här.

De tittar på varann.

-Ja ni förstår när lampan på baksidan av byggnaden är tänd så ska man hålla sig så långt borta som möjligt, ingen av våra vågar sig hit då.

Vännerna tittar ännu mer frågande på varandra.

-Vad menar du, säger Johusa.

-Jo det är såhär. När lampan lyser så kommer det ”poliser”, säger han och gör citations tecken i luften, dessa är poliser av gamla skolan, de brukar ta oss om vi är här, föra oss till gamla polisstationen nere vid hamnen, men den har varit nerlagd för vanligt polisarbete en längre tid.

-Låter namnen Shultz och Gruber bekanta? avbryter Johusa

-Ja, jo jag tror det är två av dom, läskiga typer det där.
-Föresten ni kanske har några dollar över till en kaffe eller så?

Nadine letar i sin väska och tar upp en femdollar sedel.
-Ja nu förtiden är det inte lätt att få sig en värmande kopp kaffe, inte sedan det nya företaget Simon Caldwell Ltd, tog över soppköket, senast vi åt där blev vi sjuka i veckor och Mark klarade sig inte trotts att vi tog honom till sjukhuset, inte för att han hade någon sjukförsäkringen men nått kunde de väl gjort?
Säger han och tar ytterligare en cigarett ut Johusas paket.

-Föresten ni kanske har några dollar till att avvara, kaffet är dyrt dessa dagar, säger han och blottar sin tandlösa mun.
Johusa får ett infall och går fram till kassaapparaten trycker ut lådan och där i ligger de 45dollar som betalats för rummet natten innan.

Han sträcker över dom till Blööö
-Här har du, det ska väl ordna en kopp eller tre.

Ett storleende sprider sig över Blöö ansikte och han bockar och tackar.
-Om det skulle vara något annat jag kan hjälpa er med, sök upp mig på tiggarmarknaden nere vid hamnen.
Säger han, sluter kappan om sig och beger sig ut i höstregnet igen.

-Detta var ju underligt särskilt det med pengarna, hur har dom hamnat där? Eller rättare sagt, vad har hänt med stället under en natt?

Nåväl kanske dags att vi ger oss av, jag är fortfarande hungrig och det är bara några timmar kvar tills vi ska möta den där Kristoffersson, pizza låter väl bra?

Alla nickar instämmande, och de går ut i regnet till bilen igen.

Klockan närmade sig midnatt. Efter en snabb matbit på den lokala pizzerian, gav de sig av mot Café källaren för att möta denna Kristoffersson.

Caféet var beläget i just källaren på ett äldre tegelhus, en smal stenbelagd trappa leder ner till den gröna trädörren, en liten klocka fäst vid dörren anmäler gästernas ankomst och lukten av nybakta kakor nygräddade bullar uppblandat med en lukt av Te, slår emot dom när de går in genom dörren.

Bakom disken sitter en glasögonförsedd yngre asiatiska, som med ett stort leende hälsar dom välkomna.

För övrigt är caféet tomt på gäster, en snabb titt på klockan bekräftar att de lite tidiga.

Som brukligt när de går någonstans låter de Sam välja bord. Att hitta ett bord med utkik över alla dörrar samtidigt som man ska kunna se ut genom alla fönster, givetvis med en vägg i ryggen för att undvika anfall bakifrån. Efter både en och två kontroller av avsaknad och kameror i diverse servett ställ och blomkrukor slår de sig ner vid ett bord och beställer in kaffe med en kaka.

Ryan vänder sig mot Johusa, så, vem är denna Kristoffersson vi ska möta här? Hur känner du honom?

Johusa tittar lite ner i kaffet och rör om med skeden.
-Det gör jag inte, men jag tänkte det kunde vara en rolig grej att driva med mannen, vi hade ju inget bättre för oss ikväll ändå?

De övriga tittar först på varandra och sedan på regnet som utanför öser ner.
-Nej kanske inte. Svarar de med en syrligröst.

Tiden går och just när gökuret på väggen slår sina tolvslag, hörs tunga kängbeklädda steg i den lilla stentrappan utanför. Handtaget trycks sakta ner och dörren slås upp just i samma ögonblick som en öronbedövande åskknall och en blixt lyser upp gatan utanför.

I dörren står en nästan två meter lång vilt stirrande man, ljuset från blixten får hans mun att se ut som det endast finns en tand i munnen och den täckt av guld. Vattnet dryper av mannen och lämnar en stor pöl på golvet där han står. Sjudagarsskäggstubb och de svartsmutsiga valkiga händerna ger intrycket av att denna man inte varit nära en dusch på ett tag.

Mannen tar av sig sin sydväst och skakar vattnet av regnrocken. Med bestämda steg går han mot bordet där vännerna sitter samlade.

-Kaffe! Svart, utan nått trams i, Och det nu!, Skriker han till servitrisen med sin hesa rostliga röst.
Samtidigt slår han sig ner vid bordet.

-Bunker? Säger han och tittar på de samlade.

-Det är jag säger Johusa, och du måste vara Kristoffersson?

-Ja, nu slut med tramspratet, jag behöver eran hjälp, avbryter mannen, vänder sig och ännu engång ropar:Vart är mitt kaffe?!

Den unga servitrisen som var på väg med en kopp svart rykande kaffe, blir skrämd av det plötsliga ropet, och snubblar till, spiller lite kaffe på golvet.

-Ähh ge hit den där, fräser Kristoffersson, betalning kan du glömma och dricks har jag aldrig gett till nån, se så. Iväg med dig, vi vill prata ostört.

Sen vänder han sig tillbaks till ungdomarna.
-Jo ni ser, min farbror gick bort för inte så längesen och det visade sig så att jag var den enda levande släktingen, gubben var inte rik ser ni men jag tänkte att nått kunden jag väl hitta där och sälja, om inte annat så var väl huset värt en del även om det ligger lite utanför stan.
Ja hursomhelst, jag åkte dit för att titta över sakerna, som jag misstänkte fanns inget av något vidare värde, snålgubben hade väl redan sålt allt och gjort slut på pengarna.
I kistan i källaren hittade jag en staty, det var ett mansansikte men fullt med nålar i ett mönster i huvudet, jag tog upp den och satte på spiskransen, tänkte att här ska det ju bli lite mer hemtrevligt, istället för alla de där stickade dukar och porslins-ugglor som han verkar ha samlat på.

Vännerna tittar på varandra och Sam tar till orda.

-Du sa att du behövde våran hjälp, fånga ugglor eller vad?

-Va? Nej fräser Kristoffersson, tyst med dig, så jag kan förklara.
-Jo ni förstår natten efter jag hade hittat statyn började konstiga saker hända i huset, jag började höra steg, dörrar som öppnades och stängdes, men när jag tittade in i rummen varifrån ljudet kom, var dom tomma och allt i sin ordning.
Detta pågick några dagar, men endag var figurinen borta från spisen.

Ryan börjar sjunga:
-If there’s something strange
in your neighborhood
Who ya gonna call?

Och de övriga vännerna brister ut:
GHOSTBUSTERS!

Johusa och Ryan ”highfivar” varann men lugnar snart ner sig när Kristofferssons gråa ögon stirrar på dom.

Sam detta låter som ett jobb för dig, säger Johusa.
-Ja pengar är inget problem, säger Kristoffersson, är det vad ni vill ha? Så ni hjälper mig?
Jag kan ge er 5000$

Gänget tittar på varandra och nickar, varför inte tjäna lite lätta pengar, följa med denna främling ut tills hans hus, bekräfta att inga spöken finns under sängen och sen åka hem, det låter ju lätt.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa,

-Ni tog väl eran egen bil som jag sa? Utbrister Kristoffersson, för jag har lite dåligt med plats i min.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa denna gången något högre och alla tar sina jackor och går ut i den regniga New York natten.

På trottoaren står en silverfärgade Volkswagens bubbla halvt uppkörd på tomtgräsmattan en böteslapp sitter undervindrutetorkaren. Denna tar Kristoffersson och knycklar ihop och slänger i rännsten där den seglar bort som en liten båt i stormvinden.

Kristofferssons bil är fylld av säckar.
-Ja som jag sa så är min bil redan fylld, så bäst ni skyndar bort till eran egen. Säger han och sätter sig bakomratten.

Väl inne i Sams bil, följer de Kristoffersson bil genom New Yorks neonförsedda gator, regnet öser fortfarande ner och blixtarna lyser då och då upp himmelen.

Snart lämnar de stadens ljus bakom sig och de mindre och smalare vägarna bekräftar att de inte är inne i stan längre.

Kristoffersson svänger plötsligt av från den större vägen, in på en mindre grusväg som verkar leda rakt ut i den mörka skogen. Framför dom ligger bara en lerig grusväg som är använd av få.

Vinrutetorkarna slår i takt till Tom Jones hit ”it´s not unusal” och Sam trummar takten där de far fram genom skogen, det enda ljus som finns är det gula ljuset från bilens strålkastare. Mellan träden framfördom kan de ibland skymta de röda lyktorna från Kristofferssons bil när han bromsar in för en kurva.

Nattens dystra mörker var mer påtagligt här ute i skogen, inte ens stjärnornas ljus orkade sig igenom det regnhöljda tjocka dimman som täckte skogen.

Plötsligt smäller något mot rutan, ett förvridet ansikte, långa ärr längs med och över ögonen, där ögonen skulle ha suttit fanns endast tomma hålor och dess tänder var rovdjursliknande. En blick och sedan försvinner varelsen in i skogen.

Sam ställer sig på bromsen, med ett tjutande ljud stannar bilen, de tittar på varann, var det verkligen bilen som lät så.

Gänget stannar och kippar efter andan.

-Vad var det? frågar Nadine

-Måste varit något djur, svarar John.

De alla tittar på Ryan som sitter helt likblek i baksätet krampaktigt hållande sitt objektiv. Hans kropp skakar och han får inte fram ett ljud.

De alla tittar ut genom framrutan.

Torkarbladen kämpar med att få bort det tjockflytande blodet och den gula sörjan som lämnats kvar, så det hände verkligen inget av detta var bara en dröm. Från skogen hörs ytterligare tjut och ylningar.

Efter en stunds övertygande att det måste ha varit ett djur bestämmer de sig för att det bästa är att ta sig fram till huset så fort som möjligt. Sam som är känd för att kunna hantera en bil, trycker pedalen i botten och snart uppenbarar sig en grusplan med ett sekelskiftes trähus i två våningar, med ett tillhörande garage.

Parkerad framför huset står Kristofferssons silverfärgade bubbla.

Huset närvaro verkar tränga bort den gråa dimman, bortom gårdsplanen kan endast skogen skymtas tyst, mörk och ondskefull.

Bilen stannas och ur går alla utom Ryan som låser bilen så fort de övriga har gått ur.

-Jag och Tom Jones väntar här, leta ni upp Kristoffersson.

Sam går fram till bubblan, konstatera att nycklarna inte sitter kvar, lika så saknas säckarna. Bilens golv och säte är fullt av en mörkröd sörja, Sam tar lite på fingret, luktar,
-Hmm inte olja, kan vara blod säger hon och smakar på det.

Spottar några gånger,
-Mmm visst är det blod. Vad var det egentligen han hade i de där säckarna? säger hon och ser på de andra.

-Titta på dessa säger Nadine, bilen verkar inte tillhöra Kristoffersson utan en Jorgen Hanson, Sam tar papprena och nickar instämmande.

-Underligt

Johusa öppnar bagaget till bubblan och konstaterar att även här är det blött, troligtvis av tidigare säckar.

Några rop efter Kristoffersson ut i natten ger endast tystand till svar, så gänget går de få trapporna upp till verandan på huset, även Ryan har nu insett att det är säkrare att vara tillsammans än ensam i bilen med Tom Jones, tjuren från Bronx.

Den hästskoformade dörrklämpen ger ifrån sig ett klingande när den möter den vita ytterdörren, men fortfarande endast skogens tystnad till svar.

En lukt av gammalt slår emot gänget när de öppnar dörren. Innanför finns hallen, en enkel möblerad hallbyrå med en klädhängare och en matta ligger på golvet. En trappa leder upp till övre planet. Hallen går vidare in i ett öppet rum som ser ut att vara ett vardagsrum och till vänster finns ett kök.

Ett ljud från övervåningen får gänget att med John i spetsen ta sig upp för trappan, varje steg ger ifrån sig ett oroväckande knakande och de alla håller sig krampaktig i den utsnirklade ledstången.

Väl uppe ser de flertalet stängda dörrar, de stannar och lyssnar, blandat med deras andetag och hjärtan som nu bultar, hörs ett skrapande ljud från en av de stängda dörrarna.

John tar tag i handtaget men ryggar snabbt tillbaks.
-Aj, jag brände mig.

Även Sam känner på handtaget, med samma reaktion.

-Hmm kanske det brinner där inne? säger Nadine.

-Tänk om Kristoffersson är fast där, fort Ryan och Johusa, jag tyckte jag såg ett badrum där borta hämta vatten, fortsätter Nadine.

Ryan och Johusa springer mot badrummet, ett blåkaklat badrum, fyra par badtofflor står prydligt vid en vägg, två vuxna och två för barn.

I det vita badrumsskåpet finner Ryan handdukar som han lägger i blöt handfatet samtidigt som Johusa fyller en skurhink med vatten från badkaret med lejontassar.
-Skynda skynda hör de Sams röst ropa från korridoren.

De blöta handdukarna binds runt huvudet på gänget för att underlätta andningen om det nu skulle finnas rök på andra sidan.

John ger dörren en ordentlig spark och den flyger upp.

De möts av ett brinnande inferno! Värmen som slår mot dom, lågor som slickar golv och väggar, deras blick fastnar dock på den svarta järndörren fylld med skrikande ansikten, och med lysande tecken i silver. Från taket hänger brinnande kedjor med krokar ned och på flertalet av dom sitter människor i alla åldrar och kön fast och vrider sig som maskar på en metkrok.

Innan någon hinner stoppa Sam får hon panik, tar en stol och kastar mot fönstret, fönstret krossas och syre fyller återrummet, skapande en exploderande eldboll, tryckvågen från explosionen slår alla till marken med svåra brännskador. Bakom dom försvinner trappan i ett kolsvart mörker, hallen börjar även den ätas upp.

Sam kastar sig mot fönstret och ut från elden, efter henne kommer Nadine som inte landar på gräset nedanför utan kantstenen till gården och foten ställer sig i en omänsklig vinkel.
Johusa får även han panik, vänder hinken med vatten han håller i handen över sig och rusar mot den okända dörren med demoniska ansikten som förvridet skriker i tysnad.

John och Ryan hoppar även de ut ur det brinnande huset även om det är 5 meter till marken är några brutna ben mycket bättre än att bli innebränd eller gå genom en demonisk dörr.

Sam tittar till Nadines fot, och konstaterar att den är bruten, tyvärr kommer alla hennes läkarkunskaper från doktorn kan komma så hade det varit frågan om en kärleksaffär mellan två läkare kunde hon svara, nu var det en fot som behövdes spjälkas vilket hon inte lärt sig.

Samtidigt rotade John och Ryan fram en stege och reser den mot väggen för att hjälpa Johusa.

De klättrar uppför stegen till det brinnande rummet, men ingen skymt av Johusa. John tar genom elden fram till den underliga dörr och öppnar den.

Johusa står i en vit upplyst korridor, väggarna är täckta av förvridna skrikande och plågade människoansikten, krokiga armar sträcker sig ut från väggen för att gripa tag i honom och dra honom in i väggen. Trotts denna syn håller sig Johusa lugn och sansad, då dörren bakom honom försvunnit och endast mörker kvarstår finns det bara en väg för honom att ta, han drar in magen och håller sig i mitten för att inte bli nuddad av armarna.

En hes skrovlig röst hörs från överallt och ingenstans, ”Lämna eller ta min plats” rösten ekar längs den människoklädda korridoren, Johusa fortsätter längs korridoren.
-Jag lämnar gärna! Vart är utgången??

John har öppnat den svarta dörren och bakom den finner även han de förvridna ansiktena.
-JOHUSA vart är du?! Ropar han längs korridoren.

-Här, får han ett svar det låter avlägset. Från Johusa.

-Vart då?

-Inne i korridoren, denna gången låter svaret närmare, precis som han var intill.

-Jag kan inte se dig ropar John fundersamt.

-Jag följer pilarna här inne, jag hoppas de kan ta mig ut.

-Johusa!! kom tillbaks detta stället verkar helt galet. Det är ansikten på väggarna! Säger John med lite panik i rösten.

Samtidigt har Nadine och Sam tagit sig ner i vedluckan till huset källare där de funnit en koja, överallt på väggarna står orden ”hjälp mig mamma” ristade med kritor.

Vid genomsökningen av källaren hittas även ett gammalt fotoalbum på en bild finns en man i militäruniform, märkt Jorgen Hanson. Kristoffersson verkar inte vara helt ärlig när det gäller vilka som bor här. Även ett par kryckor, skidor, stavar och pjäxor återfinns bland skidorna i taket.

Sam och Nadine tar sig ännu en gång upp för trappan, denna gång är korridoren inte svart men eldens ljus syns fortfarande underifrån dörren, de öppnar dörren och där står John och Ryan, som de lämnades tidigare, ropande efter Johsua.

Gänget tittar på varandra, sedan på dörren den svarta dörren, och tillbaks på varandra igen…
Skulle de ge sig efter Johusa?

Jag vet vad jag flyr ifrån…

kobra

Den gammla kobra telefonen började ringa med sitt gälla ljud, det märktes att den hade några år på nacken, ringsignalen var ojämn och luren var sliten & repig, Roinggggg ring! RING! roingPing ring ring ri… Jag, Joshua, hade gått bort och plockat upp telefonen ”japp?” det gick knappt att höra vad den andra personen sade, rösten kändes avlägsen, förvrängd på något sätt. Det var uppenbarligen en felringning för ingen här kände någon Kristoffersson som personen som ringde hette.

Joshua såg något roligt i det hela och spelade med, ”Imorgon midnatt? Kaffe källaren? inga problem, jag finns där, självklart! lita på mig.” *klick*

Allt gick så snabbt efter det, sekunden som jag satte telefonen ner mot sitt lilla bord så exploderade fönsterna till vardagsrummet där vi satt, glassplitter regnade över soffan där dem andra satt i lugn & ro. Två människor… nej, två varelser för man kunde väl knappast kalla dem mänskliga, stormade fram i rummet, beväpande med kallt stål, svärd!?

Jag ser med fasan hur en av dem sparkar omkull Mr Stone från sin säck-fåtölj och hugger med svärdet i honom där han ligger försvarslös på golvet, hans vrål är fasansfullt och får mitt blod att isa sig bara jag tänker på det. Miss Chandrawinata hade lite bättre tur och lyckades hoppa undan från den andra angriparen, Casablanca-san hoppade till sina fötter förvånansvärt fort vill jag minnas, mannen hade ingen tanke på sitt eget liv utan gick in i handgemäng med varelsen som jagade Miss Chandrawinata. Själv stog jag som sten, kunde inte röra mig… visste inte vad jag skulle göra. *Om jag bara vore mer som Casablanca*… Först när Dektektiv Nix slet upp sin beretta och skrek något i stil med ”DEM ÄR HÄR!!!, nifårmigaldriglevandedöavskumm,dööööö!” BANG, BANG, BANG, BANG, BANG, BANG, BANG.gata

Jag slängde kobran mot en av varelserna och sprang ut ur lägenheten, ner för trappan, ut på gatan,

bort mot telefonkiosken.
Det var mörkt & disigt ute många lampor fungerade inte eller blinkade läskigt
I en av gränderna kunde jag svära att någon morrade åt mig, i ögonvrån tyckte jag mig sett en ung naken pojk som stod på alla fyra och blottade tänderna mot mig, men när jag vände min blick ditåt fanns bara den mörka tomma gränden. Allt kändes konstigt, fel på något sätt… var fanns alla bilar? allt folk? det var midnatt och fredag trots allt.

Polisen kan man lita påJag ringde efter hjälp, polisen! *dem kan man alltid lita på*

Kopplingstonen var även här förvrängd, klickade konstigt*midnatt*, pep & klickade igen, *Kaffe källaren* klick, tillslut kom jag fram. Larmcentralen var inte vidare samarbetsvilliga men sa att dem skulle skicka en bil, eller flera… kanske.

Jag fick stanna i telefon kiosken vars fönster snabbt hade immat igen, fötterna värkta för inga skor hade jag hunnit ta på mig och jag frös, kanske var det chock?

Jag gnuggade bort lite imma från en av rutorna och kikade bort mot huset, allt var tyst, ljuset i lägenheten på tredje våningen var släckt och en gardin hängde ut genom ett av dem krossade fönsterna och fladdrade i den svaga kvällsbrisen. Plötsligt lade jag märke till en man i trenchcoat på andra sidan gatan *hade han stått där hela tiden?* han stog bara där och glodde rakt på mig, läskig typ det där.
Min tidsuppfattning var inget vidare från hela den här incidenten, men polisen kom efter ett tag, dem tvingade mig att lägga mig på marken och sökte igenom mig för vapen. Jag var förtvivlad, dem slösade tid här ute på gatan medans mina vänner ligger i lägenheten & förblöder! Tillslut går dem med på att se närmre på brottsplatsen, när vi kommer fram till huset så ser vi hur Miss Chandrawinata desperat försöker stoppa Mr Stones blödningen, han var verkligen illadäran.

Poliserna intervjuade oss alla tre, ingen brådska trots Mr Stones skador, när turen kommer till stones tittar den ena konstapeln på honom och säger till den andra att han ska kontakta ‘Westmoreland Institute’, di där andra kan vi nog ta till hotell St. James

En av poliserna Schultz satte sig i bilen & började prata i radion, den andra polisen, Gruber som var den som sköt allt snacket hittills gick otåligt upp i huset.

En grå skåpbil kom strax körandes och svängde in framför polisbilen ‘Westmoreland Institute’ stog det på sidan. En äldre herre steg ut ur bilen och växlde några ord med polisen som pekade bort mot Mr Stone.

Den äldre herren bankade på sidan på skåpbilen och tre rejäla karlar steg ur och lyfte upp Mr Stone på en bår.

Jag blev väl lite misstänksam mot hur det hela skötes, jag började ställa frågor, vem var dem, var är den riktiga ambulansen, kan jag får se er legetimation? Men ju fler frågor jag ställde ju mindre svar fick jag, Prof. John Smith, som den äldre herren kallade sig, anklagade mig för att vara hysterisk, snart var jag övermannad, snart var jag drogad, försvarslös… det sista jag hörde var professorns röst, ”bäst vi tar allihop, jag ringer till institutet och ordnar med logi”.

Nästa morgon vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk. Jag mådde illa… spydde, fruktansvärt illa. Vi låg allihop på madrasser utspridda på golvet i ett slitet litet rum. Det stank av spya & kiss, kackerlackor sökte sig längs väggarna och försvann in under madrasserna och in i sprickor i väggen. Dektektiv Nix hade också vaknat, hon stog med ryggen vänd i bara trosor och letade igenom en hög med kläder. Mr Stone, Miss Chandrawinata och Casablanca-san låg fortfarande avtuppade *inga skador, var det hela en dröm*

En efter en vaknade vi, ingen kunde svara på vad som hänt efter det vi steg in i skåp bilen… allt kändes surrealistiskt, overkligt, avlägset.

När vi hade tagit på oss våra kläder… eller var det verkligen våra kläder? sömmarna skavde annorlunda, ett hål i en ficka saknades en fläck hit eller dit, en liten skillnad i färg nyansen. Vi gick ut i genom dörren och kom ut i foajén på hotell Sir James, det såg ut ungefär lika städat som i rummet… En skitig gammal karl stod vid receptionen, ”så ni är vakna? det blir 45$. betala & stick”

Mannen kunde inte, eller ville inte, svara på några frågor utan hotade med att ringa polisen om vi inte betalade & försvann, vilket vi också gjorde.

Det var en bra bit att gå för att komma tillbaks till lägenheten, utanför var allt som vanligt, en smutsig gammal gatusopare höll på att rengöra trottoaren och bilar och folk passerade förbi precis som vanligt. Uppe i lägenheten var allt en enda röra, total kaos i första anblick men något var fel. Detektiven Nix kände nog det direkt, dem små avvikelserna, basbollträdet i Tv’n som hon sköt sönder, främmande glassplitter på golvet som inte matchade något som fanns i lägenheten tidigare, avsaknaden av blod, fimpar & spår efter hallucinogena droger, mängder av spritflaskor trots att dem bara hade 3 flaskor vin den kvällen. Det var ändrat, troligen för att se ut som vilken knarkarkvart som helst.

Snart hade hon hittat bevis, både blodspår och fingeravtryck som dem missat, alla tröjor vi hade fått på St. James hade även en liten sändare inbyggd. Något var på gång men varför & vem?

Telefonen ringde igen, den stod uppe på sin plats Roinggggg ring! RING! roingPing ring ring ri… ”ja… hallå” svarade jag försiktigt, ”MIDNATT, KAFFE KÄLLAREN” *klick* jag slängde ner luren på bordet.

Bara nån som ringt fel sa jag till dem andra…