”Joshua vräkte sig mot ytterdörren och stapplade ut på den regnvåta trottoaren. Stenläggningens vassa kanter skar in i hans fötter, inte så djupt att det började blöda men tillräckligt för att få vilken man som helst att gå fram försiktigt. Joshua hade inte en tanke på sina fötter när han springandes tog sig mot telefonkiosken på hörnet. Han lade dock märke till att det var onaturligt lite trafik på gatorna och vart fanns egentligen allt folket som dag och natt vandrade här på sin färd mot för honom okända mål? Vart fanns det rytmiska dunkandet från festmusiken som varje lördagskväll ständigt kämpade om herraväldet med trafikens och livets övriga ljud? Intet hördes utom regnets envisa piskande i asfalten, som glimmade mörkt och hotfullt i det svaga skenet från nästan utbrända gatlyktor”.

… istället för ”Joshua tog sig till telefonkiosken” – även om resultatet är det samma, dvs. Josh i telefonkiosk. Mina bloggar tar en jäkla tid att skriva ibland – på gränsen till så lång tid att jag tappar intresset för att skriva dem halvvägs. Det känns som om jag kan fylla i med mer och mer och mer, hur mycket jag än fyller i. Jag förstår verkligen hur Tolkien kände sig när han beskrev omgivningarna på hobernas vandringsfärd. Inte för att min text på något sätt kan mäta sig med den gode linguistikerns välutvecklade och perfekta prosa, men ändock… samma dilemma.

Grymt bra jobbat Stefan. Det är alltid ett nöje att läsa dina alster… när de blir färdigskrivna alltså, hehe.