Stora monster i skogen, nej det var bara i bloggen

Vännerna iakttar Joshua där han står med luren i sin hand, de tittar på varandra för att sedan låta blickarna falla på graffitin som nu pryder väggarna. Det gör dom allt för påminda att de senaste 12 timmar har varit mer än normala.

Klockan närmar sig sju och några timmar kvar till mötet med denna underliga Kristoffersson. Med regnet mot rutan och det avlägsna mullret från åskan skulle de alla hellre sitta hemma en kväll som denna. Men eftersom Sam slängt all mat under städningen övertygad om att den var förgiftad fanns det inget annat än att ta på sig sina jackor och ger sig ut i den regniga oktobernatten.

Väl nere vid Sams bil beslutar vännerna att dom vill stanna till vid St. James, hotellet som enligt polisen varit stängt i flera år, kan detta verkligen stämma? Nog för att det såg sjaskigt ut igår men för någon utan krav var det i alla fall en plats som skyddade mot regnet.

Bilen svänger in den mörka gränden, det enda ljus som finns är ljuset från bilens gulastrålkastare som kastar spöklikaskuggor längs grändens väggar. Från en vält sopptunna hörs råttorna ljud.
En kal sned lyktstolpe skvallrar om att New York har gett upp denna del av staden och lämnat den åt sitt öde.

Sam parkerar bilen vid trottoaren och stänger av motorn. John tar sin jackärm och putsar bort imman på en av sidorutorna.
-Ja här verkar det vara, men det ser öde ut. Inte ens skylten lyser idag, det gjorde den väl igår?
John tittar frågande på de andra.
-Mmm, är det enda svar han får.

Över dörren hänger fortfarande den tidigare prydande neonskylten med namnet St.James, avsaknaden av bokstäver och de uppspikade plankorna över fönstren ger dock stället intrycket att ingen har varit här på väldigt länge.

De lämnar alla bilen och går uppför den lilla trappan mot entrén. Regnet öser fortfarande ner och gatan lyses upp av en blixt under någon sekund badar allt i ljus för att sedan återbli svart och mörkt.

Dörren verkar inte låst men träet har satt sig så John lägger axeln mot den våta kalla dörren och ger den en ordentlig knuff. Dörren går upp med ett rostigt gnisslande. Flertalet flaskor som stått innanför dörren på en låda faller och backen och krossas mot golvet.

Ett svagt ljus längre in i korridoren verkar flämta till och försvinner. Sam låter ljuskäglan från sin ficklampa svepa över lokalen, gamla möbler, den nu gråa heltäckningsmattan täckt med bråte och spindelnät gör rummet till en olustig syn.

Joshua ropar ut i korridoren,
-Hallå! Vi vill hyra ett rum!

Men endast tystnad blir hans svar.
En katts jamande bryter tystnaden, något faller till marken, en rörelse, sen en skugga.
Ljuskäglan sveper över rummet i jakt på orsaken till ljudet.
Ljuset faller på en som sitter hukad bakom en bänk, smal man i en grön välfodrad ytterrock, hans gråahår spretande åt alla håll och ett långt vanvårdat skägg ger intrycket att detta inte är en man som är mån om sitt yttre.

Johusa håller fram sitt cigarett paket. Med försiktiga fingrar sträcker sig mannen bakom bänken efter en cigarett.

-Jag är Johusa, detta är John, Sam, Ryan och där borta står Nadine.

-Blaaaaaa var namnet men de flesta kallar mig Blööö.

-Ni är väl inte poliser, säger han samtidigt som han studerar Johusa från topp till tå.

-Ser vi ut som det? svarar Sam snabbt, men vi har några frågor.

-Var du här igår? frågar Nadie.

-Va? Nej aldrig inte ens om jag skulle få en säckburkar skulle jag sätta min fot här.

De tittar på varann.

-Ja ni förstår när lampan på baksidan av byggnaden är tänd så ska man hålla sig så långt borta som möjligt, ingen av våra vågar sig hit då.

Vännerna tittar ännu mer frågande på varandra.

-Vad menar du, säger Johusa.

-Jo det är såhär. När lampan lyser så kommer det ”poliser”, säger han och gör citations tecken i luften, dessa är poliser av gamla skolan, de brukar ta oss om vi är här, föra oss till gamla polisstationen nere vid hamnen, men den har varit nerlagd för vanligt polisarbete en längre tid.

-Låter namnen Shultz och Gruber bekanta? avbryter Johusa

-Ja, jo jag tror det är två av dom, läskiga typer det där.
-Föresten ni kanske har några dollar över till en kaffe eller så?

Nadine letar i sin väska och tar upp en femdollar sedel.
-Ja nu förtiden är det inte lätt att få sig en värmande kopp kaffe, inte sedan det nya företaget Simon Caldwell Ltd, tog över soppköket, senast vi åt där blev vi sjuka i veckor och Mark klarade sig inte trotts att vi tog honom till sjukhuset, inte för att han hade någon sjukförsäkringen men nått kunde de väl gjort?
Säger han och tar ytterligare en cigarett ut Johusas paket.

-Föresten ni kanske har några dollar till att avvara, kaffet är dyrt dessa dagar, säger han och blottar sin tandlösa mun.
Johusa får ett infall och går fram till kassaapparaten trycker ut lådan och där i ligger de 45dollar som betalats för rummet natten innan.

Han sträcker över dom till Blööö
-Här har du, det ska väl ordna en kopp eller tre.

Ett storleende sprider sig över Blöö ansikte och han bockar och tackar.
-Om det skulle vara något annat jag kan hjälpa er med, sök upp mig på tiggarmarknaden nere vid hamnen.
Säger han, sluter kappan om sig och beger sig ut i höstregnet igen.

-Detta var ju underligt särskilt det med pengarna, hur har dom hamnat där? Eller rättare sagt, vad har hänt med stället under en natt?

Nåväl kanske dags att vi ger oss av, jag är fortfarande hungrig och det är bara några timmar kvar tills vi ska möta den där Kristoffersson, pizza låter väl bra?

Alla nickar instämmande, och de går ut i regnet till bilen igen.

Klockan närmade sig midnatt. Efter en snabb matbit på den lokala pizzerian, gav de sig av mot Café källaren för att möta denna Kristoffersson.

Caféet var beläget i just källaren på ett äldre tegelhus, en smal stenbelagd trappa leder ner till den gröna trädörren, en liten klocka fäst vid dörren anmäler gästernas ankomst och lukten av nybakta kakor nygräddade bullar uppblandat med en lukt av Te, slår emot dom när de går in genom dörren.

Bakom disken sitter en glasögonförsedd yngre asiatiska, som med ett stort leende hälsar dom välkomna.

För övrigt är caféet tomt på gäster, en snabb titt på klockan bekräftar att de lite tidiga.

Som brukligt när de går någonstans låter de Sam välja bord. Att hitta ett bord med utkik över alla dörrar samtidigt som man ska kunna se ut genom alla fönster, givetvis med en vägg i ryggen för att undvika anfall bakifrån. Efter både en och två kontroller av avsaknad och kameror i diverse servett ställ och blomkrukor slår de sig ner vid ett bord och beställer in kaffe med en kaka.

Ryan vänder sig mot Johusa, så, vem är denna Kristoffersson vi ska möta här? Hur känner du honom?

Johusa tittar lite ner i kaffet och rör om med skeden.
-Det gör jag inte, men jag tänkte det kunde vara en rolig grej att driva med mannen, vi hade ju inget bättre för oss ikväll ändå?

De övriga tittar först på varandra och sedan på regnet som utanför öser ner.
-Nej kanske inte. Svarar de med en syrligröst.

Tiden går och just när gökuret på väggen slår sina tolvslag, hörs tunga kängbeklädda steg i den lilla stentrappan utanför. Handtaget trycks sakta ner och dörren slås upp just i samma ögonblick som en öronbedövande åskknall och en blixt lyser upp gatan utanför.

I dörren står en nästan två meter lång vilt stirrande man, ljuset från blixten får hans mun att se ut som det endast finns en tand i munnen och den täckt av guld. Vattnet dryper av mannen och lämnar en stor pöl på golvet där han står. Sjudagarsskäggstubb och de svartsmutsiga valkiga händerna ger intrycket av att denna man inte varit nära en dusch på ett tag.

Mannen tar av sig sin sydväst och skakar vattnet av regnrocken. Med bestämda steg går han mot bordet där vännerna sitter samlade.

-Kaffe! Svart, utan nått trams i, Och det nu!, Skriker han till servitrisen med sin hesa rostliga röst.
Samtidigt slår han sig ner vid bordet.

-Bunker? Säger han och tittar på de samlade.

-Det är jag säger Johusa, och du måste vara Kristoffersson?

-Ja, nu slut med tramspratet, jag behöver eran hjälp, avbryter mannen, vänder sig och ännu engång ropar:Vart är mitt kaffe?!

Den unga servitrisen som var på väg med en kopp svart rykande kaffe, blir skrämd av det plötsliga ropet, och snubblar till, spiller lite kaffe på golvet.

-Ähh ge hit den där, fräser Kristoffersson, betalning kan du glömma och dricks har jag aldrig gett till nån, se så. Iväg med dig, vi vill prata ostört.

Sen vänder han sig tillbaks till ungdomarna.
-Jo ni ser, min farbror gick bort för inte så längesen och det visade sig så att jag var den enda levande släktingen, gubben var inte rik ser ni men jag tänkte att nått kunden jag väl hitta där och sälja, om inte annat så var väl huset värt en del även om det ligger lite utanför stan.
Ja hursomhelst, jag åkte dit för att titta över sakerna, som jag misstänkte fanns inget av något vidare värde, snålgubben hade väl redan sålt allt och gjort slut på pengarna.
I kistan i källaren hittade jag en staty, det var ett mansansikte men fullt med nålar i ett mönster i huvudet, jag tog upp den och satte på spiskransen, tänkte att här ska det ju bli lite mer hemtrevligt, istället för alla de där stickade dukar och porslins-ugglor som han verkar ha samlat på.

Vännerna tittar på varandra och Sam tar till orda.

-Du sa att du behövde våran hjälp, fånga ugglor eller vad?

-Va? Nej fräser Kristoffersson, tyst med dig, så jag kan förklara.
-Jo ni förstår natten efter jag hade hittat statyn började konstiga saker hända i huset, jag började höra steg, dörrar som öppnades och stängdes, men när jag tittade in i rummen varifrån ljudet kom, var dom tomma och allt i sin ordning.
Detta pågick några dagar, men endag var figurinen borta från spisen.

Ryan börjar sjunga:
-If there’s something strange
in your neighborhood
Who ya gonna call?

Och de övriga vännerna brister ut:
GHOSTBUSTERS!

Johusa och Ryan ”highfivar” varann men lugnar snart ner sig när Kristofferssons gråa ögon stirrar på dom.

Sam detta låter som ett jobb för dig, säger Johusa.
-Ja pengar är inget problem, säger Kristoffersson, är det vad ni vill ha? Så ni hjälper mig?
Jag kan ge er 5000$

Gänget tittar på varandra och nickar, varför inte tjäna lite lätta pengar, följa med denna främling ut tills hans hus, bekräfta att inga spöken finns under sängen och sen åka hem, det låter ju lätt.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa,

-Ni tog väl eran egen bil som jag sa? Utbrister Kristoffersson, för jag har lite dåligt med plats i min.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa denna gången något högre och alla tar sina jackor och går ut i den regniga New York natten.

På trottoaren står en silverfärgade Volkswagens bubbla halvt uppkörd på tomtgräsmattan en böteslapp sitter undervindrutetorkaren. Denna tar Kristoffersson och knycklar ihop och slänger i rännsten där den seglar bort som en liten båt i stormvinden.

Kristofferssons bil är fylld av säckar.
-Ja som jag sa så är min bil redan fylld, så bäst ni skyndar bort till eran egen. Säger han och sätter sig bakomratten.

Väl inne i Sams bil, följer de Kristoffersson bil genom New Yorks neonförsedda gator, regnet öser fortfarande ner och blixtarna lyser då och då upp himmelen.

Snart lämnar de stadens ljus bakom sig och de mindre och smalare vägarna bekräftar att de inte är inne i stan längre.

Kristoffersson svänger plötsligt av från den större vägen, in på en mindre grusväg som verkar leda rakt ut i den mörka skogen. Framför dom ligger bara en lerig grusväg som är använd av få.

Vinrutetorkarna slår i takt till Tom Jones hit ”it´s not unusal” och Sam trummar takten där de far fram genom skogen, det enda ljus som finns är det gula ljuset från bilens strålkastare. Mellan träden framfördom kan de ibland skymta de röda lyktorna från Kristofferssons bil när han bromsar in för en kurva.

Nattens dystra mörker var mer påtagligt här ute i skogen, inte ens stjärnornas ljus orkade sig igenom det regnhöljda tjocka dimman som täckte skogen.

Plötsligt smäller något mot rutan, ett förvridet ansikte, långa ärr längs med och över ögonen, där ögonen skulle ha suttit fanns endast tomma hålor och dess tänder var rovdjursliknande. En blick och sedan försvinner varelsen in i skogen.

Sam ställer sig på bromsen, med ett tjutande ljud stannar bilen, de tittar på varann, var det verkligen bilen som lät så.

Gänget stannar och kippar efter andan.

-Vad var det? frågar Nadine

-Måste varit något djur, svarar John.

De alla tittar på Ryan som sitter helt likblek i baksätet krampaktigt hållande sitt objektiv. Hans kropp skakar och han får inte fram ett ljud.

De alla tittar ut genom framrutan.

Torkarbladen kämpar med att få bort det tjockflytande blodet och den gula sörjan som lämnats kvar, så det hände verkligen inget av detta var bara en dröm. Från skogen hörs ytterligare tjut och ylningar.

Efter en stunds övertygande att det måste ha varit ett djur bestämmer de sig för att det bästa är att ta sig fram till huset så fort som möjligt. Sam som är känd för att kunna hantera en bil, trycker pedalen i botten och snart uppenbarar sig en grusplan med ett sekelskiftes trähus i två våningar, med ett tillhörande garage.

Parkerad framför huset står Kristofferssons silverfärgade bubbla.

Huset närvaro verkar tränga bort den gråa dimman, bortom gårdsplanen kan endast skogen skymtas tyst, mörk och ondskefull.

Bilen stannas och ur går alla utom Ryan som låser bilen så fort de övriga har gått ur.

-Jag och Tom Jones väntar här, leta ni upp Kristoffersson.

Sam går fram till bubblan, konstatera att nycklarna inte sitter kvar, lika så saknas säckarna. Bilens golv och säte är fullt av en mörkröd sörja, Sam tar lite på fingret, luktar,
-Hmm inte olja, kan vara blod säger hon och smakar på det.

Spottar några gånger,
-Mmm visst är det blod. Vad var det egentligen han hade i de där säckarna? säger hon och ser på de andra.

-Titta på dessa säger Nadine, bilen verkar inte tillhöra Kristoffersson utan en Jorgen Hanson, Sam tar papprena och nickar instämmande.

-Underligt

Johusa öppnar bagaget till bubblan och konstaterar att även här är det blött, troligtvis av tidigare säckar.

Några rop efter Kristoffersson ut i natten ger endast tystand till svar, så gänget går de få trapporna upp till verandan på huset, även Ryan har nu insett att det är säkrare att vara tillsammans än ensam i bilen med Tom Jones, tjuren från Bronx.

Den hästskoformade dörrklämpen ger ifrån sig ett klingande när den möter den vita ytterdörren, men fortfarande endast skogens tystnad till svar.

En lukt av gammalt slår emot gänget när de öppnar dörren. Innanför finns hallen, en enkel möblerad hallbyrå med en klädhängare och en matta ligger på golvet. En trappa leder upp till övre planet. Hallen går vidare in i ett öppet rum som ser ut att vara ett vardagsrum och till vänster finns ett kök.

Ett ljud från övervåningen får gänget att med John i spetsen ta sig upp för trappan, varje steg ger ifrån sig ett oroväckande knakande och de alla håller sig krampaktig i den utsnirklade ledstången.

Väl uppe ser de flertalet stängda dörrar, de stannar och lyssnar, blandat med deras andetag och hjärtan som nu bultar, hörs ett skrapande ljud från en av de stängda dörrarna.

John tar tag i handtaget men ryggar snabbt tillbaks.
-Aj, jag brände mig.

Även Sam känner på handtaget, med samma reaktion.

-Hmm kanske det brinner där inne? säger Nadine.

-Tänk om Kristoffersson är fast där, fort Ryan och Johusa, jag tyckte jag såg ett badrum där borta hämta vatten, fortsätter Nadine.

Ryan och Johusa springer mot badrummet, ett blåkaklat badrum, fyra par badtofflor står prydligt vid en vägg, två vuxna och två för barn.

I det vita badrumsskåpet finner Ryan handdukar som han lägger i blöt handfatet samtidigt som Johusa fyller en skurhink med vatten från badkaret med lejontassar.
-Skynda skynda hör de Sams röst ropa från korridoren.

De blöta handdukarna binds runt huvudet på gänget för att underlätta andningen om det nu skulle finnas rök på andra sidan.

John ger dörren en ordentlig spark och den flyger upp.

De möts av ett brinnande inferno! Värmen som slår mot dom, lågor som slickar golv och väggar, deras blick fastnar dock på den svarta järndörren fylld med skrikande ansikten, och med lysande tecken i silver. Från taket hänger brinnande kedjor med krokar ned och på flertalet av dom sitter människor i alla åldrar och kön fast och vrider sig som maskar på en metkrok.

Innan någon hinner stoppa Sam får hon panik, tar en stol och kastar mot fönstret, fönstret krossas och syre fyller återrummet, skapande en exploderande eldboll, tryckvågen från explosionen slår alla till marken med svåra brännskador. Bakom dom försvinner trappan i ett kolsvart mörker, hallen börjar även den ätas upp.

Sam kastar sig mot fönstret och ut från elden, efter henne kommer Nadine som inte landar på gräset nedanför utan kantstenen till gården och foten ställer sig i en omänsklig vinkel.
Johusa får även han panik, vänder hinken med vatten han håller i handen över sig och rusar mot den okända dörren med demoniska ansikten som förvridet skriker i tysnad.

John och Ryan hoppar även de ut ur det brinnande huset även om det är 5 meter till marken är några brutna ben mycket bättre än att bli innebränd eller gå genom en demonisk dörr.

Sam tittar till Nadines fot, och konstaterar att den är bruten, tyvärr kommer alla hennes läkarkunskaper från doktorn kan komma så hade det varit frågan om en kärleksaffär mellan två läkare kunde hon svara, nu var det en fot som behövdes spjälkas vilket hon inte lärt sig.

Samtidigt rotade John och Ryan fram en stege och reser den mot väggen för att hjälpa Johusa.

De klättrar uppför stegen till det brinnande rummet, men ingen skymt av Johusa. John tar genom elden fram till den underliga dörr och öppnar den.

Johusa står i en vit upplyst korridor, väggarna är täckta av förvridna skrikande och plågade människoansikten, krokiga armar sträcker sig ut från väggen för att gripa tag i honom och dra honom in i väggen. Trotts denna syn håller sig Johusa lugn och sansad, då dörren bakom honom försvunnit och endast mörker kvarstår finns det bara en väg för honom att ta, han drar in magen och håller sig i mitten för att inte bli nuddad av armarna.

En hes skrovlig röst hörs från överallt och ingenstans, ”Lämna eller ta min plats” rösten ekar längs den människoklädda korridoren, Johusa fortsätter längs korridoren.
-Jag lämnar gärna! Vart är utgången??

John har öppnat den svarta dörren och bakom den finner även han de förvridna ansiktena.
-JOHUSA vart är du?! Ropar han längs korridoren.

-Här, får han ett svar det låter avlägset. Från Johusa.

-Vart då?

-Inne i korridoren, denna gången låter svaret närmare, precis som han var intill.

-Jag kan inte se dig ropar John fundersamt.

-Jag följer pilarna här inne, jag hoppas de kan ta mig ut.

-Johusa!! kom tillbaks detta stället verkar helt galet. Det är ansikten på väggarna! Säger John med lite panik i rösten.

Samtidigt har Nadine och Sam tagit sig ner i vedluckan till huset källare där de funnit en koja, överallt på väggarna står orden ”hjälp mig mamma” ristade med kritor.

Vid genomsökningen av källaren hittas även ett gammalt fotoalbum på en bild finns en man i militäruniform, märkt Jorgen Hanson. Kristoffersson verkar inte vara helt ärlig när det gäller vilka som bor här. Även ett par kryckor, skidor, stavar och pjäxor återfinns bland skidorna i taket.

Sam och Nadine tar sig ännu en gång upp för trappan, denna gång är korridoren inte svart men eldens ljus syns fortfarande underifrån dörren, de öppnar dörren och där står John och Ryan, som de lämnades tidigare, ropande efter Johsua.

Gänget tittar på varandra, sedan på dörren den svarta dörren, och tillbaks på varandra igen…
Skulle de ge sig efter Johusa?