Hantverkare

Trubbig metall skär genom den mjuka, röda i terror skakande kroppen. Stora bitar gröps ur och äts upp. En leende man tar ännu en bit och äter girigt upp. Han fnittrar diaboliskt och fortsätter. Mer röda bitar tas. Den försöker flytta på sig, komma undan, vill inte vara med om detta, vill bort, bort. Men ingen nåd ges.

Nadine tröttnar på Jan-E’s barnsliga och ljudliga attacker på sin jello efterrätt och trycker några gånger till på morfinknappen för att driva bort i en drömlös sömn.

Sjukhusets kala, tråkigt färgade väggar stirrar tillbaka på Nadine när hon några timmar senare slår upp ögonen. Röster hörs borta vid dörren och honförsöker lite omtäcknat rikta uppmärksamheten ditåt. John och Ryan står där och pratar med en sjuksköterska. Nåt om att fylla i release-form. De båda vännerna vinkar lite in till rummet, Sam vinkar tillbaka och säger vi ses snart, ha inte för kul utan oss, Nadine med sitt gipsade och nu välklottrade ben ler lite ansträngt och Jan-E ligger bara helt utslagen och okontaktbar i sin säng.

De båda vännerna går glatt sin väg och åter igen blir rummet tyst. Men mycket mer ensligt. Samantha suckar och försöker kalla tillbaka sköterskan. Hon kräver att få bli utskriven hon med, för så skadad är hon väl ändå inte. Se hon kan nästan sätta sig upp i sängen på egen hand. Men sjuksköterskan är envisare och Sam nöjer sig med att få telefonen sträckt till henne.

Nåt om att bilen måste lagas. Han ska fixa den bra, som han brukar. Fint ska det bli. Men den är ju av engelsk modell, så så fort går det kanske inte. Dyrt? Javisst, men bara det bästa för dig. Tar alltid hand om din bil väl, det vet du väl. Jadå, Sam, jag skulle kunna prioritera den, du är ju min viktigaste kund.

Ytterligare en vecka av tristess förflyter, så när korsordstidningarna är slut skrivs Nadine ut. Hon får två fina kryckor och instruktioner om att återkomma om några veckor när de tror benbrotten ska ha läkts. Nadine hoppar tacksamt iväg, glad att bli fri den trista, kala, instängda sjukhusmiljön.

Vädret har klarnat upp, himlen syns och små puffiga moln flyttar sig snabbt av de smått kalla vindar har dragit in från norr. Luften känns frisk och härlig.

Taxin stannar utanför byggnaden vid lägenheten och Nadine får hjälp att ta sig ut av den snälle taxichauffören. Hon vinkar lite åt honom när han kör sin väg och sen går hon lite motvilligt in i byggnaden.

Knackar på. Knackar på igen. Bankar. Bankar mer. Mumlar nån svordom på indonesiska och försöker leta fram sina nycklar. Nadine hör tydligt att där är någon i lägenheten. Låter som de spelar väldigt hög musik, Bruce Springsteen eller nån såndär amerikan. Och vad är det där dova bankandet hon hör i bakgrunden? Hmm, troligtvis bara hanterverkare de måste hyrt in för att reparera lägenheten.

Nycklar hittas. Klick. Nadine öppnar dörren och en syn inte av denna världen möter henne.

Alla möbler står huller om buller. Glaskross mer nu än innan. Stora chok av mellanväggen är borta och ser ut att ha dykt upp någon decimeter längre bort och väggen ser nästan ut till att ha runnit ner mot golvet där den samlats i stora hårda högar. Stora sprickor förgrenar sig från mellanväggen ut över hela lägenhetstacket. Stora bitar at putsen har lossnat på många ställen och taket ser ut att luta in mot dörren. Över allt i lägenheten har ett rödvitt damm laggt sig ett centimeter tjcokt lager; tak, väggar, golv, inredning.. på sågklingor, bandslipmaskiner, borrmaskiner, kompressorer, vinkelslipar, spikar, skruvar, hammare, spikpistoler, bandsåg, kapsåg, murbruksblandare, plank i alla längder och valörer, pålar, lådor, säckar, spannar, två gigantiska pallar med tegelsten… Nadine blundar. Hon vill inte se mer.

Två dammiga figurer är i full gång med att riva vad som ser ut som väggen in till grannen, till tonerna av Madonnas Like A Prayer. Nadine haltar fram till stereon och drar strömmen. Ryan och John fortsätter med släggan och vad som ser ut som en såndär maskin man hackar asfalt med vanligtvis. Efter ett tag skriker Ryan ”vafan hände med musiken?”, lägger ned 10 kilos bilmaskinen och vänder sig mot stereon.

Han ser Nadine där hållandes stereokontakten krampaktigt. Ryan klappar på Johns axel och han slutar svinga släggan. ”Vad håller ni på med killar?” undrar Nadine chockartat.

Förklaringarna som följer är allt ifrån ”det står här i brochyrerna hur man gör”, ”hanterverkare bara luras”, ”det är lätt när man väl börjat” till ”se hur bra vi lyckades med tegelväggen där borta! vi både rev och byggde upp den” och ”har vi inte många fina verktyg?”

Nadine orkar inte bry sig, hon vill inte lyssna mer, hon vill inte veta vad de planerar göra med lägenheten och hur fint de tror de kommer att bli. Hon går apatiskt mot sin dörr som hon hoppas leder in i hennes orörda rum. ”Men se! Vi har verktygsbälte! De finaste på marknaden! Och top notch hammare!”

Hon smäller igen dörren bakom sig och försöker glömma bort världen. Piller för nerverna och piller med alkohol för smärtan. Dimma, töcken, drömmar, mardrömmar, värme, smärta, musik, ansikten, skuld, skam, mörker.

Vaknar med ett ryck efter att verkligen ha kämpat för att vakna ur mardrömmarna. Musiken har tysnat igen och bankandet. Röster hörs från andra sidan dörren, speciellt en bekant kvinnoröst. De verkar diskutera teatern, reparationer efter nån olycka och att Sam alltid är iväg på jobb när Elizabeth Seymour hälsar på. Att det var synd att deras förhållande tog slut och att hon ibland längtar efter Sam. Att livet är svårt och hårt med en teater. Att arbeterna är lata och kräver pengar hela tiden. Att facket lägger sig i allt… att arbeterna inte vill reparera teatern utan mer betalt och bättre försäkring.

”Så du vill att vi ska laga teatern?” bullrar John.

”Nej, nej, eeh, inte så jag menade. Jag trodde att ni… ni… när jag sist var här så hade ni precis börjat. Nu ser jag att ni… ni…. Ni. Ni, kanske mer ska hålla på med sten och betong. Teatern är ju trots allt mer trä. Stora, fina träbitar och sånt, helt annorlunda.”

”Nej men allt står ju här i broshyrerna! Vi hjälper gärna till!!” säger Ryan entusiatiskt och det låter som om han börjar bläddra bland papper.

Nadine sparkar upp sin dörr lite mer våldsamt än planerat och haltar ut. ”Men Nadine, vad har du råkat ut för?!” Elizabeth ser förskräckt ut.

Förklaringen som följer är nåt vagt om att ha ramlat och att äntligen kommit ut från sjukhuset. ”Men Sam och Jan-E är kvar. De var värre däran, de kommer nog inte ut förrän ett par veckor.”

Elizabeth blir hysterisk och vill veta allt som hänt men får bara vaga flytande svar om pistolskott och eld. Elizabeth ska genast dra till sjukhuset men stoppar sig själv. ”Men jag har sådana problem med teatern. Allt måste flyttas på en månad. Det var en hemsk olycka… Vilken avdelning sa du Sam var på? Jag måste ju besöka henne…”

Elizabeth stannar halvägs till dörren. Hon ser mycket bekymrad ut. ”Men vad ska jag göra med teatern? Arbetarna vägrar arbeta, de kräver mer betalt.. och jag har inga pengar att betala reparationerna med.”

”Ja, eftersom du helt plötsligt inte ville ha oss som reparatöre-”

”Nej, nej, det är inte det. Det ser ju ut att bli… jättefint(?) här men teatern ni vet, den är lite mer advancerad. Och… och kräver hållbarhet. Och -”

”Men hur mycket kostar det att reparera då?” avbryter Nadine kallt.

Elizabeth kommer helt av sig. ”Kostar? Ja det är klart… det blir dyrt.” säger hon. ”Kanske 10 000 dollars. Behövs en ny panna och reparera det tillfälligt i alla fall så vi kan köra föreställningen. Hmm, kanske 15 000 då.”

Diskussionen går fram och tillbaka om kostnaden, vilka hantverkare hon tänkte hyra in, om det var permanenta lagningar, om pannan verkligen behövde bytas eller om den kanske kan repareras, hur mycket golv som fallet in, etc. För vissa verkar detta kännas mer i plånboken än andra.

De enas till slut om att bli delägare i teatern och gå in med ett kapital av 30 000 dollar. De 20% av intäckterna och allt verkar frid och fröjd. Elizabeth ska be hennes advokat skriva kontraktet ”omedelbums” som hon sa och rusar iväg.