Dagboksanteckningar Bronweg Junior

Jahapp så detta är då en storstad, skulle det va nått att ha.

Massa folk samlade på en och samma plats, behöva tränga sig fram nej tacka vet jag tysta lugna Rååbäck, det enda som bryter tystnaden där är fallande trä, och för att inte tala om den där slyngen utanför staden, ville ha betalt för att visa vägen till värdshuset, Nej tur jag hade Ylva med mig, hon sätter respekt i folk hon, fast jag hoppas att vi snart kan hitta ett jobb, pengarna börjar sina, men ännu ska jag väl ha råd med en öl eller tre.

Hjorten och Tisteln, skulle det vara ett namn på ett värdshus? Det kunde ju lika gärna hetat Hjortronet och Tisteln, vad har Hjorten med det hela att göra, dom dricker väl inte öl?

Inte mycket folk här, är ölen slut? Nej så illa kan det inte vara.

På värdshuset, träffade jag en liten flicksnärta med spetsiga öron, Naivara verkar hon heta, nåväl, gott luktar hon iafall.

Även en redig soldatkarl vid namn Xaviar dök upp under kvällen men han verkar inte kunna svinga en bägare, höll sig till vatten, vilket nu i efterhand kanske var klokt.

Ytterligare en spetsöra fast mer väderbiten än den första vid namn Talron, klädd som en präst kom också och gjorde mig sällskap men han ville bara ha såndär trams saft, vin kallar dom det visst. Nej tacka vet jag ett stop skummande öl.

Men en som satte sig vid vårat bord, Rieta hette hon visst, horn i pannan hade hon men jag fick aldrig grepp om henne, stortsvärd men ingen rustning – så kan man väl inte gå klädd i strid?

Jag hade verkligen tur denna kväll, jo ni förstår, jag hade nog bara hunnit ta en två, tre bägare än så länge när ett gäng hobbgoblins stormade in på baren och försökte bränna ner stället.

Dom kanske inte heller förstod namnet? Givetvis hade jag Ylva nära vilket var synd för dom, nu vet jag inte så mycket om hobbgoblins men de verkar inte vara så fästa vid sina huvud. Hahaha. Ja som ni alla vet så fungerar ju Ylva bäst efter fyra- fem stop men en fick hon tag i iafall. Fick istället använda krafterna jag ärvt av min mor.

De andra vid mitt bord verkade också klara sig bra, inga skador vad jag kunde se, men en av långörona, verkade ha kraft att läka, dom skulle kanske vara några att slå följe med, denna staden verkar ju helt galen.

Slaktarbänken går runt, runt, runt

Mullret från en V8:a hörs, kort där efter glider en svart van med släckta lyktor runt hörnet. De tonade rutorna hindrar en att se antalet personer i bilen och lera från gårdagens regn skymmer delar av nummerplåten men vittnar om att små bakgator har använts för att ta sig hit.

Sidodörren på bilen hörs öppnas, bilen har parkerat för att eventuella nyfikna grannar inte ska se vad som pågår, och på så sätt kan inte gänget heller se vad som händer, men ljudupptagningen inifrån hotellet vittnar om att någon eller några öppnar en dörr och sedan hörs ljudet från något som låter som en tung trälucka.

En zippotändares eld glimmar till och cigarett rök uppenbarar sig på andra sidan bilen. I den vildvuxna rabatten intill hotellet letar sig plötsligt ljus fram mellan grenarna från en lampa som tänds där inne.

Joshua tar ledningen ner för trappan tätt följd av John och Samantha som sätter fart ner för trappan för att ta reda på vad som egentligen pågår. Ryan och Nadine stannar för att spana och notera allt som eventuellt skulle komma med på mickarna.

Med andan i halsen når Joshua trappuppgången, hans andning är tung och svetten rinner ner för hans panna. Från fickan tar han fram sin röda bandana och knyter den runt huvudet, trycker sig försiktig mot huset kalla fuktiga vägg och ger sig ut i mörkret med sikte mot bilen.

Sam väljer att gå åt andra hållet för att komma runt bilen från dess baksida istället.

John tittar på de båda, skakar på huvudet och ger även sig han ut i natten.

Uppifrån fönstret ser Ryan Sam försvinna in i buskarna för skydd, samtidigt som Joshua är framme vid bilen. Joshuas händer glider längs bilens välpolerade plåt, och fram till passageraredörrens handtag, med ett tyst klick för han handtaget uppåt och gläntar mycket försiktigt på dörren. Det är i sista sekund som han märker den lilla brytaren för kupé-ljuset i bilen, denna oskadliggörs snabbt med ett vältuggat rosa hubba bubba. Och tyst glider han in i bilen.

Sam närmar sig källarfönstret men fryser till när hon ser mannen som röker cigaretten. En grovt huggen kostymklädd man med kort snaggat hår. I hans hand håller han en butterfly-kniv som han ledigt står och leker med, under kavajen skymtas en svartglänsande pistolkolv. Sam sitter helt stilla men mannen verkar inte ha sett henne.

New York-nattens tystnad bryts plötsligt av ett ljudet som om naglar river mot en griffeltavla, tätt följt av en mans skrik.

Ljudet får John där han står vid bakdörrarna till bilen att stelna till och ådrorna spänner sig för att beredda sig på att slå vad som än skapar detta ljudet.

Inne i bilen har Joshua endast hittat ett tiotal tomma Zoloft pillerburkar, men han har nu fått syn på det låsta handsfacket, och har med lite möda lyckats få ur nycklarna ur tändningen obemärkt.

Ännu en gång hörs skrik skärande genom natten.
I handsfacket återfinns ett registrerings bevis till bilen, skrivet på Westhaven Institutet, och ett par blodiga handskar.

Joshua plockar registreringsbeviset på sig men låter handskarna ligga, när han är på väg ut ur bilen ser han även ett parkeringsbevis vilket han även snabbt plockar på sig. Detta får mannen utanför bilen att se något i ögonvrån, och i samma stund som han öppnar dörren stänger Joshua dörren bakom sig, och mannen tittar in i en tom bil.

Från spaningsplatsen uppe i lägenheten ser Nadine och Ryan att mannen börjar gå runt bilen, men både John och Joshua håller jämnasteg framför honom och det hela ser komiskt ut om det inte hade varit för den stora tunga pistol mannen plockat fram, när han går runt bilen. Från lägenheten knäpper Ryan några bilder på det hela.

Sams hjärta bultar av adrenalinet och hon har svårt att ligga stilla, här kan hon inte ligga, då kommer hon att bli upptäckt, med lite desperat blick ser hon sig omkring, soptunnor, nej dit hinner jag aldrig tänker hon, gränden, ja det är min enda chans, hon sattsar och tar sig så snabbt och tyst hon kan tills gränden, aldrig förr har gruset knastrat som denna gång.

Mannen ökar stegen, snart kommer han runt bilens hörn och då är det bara denna öppna gränden kvar mellan Sam och den svartglänsande pistolen, hon måste längre in, hjärtat bultar, han borde höra det, nej jag måste gömma mig.

Ett rostigt staket med en grovkätting spärrar plötsligt hennes flyktplaner. Från lägenheten ser Ryan det hela, mannen ska precis gå runt hörnet på grändens när en smäll, ett metallock från en soptunna kommer rullande, och en katts jamande hörs i natten.

Mannen med pistolen svär och går tillbaks till bilen.

Kvar uppe i lägenheten står Nadine med den andra delen av plankan hon just kastat och med väldig tur träffade soptunnan.

De tidigare skriken har dött ut i natten, gänget samlas igen för att gå igenom vad som skall göras. Kan vi inte bara skjuta dom? föreslår Sam.
De alla tittar på Sam,
-Så du menar att vi ska döda dom kallblodigt?
-ÄR DU INTE KLOK?
Deras diskussion avbryts av att de ännu en gång hör den gnisslande träluckan öppnas och stängas inifrån hotellet.

De kan höra dörren till hotellet stängas, släpande ljud hörs och sedan att bilens sidodörr öppnas. Motorn startar och bilen börjar rulla.

Utan ett ord sätter Sam fart nerför trapporna, i samma stund som vanen svänger runt hörnet korsar hon gårdsplanen, den enda som egentligen hinner förstå vad som händer är John som följer Sam tätt efter.

På trappan halkar Sam till, men John är där för att fånga henne, hon fräser nått och kommer snart på benen igen, snabbt springer dom genom hotellet och ut på framsidan till hennes bil, startar motorn och börjar följa efter vanen.

De tre övriga packar ihop inspelnings-utrustningen och beger sig in för att ta en titt på hotellet.
På bakdörrens trappsteg till hotellet återfinns blodspår och något tyder på att något tung har släpats innefrån hotellet.

Spåren följs och leder till mattan vid receptionsdisken, de drar undan mattan och en källarlucka visar sig.

En gammal tvättstuga finns nedanför trappan, det tjocka dammet på maskinerna tyder på att ingen använt dom på väldigt länge. Men det som fångar deras blickar är ett rum längre in.

En stor välanvänd slaktbänk är placerad i rummet mitt, på de kala vitkaklade väggarna är symboler målade med rödfärg, på en vägg hänger verktyg som med lite fantasi skulle kunna användas av slaktare, även om den där brännare och skalpellen inte skulle höra hemma där.
En lukt av dött, intorkat blod ligger över rummet och gänget klarar inte av att vara i rummet någon längre tid.

Några bilder av rummet och sedan ger de sig ut, ut på gatan, från detta hotell.

Sam och John förföljer vanen till hamnen där en säck dumpas i den skitiga floden. Efter detta tar sig bilen till Campus området och Westhaven Instutionen. Som är ett område omgivet med höga staket.

Gänget återsamlas i lägenheten och de alla somnar utmattade efter en hårdnatts bevakning. Synd att de glömde bort att äta sina smörgåsar annars hade de orkat med en stund till.

Melodin till bloggen är:

http://www.youtube.com/watch?v=jqUTzgXR4IU

En Natt på stan

Lokalen var varm och röken från cigaretter och brasspipor låg tungt i luften. Musiken som pumpades ut ur högtalarna talade om en mörkare framtid, brusten kärlek, och längtan efter förändring. ”Don’t fear the reaper”, ”99 Luftbalongs” och ”Dancing with tears in my eyes” satte stämningen för dem som faktiskt lyssnade, men de var få. Här på The Core gällde bara en sak: ”Få ragg!”, och sätten var många för att lyckas. Folket som frekventerade Core var mestadels unga som tröttnat på att vara mainstream och satsade mer på att vara sig själva istället. Här fanns en liten grupp börsmäklare i strama kostymer, överåriga punkare, hyperstylade fräschingar, toyboys, rockers, bikers, intellektuella, kriminella, och så då konstnärerna – vilket väl våra vänner och Elizabeth Seymour nu får anses tillhöra, teaterägare som de alla blivit.

Elizabeth var djupt inbegripen i ett allvarligt samtal med en av sina teatervänner medan gruppen satt och frotterade sig med bikergänget Sephiroths. Elizabeth slog då och då ett ögonkast åt Samanthas håll, de som kände henne visste att det fanns en längtan i den blicken, även om hon gjorde sitt bästa för att dölja det. Hon ville bana sin väg genom folket, ta Sam i håret och vräka huvudet bakåt och sedan våldsam kyssa henne hett och länge. Vad hon istället gjorde var att ta en djup klunk ur sitt glas Spritzer och fokuserade så gott hon kunde på sin manlige bekants kärleksbekymmer med pojkvännen.

Samantha, Nadine, Ryan, John och Jeremiah drack sin drinkar, ja inte så mycket John då han trodde på tesen att kroppen var ett tempel som inte borde besudlas, och Sam drack egentligen inte ur sitt glas hon heller eftersom hon misstrodde den som hällt upp drinken åt henne och höll sig istället till ölflaskor hon själv propsade på att korka upp. Ryan drack även han måttligt, för han hade fått en konstig känsla när det gällde deras nya vänner, Como, Diego, Moon, Laurie och Sandy. Alla utom Como verkar vara mer eller mindre av mexikanskt ursprung, medan Como verkar vara helylleamerikan. Ryan har suttit och iakttagit dem en längre tid nu och bland annat lagt märke till att de inte drack en droppe ur sina glas. När han frågade om saken så förklarade de att de inte kunde dricka då de hade sina motorcyklar med sig och inte ville råka i trubbel med den så kallade rättvisan, som Diego uttryckte det. Det kunde Ryan sympatisera med, men det fanns så mycket annat som verkade egendomligt med dessa fem. De var alla vad som skulle kunna uppfattas som vackrare än genomsnittet, de tycktes inte ha fått sol på längre och hade ovanligt blek hud. Vid ett tillfälle togs olika språk upp till diskussion, speciellt med anledning av att teaterföreställningen varit till hälften på antik grekiska, originalspråket Agamemnon skrevs på. Diego, som i vanliga fall skulle kunnat uppfattas som en småkriminell och outbildad chicano hade inga som helst problem med att inte bara förstå gammal grekiska utan kunde även tala det flytande, medan de övriga i Sephiroths klarade sig knapphänt med att bara förstå det mesta av vad som hade sagts i pjäsen. Ryan och de andra satt bara och gapade misstroende när de utmanade Diego på hans påstående och det genast flödade tusentals år gamla ord ur hans mun som om det var den naturligaste sak i världen. Nadine som nu var inne på sin tredje stadiga drink började tala till knuttarna på sitt eget sjungade Malay-språk – något som Diego gärna talade han också. Gruppen försökte sig på alla möjliga språk, bland annat japanska från John, och Sephiroths kunde konversera, om än hjälpligt, på dem alla. Diego avslutade det hela med att recitera någon mycket imponerande text på ren och klar latin och de satt alla häpna över Diegos språkbegåvning. Vissa av dem blev så pass hänförda att Diego verkade tycka att det blev en aning obehagligt och en antydan till en rodnad kunde ses i hans mycket stiliga ansikte. När de ville veta vad det var han läst ville han inte ge ett klart savr, bara att det var ett stycke ur en bok skriven för länge sedan av en helgalen irländare.

Ryan tyckte inte om situationen. Inte ett enda dugg! Han hade fått en idé så han tog upp kameran lite omärkligt och brände sedan av en bild med blixt över hela samlingen vid bordet, något som Sephiroths inte tyckte var sådär väldigt omtänksamt gjort. Han ursäktade sig och gick mot toaletten där han hamnade i kö. De övriga i kön hade det där bekanta angelägna uttrycket av mild panik i ansiktena, medan Ryan hade helt andra planer för sitt besök på toaletten. Väl inne på toaletten, innan han fick uträtta sitt egentliga värv så tystnade plötsligt musiken helt.

Samantha hade en underbar kväll, speciellt med tanke på allt som hänt den senaste månaden.Såhär var det meningen att hennes liv skulle se ut. Intressanta lokaler, intressanta människor, kall öl på flaska, Blue Öyster Cult i högtalarna, och fullt av potentiella tillfälliga sängkamrater runt omkring. Hon hade redan flera gånger sett hur Elizabeth försökte hålla lite koll på vad hon sysslade med, och mer specifikt, Med Vem hon gjorde det med. Sam hade väl tittat lite på Elizabeths håll under kvällens lopp hon också, det var ingen tvekan om att det fortfarande fanns en attraktion dem emellan, men hon var inte säker på om det var mer än så. Hon misstänkte att Elizabeth hade äkta känslor för henne, kanske rent utav något som liknade kärlek, men Sam var inte där ännu och kanske aldrig skulle komma att befinna sig där heller. Det hindrade såklart inte Sam ifrån att stöta hej vilt på den unga och grymt söta Como, som med sina stora ögon, lilla näsa med en ring i, vita och jämna tänder, var det en nit i hennes tunga också?, och glansiga lite spikiga korta svarta hår mot hernnes mycket bleka hud nacke och ansikte, var i det närmaste oemotståndelig för Samantha. Det tog inte lång tid för Sam att inse att Como faktiskt var med på noterna. Ryan brände av en blixt och små cirklar dansade runt framför hennes ögon. Como tog hennes huvud mellan sina händer och kysste Samanthas båda ögonlock, beröringen från hennes mjuka läppas var mycket sval och extremt behaglig och erotisk på samma gång. Ryan ursäktade sig och gick snabbt mot toaletten.

Sedan hände något som fick dem att nyktra till ganska så rejält. Ett mycket högt skrapande ljud som om någon misshandlade en skiva med en pickup, sedan dog musiken ut och de nakna glödlamporna i taket ersatte dansgolvets rymiska olikfärgade ljussken.Stroboskopets pulshöjande intensivitet som är så effektivt i mörker blev istället något vagt och irriterande.
En man klädd i vit kostym och vad som såg ut som två medhjälpare eller livvakter intog det  lilla numera helt tomma dansgolvet och sade med hög röst:

”Cornelia! jag vet att du är här, så ge dig tillkänna!”

I samma ögonblick som denna imponerande uppenbarelse, ehh uppenbarade sig slank Sephiroths bort ifrån bordet, längs väggarna helt osynligt och sedan ut ur lokalen. Ingen runt bordet såg när det hände, de var helt fokuserade på mannen med det skarpskurna ansiktet och hans ögon som tycktes stråla ut den sorts hängiven fanatism som endast kunde finnas hos en TV evangelist som skriker ut sitt ”Hallelujah – skicka pengar!”

När ingen Cornelia lösgjorde sig ur mängden fick mannen sina medhjälpare att gå runt och söka i lokalen medan han själv tog sikte på Samantha och gänget. Han satte genast igång med att fråga ut dem om de hade sett en flicka si och så lång, med det och det utseendet, såhär gammal, och även om beskrivningen verkade på pricken lik den där bikern Como så kunde de ju inte vara helt säkra och nekade därför. Mannen lugnade ner sig en smula när han fick höra av en något sluddrande Nadine att Samantha var en privatsnok som säkerligen skulle kunna hjälpa honom att finna den där Cornelia. Mannen fortsatte samtalet med Samantha enbart och sträckte fram sitt visitkort samtidigt som han tog hennes. Istället för att stoppa kortet på sin person så lämnade han det till en av sina medhjälpare som nu befann sig vid varsin sida av honom och berättade att Cornelia inte fanns i lokalen och att ingen trodde sig ha sett henne under kvällen. Mannens visitkort bekräftade deras misstankar om mannen, vars namn tydligen var Joshua Sealoth, pastor till yrket och med arbetsplatsen ‘Nya Evangeliska Församlingen Ljusets Väktare’ – de var alla överens om att det var ett särdeles långt och imponerande religiöst namn, för att inte säga svårt att minnas så det var ju tur att det fanns tryckt på visitkortet.

Pastor Sealoth kom överens med Samantha att hon skulle söka reda på Cornelia, som visade sig vara ingen mindre än hans förrymda dotter som pastorn ansåg hade hamnat i dåligt sällskap och som skulle behöva räddas från sig själv och befrias från sina fördärvliga levnadsvanor fjärmad från Frälsaren. Det verkade på honom som om inget annat än en livslång vistelse i ett nunnekloster högt uppe på något berg skulle duga i Cornelias specifika fall. Under tiden de talades vid hade Ryan tagit sig tillbaka till sina vänner igen. Han sökte djupt i sitt minne efter om han kanske kände till något smaskigt om denna pastor Sealoth, men det enda han kunde få fram var att han kände igen namnet på församligen och inte mycket annat.

När pastorn var nöjd lämnade han snabbt stället tillsammans med sina altarpojkar. Stämningen var som bortblåst, stället såg verkligen skabbigt ut i skenet från nakna 100 watts glödlampor och blinkande gulnade lysrör. Folket i lokalen antog en sjukligt grågul ton i ansiktena, som om de alla var deltagare i samtalsterapigruppen ”Vi med allvarlig njursvikt” eller varför inte ”Gulsot är OK – Levrar är för mesar!” Elizabeth kom fram till dem med Wolf och en yngre kille de hade sett på teatern tidigare på kvällen. Samantha reagerade lite negativt mot Wolf och gned sina ömma överarmar där blåmärkena från Wolfs järngrepp satt sina spår. Wolf bad så mycket om ursäkt, men berättade samtidigt att han bara ansåg sig ha gjort sitt jobb. Hade han vetat vem hon var, att hon var en av de nya delägarna i Teater Mondo, så hade han naturligtvis låtit henne passera fritt – men hon hade inte identifierat sig, och fick därmed finna sig i att bli hårdhänt behandlad när hon befann sig på förbjuden mark. Han erbjöd sig dock att bjuda på en god drink som plåster på såren, Samantha ville ha två, och så fick det bli. De lämnade lokalen alltmedan den stackars diskjockeyn försökte få fart på musiken igen utan att lyckas med mer än smälla några proppar.

Efter att ha navigerat den livsfarliga lejdaren ned till gatuplan stötte de på Sephiroths igen. Elizabeth tyckte att de alla kunde dra iväg till ett ställe som Wolf kände till. Han menade att det skulle vara en riktigt våldsam fest där och alla var på, även Sephiroths. Två taxi skaffades fram och de klämde sig in i dem med visst problem. 13 pers i två bilar, plus chaufförerna har en tendens att ställa till med problem, men till sist hade de skohornat sig in och bilarna rullade iväg.

[FADE TO BLACK]

GM Not. Här byter historieflödet från att vara en berättelse enligt klassiskt snitt, till att använda sig av ett mer filmiskt sådant istället. Ni vet, huvudrollsinnehavaren befinner sig en situation med andra, en situation som kan sluta hur som helst med en massa okända variabler. Ta t.ex. Wolf Breeder som Samantha är lite på kant med. Hur kommer detta att sluta? Eller Sephiroths, som Ryan har högst personliga misstankar om, och om de skulle visa sig vara sanna – hur kommer detta att gå i så fall? Och vad är det för en Våldsam fest de är på väg till och vart ligger den? Vad kommer där att finnas för folk, blir det problem?
Filmen berättar först lite bakgrund, man lär känna rollerna, sedan bild på dem gå in i en taxi – fade till svart när bilen rullar iväg i den regniga natten. Under den korta perioden då filmen är helt svart och utan ljud, och här ska jag berätta en yrkeshemlighet ni inte får sprida vidare, i dessa svarta ögonblick utövas magi, varken mer eller mindre. Ren och skär magi, samma mina ord. Tiden i dessa svarta fält går inte som tiden för oss andra som tacksamt inte delar mörkret med dem som ödets vindar utsett.

[FADE IN]

Smärta. I hela kroppen. Munnen känns som om den varit härbärge åt en skock kackerlackor på svensexa. Ljuset skär som knivar instuckna i ögonen. Ljuden runt omkring är alla oljuds moder som vill slita sina oönskade barn i stycken. Sprucket och svartmögelfläckigt tak ovan, en smutsig madrass fläckad av spyor, blod och sperma undertill. Sakta kommer de alla till sans och börjar förstå vart de befinner sig. De har sett detta rummet tidigare. De har vaknat här förr. När deras kroppar och sinnen tillåter dem att resa sig ser de att de alla är nerblodade, men blodet är stelt och ligger som ett krackelerat andra skinn på deras armar, händer, halsar, och ansikten. De känner en otrolig törst. Det dröjer nästan tjugo minuter innan de får för sig att resa sig mödosamt upp. Denna gången har de alla sina kläder på kroppen, om än nerblodade, och saknar inga tillhörigheter, bortsett från filmen i Ryans kamera och den extra filmrullen han stoppat i en plastpåse för säkert förvar tidigare när de var på Core.

Gänget lämnade rummet och nere i receptionen satt det en gammal senil gubbe som inte hade en aning om vem de var, om de ville ha ett rum eller om de ville checka ut. Han visste inte heller vad en katt var för något, hur ett blixtlås tillverkades, vilken sortsgas det fanns i ett lysrör eller hur det gick för Boston Redhawks i senaste mötet med Yankees – men dessa saker kom inte upp i diskussionen så det kan kanske kvitta. De insåg snabbt att de skulle bli arresterade så snart de tog ett kliv ut på huvudgatan för att stoppa en taxi, med tanke på allt blodet, och då det gamla nerlagda hotellets vattenledningar för länge sedan givit upp och numera huserade ett stort antal råttfamiljer i rören så letade istället upp en gammal tunna i gränden och dunkade huvudet under regnvatten. Blodet rann från deras skinn och kläder i karmosinröda strömmar längs rännstenen och sedan vidare ner i den svara underjorden. Med väl utfört verk stoppade de en taxi och tog sig hem. Det sista de mindes av gårdagskvällen och natten var att de klev in i en taxi. Sedan svart. Frågor behöve svar. Vad hade de varit med om? Hade de skadat någon? Blodet verkade inte vara inte deras eget, så vems var det? Varför mindes de inte ett dugg?

GM not. Sedan inträffade det som varje spelledare fruktar. Passivitet istället för inlevelse. Hundratals frågor borde hopat sig i deras skallar – frågor som definitivt skulle kräva ett svar vad som än krävdes för att få fram dem. Ingen tycker om att vara ett löv för vinden, eller en marionett som är styrd av en okänd dockmästare. Det borde vara dags att vända varje blad, lyfta och kolla under varje sten, tala med varje enskild individ som skulle kunna ha ett uns av kunskap om dem och natten som gått. Vad som hände var –

Gruppen satte sig ner tyst runt bordet i det stora rummet. Inte mycket sades. De drack sig otörstiga, duschade sig rena, satte på sig kläder och gick sedan och lade sig. Innan dess hade de ringt en mycket bakfull Elizabeth Seymour som mest av allt ville sova vidare och som sade sig ha noll koll på vad de gjorde eftersom hon drog från festen ganska tidigt. Hon mumlade något om att ha fått till det med Samantha och hon ville veta lite om hur Sam reagerat på det – vilket ingen hade någon aning om eftersom…. minnesförlust (men den saken berättade de inte för Elizabeth). Nåja, tack och hej, leverpastej. De sov resten av eftermiddagen och hela natten, och sedan på morgonen dagen efter satt de alla och gjorde, well, inget. Ryan funderade på att söka lite fotojobb. John ville dra till biblioteket för att läsa lite random böcker i ockultism. Nadine ville inte göra något. Samantha kunde tänka sig att eventuellt följa upp lite om Joshua Sealoth. Herr Bunker vill ta sig till Boston University för att luska lite angående det där egendomliga institutet som dumpat dem på Hotel Sir James första gådngen. De kunde ju vara inblandade igen.  De använde telefonkatalogen friskt för att ta reda på nummer och adresser – sedan åt de frukost.

GM not. Ungefär här fick jag en meltdown och insåg att vi definitivt spelade fel spel. Kult handlar om människor med ett mörkt förflutet, lite trasiga individer som människor är som mest, och om extraordinära situationer som dessa individer utsätts, eller utsätter sig, för. Det handlar framför allt om att spela sin roll utifrån sin karaktärs perspektiv, men också lite ”motvalls käring”, dvs. att man som spelare måste agera lite emot vad karaktären skulle gjort (vilket troligtvis borde vara att krypa ihop i ett hörn och gråta eller börja ta tunga nervtabletter, eventuellt checka in på psykakuten. Om de hade reagerat så, så hade det ju inte blivit så mycket rollspel, eller hur?) Jag kände mig under isen och orkade inte ständigt driva handlingen vidare. Kort sagt, jag ville ha spelarnas hjälp, och det som behövdes var att de släppte loss lite och bara lirade skiten av både sin karaktär och situationen. Jag var redo att lägga ner Kult helt där och då och istället återgå till vår gamla D&D kampanj – men en omröstning visade att spelgänget ville fortsätta. Plötsligt blev det lite fart!

Massor av idéer flöt upp till ytan.

Och där tog min bloggtid slut – denna ska jag dock fortsätta med inom kort.

Inbillning

Ytterligare en dag går och Sam känner att hon börjar få tillbaka sin styrka, hon demonterar alla saker som är mistänksamma och som kan ha någon bugg i sig. När det blir mat så beställer hon in extra jello och havregryns gröt på så sätt kan hon kasta det på övervaknings kamran som sitter uppe i ena hörnet.

-Radion den ser skum ut, måste kolla så att inte där är en bugg i den med. Demonteringen börjar och hon får av fronten på den, ser inget misstänktsamt, samtidigt som hon fixar med detta hör hon hur någon kommer, i all hast tar hon glaset med vatten kastar in vattnet i radion och på med fronten igen.

Det sprakar fint om radion, dom sekunderna som går innan strömmen går. Så fördriver Sam tiden medans Jan E läser böcker och kommer på nya ideér på hur han kan tortera sin jello.

Nadine har fått nog hemma i lägenheten och begär att vi ska beställa hem hantverkare istället. Eftersom Både Ryan och John har fått så mycket tid på händerna, Ryan går ner i källaren ringer ett samtal till Elizabeth och berättar att han kan nog få dit ett par kändisar. Dom kommer snabbt överäns och han får biljetter så han kan ordna det. John tar upp sin träning på Hiraldo’s Karate Skola.

Ett par veckor flyter på och Elizabeth besöker Sam och Jan E än en gång på sjukhuset. ”Kommer ni på teatern” frågar Elizabeth, ”hur många veckor är det till den?” infliker sam med, ”Sam den är om 4 dagar, säker på att du mår bra?”. Doktorn kommer då också in på rummet med ett par papper i händerna och en penna. Han går först fram till Jan E som skriver på och sedan vidare till Sam och hon skriver på, det var release paperna.

”Jan E jag måste prata med dig” hör man Elizabeth säga i ett något närvös röst, ”Javisst, vad gäller det” svarar Jan. ”Det gäller din lägenhet, John och Ryan har förstört hela lägenheten, där är hål överallt, taket ser ut som om det ska rasa in när som helst och där ligger damm överallt”, ”Så farligt kan det väll ändå inte vara”, ”Nä det är värre än så det går inte beskriva”.

Innan dom tar sig hemmåt så bestämmer sig Sam för att ta en omväg för att köpa ett par extra Vepelventiler till sin bil, dom åker till närmaste mack för att köpa dom. ”Ursäkta har ni några vepelventiler här?” frågar Sam, personen bakom kassan frågar ”Vad sa du.. veplavent?”, ”Nej Vepelventil, min mekaniker måste bytta det var tredje månad så jag tänkte köpa in ett par så jag har hemma”. ”Ska du ha 7 eller 12 tums?” frågar han, Sam svarar lite förbryllat ”Jag vet inte”. ”Vad heter din mekaniker?” frågar han ”Peiter Python är min mekaniker” svara Sam. ”Jag ringer och frågar gammle räven, vi är polare sen gammalt” Säger han, ”Tjenare det är weslan här”.

Dom prater ett tag i telefon och kommer fram till att även vankerlyftar, skvappfilter även kallat skvampfilter skulle behövas. Att göra en lång historia kort, Sam kommer till sist ut från butiken med en vepelventil 12 tums. Dom kör nu hemåt och ser fram imot det.

Dom kommer hem till huset och Jan E går upp för trapporna, när han kommit upp till sin våning ser han sig lite vilset omkring och går fram till en tegelvägg och knackar, han tänker för sig själv -Var där inte en dörr här förut?-, han tar två steg tillbaka och öppnar dörren in till lägenheten, han öppnar väldigt sakta med tanke på vad han hade hört tidigare.

Han kliver in och ser att där är nyrenoverat överallt, han går bort mot hörnan där mingvasen han hade fått från sin far stog. -Jag minns inte att där var apor och bananer på den innan, måste vara ljust-, tänker han för sig själv. Lite längre in i lägenheten ser han John och Ryan i vardagsrummet, han ser också ett valv med ett lila draperi för. ”Vad är det där” frågar Jan E, Ryan svarar ”Vi hittade det valvet när vi renoverade här, har det inte blivit bra, jag och John gjorde allt själva”.

Ett par dagar till flyter på och dagen då teatern ska hållas har kommit, Vi tar oss dit med Sams bil, 300 meter innan dess så bytar vi till limon istället som kör oss den sista biten, vi blir mottagna som kändisar, John försöker undvika att fasta på så många bilder, han har även solglasögon på sig för att dölja mer av ansiktet. Dom kommer snabbt in i förhallen där dom för tillfället har förfest.

Ryan kollar runder och sätter igång och jobber med kameran. Jan E, Sam och John går mot baren och Nadine minglar runder. Där är fem bikers som står ut i folkblandningen här.

Kort därpå är börjar föreställningen, platserna dom får är till vänster i om scenen. Föreställningen handlar om en modern variant av Agamemnon, mannen är en handelsresande med hans fru och älskarinna.

Mot slutet av föreställningen så ser man hur älskarinnan går mot mannen när ljuset i hela salen går ut, kort därpå går ljuset igång igen och vi ser ett helt annat par skådespelare, en tunn kvinna med rufsigt rött hår och en man som har sett sina bästa år. Kvinnan springer skrikandes mot han med en kniv i handen och hugger ner han om och om igen, blodet rinner ut i en stor pöl på scenen. Ljuset försvinner i detta ögonblick igen och kommer tillbaka strax därpå, orginal skådespelarna är tillbaka nu och vi ser inte till något blod på scenen.

Sam springer ner bakom scenen för att kolla efter dom två skådisarna, när hon snokar omkring här bak så blir hon stoppad av en ljustekniker ”Du får inte vara här bak” och tar tag henne i armen. ”Kan någon säga till denna person att släppa mig, jag utreder en sak här” säger Sam lite irriterat. Hon lyckats att slita sig loss och tar sig upp på scenen där skådespelarna fortfarande bugar och tackar.

Hon kollar runder och ser ingen blodpöl på golvet, Elizabeth får syn på Sam ”Vad gör du här uppe”, ”Jag utreder en sak, och kan du säga till lunsen där bak att jag får vara där” svarar Sam. Elizabeth säger till Wolf Breeder som deras ljustekniker heter att hon får lov att gå runder där. ”Jag skulle behöva få upp er här allihop, jag ska berätta för alla att ni har blivit delägare i teatern” säger Elizabeth till sam och en scen arbetare som går och hämtar dom andra fyra.

Alla går upp på scen och Elizabeth berättar att dessa fem har blivit delägare i teatern, John har på sig solglasögonen för att inte det ska synas allt för mycket att det är han. Eliza beth bjuder därefter in oss till efterfesten som hon skulle ha på The Core, det ligger in e gammalt fallfärdigt hus som skulle behövas rivas.

Vi kommer fram till The Core uppför den gammla upphängda rostiga stållejdaren går vi, det knirker när man går på den. Väl inne på stället kollar vi oss runder lite och vi ser några som är bekanta sen innan, det var bikerna som sitter i ett av hörnen med vars en öl. Det ser inte ut som om någon av dom har druckit något från dom, deras hudfärg är väldigt vit, det ser ut som dom alldrig varit i något soljus.

Jan E beställer först en hel bricka med öl och går bort med en servitör till bordet ”Vad tyckte ni om teatern då?”, en av dom svarar ”Den var utsökt”. Sam, Nadine och Ryan går även bort till bordet tar vars en öl och slår sig ner. John tar en öl och sätter sig en bit bort för att tänka lite för sig själv.

Två av dom fem bikers precenteras sig som Comma och Diego, diskutionen som uppstår berör lite om vart dom är ifrån men mestadels lutar det åt teatern.