En Natt på stan

Lokalen var varm och röken från cigaretter och brasspipor låg tungt i luften. Musiken som pumpades ut ur högtalarna talade om en mörkare framtid, brusten kärlek, och längtan efter förändring. ”Don’t fear the reaper”, ”99 Luftbalongs” och ”Dancing with tears in my eyes” satte stämningen för dem som faktiskt lyssnade, men de var få. Här på The Core gällde bara en sak: ”Få ragg!”, och sätten var många för att lyckas. Folket som frekventerade Core var mestadels unga som tröttnat på att vara mainstream och satsade mer på att vara sig själva istället. Här fanns en liten grupp börsmäklare i strama kostymer, överåriga punkare, hyperstylade fräschingar, toyboys, rockers, bikers, intellektuella, kriminella, och så då konstnärerna – vilket väl våra vänner och Elizabeth Seymour nu får anses tillhöra, teaterägare som de alla blivit.

Elizabeth var djupt inbegripen i ett allvarligt samtal med en av sina teatervänner medan gruppen satt och frotterade sig med bikergänget Sephiroths. Elizabeth slog då och då ett ögonkast åt Samanthas håll, de som kände henne visste att det fanns en längtan i den blicken, även om hon gjorde sitt bästa för att dölja det. Hon ville bana sin väg genom folket, ta Sam i håret och vräka huvudet bakåt och sedan våldsam kyssa henne hett och länge. Vad hon istället gjorde var att ta en djup klunk ur sitt glas Spritzer och fokuserade så gott hon kunde på sin manlige bekants kärleksbekymmer med pojkvännen.

Samantha, Nadine, Ryan, John och Jeremiah drack sin drinkar, ja inte så mycket John då han trodde på tesen att kroppen var ett tempel som inte borde besudlas, och Sam drack egentligen inte ur sitt glas hon heller eftersom hon misstrodde den som hällt upp drinken åt henne och höll sig istället till ölflaskor hon själv propsade på att korka upp. Ryan drack även han måttligt, för han hade fått en konstig känsla när det gällde deras nya vänner, Como, Diego, Moon, Laurie och Sandy. Alla utom Como verkar vara mer eller mindre av mexikanskt ursprung, medan Como verkar vara helylleamerikan. Ryan har suttit och iakttagit dem en längre tid nu och bland annat lagt märke till att de inte drack en droppe ur sina glas. När han frågade om saken så förklarade de att de inte kunde dricka då de hade sina motorcyklar med sig och inte ville råka i trubbel med den så kallade rättvisan, som Diego uttryckte det. Det kunde Ryan sympatisera med, men det fanns så mycket annat som verkade egendomligt med dessa fem. De var alla vad som skulle kunna uppfattas som vackrare än genomsnittet, de tycktes inte ha fått sol på längre och hade ovanligt blek hud. Vid ett tillfälle togs olika språk upp till diskussion, speciellt med anledning av att teaterföreställningen varit till hälften på antik grekiska, originalspråket Agamemnon skrevs på. Diego, som i vanliga fall skulle kunnat uppfattas som en småkriminell och outbildad chicano hade inga som helst problem med att inte bara förstå gammal grekiska utan kunde även tala det flytande, medan de övriga i Sephiroths klarade sig knapphänt med att bara förstå det mesta av vad som hade sagts i pjäsen. Ryan och de andra satt bara och gapade misstroende när de utmanade Diego på hans påstående och det genast flödade tusentals år gamla ord ur hans mun som om det var den naturligaste sak i världen. Nadine som nu var inne på sin tredje stadiga drink började tala till knuttarna på sitt eget sjungade Malay-språk – något som Diego gärna talade han också. Gruppen försökte sig på alla möjliga språk, bland annat japanska från John, och Sephiroths kunde konversera, om än hjälpligt, på dem alla. Diego avslutade det hela med att recitera någon mycket imponerande text på ren och klar latin och de satt alla häpna över Diegos språkbegåvning. Vissa av dem blev så pass hänförda att Diego verkade tycka att det blev en aning obehagligt och en antydan till en rodnad kunde ses i hans mycket stiliga ansikte. När de ville veta vad det var han läst ville han inte ge ett klart savr, bara att det var ett stycke ur en bok skriven för länge sedan av en helgalen irländare.

Ryan tyckte inte om situationen. Inte ett enda dugg! Han hade fått en idé så han tog upp kameran lite omärkligt och brände sedan av en bild med blixt över hela samlingen vid bordet, något som Sephiroths inte tyckte var sådär väldigt omtänksamt gjort. Han ursäktade sig och gick mot toaletten där han hamnade i kö. De övriga i kön hade det där bekanta angelägna uttrycket av mild panik i ansiktena, medan Ryan hade helt andra planer för sitt besök på toaletten. Väl inne på toaletten, innan han fick uträtta sitt egentliga värv så tystnade plötsligt musiken helt.

Samantha hade en underbar kväll, speciellt med tanke på allt som hänt den senaste månaden.Såhär var det meningen att hennes liv skulle se ut. Intressanta lokaler, intressanta människor, kall öl på flaska, Blue Öyster Cult i högtalarna, och fullt av potentiella tillfälliga sängkamrater runt omkring. Hon hade redan flera gånger sett hur Elizabeth försökte hålla lite koll på vad hon sysslade med, och mer specifikt, Med Vem hon gjorde det med. Sam hade väl tittat lite på Elizabeths håll under kvällens lopp hon också, det var ingen tvekan om att det fortfarande fanns en attraktion dem emellan, men hon var inte säker på om det var mer än så. Hon misstänkte att Elizabeth hade äkta känslor för henne, kanske rent utav något som liknade kärlek, men Sam var inte där ännu och kanske aldrig skulle komma att befinna sig där heller. Det hindrade såklart inte Sam ifrån att stöta hej vilt på den unga och grymt söta Como, som med sina stora ögon, lilla näsa med en ring i, vita och jämna tänder, var det en nit i hennes tunga också?, och glansiga lite spikiga korta svarta hår mot hernnes mycket bleka hud nacke och ansikte, var i det närmaste oemotståndelig för Samantha. Det tog inte lång tid för Sam att inse att Como faktiskt var med på noterna. Ryan brände av en blixt och små cirklar dansade runt framför hennes ögon. Como tog hennes huvud mellan sina händer och kysste Samanthas båda ögonlock, beröringen från hennes mjuka läppas var mycket sval och extremt behaglig och erotisk på samma gång. Ryan ursäktade sig och gick snabbt mot toaletten.

Sedan hände något som fick dem att nyktra till ganska så rejält. Ett mycket högt skrapande ljud som om någon misshandlade en skiva med en pickup, sedan dog musiken ut och de nakna glödlamporna i taket ersatte dansgolvets rymiska olikfärgade ljussken.Stroboskopets pulshöjande intensivitet som är så effektivt i mörker blev istället något vagt och irriterande.
En man klädd i vit kostym och vad som såg ut som två medhjälpare eller livvakter intog det  lilla numera helt tomma dansgolvet och sade med hög röst:

”Cornelia! jag vet att du är här, så ge dig tillkänna!”

I samma ögonblick som denna imponerande uppenbarelse, ehh uppenbarade sig slank Sephiroths bort ifrån bordet, längs väggarna helt osynligt och sedan ut ur lokalen. Ingen runt bordet såg när det hände, de var helt fokuserade på mannen med det skarpskurna ansiktet och hans ögon som tycktes stråla ut den sorts hängiven fanatism som endast kunde finnas hos en TV evangelist som skriker ut sitt ”Hallelujah – skicka pengar!”

När ingen Cornelia lösgjorde sig ur mängden fick mannen sina medhjälpare att gå runt och söka i lokalen medan han själv tog sikte på Samantha och gänget. Han satte genast igång med att fråga ut dem om de hade sett en flicka si och så lång, med det och det utseendet, såhär gammal, och även om beskrivningen verkade på pricken lik den där bikern Como så kunde de ju inte vara helt säkra och nekade därför. Mannen lugnade ner sig en smula när han fick höra av en något sluddrande Nadine att Samantha var en privatsnok som säkerligen skulle kunna hjälpa honom att finna den där Cornelia. Mannen fortsatte samtalet med Samantha enbart och sträckte fram sitt visitkort samtidigt som han tog hennes. Istället för att stoppa kortet på sin person så lämnade han det till en av sina medhjälpare som nu befann sig vid varsin sida av honom och berättade att Cornelia inte fanns i lokalen och att ingen trodde sig ha sett henne under kvällen. Mannens visitkort bekräftade deras misstankar om mannen, vars namn tydligen var Joshua Sealoth, pastor till yrket och med arbetsplatsen ‘Nya Evangeliska Församlingen Ljusets Väktare’ – de var alla överens om att det var ett särdeles långt och imponerande religiöst namn, för att inte säga svårt att minnas så det var ju tur att det fanns tryckt på visitkortet.

Pastor Sealoth kom överens med Samantha att hon skulle söka reda på Cornelia, som visade sig vara ingen mindre än hans förrymda dotter som pastorn ansåg hade hamnat i dåligt sällskap och som skulle behöva räddas från sig själv och befrias från sina fördärvliga levnadsvanor fjärmad från Frälsaren. Det verkade på honom som om inget annat än en livslång vistelse i ett nunnekloster högt uppe på något berg skulle duga i Cornelias specifika fall. Under tiden de talades vid hade Ryan tagit sig tillbaka till sina vänner igen. Han sökte djupt i sitt minne efter om han kanske kände till något smaskigt om denna pastor Sealoth, men det enda han kunde få fram var att han kände igen namnet på församligen och inte mycket annat.

När pastorn var nöjd lämnade han snabbt stället tillsammans med sina altarpojkar. Stämningen var som bortblåst, stället såg verkligen skabbigt ut i skenet från nakna 100 watts glödlampor och blinkande gulnade lysrör. Folket i lokalen antog en sjukligt grågul ton i ansiktena, som om de alla var deltagare i samtalsterapigruppen ”Vi med allvarlig njursvikt” eller varför inte ”Gulsot är OK – Levrar är för mesar!” Elizabeth kom fram till dem med Wolf och en yngre kille de hade sett på teatern tidigare på kvällen. Samantha reagerade lite negativt mot Wolf och gned sina ömma överarmar där blåmärkena från Wolfs järngrepp satt sina spår. Wolf bad så mycket om ursäkt, men berättade samtidigt att han bara ansåg sig ha gjort sitt jobb. Hade han vetat vem hon var, att hon var en av de nya delägarna i Teater Mondo, så hade han naturligtvis låtit henne passera fritt – men hon hade inte identifierat sig, och fick därmed finna sig i att bli hårdhänt behandlad när hon befann sig på förbjuden mark. Han erbjöd sig dock att bjuda på en god drink som plåster på såren, Samantha ville ha två, och så fick det bli. De lämnade lokalen alltmedan den stackars diskjockeyn försökte få fart på musiken igen utan att lyckas med mer än smälla några proppar.

Efter att ha navigerat den livsfarliga lejdaren ned till gatuplan stötte de på Sephiroths igen. Elizabeth tyckte att de alla kunde dra iväg till ett ställe som Wolf kände till. Han menade att det skulle vara en riktigt våldsam fest där och alla var på, även Sephiroths. Två taxi skaffades fram och de klämde sig in i dem med visst problem. 13 pers i två bilar, plus chaufförerna har en tendens att ställa till med problem, men till sist hade de skohornat sig in och bilarna rullade iväg.

[FADE TO BLACK]

GM Not. Här byter historieflödet från att vara en berättelse enligt klassiskt snitt, till att använda sig av ett mer filmiskt sådant istället. Ni vet, huvudrollsinnehavaren befinner sig en situation med andra, en situation som kan sluta hur som helst med en massa okända variabler. Ta t.ex. Wolf Breeder som Samantha är lite på kant med. Hur kommer detta att sluta? Eller Sephiroths, som Ryan har högst personliga misstankar om, och om de skulle visa sig vara sanna – hur kommer detta att gå i så fall? Och vad är det för en Våldsam fest de är på väg till och vart ligger den? Vad kommer där att finnas för folk, blir det problem?
Filmen berättar först lite bakgrund, man lär känna rollerna, sedan bild på dem gå in i en taxi – fade till svart när bilen rullar iväg i den regniga natten. Under den korta perioden då filmen är helt svart och utan ljud, och här ska jag berätta en yrkeshemlighet ni inte får sprida vidare, i dessa svarta ögonblick utövas magi, varken mer eller mindre. Ren och skär magi, samma mina ord. Tiden i dessa svarta fält går inte som tiden för oss andra som tacksamt inte delar mörkret med dem som ödets vindar utsett.

[FADE IN]

Smärta. I hela kroppen. Munnen känns som om den varit härbärge åt en skock kackerlackor på svensexa. Ljuset skär som knivar instuckna i ögonen. Ljuden runt omkring är alla oljuds moder som vill slita sina oönskade barn i stycken. Sprucket och svartmögelfläckigt tak ovan, en smutsig madrass fläckad av spyor, blod och sperma undertill. Sakta kommer de alla till sans och börjar förstå vart de befinner sig. De har sett detta rummet tidigare. De har vaknat här förr. När deras kroppar och sinnen tillåter dem att resa sig ser de att de alla är nerblodade, men blodet är stelt och ligger som ett krackelerat andra skinn på deras armar, händer, halsar, och ansikten. De känner en otrolig törst. Det dröjer nästan tjugo minuter innan de får för sig att resa sig mödosamt upp. Denna gången har de alla sina kläder på kroppen, om än nerblodade, och saknar inga tillhörigheter, bortsett från filmen i Ryans kamera och den extra filmrullen han stoppat i en plastpåse för säkert förvar tidigare när de var på Core.

Gänget lämnade rummet och nere i receptionen satt det en gammal senil gubbe som inte hade en aning om vem de var, om de ville ha ett rum eller om de ville checka ut. Han visste inte heller vad en katt var för något, hur ett blixtlås tillverkades, vilken sortsgas det fanns i ett lysrör eller hur det gick för Boston Redhawks i senaste mötet med Yankees – men dessa saker kom inte upp i diskussionen så det kan kanske kvitta. De insåg snabbt att de skulle bli arresterade så snart de tog ett kliv ut på huvudgatan för att stoppa en taxi, med tanke på allt blodet, och då det gamla nerlagda hotellets vattenledningar för länge sedan givit upp och numera huserade ett stort antal råttfamiljer i rören så letade istället upp en gammal tunna i gränden och dunkade huvudet under regnvatten. Blodet rann från deras skinn och kläder i karmosinröda strömmar längs rännstenen och sedan vidare ner i den svara underjorden. Med väl utfört verk stoppade de en taxi och tog sig hem. Det sista de mindes av gårdagskvällen och natten var att de klev in i en taxi. Sedan svart. Frågor behöve svar. Vad hade de varit med om? Hade de skadat någon? Blodet verkade inte vara inte deras eget, så vems var det? Varför mindes de inte ett dugg?

GM not. Sedan inträffade det som varje spelledare fruktar. Passivitet istället för inlevelse. Hundratals frågor borde hopat sig i deras skallar – frågor som definitivt skulle kräva ett svar vad som än krävdes för att få fram dem. Ingen tycker om att vara ett löv för vinden, eller en marionett som är styrd av en okänd dockmästare. Det borde vara dags att vända varje blad, lyfta och kolla under varje sten, tala med varje enskild individ som skulle kunna ha ett uns av kunskap om dem och natten som gått. Vad som hände var -

Gruppen satte sig ner tyst runt bordet i det stora rummet. Inte mycket sades. De drack sig otörstiga, duschade sig rena, satte på sig kläder och gick sedan och lade sig. Innan dess hade de ringt en mycket bakfull Elizabeth Seymour som mest av allt ville sova vidare och som sade sig ha noll koll på vad de gjorde eftersom hon drog från festen ganska tidigt. Hon mumlade något om att ha fått till det med Samantha och hon ville veta lite om hur Sam reagerat på det – vilket ingen hade någon aning om eftersom…. minnesförlust (men den saken berättade de inte för Elizabeth). Nåja, tack och hej, leverpastej. De sov resten av eftermiddagen och hela natten, och sedan på morgonen dagen efter satt de alla och gjorde, well, inget. Ryan funderade på att söka lite fotojobb. John ville dra till biblioteket för att läsa lite random böcker i ockultism. Nadine ville inte göra något. Samantha kunde tänka sig att eventuellt följa upp lite om Joshua Sealoth. Herr Bunker vill ta sig till Boston University för att luska lite angående det där egendomliga institutet som dumpat dem på Hotel Sir James första gådngen. De kunde ju vara inblandade igen.  De använde telefonkatalogen friskt för att ta reda på nummer och adresser – sedan åt de frukost.

GM not. Ungefär här fick jag en meltdown och insåg att vi definitivt spelade fel spel. Kult handlar om människor med ett mörkt förflutet, lite trasiga individer som människor är som mest, och om extraordinära situationer som dessa individer utsätts, eller utsätter sig, för. Det handlar framför allt om att spela sin roll utifrån sin karaktärs perspektiv, men också lite ”motvalls käring”, dvs. att man som spelare måste agera lite emot vad karaktären skulle gjort (vilket troligtvis borde vara att krypa ihop i ett hörn och gråta eller börja ta tunga nervtabletter, eventuellt checka in på psykakuten. Om de hade reagerat så, så hade det ju inte blivit så mycket rollspel, eller hur?) Jag kände mig under isen och orkade inte ständigt driva handlingen vidare. Kort sagt, jag ville ha spelarnas hjälp, och det som behövdes var att de släppte loss lite och bara lirade skiten av både sin karaktär och situationen. Jag var redo att lägga ner Kult helt där och då och istället återgå till vår gamla D&D kampanj – men en omröstning visade att spelgänget ville fortsätta. Plötsligt blev det lite fart!

Massor av idéer flöt upp till ytan.

Och där tog min bloggtid slut – denna ska jag dock fortsätta med inom kort.