Blodbad

Ljudet ekar mot bergväggen när björnen ryter. Naivara vänder sig om och rablar något, björnen går ner på alla fyra benen igen och gäspar. Xavier rusar snabbt mot björner och puttar omkull den. Björnen försöker slå lite tillbaka men sedan somnar på fläcken medans Bronweg, Rieta och Xavier står runt den och slaktar.

Det tar inte lång tid innan björnen ligger som livlös, det slutar inte där heller. Rieta känner sig hungrig och skär loss en stor bit kött från ryggen på den. Bronweg funderar på att skinna den för att sen kunna sälja skinnet, han höjer Ylva högt upp och börjar med att försöka skinna besten. Efter dryga 20 minuter så är han klar och gör Xavier sällskap vid elden. Han hade fått loss två bitar med björnskinn, eftersom det inte såg ut som han kunde sälja dom bitarna så gjorde han det bästa av det och stoppade in dom innanför rustningen vid axlarna, det såg ut som han nästan hade badat i blodet från björnen.

Under tiden som Bronweg skinnar björnen och hotet var borta gick Talron och Naivara tillbaka till att vila under natten. Morgonen gryr och Rieta har förberätt björnkött till alla som ville ha.

Efter frukost så beger vi oss vidare, Naivara tog täten denna gången, hon följde vägen för det måste varit den vägen dom hade tagit. Rieta kollar runder och lite efter spår och om vi är på rätt väg. Efter ungefär tre timmar när klippväggarna börjar resa sig på båda sidor av vägen se hon blodspår på ena siden. Hon börjar undersöka och ser att det går upp på kanten, klättrar upp på ena sidan och kollar runder. När hon kommit upp kollar hon runder lite efter några spår men ser förtäckta gropar. Hon går försiktigt upp till en av dom och kollar ner, det hon ser är jättelika ägg. Uppe på den högre klippavsatsen ser hon två mörka figurer försvinna ur synhåll, ser även två lite längre bort på vägen bakom en stor sten.

Spåren leder ner till vägen igen och vi tar oss sakta framåt, innan vi kommit fram till stenen så beslutar vi oss för att runt den genom att klättra upp. Vi klättrar upp och Rieta leder vägen, enligt henne finns groparna lite överallt. Just som när vi ska gå förbi som närmast till stenen så upptäcker dom oss och anfaller, det är stora insekter. Från sidan kommer ett par mindre insekter men ser väldigt otrevliga ut.

Dom två stora börjar skuta gift spikar mot oss, dom tre små är väldigt ättriga och går fullt in med att ta smakprover på oss. Bronweg tar yxan och sätter den i en av dom små, Xavier anfaller en av dom stora och håller han, Rieta utmanar en av dom små och Talron och Naivara tar den sista av dom små. Efter en stund med många skador och mirakel så tar vi ner den sista av dom små, dom stora var ett lite större problem.

Gift pilarna fortsätter och flyga medans dom springer runt, ner faller en efter Bronweg blev trött på att den rörde på sig, Ylva hjälpte till och hög av huvudet på den. Nu var det bara en kvar, Naivara går till anfall och den sista åker ner.

Bort mot stenen där dom två stora insekterna hade stått ser vi nu en halväten Hobgoblin, Naivara vår eladin rogue är inte snabb nog att plocka alla saker på denna varelse, hon hittar en karta i byxlinningen, vad som fanns kvar av den, där var även ett par sidoväskor med lite olika små saker så som bennål och tråd, en fiskekrok och lite annat bra att ha.

Naivara kollar närmara på kartan och det är en dålig karta men det ser ut som om den undviker farorna så man kan på så sätt komma fram snabbare. På kartan stog där också Rivenroar vid slutpunkten på den. Färden bär av med kartan som guide denna gången, den slingrar sig fram genom allt möjligt men där syns inte till några djur eller insekter som är hungriga.

Solen står snart högst upp på himlen, det är lite snålvindar och torrt väder. Enligt kartan börjar vi närma oss, det har gått närmare fyra timmar efter vi började följa kartan. Till slut så ser vi ett gammlat något förfallet slott, det är inslutet med berg med bara en öppning med mur. Det ligger uppe i bergen, när vi kollar på det känns det som en mörk och svart aura runt slottet. Vid porten syns det 2 hobgoblins som ser ut som dom ska stå vakt men dom är upptagna med annat. Växtligheten har tagit över det mesta av slottet, och även murer som stänger inne det. Bergen runt slottet reser sig upp mot 30-35 meter över och den ända vägen in är porten.

Historian så här långt – Del 2

Björnens vrålande väckte alla sovande och fick dem snabbt på fötter. Striden blev intensiv men utgången var given när magikern fick björnen att somna mitt i anfallet. Det som sedan följde kan bara beskrivas som ett råköttande, där alla runt den sovande nallen högg och slog febrilt för att avliva motståndaren innan den vaknade från sin magiska slummer. Det lyckades och det mörka blodet rann i strida stömmar och gjorde klippan hal. Bronweg gick lös på björnkroppen med sin kära yxa ‘Ylva’ i ett försök att flå det fina skinnet av den, men det var bara att konstatera att det var svårare än det såg ut. De övriga kunde inte se på medan den våldsamma slakten pågick och när väl Rieta skurit ut ett gott stycke björnrygg att sakta grilla över lägerelden så lämnade de skogshuggaren ensam. Med utfört värv kom Bronweg stolt tillbaka med två ynkliga stycken slafsigt björnskinn som han lade som axelskydd under sin rustning. Det blev inte någon herremantel denna gången.

När de väl satt fart efter sin nattvila lät de den ambitiösa Naivara leda gruppen i sökandet efter goblinerna. Hon var inte vidare duktig på sitt uppdrag och gruppen hamnade snart i en vild strid med en flock kruthik. De benhårda och vilda insekterna är en fara i sig men då man betänker att striden pågick rakt över deras hålor under marken och att det har stor fara för att helt enkelt trampa igenom den tunna jordskorpan om man tog ett felaktig steg så fick äventyrarna hålla tungan rätt i mun. Detta lyckades de med och när väl stirden var över så fann de att insekterna varit mer lyckosamma mot en hobgoblin nyligen. Då de sökte igenom dess kvarlevor fann de en blodig karta som ganska exakt styrde dem på rätt väg mot deras destination. Av alla ledtrådar de kunde dra av både karta och den olyckliges utrustning drog de slutledningen att denna ‘Sinruth’ höll som bäst på att rekrytera fler till sin blivande armé – och med tanke på hur illa det höll på att gå för Brindol förra gången goblinarmén kallad Den Röda Handen samlades till anfall så skulle det absolut vara på sin plats att tidigt kväsa hotet från uppstickaren.

De anlände till det avsides belägna slottet Rivenroar. På avstånd i skydda av träd, lianer och klippor kunde de de den förfallna byggnaden titta fram under slingeväxternas täta bladverk. Naturen hade gjort sitt bästa för att krama sönder den inkräktande byggnaden och nått viss framgång med tjocka rötter som sprängt sig genom muren runt slottsgården och slingerväxter som kravlat sig upp längs väggarna, in genom fönstren och rakt genom taket. Medan de överblickade situationen drog sig någon till minnes att platsen hade en historia, om adelsfamiljer som använt slottet som en sorts tillflyktsort, om någon skandal nu bortglömd, ett familjenamn – Von Jallach – vars heraldiska märke var utmejslat i en stensköld som prydde stenbågen ovanför slottsgrindarna. Det fanns ytterligare två familjesköldar på valvbågen men historikern i gruppen kunde inte dra sig till minnes vad dessas familjenamn var.

Istället för att rusa huvudlöst mot de två hobgoblinerna som just nu stod och vaktade porten, eller rättare sagt skulle vakta porten men stod och slappt snackade med varandra istället. , bestämde gruppen sig för att konferera lite om hur de bäst närmade sig problemet framför dem. Sakta vajande i den svaga brisen hängde en flagga som avbildade en variant av den förhatliga Röda Handens tecken – en smärtsam påminnelse om alla de förluster som skedde i det förgångna, och alla de som skulle kunna ske om denna nya ledare tilläts samla en ny armé.

Dagbok av Rieta

Efter branden.

Pantachy heter värdshuset som vi bor i. De har bekväma sängar och en god frukost. Vad mer kan man begära.

I dag vaknade jag upp nöjd med mig själv. Vi har gjort något bra. Bränderna är släkta och de skadade har blivit omskötta.

Det är tur att Talron fanns där för att lindar folkets lidande. Han verkar veta vad han gör. Brutna ben, bränskador och skador från striden. Alla som behövde hjälp fick det.

De trodde att denna byn skulle vara lätt att ta över men de hade inte räknat med att det skulle finnas ett gäng hjältar. Det måste ha varit en överraskning de sent glömmeroch förhoppningsvis kommer de aldrig tillbaka.

Jag måste tillkänna ge att Xaviors hältemod. Han offrade sig för den goda saken. Mycket imponerand.

Han sprängde den vagnen med varelsen när det såg hopplöst ut. Utan att en tanke på sitt eget liv. Det var tur att vi hittade resterna av honom och att det fanns ett tempel i Avandras ära.

Avandra är den rätta guden att skänkte honom en ny chans i livet att använda till att bekämpa förtryck och deras frukansvärda anhängare. Ju fler vi är i kampen ju bättre är det.

Ialla fall så behöver han helt klart en ny rustning. Han kom in på värdshuset när vi åt frukost. Endast i klädd ett höftskynke. Om det var uppmäksamhet han ville ha så fick han det i alla fall. Det inte var dag det kommer in en halvnaken karl bara så där mitt i frukosten.

Vår frukost blev avbruten av en halvalv som kom och satt sig vid vårt bord. Han hette Eoffram och var en rådsman i staden.

Han förklarade att sju människor och sju artifarker hade försvunnit. Mitt i stridigheterna hade de kidnappat dem och gjort inbrott i slottets kassavalv och stulit sakerna. Och det få ledtrådarna de hade var en hobgoblin som inte ville prata och en massa bybor som sett vilket håll de begett sig.

Efter lite förhandling om vad belöningen var. Kom vi fram till att vi skulle försöka hitta folket och sakerna. Det enda jag inte rikigt förstod var hans kärlek till sakerna. Han tycket det var lika viktigt att hitta grejorna som människorna. Förstår han inte att det bara är materiella ting som säker går att ersätta och om inte så är de inte viktigare än folket.

Vi gick till fången och försökte få fram någon information. Jag kom ganska snabbt på att det inte var någon större ide att prata med varelsen. Han skulle säker bara ge falsk information i alla fall och vårt bästa ledtråd nog i alla fall var bobyna. Men Xavior hade bestämt sig för att prata igäl honom för han slutade inte prata och man kunde se hur varelsen vred sig i smärta med han försökte få vakten att tysta honom.

När han tillslut tröttnade och bestämde sig för att gå och hämta ut rustningen som vi skulle få med de 200 gulden i belöning tog Bronweg över med Ylva men det gick inte. Vaktena hade något emot att Ylva förhörde. Jag som aldrig varit med vid ett förhör antog att så går det säkert till men inte vakterna.

Vi gick in mot staden och möte upp Xavior som nu hade fått sin rustning. Vi frågade runt var folket kan ha sett och fick en bild framför oss vart de kan ha blivit bortförda.

Vi gick under tystnad till porten och när vi väl var där började jag leta efter spår efter vårt villebråd. Nu är det ju så att orättvisor har svårt att gömma sina språr för mig och det gick väldigt lätt att hitta dem.

Tur var det att vi hade Talron med för han varnade oss var vi inte skulle gå och gav oss små uppmuntande ord på vägen.

Nu har vi i alla fall kommit en bit på vägen. Problemet blev när vi kom till berget att vinden var full av grus och damm. Vi var tvungan att söka skydd i denna grotta som jag nu sitter och skriver i.

Talron sover redan han var helt slut efter vår march. Nu ska jag äta och lägga mig att vila medan Xavior sitter eld vakt. En björn……A

Historian så här långt…

Fem främlingar möts på ett värdshus, Hjorthornet & Tisteln, i Elsirdalens största stad Brindol.

Bäst som de satt och bekantade sig med varandra och njöt av ett gott stop öl sparkades dörren till tavernan in av ett gäng våldsamma hobgoblins som vrålade ”För Sinruth! – För Handen!” och började meja ner gästerna med sina svärd. Det var dock inte bara hobgoblins som vällde in i lokalen utan även två mindre, nästan svarta som om de vore dolda av skuggorna själva, goblins som bar med sig våldsamt brinnande bitumen facklor. De lobbade facklorna mot baren vars volatila vätskor prompt antändes och snart var tavernan ett brinnande inferno fullt av döda och döende. De fem främlingarna slogs för livet och stod till sist som segrare, även om det fanns någon blande dem som inte såg det på det viset, med tanke på alla oskyldiga liv som spillts i räden.

Hobgoblin
Hobgoblin

Deras seger fick inte firas ännu, ty det fanns fortfarande faror att hantera. Flera byggnader längs gatan stod i brand, det var småstrider i varje korsning, stadsvakterna med sin knapphänta utbildning slogs för liv och stad medan husen runt dem förtärdes i lågor. Snart uppenbarade det sig att dessa svärdsviftande hobgoblins bara var början av deras problem. En jättelik vild orge kom dragandes på en stor kärra full av tunnor som fyllts med beck. Ogren lobbade antända beckbomber på både folk och byggnader och ställde till med otrolig skada. Som om detta inte var nog så drog en av de fem på sig uppmärksamheten från en av hobgoblinernas erfarna ledare, Grigbad den Store och hans anhang.

Med striden uppdelad på två flanker såg det ut att gå riktigt illa för både de fem främlingarna och stadens innevånare. Det var bara med hjälp av guden Avandras helande kraft kanaliserad genom alven Talron, som var en av de fem främligarna, som de lyckades nedkämpa både ogre och Grigbad. Det skedde inte utan offer, ty soldaten Xavier – en av de fem – förgicks i flammorna från exploderande beckbomber.

När fienderna var nedkämpade och Talron sett över både de nyfunna stridskamraternas sår och försökt hjälpa Brindols innevånare, bars den svårt sargade Xaviers kropp till ett tempel där prästen efter att ha hört om Xaviers stordåd höll med om att världen skulle vara en bättre plats om Xavier vandrade på den. De lämnade Xavier i templets vård för att försöka förmås att återvända från de dödas rike, och anslöt sig till Brindols vaktsstyrka och modiga innevånare för att försöka släcka eldarna som härjade i flera kvarter – något de lyckades med bra.

Efter det att Xavier återvänt till livet och återförenats med de andra fyra, vars namn var Bronweg, Naivara, Talron och Rieta fick han reda på, kontaktades de personligen av en rådsmedlem med namnet Eoffram Troyas som förklarade för dem den egentliga anledningen till attackerna under gårdagskvällen. Sju stycken innevånare hade kidnappats och reliker från kriget med Den Röda Handen hade stulits från Den Stora Ärans Hall. När Eoffram talade om Den Röda Handen fick han något hatiskt i ögon och röst, så de antog att han hade personliga erfarenheter från striderna tio år tidigare då goblinarmen besegrades i Slaget vid Brindol. Efter en sorts förhandling där Eoffram försökte utröna om dessa fem verkligen var de han sökte, koms det överens om att de fem skulle göra ett försök att återbörda de sju kidnappade medborgarna (Major Quest) samt återbörda de sju relikerna från kriget (Minor Quest). För detta skulle de få 200 guldmynt i belöning, samt att staden Brindol skulle förse dem med vad de kunde tänkas behöva i form av utrustning och förplägnad för färden. Eoffram gav dem en kort beskrivning av medborgarna och en lista över de föremål som saknades.

Personer

Jalissa – en eladrinsk tempeltjänarinna i Ioun’s tjänst.
Sertanian – en gammal slottsguvernör, ansvarig för Den Stora Ärans Hall
Thurann – vaktkaptenen Kartenix’ 8-årige son
Mirtala – en kokerska
Zerriksa – en 70+ årig gammal dam med rykte om sig att vara en häxa
Adronsius – en dvärg med alkemi som yrke
Kartenix – Vaktkapten

Kartenix - Vaktkaptenen
Kartenix - Vaktkaptenen

Reliker

En ornamenterad, förgylld och drakprydd hjälm
Ett ceremoniellt långsvärd av platina
Ett set med tre träsköldar prydda med Röda Handens symbol och med ett brännhål när mitten
Ett par stridshandskar av järn, rikt utsmyckade med mycket intaglio
Ett heraldiskt stridsstandard som visar två händer som möts i ett handslag

Brindols Drakhjälm
Brindols Drakhjälm

De fick reda på att en hobgoblin hade tagits till fånga och satt nu i stocken. Ett försök till att förhöra hobgoblinen spårade ur när Bronweg ville nedlåta sig till våld och tortyr och blev resolut hindrad av vakterna, som inte på något vis ville vara med om något sådant och som hade ansvaret att hålla fången vid god vigör fram tills dess den kunde stå inför dommarskranket. Då inte brutala metoder gick att använda återvände alla till värdshuset, uppgivna och desillusionerade, undrandes vart världen egentligen var på väg när man inte ens kunde få tortera en försvarslös fånge.

Less på allt krångel begav de sig ut på vinst och förlust åt det håll de flesta Brindolbor sett fienderna bege sig. De fick till slut upp ett spår som ledde dem upp i bergen nordväst om Brindol. Vädret i bergen tog mycket hårt på alven i gänget och när väl solen krupit ner bakom horisonten och kylan gjorde sig påmind så sökte de upp en urholkning i berget, tände en eld och försökte få sig lite mat, vila och värme. Urholkningen var bara en 5-6 meter djup men gav ändå skydd mot både vind och mot eventuella hobgoblins som skulle kunna färdas på den branta bergsstigen de följt.

De räknade dock inte med att även andra varelser skulle kunna tänka sig använda en sådan skyddande plats, till exempel en massiv svartbjörn som nu stormade fram emot dem.

Crispy kitten

Eld rasar, husen brinner. Jag är mitt i det. Lågorna slickar min hud. Svettpärlor trillar. Jag tar eld. Flammor i mitt hår. Huset brinner, men skriker inte. Försent att rädda, försent att släcka. Dess död är tveklös. Den förgås av eldens slitande käftar.

Ett mer avlängset rop hörs. Det känns bekant. Nyligen bekant. Som den där underliga människan med militäriska manéer. Tyckte att jag skymtade ett par lite för vassa hörntänder när han talade. Men nu ropar han! Skriker något!

Jag släpper vattenspannen och rusar förbi raden av människor som tröstlöst langar in vatten i tavernan Hjorthornet & Tisteln. Jag skymtar… Xavier? Heter han det? där borta i brandröken, nära stallet. Han är under attack!

”Bronweg! Det är en som behöver hjälp här! Kom!” ropar jag till den store, muskulöse människan som lastar in hinkar i tavernan. Han släpper genast hinken och sliter fram sin stora tvåhandsyxa från ryggen mummlandes ”nu du Ylva, ska du få blod igen…”

Jag springer i förväg, nervöst kollandes över axlen. Gillar inte hans ögon, den där Bronweg. Det är nåt demoniskt över honom. Något otryggt och farligt.

Den gröna, vandrande alven och helaren Talron är redan framme vid oroligheterna, men håller sig i bakgrunden eftersom en gigantisk ogre som drar en stor vagn närmar sig. Den kastar en stor beckbomb som exploderar precis bredvid mig men som tur är jag snabb på att undvika elden. Värre går det för skogshuggaren. Men min tur vänder snart när de onda från ogre-vagnen sätter en pil genom mig. Allt blir svart och jag känner att värmen försvinner, men se där! Nu ser jag ju Talron igen. Åh, han har så vackra ögon… och så lena fingrar.

Den stora hobgoblinen manar fram sina undersåtar mot oss. Och striden tar fart när Xavier, Naivara, Talron och Bronweg slår sig samman mot fienden. När det ser som mörkast ut rusar den till hjärtat ljusa tieflingen Rieta fram och in i striden. Hon gör gott ifrån sig, men blir dödligt sårad. Men Talron är flink med sina konster.

Till slut har vi nedgjort merparten av fienden. Ledaren inser att slaget är förlorat och han tar till flykt; långt springer han, tänkandes endast på morgondagen han önskar uppleva. Den flyende ogren med vagnen sätter efter men jagas av Xavier, den modiga soldaten.

Xavier hoppar smidigt upp på den och advancerar framåt. Heroiskt, manligt och utan en tvekan i blicken tar han upp och tänder en av beckbomberna. Han kastar bestämt ner den i vagnen som genast exploderar och antänder de andra beckbomberna! Svampmolnet letar sig högt upp mot himlen och hela vagnen, ogren och all mark långt runtomrking fullkommligt sväljs av ett intensivt eldhav. Jag tyckte att det lät som en stor katt som vrålade precis när det exploderade. Men det blir riktigt tyst i flera sekunder och sen hörs bara rytandet från elden som diskimineringslöst satt fyr på all omgivning.

Strax därefter faller hobgoblin-ledaren Grigbad den Store och får aldrig uppleva sin morgondag.

Hjälten Xavier offrade sig för att rädda staden och det firas i alla fall av de som bevittnade händelsen. Både jag och alven tycker dock att det vore ett enormt slöseri på en duglig människa att bara låta honom förkolnas, så vi rusar honom till ett vänligt sinnat tempel. Efter att ha berättat den nu tragiskt dödes stordåd går de generöst med på att skänka honom livet åter, om vi lovar att hjälpa till inatt i staden med att släcka bränder och hjälpa invånarna.

Snart gryr en ny morgon och kastar sitt bleka ljus över denna svårt sargade stad. Jag känner mig säker på att min tid här i denna världen blir riktigt spännande!

Loot

Bracers of Mighty Striking – Bronweg

These enchanted armbands increase the damage you deal with a single melee attack.

Level: 2
Price: 520 gp
Item Slot: Arms

Property: When you hit with a melee basic attack, you gain a +2 item bonus to the damage roll.

Rod of Reaving – Bronweg

This rod enhances the damage dealt to those suffering your Warlock’s Curse.

Level: 5
Price: 1,000 gp
Implement (Rod)
Enhancement: +1 attack rolls and damage rolls
Critical: +1d8 damage
Property: When you place your Warlock’s Curse on a nonminion target, the creature takes 1 damage.

Cask of Liquid Gold – Bronweg (Köptes ”på gatan”)

This cask contains a never-ending supply of dwarven ale.

Level: 3
Price: 680 gp
Wondrous Item

Property: At the start of each day, the cask fills to its full volume with dwarven ale. Any ale taken from the cask evaporates if it has not been consumed when the cask refills.
——————————————————————

Katar of Great Hunger – Naivara

This weapon’s normal low keening tones build into a great howl when it engages in battle.

Level: 3
Price: 680 gp
Weapon: Any melee
Enhancement: +1 attack rolls and damage rolls
Critical: +1d8 damage
Property: When you score a critical hit using this weapon, the damage of the next critical hit you score with this weapon scores increases by 1[W]. This effect is cumulative until the end of the encounter.

Power (Daily): Immediate Reaction. Trigger: An enemy adjacent to you scores a critical hit against you. Effect: Roll this weapon’s critical damage dice (including any extra damage from the weapon’s property) and deal that much damage to the triggering enemy.
Update (11/23/2009)
In the first sentence of the weapon’s property, remove “scores.

Flameburst Crossbow – Naivara

This ranged weapon packs a fiery surprise.

Level: 3
Price: 680 gp
Weapon: Any ranged
Enhancement: +1 attack rolls and damage rolls
Critical: +1d6 fire damage

Power (Daily • Fire): Minor Action. The next ranged basic attack you make with this weapon before the end of your turn becomes a burst 1 centered on the target. Use your normal attack bonus for the basic attack, but against Reflex. Instead of normal damage, each target hit takes ongoing 5 fire damage (save ends).

Hedge Wizard’s Gloves – Naivara

With a wave of these patched gloves, you can perform magic tricks.

Level: 4
Price: 840 gp
Item Slot: Hands

Power (At-Will • Arcane, Conjuration): Standard Action. As the wizard’s mage hand power.
Power (At-Will • Arcane): Standard Action. As the wizard’s prestidigitation power.

——————————————————————-

Sunblade Greatsword – Rieta

This heavy golden sword attacks with the power and intensity of the sun, burning nearby enemies.

Level: 4
Price: 840 gp
Weapon: Heavy Blade
Enhancement: +1 attack rolls and damage rolls
Critical: +1d6 damage
Property: This weapon can shed bright or dim light up to 20 squares. You control the brightness and range of the light.
Power (At-Will • Radiant): Free Action. All damage dealt by this weapon is radiant damage. Another free action returns the damage to normal.
Power (Daily • Radiant): Standard Action. You cause motes of light to burst out and attach to your enemies. Make an attack: Close burst 1; targets enemies; Strength vs. Reflex (apply a bonus to the attack roll equal to the weapon’s enhancement bonus); on a hit, the target takes 1d8 radiant damage.

Paid ticket for one visit to ‘Grathnak’s House of Pain’ – Rieta

A piece of paper, a receipt of some sorts, indicating a prepaid price of 680 GP, marked with ominous tribal markings.

Level: x
Price: 680 gp
Xxxxx Item

Property: xxxxx

——————————————————————-

Healer’s Armor – Talron

This sturdy armor enhances your ability to heal your allies.

Level: 5
Price: 1,000 gp
Armor: Hide, Chain
Enhancement: +1 AC

Property: When you use a healing power, the target regains additional hit points equal to the armor’s enhancement bonus.

Cloak of the Chirurgeon – Talron

This garment gives you the confidence and knowledge to assuage an ally’s pain.

Level: 3
Price: 680 gp
Item Slot: Neck
Enhancement: +1 Fortitude, Reflex, and Will

Property: Gain an item bonus to Heal checks equal to the enhancement bonus of this cloak.

Power (Daily): Minor Action. An adjacent ally regains 1 healing surge already spent today.

Everlasting Provisions – Talron (Bonus Item)

This plain basket radiates delicious smells.

Level: 4
Price: 840 gp
Wondrous Item

Property: After an extended rest, you open the basket, creating enough food and water to feed five Medium or Small creatures (or one Large creature) for 24 hours.

——————————————————————-

Imposter’s Armor – Xavier

In the blink of an eye, this metal armor can fade into rags or robes, providing the perfect disguise for any situation.

Level: 6
Price: 1,800 gp
Armor: Chain, Scale, Plate
Enhancement: +2 AC

Power (At-Will • Polymorph): Minor Action. You can transform this armor into a normal-looking set of clothes. While in clothes form, the armor does not provide an armor bonus, but neither does it impose an armor check penalty or speed reduction. You can add this armor’s enhancement bonus to any Bluff check made to attempt to disguise your appearance. You can change this armor back into its true form as a minor action.

Catstep Boots – Xavier

These enchanted boots reduce falling damage and enhance your acrobatics and athletics skills.

Level: 3
Price: 680 gp
Item Slot: Feet

Property: When you fall or jump down, you take only half normal falling damage and always land on your feet.

Power (Daily): Free Action. Gain a +5 power bonus to your next Acrobatics check or Athletics check.

——————————————————————-
Pengar och Värdeföremål
——————————————————————-

Att skapa en Xavier

Så var det dags igen!
En ny kampanj ska vi börja på, Scales of war, och i och med det så ska det ju göras nya karaktärer.
Den oinvigda skulle se detta som en lätt uppgift, ”de e väl bára ta lite terningar å rulle, slänga ut lite värde så han blir stor & stark å kan slåss! Sen får man ju ta nått katchigt namne också, Conan tycker ja e bra”.

Men si så är det ICKE! man kan inte bara slänga ut en massa poäng på olika grundegenskaper, hur skulle det se ut om Arnold i terminator hade varit smidig som en katt & vis som Gandalf eller om Macgyver hade spelats av Danny Trejo


What would Macgyver do?



eller

what would Danny Trejo do?

Karaktären måste ju ha en balans och även en personlighet som känns korrekt. I mitt eget fall hade jag faktiskt ett namn att utgå från, Xavier. Ett hyfsat namn för en fantasy karaktär tyckte jag, var kanske lite orolig för att alla skrattandes skulle skrika X-men!!! peka finger, skratta höljutt & dansa arm i arm.
[notis] bara 3/5 dansade [slut notis]

Så med namnet klart så försökte jag föreställa mig om hur en Xavier kunde se ut. Framför mig såg jag en rätt så stabilt byggd männsiska med spanska drag, ett rejält stycke svart skägg & mörka ögon, han skulle vara utrustad med en hillebard och bära ett plåt hernesk & en stor fluffig basker. Lite spansk conqustador över det hela.

Jag tänkte spela en krigare (fighter class) den här gången men insåg efter ett tag att en krigare är så begränsad i dungeon and dragons… dem kan slåss & två saker till, varav den ena bör vara att klättra/hoppa.

Nej det passade inte mig alls, Nya regler för att mixa klasserna hade tillkommit sen sist vi spelade ”hybrid/multiclass” jag beslöt att sätta detta på prov och valde att kombinera jägarens(ranger) mångsidighet med krigarens(warrior) vilja att stå längst fram och slå hårt.

Men så sätter man sig där med böckerna och karaktärsformuläret framför sig… bläddrar lite i boken och faller för alla dess förföriska frestelser, spellscars, exotiska raser större svärd & magi man bara kunde drömma om tidigare.

Det är givet att man i denna orgie av ideer HELT glömmer bort vad man tänkt sig ursprungligen och vips så tittar man ner på sin Wizard/barbarian halvlängdsman(halfling) utrustad med nuklära spellscars & en yxa stor nog att klyva världar.

Men inte jag, ty jag har gjort det här så många gånger förr… Jag valde dock att spela som en ”rakbladsklo omvandlare” (razorclaw shifter) en sorts katt-människa som har ett förflutet i lychantrop stammar med katt-inriktning.För att inte falla för långt ifrån grundtanken med min Xavier så beslöt jag (efter lite efterforskningar) att Xavier skulle försöka dölja sitt sanna jag.

inget offentligt gäspande

Inget offentligt tvättande

raka sig ofta

ALDRIG skratta

Med detta hoppades jag att Xavier skulle bli lite roligare att spela, för vad händer om han blir påkommen, vem litar på en person med en släng av lycantrop?

Förra tisdagen så var det dags för första spelningen, jag hade allt klart!

eller… måste man ha färdigheten ”Bluffa” för att lura alla att man egentligen är en människa?

och kanske jag skulle ha lagt lite pengar på en rustning också… bara småfel iaf.
Mitt Största misstag var att läsa ”Lasse Kustjägare” precis innan spelningen… Xavier skulle ju vara ganska militäristisk av sig men den här novellen påverkade det såpass att det kanske blev lite för överdrivet.

Nåja, allt blir nog bra och Xavier fungerade fint i strid även utan en ordentlig rustning, och personligheter utvecklas.

Lasse Kustjägare blir sjuksköterska
Dagen gryr över den mysiga förorten Slaktarmossen, utanför den stora staden. Solen kastar sina strålar mot betongfasaderna och letar sig in genom fönstren för att väcka goda och onda medborgare, till en ny underbar dag i den bästa av världar.

I sin etta vaknar Lasse Kustjägare till liv med ett ryck i sitt kerontält, som han har satt upp i rummet. Dovt morrande krälar han ur sovsäcken och gör etthundrafemtio armhävningar på knogarna, därefter på pannan ställ i en halvtimme och avslutningsvis några hundra karateslag mot diskbänken. Lasse avspanar terrängen efter fientliga aktiviteter, men ser bara etttidningsbud och två förälskade katter i barnens sandlåda. ”Jävla skit” morrar han och beslutar att minera sandlådan, eftersom han hatar katter i allmänhet och kattungar i synnerhet.

Sedan får han annat att tänka på. Idag är en stor dag för Lasse, han ska praktisera som sjuksköterska på Dödsskuggans långvårdssjukhus som ett led i sin omskolning. I början var Lasse besviken, för han ville hellre vara på en akutmottagning, där det är mycket blod och smärta. Men sedan lyckades hans handledare att övertala honom med argument om hur bra det är med före detta officeraremed sin ledarskapsförmåga inom vården. Handledaren antydde till och med att det fanns långvårdsavdelningar som behövde ryckas upp.

Åtminstone tyckte Lasse att hon antydde det.”Ordning skapar säkerhet” vrålar Lasse och väcker därmed halva kvarteret. Sedan packar han uppdragssäck med lite nyttoprylar, som till exempel en wiresåg, överlevnadskniv, basker, regnställ, larmminor, reservproviant och en bildförstärkare. Han ger sig därefter av mot Dödsskuggans långvårdssjukhus. Väl framme imponeras Lasse av den stora byggnaden i sjuttiotalistisk betongdesign. Han tycker att den påminner lite om denTyska Atlantvallen. ”Hårt o tufft” tänker han och marscherar taktfast genom de ödsliga korridorerna till avdelning trettioett, där han med ett perfekt taktsteg anmäler sig för en översköterska med ett ljudligt vrål:”Översköterska! Sjuksköterskepraktikant Lasse anmäler sig enligt order!”


Konstigt nog blir inte översköterskan det minsta imponerad av Lasses anmälan, ej heller hans heroiska käkesframskjutning och välputsade marschkängor. Tvärtom betraktar hon Lasse med något som liknar skepsis, men det bekommer inte Lasse det minsta. Nu skall här skapas ordning. Stället ska ryckas upp, det skall Lasse se till. Men när han får ut sin uniform blir han besviken.

Visserligen är den grön (om än i en mesig nyans) men designen är tokmesig och den lämpar sig inte alls för terrängförflyttningar eller hinderbana. Sedan blir det än värre näröversköterskan försöker neka honom att ha sina kängor. Hon mumlar något otydligt om träskor men där går fan i mig gränsen för Lasse som fortfarande är i psykisk obalans efter besvikelsen över uniformen.


Klokt nog backar översköterskan när hon får se Lasses stålhårda blick och han får behålla sina kängor. Därefter bär det av till ett fikarum där Lasse presenteras för den övriga personalen på avdelningen. Lasse är klart upprörd. Bara kärringar som dräller runt odisciplinerat ochsnackar skit, inte minsta spår av den mysiga manliga stämningen i ett plutonslag som förbereder sig inför en markstridsvecka. Bara detta jävla fikande och ostrukturerade sladdrande. Men Lasse biter ihop, tids nog skall det skapas ORDNING. Bara den där häxan till översköterska försvinner.

Lasse har noterat att hon blänger snett, så incidenten med kängorna är nog inte glömd för hennes del. Han biter ihop så det knakar och väntar tills morgonuppställningen, men när klockan blivit halv åtta och patienterna fortfarande inte ställt opp i korridoren, blir han mer och mer förvirrad. Vad fan är detta? Ingen uppställning? Lasse grubblar förtvivlat. Till sist kommer överhäxan och förklarar att han ska följa med på något som kallas rond. Till Lasses klentrogna förvåning innebär detta att personalen går runt till patienterna istället för att dessa ställer upp för visitation. De flesta av de lata kräken ligger kvar i sina sängar och gör inte minsta antydan att kliva upp när rondstyrkan nalkas. Tvärtom verkar de ta för givet att personalen ska hjälpa dem att kliva upp, tvätta sig och klä på sig. Det nästan svartnar för ögonen på Lasse när han betraktar detta avgrundshelvete av odisciplin. ”Vänta bara!” tänker han, här ska bli andra bullar av.


När en äldre manlig patient klagar över smärtor i benen, rinner sinnet för Lasse. ”Smärta är vekhet som lämnar kroppen! På pannan STÄLL!” ryter han och väntar på beröm för denna spontana uppvisning i ledarskap, istället blir det en ny incident med överhäxan. Patienterna har tydligen rätt att gnälla för skitsaker. Inte en enda av dem har någon anledning fastställer Lasse. I hans begreppsvärld är det först vid förlust av kroppsdel som man möjligtvis kan betraktas som funktionsnedsatt och här ligger latmaskarna och piper för minsta lilla och dessutom har de mage att kräva att personalen ska passa upp dem. Allt beror på uselt ledarskap. Med stenhård disciplin och distans till packet skapar man den nödvändigahårdheten, det vet Lasse. ”Det var hög tid jag kom hit” tänker han och betraktar överhäxans nacke samtidigt som han fantiserar om hur hennes huvud exploderar efter en fullträff från en 5,56 projektil.


Han bestämmer sig att uthärda fram till lunch och han blir knappt förvånad när patienterna inte behöver marschera till matsalen, utan serveras maten där de vill ha den. Jävla dalt!


Efter lunchen ljusnar läget högst avsevärt när överhäxan lämnar avdelningen. Innan hon gör detta utser hon en handledare åt Lasse och förmanar honom att vara uppmärksam och läraktig. Lasse lyssnar knappt. Nu är det bråttom, han har bara sex timmar på sig att med hjälp av det nya ledarskapet styra upp avdelningen innan nattskiftet tar vid.

Han misstänker att nattpersonalen är än mer degenererad än dagpersonalen.

När han har säkerställt att överhäxan är på betryggande avstånd tar Lasse ett kraftfullt befäl över avdelning trettioett. Han samlar personalen i korridoren och förklarar den nya inriktningen. I början knorrar de ilsket och på sedvanligt civilt slöddermanér pratar de i mun på varandra och avbryter Lasse med oförskämda kommentarer.

Men efter en kraftfull uppvisning av det nya ledarskapet och några snärtiga handkantslag över näsroten lär de sig snabbt lystringsgraderna, samt att inte ha händerna i fickorna. Nästa steg blir att få patientpacket att ställa upp i korridoren. Med det nya ledarskapet i färskt minne skyndar sig undersköterskorna och vårdbiträdena att så snabbt som möjligt tömma vårdsalarna på patienter.

Lasse tar tiden och betraktar belåtet kaoset i korridoren när patientskocken förvirrat kacklar och personalen förtvivlat försöker rätta in rullstolar och droppställningar på ett led. Efter tjugo minuter låter Lasse en stålhård blick svepa över det brokiga ledet och tystnaden sänker sig. Efter ytterligare någon minuts effektfull tystnad frånLasses sida tar han till orda.

Med
kraftfull stämma meddelar han i orderform den nyadagordningen.

05:00 Väckning, städning

06:00 Marsch till matsalen för frukost i diskinlämningskön

06:15 B.R.A.K


0
7:00 Uppställning och visitation av personlig studs och puts

Därefter orderuttag inför dagen verksamhet. Sjukmönstring är överflödigt Lasse avgör vem som är sjuk.

All utlämning av mediciner upphör. Patienterna skall lära sig att inte känna efter så förbannat.

Med hjälp av fysisk fostran ska Lasse få bukt med alla jävla syltryggar och komatroll, som hittills bara legat och fisit i sina sängar.

Hårdhet skapar ORDNING!


När Lasse tystnar hörs bara enstaka snyftningar. Personalen stirrar skräckslaget framför sig och patientskocken ser ut som klentrogna fågelholkar.

Lasse konstaterar att han har truppen i sin hand. ”Se så lätt det är bara man är bestämd och vet vad man vill. Det här skulle ni gjort för länge sen, jävla amatörer” morrar han till personalen som skräckslaget ryggar tillbaka.

Efter uppställningen beordrar Lasse snabbmarsch för patienter och personal. Trots en lätt bana på två kilometer klarar ingen mer än femtio meter. Några simulerar till och med infarkt och ligger och skräpar i terrängen med droppställningar och kateter. Övriga piper och gnäller om diverse krämpor och någon har till och med mage att ifrågasätta Lasses rätt att ge order, men det löser han galant genom att beordra på pannan ställ.

Om det är någon som inte klarar av detta så hjälper gärna Lasse till. En patient som knorrar om Socialstyrelse och ansvarsnämnd får klart för sig innebörden i termen ”enskilt samtal” bakom en buske.

Efter det har patienten fått reda på ett och annat om sig själv som han helst hade svävat i okunnighet om och han lovar sig själv att aldrig mer ifrågasätta syster Lasses omdöme, vad det än gäller. När Lasse har fått nog av pip beordrar han uppställning på sjuksalarna för visitation av droppställningar och skåpsordning.

Innan Lasse släpper iväg personalen och patienterna lär han dem skrika ”JA SYSTER” på kommandot ”UTGÅ”. Visserligen blir det knappt mer än ett osynkroniserat pipande men Lasse är nöjd ändå. Han funderar så smått på att lära dem en klämkäck marschvisa, något om blod och död, och kanske till och med tvinga någonav undersköterskorna att sy en liten flagga som de kan ha när de springer snabbmarsch i sjukhusparken.

Hur som helst har han åstadkommit underverk, det är han helt på det klara med. Ett embryo av disciplin skymtar vid horisonten tänker han och beger sig med raska steg till visitationen. Denna eftermiddag får patienterna lära sig innebörden i begreppet ”skåpet kräks” och aldrig har väl droppställningar och bäcken varit så välputsade som nu. Enda smolket i glädjebägaren är en patient som hänger sig i duschdraperiet. Lasse blir ursinnig och beordrar undersköterskorna att tillverka en symbolisk gravsten, där svikarkräkets namn ristas in. Därefter beordrar han uppställning och femhundra armhävningar som straff för de övriga, för att de inte har någon gruppkänsla.

Mitt i alltihop dyker det upp några civilister som påstår att de ska hälsa på anhöriga som ligger på avdelningen men Lasse klarar ut att här liggs det jävlar i mig inte längre och några besök kommer inte att bli förrän på ”Sjukhusets dag” om fyra månader. Därefter larmminerar han entrédörrarna för att vara på den säkra sidan. Nästa moment som är duschning på tid resulterar i några benbrott när gamlingarna halkar på det blöta golvet, men det knäppande ljudet av urkalkade lårbenshalsarsom bryts piggar upp Lasse. Ytterligare några namn förs upp på densymboliska gravstenen. ”Framgång utan offer är inte framgång! Smärta är en högre form av njutning” förklarar Lasse för de överlevande. Den här gången vågar ingen säga emot utan alla skriker lydigt ”JA SYSTER!”

Sedan rationaliserar Lasse bort eftermiddagskaffet och medicinutdelningen. Kaffe har ni inte gjort er förtjänta av får patienterna veta och mediciner är bara för veklingar. De Tyska och Ryska soldaterna vid Stalingrad fick utstå långt värre saker. Istället blir det på pannan ställ och jägarvila fram till middagsuppställningen. Under tiden ser Lasse till att personalen klippersig och iordningställer fikarummet så att det liknar ett instruktörsrum. Givetvis tar Lasse ner gardinerna eftersom det bara är fjollor som har sådana. Istället lovar han att ta med några flaggor och maskeringsnät för att skapa den rätta känslan. Nu känner sig Lasse väl till mods.

Allt går som han vill och han hinner till och med att rita en skiss till hur avdelningens flagga ska se ut. Eftersom Lasse gillar döskallar så blir det en sådan med ett par korslagda svärd bakom. Efter en stunds tänkande byter Lasse ut svärden motskalpeller. Det är ju faktiskt ett sjukhus det handlar om. Sedan är det där med devisen. Efter ytterligare våldsam tankemöda kommer han fram till ”Tuff och hård in i döden”. Lasses mamma skall få översätta det till latin nästa gång Lasse hälsar på hemma i Trollhättan. Nu är det dags att förbereda middagen. Lasses ”instruktörer” väntar räddhågset i det före detta fikarummet och påminner mest om en samling radiakskadade överlevande från ett kärnvapenkrig. Det stör inte Lasse men han påminner sig om att ta med klippmaskinen nästa dag.

Sedan jagar Lasse ut patienterna i korridoren för uppställning och utbackning vid matvagnen. Ytterligare två patienter har avlidit under den senaste timmen till följd av utebliven medicinering och Lasse blir arg igen. Att dö är den yttersta formen av simulans förklara Lasse. Dags för lite karvande i gravstenen igen. Vid utbackningen får patienterna defilera förbi matvagnen för att få en skopa med mat uppslevad på en tallrik och därefter får de ställa sig direkt i diskinlämningskön. Äta får de göra under tiden. Några börjar pipa om att de vill ha matro men det stävjar Lasse snabbt med en berättelse om de Franska främlingslegionärerna vid Dien Bien Puh. De fick minsann ingen jävla matro när general Giaps artilleri malde ner deras ställningar till djungellera, så kom inte här och lipa jävla syltrygg. Bit ihop! som vanligt visar sig Lasses argumentationsteknik vara överlägsen. Med fakta kommer man längst, konstaterar han. Och duger inte det så går det bra med ett snärtigt handkantslag över näsroten. Således går middagen på rekordtid. Någon kräks på golvet men övertygas snabbt av Lasse om det kloka i att äta upp spyan. Några andra ser lite bleka och hålögda ut men det är ingenting att fästa sig vid.


Efter middagen beordrar Lasse förnyad skåpsvisitation. Allt skall vara perfekt när nattskiftet tar vid. Och Gud nåde nattskiftet om inte allt är i preussisk ordning i morgon. Lasse ämnar vara ett ledande föredöme avseende patientdisciplin. För sin inre syn ser han sig själv som sjukhuschef när han tar emot patientmassornas hälsning när de defilerar förbi med vajande fanor. Lasse förlorar sig i drömmar. Men oj! Nu är det bråttom! Nattskiftet kommer om en kvart. Lasse jagar på sina underlydande och brölar: ”Tio minuter kvar! Repetera!” Paniken sprider sig men när nattskiftet gör entré står patienterna och personal uppställda på ett snörrät led, med sina krumma kroppar darrande av återhållen stress och dödsångest. Lasse gör en perfekt helomvändning och kommenderar med tordönsstämma :”GIV AKT!” Därefter lämnar han av till nattskiftets översköterska ”Översköterska! Avdelning trettioett närvarande tjugofem plus sju. Frånvarande sex. Syltryggar! Avförda grupp noll-nio!” Översköterskan står bara och gapar. Fylld avbeundran och tacksamhet, tänker Lasse.Innan Lasse beger sig hem lovar han avdelningen att det blir hinderbana i morgon och påminner om kommande skåpsvisitationer.


Hemma i sin lägenhet kryper Lasse in i Kerontältet nöjd med sig själv. Han beslutar sig för att komma tidigt till avdelningen i morgon. Klockan fyra blir bra. Tänk så mycket man kan få uträttat bara man vill, medledarskap och stålhård vilja.Innan Lasse somnar hörs en explosion från sandlådan. Lasse skrockar belåtet ”En kattjävel mindre. God natt!”

Men… varför hetter en ”razorclaw shifter” Xavier egentligen!?

Scales of War – Ta mig i dalen!

Elsirdalen

Elsirdalen är en glest befolkad gränstrakt som stäcker sig nästan 40 mil öst till väst och 12 mil norr till söder, som örnen flyger. Flera små bergskedjor och djupa skogar utgör dess gränser.
Elsirdalen har ett tempererat klimat. Somrarna är varma och torra (men avbryts av enstaka intensiva åskväder och tornados), och vintrarna är bittert kalla.

Långa sträckor av området är ganska torra, och dalen flankeras av vidsträckta slätter som sträcker sig mil efter mil De skogar som sträcker sig över större delen av norra dalen är kvävande och tryckande varma på sommaren och inte en vindfläkt når dit för att lindra den tryckande värmen.

Även om gränserna består av berg, skog och kullar så är dalens hjärta dess böljande grässlätter. Varje stad i dalen omges av många farmar och landskapet kan där te sig både platt och kultiverat, men så snart man lämnar de bebyggda områdena är det mest oändliga slätter med enstaka bergsknallar och dungar av träd som möter ens öga.

Elsir Vale

Elsirdalens Historia

De spridda mänskliga städerna och byarna i området växte upp längs Dawn Way, en viktig öst-västlig handelsväg som förband de betydligt mer bebodda landområdena i nordväst, tvärs över de ändlösa slättlandet, med de exotiska rikena och varorma från kuststäderna i sydost.

Mycket av Dawn Way byggdes av ett forntida dvärgarike som sträckte sig över både Wyrmsmoke och Giantshield för mer än tusen år sedan. Medan Dvärgariket sedan länge är borta så är deras vägar, broar och cisterner kvar och används fortfarande till denna dag. Efter det att riket gick under höll monster och stråtrövare nere trafiken längs Dawn under många år; några få karavaner vågade sig på den långa och farliga färden. Få människor levde i Elsir dalen under dessa år – bara spridda bosättningar av druidiskt folk som inte lämnade efter sig mer än gräsbevuxna högar och stencirklar på bergstoppar.

För ungefär fem hundra år sedan kom den närbelägna staden Rhest att kontrollera Elsir dalen och också ett stort svep av mark norr om Giantshields. Soldater från Rhest säkrade vägarna hela vägen till Dennovar och framåt, och skapade på nytt en säker passage för handel. Fler och fler aktörer reste längs Dawn Way, och konungariket Rhestilor växte sig rikt på avgifterna som utkrävdes från den tidens köpmän. Under rikets sköld växte städerna längs Dawn Way – Brindol, Talar, Terrelton, och resten – upp från små byar eller ensamma soldatposter till blomstrande boplatser.

Riket Rhestilor kollapsade så småningom under inbördeskrig, monstruösa intrång och fördärvande magi. För nästan två hundra år sedan brändes staden Rhest ned av en vild goblinoid hord från Wyrmsmoke Mountains. Även om Rhestilors krigare dödade många av goblinerna och orcherna, övergavs staden, och det redan
försvagade riket bröt ihop. Alla fördämmningar och kanaler som omgav Rhest förföll, och till slut svalde Blackfens (träsket) ruinstaden. Under åren efter rikets fall, kom städerna i Elsir Vale att ta hand om sig själva. De flesta av de lokala stormännen håller fortfarande titlar som härrör från det gamla riket Rhestilor, och trots att alla vet att Rhestilors konungar är sedan länge döda, har inget nytt rike uppstått i dalen.

Lite fakta

Brindol

Brindol

En av de största bostättningarna i dalen. Det är en växande och framgångsrik samlingspunkt för jordbrukare. Handelskaravaner har Brindol som en vanlig hållpunkt på sina resor längs Dawn Way där den drar fram längs Elsir Rivers södra bankar. Äppelodlingar och päronträd följer flodens vindlande stränder, medan breda böljande sädesfält och betesmarker omger staden kilometervis i alla riktningar. Det bor cirka 6700 personer i själva staden och kanske ytterligare 1000 i en 5 km omkrets kring den. Brindol är i huvudsak en människostad (70%), men minoriteterna; halvalver, tieflings, halflings och dvärgar är även de representerade, med halvalverna flest med sina 10%. Minst till antalet är Dragonborns som bara kan ståta med 1% närvaro i staden och är inte representerade alls i rådet eller innehar några som helst officiella ämbeten. Lord Aaron Jarmaath är den lokala högste adelsmannen vars lilla fäste tillsammans med stadsmurarna utgör de enda egentliga fortifikationerna denna sidan Dennovar (som ligger 16 mil österut).

Staden har ett råd bestående av tretton ledamöter, två tredjedelar av dem är ärftliga mark och fastighetsägare och resten av dem är gillesmästare från stadens viktiga handels skrån. Lord Jarmaath är ansiktet utåt för rådet.

Lord Warden Harrik Orenna

är politisk chef för Lion Guard, även om många anser kapten Kerden Paln som den faktiska ledaren. Lion Guards har cirka 200 utrustade soldater, med ungefär en fjärdedel i tjänst vid varje given tidpunkt. I kristider har Harrik Orenna tillgång till ytterligare 200 välutrustade, men dåligt utbildade, soldater genom att samla ihop milisen. Dessutom har många av de lokala stormännen och handelshusen egna säkerhetsvakter. Staden är omgiven på tre sidor av en stenmur, 20 meter hög, och floden vaktar norra sidan. Det finns en port var i öster, väster och söder samt murar och grindar vid de två broarna i norr.

Större gillen:

Mineralsökarna, Smeder och Smältare, Fraktare och Hovslagare, Vävarna, Flodens Pråmare (halfling kontrollerad).

Hammerfist Holds

Dvärgarna i Wyvernwatch bergen sydost om Brindol har ett antal gruvsamhällen. Inget av dem består av mer än ett par hundra personer som arbetar och bor där, men de olika gruvorna är snabba att komma till varandras hjälp om det skulle behövas. Totalt finns troligen 2500 personer i dessa byar, nästan bara dvärgar. Detta är områdets enda källa till rå sten och malm.

Marth Skogen

Denna täta skog ligger nordost om Brindol. Stammen Tiri Kitor kallar denna skog sitt hem. Dessa alver och Eladrin anses vara under 1000 individer, men ingen kan säga säkert hur många de är. Detta gäckande folk är känt för sina gigantiska ugglor som de använder som riddjur och överlägsna kunskaper om bågskytte. Detta är den sista platsen du vill åka till om du är ute efter trä eller pälsar. Tiri Kitor handlar med andra i närliggande städer, men få utomstående är välkomna in i deras skog.

Southwood

Denna glesa och ljusa skog sträcker sig från Dauth till Prosser, söder om Brindol. Det har jagats alltför mycket och villebrådet har tunnats ut kraftigt. Den största faran här är vanligtvis banditer som gömmer sig. Ibland sprids rykten om spöken i skogen, men det har oftast visat sig vara banditers tricks och gillrade fällor för att skrämma bort folk. Det fanns faktiskt ett spöke i skogen för omkring 40 år sedan som dödade ett antal personer. Trots allt tal om banditer och falska spöken så reser de flesta människor genom skogen endast under dagen och då bara i stora grupper.

Witchwood

Denna skog ligger väster om Brindol, avgränsad på tre sidor av berg eller träsk. Det är den största skog i området. Det mesta av trä och produkter från jakt kommer från detta område. Tiri Kitor har en närvaro här, men skyddar det inte lika effektivt som de gör skogen Marth. Merparten av denna skogsmark är fortfarande vild, och är hem för alla slags djur och bestar. Vägar och mänskliga stigar går i allmänhet längs utkanterna av skogen.

Drellin’s Ferry

Denna lilla stad är den enda flodövergången för Dawn Way (huvudleden i öst-västlig riktning i regionen). Det fanns en stenbro, byggd av dvärgar, här för hundratals år sedan, men den förstördes. Stenpelarna är fortfarande synliga i floden, men mycket litet återstår av bron. 30 meter nedströms från den raserade bron ligger färjeöverfarten. En stor pråm flyter här, kopplad till linor och trissor på båda sidor om floden. Floden är 10 meter djup här, och färjan är det enda sättet att få vagnar, boskap och liknande över till andra sidan.

Dennovar

Den enda staden, utöver Brindol, av någon betydelse i regionen. Dennovar ligger 160 kilometer öster om Brindol längs Dawn Way. Även denna stad har en yttre ringmur av sten. Population 11.000. Dennovar har sin beskärda del av jordbruksmark, men sitter även på en stor sjö, kallad Ernen. Tack vare denna tillgången är skaldjur och vattenrelaterade produkter vanliga handelsvaror från Dennovar. Dennovar har inte blivit attackerat av något signifikant på hundratals år. Faktum är att flera av portarna är i dåligt skick. De är öppna 24/10 (en ”vecka” är 10 dagar lång och kallas för en tidag). En köpman råd är det styrande organet.

Rhest

En gång en blomstrande stad och centrum för riket Rhestilor, är Rhest nu en halvdrunknad ruin som sakta sjunker ner i Blackfens (träsket). Vid sin topp, var de omgivande landområdena väl skötta fält med diken för avrinning, det fanns bevattningssystem, och omgivningen var mycket städad och tillrättalagd flera kilometer kring staden. Århundraden av erosion och bristande omsorg har förvandlat jordbruksmark till träsk. Ris och fält med sojabönor är nu övervuxna med förvridna träd, giftiga vinstockar, och kryllar av ormar, krokodiler, och värre. Civiliserat folk övergav platsen för länge sedan. De enda intelligenta varelserna som finns där nu är ödlefolk, om du nu anser dem intelligenta.

Jarmaan Keep (i Brindol)

Jarmaan’s Fäste är till och med äldre än nationen Rhestilor. Det byggdes på resterna av en gammal dvärgisk bosättning för över 500 hundra år sedan. Under Rhestilors regeringstid växte hyddorna kring fästet till en by, sedan till en stad. När denna stora nation föll samman tog Kerden Jarmaan fästet som sitt eget. Det har varit i Jarmaan familjen sedan dess.

Overlook

Overlook är en urgammal dvärgastad som en gång var centrum för det vidsträckta dvärgarike som en gång bredde ut sig över hela dalen. I dessa tider är det endast Overlook som står kvar och av riket finns intet, men i många dvärgars hjärta brinner en längtan efter att återskapa forntida storhetsdagar.