Crispy kitten

Eld rasar, husen brinner. Jag är mitt i det. Lågorna slickar min hud. Svettpärlor trillar. Jag tar eld. Flammor i mitt hår. Huset brinner, men skriker inte. Försent att rädda, försent att släcka. Dess död är tveklös. Den förgås av eldens slitande käftar.

Ett mer avlängset rop hörs. Det känns bekant. Nyligen bekant. Som den där underliga människan med militäriska manéer. Tyckte att jag skymtade ett par lite för vassa hörntänder när han talade. Men nu ropar han! Skriker något!

Jag släpper vattenspannen och rusar förbi raden av människor som tröstlöst langar in vatten i tavernan Hjorthornet & Tisteln. Jag skymtar… Xavier? Heter han det? där borta i brandröken, nära stallet. Han är under attack!

”Bronweg! Det är en som behöver hjälp här! Kom!” ropar jag till den store, muskulöse människan som lastar in hinkar i tavernan. Han släpper genast hinken och sliter fram sin stora tvåhandsyxa från ryggen mummlandes ”nu du Ylva, ska du få blod igen…”

Jag springer i förväg, nervöst kollandes över axlen. Gillar inte hans ögon, den där Bronweg. Det är nåt demoniskt över honom. Något otryggt och farligt.

Den gröna, vandrande alven och helaren Talron är redan framme vid oroligheterna, men håller sig i bakgrunden eftersom en gigantisk ogre som drar en stor vagn närmar sig. Den kastar en stor beckbomb som exploderar precis bredvid mig men som tur är jag snabb på att undvika elden. Värre går det för skogshuggaren. Men min tur vänder snart när de onda från ogre-vagnen sätter en pil genom mig. Allt blir svart och jag känner att värmen försvinner, men se där! Nu ser jag ju Talron igen. Åh, han har så vackra ögon… och så lena fingrar.

Den stora hobgoblinen manar fram sina undersåtar mot oss. Och striden tar fart när Xavier, Naivara, Talron och Bronweg slår sig samman mot fienden. När det ser som mörkast ut rusar den till hjärtat ljusa tieflingen Rieta fram och in i striden. Hon gör gott ifrån sig, men blir dödligt sårad. Men Talron är flink med sina konster.

Till slut har vi nedgjort merparten av fienden. Ledaren inser att slaget är förlorat och han tar till flykt; långt springer han, tänkandes endast på morgondagen han önskar uppleva. Den flyende ogren med vagnen sätter efter men jagas av Xavier, den modiga soldaten.

Xavier hoppar smidigt upp på den och advancerar framåt. Heroiskt, manligt och utan en tvekan i blicken tar han upp och tänder en av beckbomberna. Han kastar bestämt ner den i vagnen som genast exploderar och antänder de andra beckbomberna! Svampmolnet letar sig högt upp mot himlen och hela vagnen, ogren och all mark långt runtomrking fullkommligt sväljs av ett intensivt eldhav. Jag tyckte att det lät som en stor katt som vrålade precis när det exploderade. Men det blir riktigt tyst i flera sekunder och sen hörs bara rytandet från elden som diskimineringslöst satt fyr på all omgivning.

Strax därefter faller hobgoblin-ledaren Grigbad den Store och får aldrig uppleva sin morgondag.

Hjälten Xavier offrade sig för att rädda staden och det firas i alla fall av de som bevittnade händelsen. Både jag och alven tycker dock att det vore ett enormt slöseri på en duglig människa att bara låta honom förkolnas, så vi rusar honom till ett vänligt sinnat tempel. Efter att ha berättat den nu tragiskt dödes stordåd går de generöst med på att skänka honom livet åter, om vi lovar att hjälpa till inatt i staden med att släcka bränder och hjälpa invånarna.

Snart gryr en ny morgon och kastar sitt bleka ljus över denna svårt sargade stad. Jag känner mig säker på att min tid här i denna världen blir riktigt spännande!