Historian så här långt – Del 2

Björnens vrålande väckte alla sovande och fick dem snabbt på fötter. Striden blev intensiv men utgången var given när magikern fick björnen att somna mitt i anfallet. Det som sedan följde kan bara beskrivas som ett råköttande, där alla runt den sovande nallen högg och slog febrilt för att avliva motståndaren innan den vaknade från sin magiska slummer. Det lyckades och det mörka blodet rann i strida stömmar och gjorde klippan hal. Bronweg gick lös på björnkroppen med sin kära yxa ‘Ylva’ i ett försök att flå det fina skinnet av den, men det var bara att konstatera att det var svårare än det såg ut. De övriga kunde inte se på medan den våldsamma slakten pågick och när väl Rieta skurit ut ett gott stycke björnrygg att sakta grilla över lägerelden så lämnade de skogshuggaren ensam. Med utfört värv kom Bronweg stolt tillbaka med två ynkliga stycken slafsigt björnskinn som han lade som axelskydd under sin rustning. Det blev inte någon herremantel denna gången.

När de väl satt fart efter sin nattvila lät de den ambitiösa Naivara leda gruppen i sökandet efter goblinerna. Hon var inte vidare duktig på sitt uppdrag och gruppen hamnade snart i en vild strid med en flock kruthik. De benhårda och vilda insekterna är en fara i sig men då man betänker att striden pågick rakt över deras hålor under marken och att det har stor fara för att helt enkelt trampa igenom den tunna jordskorpan om man tog ett felaktig steg så fick äventyrarna hålla tungan rätt i mun. Detta lyckades de med och när väl stirden var över så fann de att insekterna varit mer lyckosamma mot en hobgoblin nyligen. Då de sökte igenom dess kvarlevor fann de en blodig karta som ganska exakt styrde dem på rätt väg mot deras destination. Av alla ledtrådar de kunde dra av både karta och den olyckliges utrustning drog de slutledningen att denna ‘Sinruth’ höll som bäst på att rekrytera fler till sin blivande armé – och med tanke på hur illa det höll på att gå för Brindol förra gången goblinarmén kallad Den Röda Handen samlades till anfall så skulle det absolut vara på sin plats att tidigt kväsa hotet från uppstickaren.

De anlände till det avsides belägna slottet Rivenroar. På avstånd i skydda av träd, lianer och klippor kunde de de den förfallna byggnaden titta fram under slingeväxternas täta bladverk. Naturen hade gjort sitt bästa för att krama sönder den inkräktande byggnaden och nått viss framgång med tjocka rötter som sprängt sig genom muren runt slottsgården och slingerväxter som kravlat sig upp längs väggarna, in genom fönstren och rakt genom taket. Medan de överblickade situationen drog sig någon till minnes att platsen hade en historia, om adelsfamiljer som använt slottet som en sorts tillflyktsort, om någon skandal nu bortglömd, ett familjenamn – Von Jallach – vars heraldiska märke var utmejslat i en stensköld som prydde stenbågen ovanför slottsgrindarna. Det fanns ytterligare två familjesköldar på valvbågen men historikern i gruppen kunde inte dra sig till minnes vad dessas familjenamn var.

Istället för att rusa huvudlöst mot de två hobgoblinerna som just nu stod och vaktade porten, eller rättare sagt skulle vakta porten men stod och slappt snackade med varandra istället. , bestämde gruppen sig för att konferera lite om hur de bäst närmade sig problemet framför dem. Sakta vajande i den svaga brisen hängde en flagga som avbildade en variant av den förhatliga Röda Handens tecken – en smärtsam påminnelse om alla de förluster som skedde i det förgångna, och alla de som skulle kunna ske om denna nya ledare tilläts samla en ny armé.