Tja, vad ska en liten smutsig gnome göra?

Kennit och Tann kom från samma by och hade funnit varandra redan som mycket små. De hittade alltid på hyss som fick deras föräldrar att bli gråhåriga i förtid, för det mesta oskyldiga saker som på sin höjd var irriterande men också saker som de definitivt inte borde gjort. Ju äldre de blev, desto mindre respekt fick de istället för tvärtom. Till slut fanns det bara en sak för de äldste att göra och det var att skicka ut dem i världen i uppdrag att skaffa handelsförbindelser. Detta kan kanske tyckas lite konstigt, med tanke på hur opålitliga dessa två herrarna var, men sådan var seden hos dessa gnomer. Det ska nog tilläggas att detta lilla samhället inte var speciellt framgångsrikt i sin handel och att många ansåg att de äldstes råd borde byta inträdesritual när någon skulle antas till rådet. De där dryckerna och svamparna hade en tendens att göra redan gaggiga gubbar ännu mer dimmiga i skallen och många ansåg nog att besluten hade blivit bättre om man istället valde de som bäst passade till ämbetet än de som var äldst.

Det var kanske inte någon större överraskning att Kennit och Tann kom på kant med tillvaron så snart de satt sin fot utanför hembyn. Omvärlden var inte lika förlåtande som vännerna där hemma hade varit och deras ”hyss” blev snart till småbrott och de fick ofta sitta i finkan för sina synder. Då de inte hade brytt sig om att gå i skolan eller för den delen lärt sig ett yrke så hade de mycket få val om de ville överleva – stjäla eller ordna med fördelaktiga handelsförbindelser, och det sistnämnda var nog egentligen inte ens ett riktigt val för de två. En sen natt då de ännu en gång satt i en fuktig cell under ett torn för att de norpat lite mynt på en bardisk så kom de överens om att det nog ändå borde vara bättre att vara tillbaka där hemma, där man inte behövde bry sig om hur maten helt magiskt trollades fram på bordet av mammorna och där man fick sova i en skön säng utan att betala ett öre. De var medvetna om att de inte var välkomna tillbaka utan att ha uträttat något så nu skulle de verkligen lägga manken till och börja förhandla.

Samma kväll de blev utsläppta hamnade de nere i hamnkvarteren i Brindol, och även om de beslutat sig för att gå den smala vägen nu så hamnade de i dryckessällskap med ett par skumma halvorcher som skröt om hur de hade intagit ett gammalt slott och bodde nu som herremän. Jodå. ‘Handen’ skulle resa sig igen och när den gjorde det så var det bäst att vara på dess sida om man inte vill sluta i en kalkad håla invid en grusvär, eller ännu värre – matad till något att de odöda odjuren som enligt rykten börjat klösa sig ur jorden både här och var.  Det visade sig att de två typerna var en kugge i det stora maskineriet som var den Nya Röda Handen, eller så ansåg de sig vara i alla fall. Kennit var den som ofta skötte snacket i sådana här lägen och när väl kvällen var över hade det blivit bestämt att Kennit och Tann skulle följa med till det gamla slottet och göra sig nyttiga där. De skulle få både mat och husrum, och det kunde nog bli en del guld också om de skötte korten rätt – något de två hade helt på det klara med att det var just så de hade tänkt sköta korten denna gången.

Till en början var det faktiskt inte så illa. Maten var ätlig och sällskapet, även om det var lite rått, var på det hela ganska roande om inte angenämt. Det skulle bli sämre, och det snabbt. Plösligt en natt ropades de alla upp från sängarna och de fick nya order av en hobgoblin vid namn Sinruth – tydligen den som utropat sig till ny ledare för de samlade goblinarmen. Det verkade varit någon form av anfall mot Brindol och fångar hade tagits – fångar som nu skulle kunna användas till att få tillfälle att undersöka de djupare delarna av gångarna under slottet Rivenroar. Det talades om odöda, något som goblinerna riktigt avskydde, och varken Kennit eller Tann hyste väl någon större kärlek till dessa styggelser heller. Tydligen skulle de odöda mutas med fångarnas levande kroppar. ‘Nåväl’, tänkte de, ‘bättre dem än oss’.

De två sattes att vakta en smått storvuxen kvinna som inte verkade kunna göra en fluga förnär. Goblinerna hanterade henne ganska så hårdhänt och det dröjde inte länge innan kvinnan blev hysterisk vid minsta lilla ljud. Att de sedan satte henne hos en massa jätteråttor gjorde inte saken bättre eftersom råttorna bara tyckte det var festligt när maten skrek och sprattlade. Kennit och Tann tyckte inte om situationen alls, men nu var de i en situation där de bara hade att välja på att spela spelet till dess slut eller själv matas till råttor eller odöda, och ett sådant val var inget val alls. De var överlevare.

När de trodde att situationen inte kunde bli mycket värre dönade plötsligt en grupp äventyrare in genom dörren till det lilla templet. De hade mord i ögonen och började hacka loss på råttor och inventarier som om det inte fanns en msorgondag. Kennit och Tann var övertygade om att dessa demoner idnte skulle nöja sig med att bara döda råttor, utan skulle fortsätta gladeligen med att klyva vissa gnomer, skäggiga och smutsiga som de var, och tveklöst skulle de inte ge dem en syl i vädret innen de gjorde det. Därför fanns det bara en sak att göra och det var att lasta pilar mot dem medan de försökte hålla sig så osynliga som det bara gick. Pilarna träffade, men det som träffades föll inte dött till marken. Faktum var att mannen som träffades knappt brydde sig om de dödliga projektilerna alls. Detta gjorde både Kennit och Tann panikslagna och när äventyrarna till slut omringade dem och började förutsägbart att försöka hacka dem i småbitar så kunde de bara förlita sig på sitt folks förmåga att smälta in i omgivningarna och fly. Det gick lite sådär.

De vrålade för full hals att de gav upp, släppte sina vapen på golvet och sträckte händerna högt ovanför huvudena. Det var med stor svårighet de gjorde det för deras sår efter hjältarnas anfall var både många och djupa. När de såg in i deras kalla ögon såg de bara död, så när de började ställa frågor fanns det bara en sak att göra – även om de var väldigt ovana att göra det – och det var att tala sanning. Om de bara kunde ta sig ur denna knipan skulle de lämna brottets bana och leva lagliga och produktiva liv

Sakta men säkert börjar vi hitta folket.

När man står vid ett vägskäl. Där alternativen är att gå tillbaka en bit för att rensa upp eller att gå framåt. Är det inte alltid lätt att välja.

Det är ju alltid bra att hålla ryggen fri men samtidigt har de stackars byborna varit fångar för länge och vem vet vad de utsätts för. De kan bli torterade och offrade innan vi hinner fram om vi inte hittar dem snart. Men gruppen tyckte som jag att vi måste fortsätta framåt. Vilket jag tycker är bra av många anledningar.

Tanken på att behöva möta dessa monster tilltalar nog ingen. Bara berättelserna skrämmer en.

Bakom oss fanns två writghs. De är nekromantiska tomma kärl som suger energin ur sina offer. De fuskar. Och när de är som svagast förvandlar de dem till kopior av sig själva. Det är deras avundsjuka till allt levande som driver dem. Jag har även hört talas om att de har lyckats driva folk till galenskap. Som gjort att de vänt sig mot sina egna och dödat sina vänner.

Framåt fanns det hobgoblins och annat pack.

hobgoblin

Sir Tainian är väldigt hämndlysten sedan vi hittat hans son brutalt mördad. Jag var tvungen att fälla honom för hans eget bästa när han skrivandes anföll en hobgoblin och en liten drake. Jag hann inte tänka utan mest reagerade när han kom farande förbi mig. Men som tur var stod Talron precis rätt och fångade upp honom så han inte skadade sig.

Striden var kort och även om hobgoblinarna började strömma till upp för en spiraltrappa hade de inte mycket att sätta emot. Men gott samarbete kunde vi fortsätta framåt och ner för trappan hobgoblinarna kom i från.

Sir Tainian fick ut sin vrede på de hobgoblinarna som vi dödat genom att lemlästa dem och hugga dem i små bitar.

Detta var det säkraste sättet att få ut alla hämndbegär. En man på 70 år har inte på slagfältet att göra.

Där ner hittade vi ännu fler hobgolins. Det stod tre krigare där med en bågskytt bakom sig. Ännu längre in står ledaren.

Även denna striden går som det ska och under tiden Naivara letar efter loot undersöker jag rummet.

Jag hittade tecken får att en av fångarna har varit här men jag får inte ut några detaljer. Jag börjar känna mig frustrerad över att de går fortare. De verkar som de är utspridda över hela stället.

De hade ett altare som tillhör Bane här. Konstig placering av ett altare. Jag annser nog att det inte var det smartaste stället att placera det på med tanke på det stora avfalls hållet som bara är ett stenkast bort. De som använder detta altare kan ju inte vara speciellt trogna.

Men det är ju och andra sidan är det lägre varelser som tillber denna guden.

När vi kom in i det rummet som jag sitter i nu och skriver fanns det råttor och några hemska stayer. Tydligen kallas de för displacerbeasts. De ser ut som hårlösa svarta pantrar med sex ben och två hemska tentaklar på ryggen.

Först blev jag rädd och tänkte att om de skulle komma till liv överlever vi aldrig men när jag såg kvinnan ligga på altaret där inne hade jag inget val.

Problemet var bara att i rummet fanns det fyra stora råttor. Hemska varelser. Jag hatar dem. De är äckliga, fula, skitiga och fulla av sjukdomar.

Vi lyckade visserligen döda dem men nu är några av oss sjuka.

Här fanns två gnomer med pilbågar. De flydde och Naivara och några till förhör dem nu i det andra rummet under tiden jag skriver i denna bok.

Altaret i detta rummet har en stor svart korp över sig.

Det är verkligen en stor variation på gudarna här undrar vad det kan betyda. Hmmm

Det du inte visste om spindlar

Färden går vidare längs den dunkelt upplysta stengången, djupare ner i gravvalvet. Ljuset från facklan får myllret av de krälade spindlarna och deras nät som täcker väggar och tak att glittra som nyfallen snö, men det vittnar även om att ingen har gått här på väldigt länge. Dessa åttabenta ryggradslösa rovdjur, med sina åtta punktögon följer äventyrarnas vibrationer med stort intresse. Men när fackelljuset når spindlarna flyr dom i panik över sina nät till mörkret och säkerheten, väl medvetna om att de inte immuna mot sitt eget klister. Utan endast vissa trådar i näten är klibbiga, så de rör sig med stor precision och försiktighet noga med att bara röra vid rätt trådar – men vilka dessa är vet bara spindlarna själva.

Gången slutar och öppnar upp i ett stort rum, det är högt i tak – tillräckligt för att tre man ska kunna stå på varandra. Sex alkover med stenkistor pryder rummet sidor, två stora dörrar finns i rummets bortre väggar och på motsatt sida av dörren finns en staty föreställande en bock med vingar, i alla fall påminner hornen om detta påpekar Bronweg lite tyst till de andra. Talron tittar först på Bronweg och sen på statyn igen och säger med föraktfullhet i orden, ”det är ingen bock, det är en staty av Orcus.”

Vid dörren står en varelse, kortväxt inte längre än ett barn, klädd i en röd kåpa.
Borta vid statyn står ytterligare en, högljutt mässande.
Xavier kan inte vara tyst utan utbrister:
-HAIL MORCUS fjantarnas fjant!

De båda Gnomerna tittar upp och striden är ett faktum. Två lavaskorpioner ansluter sig till Gnomernas sida och Xavier går några rundor med dessa men slutar som så sig bör, och livet släcks för de Orcus-dyrkande gnomerna en gång för alla.

En rustning med magiska krafter återfinns i en av gravarna och Xavier blir dess nya ägare.

Färden går vidare genom en av dörrarna. Naivarah tar täten med sina tysta lätta steg spanar hon framför gruppen. Men de behöver inte gå långt denna gång föränn ytterligare rum öppnar upp sig, dock mycket mindre än det tidigare, i rummet återfinns två små sängar och ett litet bord med tillhörande stolar, i en av väggarna finns det en fängelsecell med en man passande beskrivningen av Sertanian den gammla slottsguvernören, ansvarig för Den Stora Ärans Hall.

Mannen bekräftar snart även saken med sitt namn och han släpps ut från Cellen med hjälp av nycklarna funna tidigare på en av Gnomerna.

Talron ser över mannens sår och förbinder dom med sina heliga kraft, efter en kort vila rustas den gamla mannen med ett svärd och färden bär vidare mot nya faror här nere i graven.

Enligt mannen har dom blivit runtflyttade med då alltid med förbunda ögon så han kan inte berätta vart dom andra är, men han har hört Kartenix tala om att han skulle försöka göra ett utbrottsförsök vid spiraltrappan där de gått upp och ner för flera gånger, men vart denna trappa är kan han ej berätta.

Färden går vidare ner i de mörka gångarna, här nere är mörkret svartare än det varit tidigare och Naivarah som även denna gången tagit täten får börja treva sig fram där hon går framför gruppen utom räckvid för facklans ljus.
Även här är väggarna täckta av spindelnät och hon får flertalet gånger torka av det klistriga sega nätet mot väggen.

Ett klickande och knastrande ljud hörs genom mörkret, detta får henne att stanna upp, lyssna, försöka se nått i det svarta. Var det något riktigt eller var det bara inbillning, hon tvekar något innan hon fortsätter framåt, väggen som hon haft som ledstång försvinner plötsligt, det klickande ljudet blir plötsligt starkare.

Nej det var inte inbillning, där var det ju igen, snabbt drar hon en matkniv i finaste silver, mumlar sina välbekanta ord, och får kniven att lysa upp som en fackla.

Hon är framme vid ännu ett rum, framför henne tittar två stora insektoider på henne med sina falsett ögon, och deras käkar rör sig. Rummet är täck av spindelnät, tjockare än normalt men ändå samma färg och form.

Hon gör helt om med andan i halsen och rör sig tillbaks till resten av gruppen för att de i samlad trupp ska göra livet surt för dessa stackars insektoider som levt här långt innan några äventyrare kom.

Med ett gemensamt vrål kastar sig äventyrarna sig in i rummet vilt huggande, fast beslutna att förgöra dessa varelser – men vildast av dom alla är Sertanian där han svingar sitt svärd med sina gamla armar!

Detta visar sig vara rätt beslut då de efter striden återfinner Kartenix kropp inbunden i nät, som en påse godis hängande på tork bara väntades på att bli uppäten, tyvärr mer död än Talron kan klara av att återuppväcka.

Hur ska detta sluta? Kommer den fromma Jalissa bli en bit mat för någon tillbedjare av de 9 cirklars gudar eller blir det kanske Thurann som blir den lilla snacks bit hans storlek tillåter?
Eller har Mirtala redan blivit huvudingrediens till sitt egna favorit recept? Har Zerriksa blivit kokad i sin egna häxkittel? Eller har mjöd redan blivit bryggt av Adronsius – den som läser vidare får veta…

I Rivenroar dog vi

Nervöst tittade han sig omkring, han satt på sin enkla säng som inte var mer än en tjock filt som lagts ner på det kalla stengolvet. Tidigare under veckan hade han varit ute och samlat lite halm som han lagt under sängen för att försöka isolera mot kylan och visst hade det hjälpt, fast bäst vore väl om man kunde få upp sängen en bit från golvet.

Efter att ha försäkrat sig om att ingen av hans kamrater var i närheten tog han försiktigt fram en sliten gammal bok, varsamt bläddra han mellan dess underbara sidor och njöt till fullo av att känna den härliga doften av bläck och kunskap, den svaga brisen som skapades när bladen fladdrade förbi var ren magi för honom och bladens prasslande var hans livs sång.
Han slog upp en tom sida och konstaterade att han redan använt 3/4 av den tjocka boken, detta gjorde honom väldigt stolt men samtidigt kände han en befogad oro… tänk om sidorna inte skulle räcka till? Det fanns så mycket mer att nedteckna och att hitta en ny bok härute var svårt. Att gå in i det gamla slottet var förenat med livsfara och därför helt uteslutet. Han satt och funderade över detta en stund, blicken gled över mot dörren där hans kamrater strax skulle storma in igenom och tanken på detta fick han att ta sig samman.
Innanför sin rustning plockade han fram ett litet etui, han satte den varsamt på golvet framför sig och öppnade locket. I etuiet fanns där en svart liten behållare i glas med en söt liten kork i som han lyfte av med ett svagtplopp-. Varsamt lyfte han sedan upp en stor fjäder och doppade spetsen i behållaren sedan satte han fjädern mot pappert och skrev Höfdings Lhever. med stora snidade boktäver som hade gjort en benediktin munk svartsjuk.
Han stoppade ner handen under filten och plockade varsamt fram en liten söt blomma, den hade en smal ömtålig stjälk och en vacker blå blomma.  Han betraktade blomman med drömmande ögon en stund innan han lade den i boken strax under texten han skrivit. Sedan tog han fram en trubbig nål med en tunn fin tråd som han flätat av sina egna hårstrån och band fast den det tjocka arket.

Han Betraktade nöjt sitt verk och stängde försiktigt boken, avlägset kunde han höra hur hans kamrater närmade sig så han skyndade sig upp och bort till vägen där han stoppade undan boken bakom en lös sten… om dem hittade den skulle det vara som om döden själv knackade på.

När allt var klart satte han sig åter på sängen, dörren for upp och friden förtärdes när hans högljuda kamrater kom in och började med sitt sedevanliga förnedrande.

-drygt en kvar senare

-GÅ TILL VÄNSTER, SVIN! ahahaha!! Gör som jag säger annars blir det stryk igen.

Varför o´ varför skulle han utsättas för det här, han visste mycket väl att oavsett vilket håll han gick så var det fel då hans kamrat inte visste skillnaden på höger och vänster… med en snärtig rörelse vände han sig mot vänster och alldelles riktigt så kom glåporden och slagen. Han skulle kunna slå tillbaka men dem var mycket större än honom och dem var flera och skulle utan tvekan slå ihjäl honom fullständigt om han försökte något sådant.

Plötsligt kände han en värmande känlsa, han omgavs av ett vackert himmelskt sken som tycktes fylla honom av välbehag & styrka. han lyfte handen framför sig fascinerad av hur skenet som omgav honom gnisstrade likt tusen stjärnor på sitt skinn… aldrig för hade han upplevt något så vackert, så fulländat. Han lyfte blicken från handen och tittade in i korridoren som ledde upp och ut till friheten. Där stog någon, med armen utsträckt mot honom och ur den främmandes öppna hand strömmade värme och gemenskap. Det var en lång ståtlig alv med vackert grönt hår och en lång vit mantell som fladdrade vilt i en osynlig vind som bara tycktes påverka honom, han stirrade förhäxat in i alvens blick och vände på handen som för att möta alven i ett handslag på 10meters håll, han log för första gången i sitt liv samtidigt som skenet imploderade kring honom, krossade hans ben och slet hans muskler i stycken.

Lineron låg på mage i en pöl med blod på golvet, hans blod, dem var skoningslösa och effektiva. Likt galna hundar stormade de in i rummet med dragna vapen och mord i blicken.

Det hela var över på ett ögonblick.
Nu gick äventyrarna runt i rummet och vände ut och in på deras tillhörigheter, en ung eladrinkvinna gick bort mot väggen där boken fanns gömd, anade hon något?
En pansarklädd känga sparkade honom plötsligt i sidan, smärtan blixtrade igenom hela kroppen men han hade ingen styrka att skrika eller försvara sig, kängan lettade sig in under hans höft och hävde runt honom på rygg. Ett par känslolösa grågula ögon stirrade ner på honom föraktfullt, en stark hand tog tag i kragen på hans brösthernesk och lyfte upp honom en bit, hans huvud föll bakåt och hans blick föll på en tiefling-kvinna som höll på att söka igenom Bursurgs sargade kropp, Bursurg andades tungt, han var fortfarande vid liv! Tieflingen skar loss en liten väska från hans midjebälte, hon öppnade den och betraktade nöjt ett skinande objekt. Med ett nöjt leende stoppade hon den blanka stenen i sin egna ficka, klappade Bursurg tacksamt på axlen och högg honom i hjärtat med kniven.
Bursurg slutade andas.

Lineron vågade inte blunda, han kände hur mannen som sökte igenom honom fann det lilla etuiet han hade gömt innanför rustningen. När han tagit etuiet släpte han greppet om kragen, Lineron dunsade i baken hårt, åter kunde han se eladrinkvinnan.
Hon lade huvudet på sidan och ställde sig rakt framför den lösa stenen, hennes fingrar trevade från sten till sten. Hon kommer att hitta den! måste stoppa henne! men lineron var kraftlöss och kunde inte ens gny. Just som hon skulle hitta gömman tog mannen med de grågula ögonen och öppnade etuiet, hans ansiksutryck övergick till en besvikelse och han släppte etuiet nonchalant till marken, den lilla glasflaskan föll ur och gick itu och fjädern dalade sakta ner till marken och lade sig stilla ovanpå en pöl med rött blod.

-”Här finns inget mer, Naivara, ta och kolla dörrarna så att vi kommer vidare!” Mannen gick bort mot en av dörrarna och eladrinkvinnan följde efter uppenbarligen lite förnärmad av att ha blivit störd i sitt verk.

De gick alla vidare genom en av de två dörrarna som ledde vidare in i kryptan. Lineron kunde en del om stället och visste att dem skulle finna rummet med ”tavlan” ett synnerligen obehagligt rum. Tavlan is sig föreställde ett sumpigt landskap och i fjärran syntes en gammal herregård. Ibland kunde det komma hemskheter utkrypande ur tavlan och av att döma av ljuden så var detta nog precis vad som hänt, en efter en drog sig hundarna tillbaks till rummet där han låg, Alven förklarade att det var en Ooze och att det var en mycket farlig fiende. Dem beslutade tydligen för att ta den andra dörren, människa i gruppen gick först, det blev ett tumult. Bröderna Garms borde vara på vakt där i korridoren nu tänkte Lineron, måtte deras armborst stoppa dem!

Men ack! strax hörde han den ena broderns dödsvrål och det följdes av mannen med ögonens bekanta röst –Var är fångarna!? förtälj oss detta så låter vi dig leva! Lineron hörde inget svar men av döma av bristen på dödsvrål och stridslarm så hade nog brodern givit upp striden. han vågade låta sin blick glida mot korridoren hundarna befann sig i. han såg hur den yngre brodern Garms stog emellan den storväxta människan och tiflingen, med ett vigt skutt hoppade tieflingen över ett stort hål i marken som låg mellan Lineron och dem, Bakom den storväxta människan och yngre brodern Garms kom Oozen rinnandes fram emot dem. Garms skulle precis hoppa när den storväxta människan, som uppenbarligen tyckte att han var för långsam knuffade till honom så att han istället föll handlöst ner i gropen –men rör på dig skrälle! sade människan och hoppade över gropen. Oozen var tätt inpå och gled ner i hålet. Lineron hoppades innerligt att Unga bror Garms dött av fallet istället för att förtäras levande av Oozen.

En vild strid följde då Oozen åter tog upp jakten och tillslut låg Oozen, bägge två(dem delar sig när dem blir svårt skadade) stilla bara någon meter från Lineron.

Gänget tar sig oberörda vidare, vart dem än går finner man död och förstörelse… Lineron tar sig ostadigt upp på benen, han staplar bort till dörren dem försvann igenom, alven var den sista som försvinner in igenom porten. Den korridoren används inte av oss, den leder nog till en av kryptorna…Där har jag inte vandrat förut, men måtte dem hitta sitt öde däri.

Lineron sjönk ner på sina blodiga knän.

Förbannade äventyrare!

förbannade…

Historian så här långt – Del II

The Other Hand eller Lords of Punjar kampanjen. Kortfattat är det som hänt följande, med början efter vi släpte Hassim:

Försöket att hitta bevis hos den troligtvis onde kunga-nevön Erzoued Obarsky

Han gav dåliga vibbar redan i Arabel

Planer läggs upp

Docka inhandlas

Kläder inhandlas

Ryggsäck fixas

Tipsar springpojke för mycket

Foscas klantigheter

Planen genomförs

Fosca smyger sig upp till Erzoueds torn

Förklädd till råtta tar Fosca sig snabbt och smidigt genom sovrummet

Finner intressanta papper och planer på skrivbordet

Finner osannolikt lönnfacket med giftet

Och med dagboken

Klantar sig fett

Dör nästan

Förstör Det Viktiga Dokumentet

Experimentet med att rädda dokumentet

Försöker rädda dokumentet som kan(?) bevisa Erzoureds skuld

Ziek försöker motivera Fosca att armen måste huggas av

Foscas arm går nog inte att rädda

Ziek blir besviken

Dagboken avslöjar Erzoured som Förrädare. Han planerar mörda Kungen

Indikationer på att lönnmördare kontrakteras – kan vara duktiga

Övertalandet av Kungen att hans liv är i fara

Avgång på morgonen för att avslöja brorsonens planer

Vi anländer i tid

Men saker och ting utvecklas sig under mötet i tronsalen

Saker som är lite för stora att hantera händer

Lord Val Antor uppenbarar sig och Erzoured verkar vara hans bitch

För många riktigt tuffa assasins

Vi räddar kungen och flyr de övermäktiga fienderna

Flykten och Konungens plan

Vi flyr ut på landet, bort från staden.

Kungens son bosatt här ute, utan värdfamiljens vetande om att han är konungens son

De ska samla trupper och marchera mot staden

Vi ska till staden och rädda det som räddas kan

Mustra motståndet och förbereda för anfallet

Återkomsten till huvudstaden Suzail

Staden belägrad av orcher utanför

Odöda går på gatorna innanför

Mörkret har laggt sig över slottet

Lokalbefolkningen är i burar eller fängslen, många ska säljas som slavar

Infiltrerandet av de onda makterna som övertagit huvudstaden

Tänkte oss flodvägen

Men ville inte lämna hästarna

Så vi förhörde orc-patrullen som kom gåendes

Fick lösenord

Klädde ut oss till ondingar (Demerius svår han…)

Räddandet av magikern

Väl inne som ondingar inser vi att magiker-tornet precis i denna stund fallit

Går dit lite oskyldigt strosande

Ser att magikerna förs bort i bojor

En lich-onding leder de mörka trupperna

Ser att en magiker-fångarna obemärkt smiter iväg

Vi leter upp honom

Övertalar honom att vi är vänner

Han grillar oss lite…

Han får en Plan att genomföra

Vi får indikationer på att rädda staden kan vi aldrig göra utan 2 legendariska vapen: Bloodboiler of Verrac the Insanely Untrustworthy.  Jarmed’s Doom, som han misslyckades med att mörda Lord Val Antor med sist han var aktiv.

Och riksvapnen verkar ha tagits dit av magic in case of emergancy, som det nu ju är.

Sökandet efter 2 legendariska vapen och fyra till

Finnandet av vapnet till Ziek och fyra mindre viktiga

Några kilometer utanför Suzail finns en övergiven helgedom till Bahamut. Konstiga varelser verkar tagit den i bisittning och utför en slags ritual.

En oskyldig stadsbo får nästan huvudet avhugget

Men vi räddar honom och han springer tyvärr förskräckt iväg

Nedslår fienden

Djävlar var väl inget heller.

Rusar efter den oskyldiga för Fosca.

Hinner precis se honom bli upplockad av en brutal Dragonbord som knäcker hans nacke på alviskans befallning.

Hon har nåt mörkt över sig

De fortsätter mot helgedomen

Vi gömmer oss i klipporna

De två kollar på förödelsen, kommenterar att det var väl bra, och går därifrån

Vi väntar 20 minuter sen går vi ner i underjorden i jakt på vapnet

Nedslår fienden

Lootar tidigare äventyrare

Demerius finner en Succubus charmig

Nedslår fienden

Hämtar Rod of Verrax.

Verrax blir sur, tack vare Fosca.

Nedslår fienden

Hämtar de fyra riksvapnen Kungen bad oss göra, så de sätts i säkerhet

Shadar-Khais ställe och letandet efter nästa vapen

Går till den otursamma staden, ingen fattar varför de rebuildar om och om igen

Nu är den dock övergiven efter sista apokalypsen

Eller?

Hittar källare i ett övergivit hus

Shadar-Khais smider planer

Vi leker lite med dom

Planerna de har att bryta sig in i Suzails slott kopieras

De kanske försöker lura oss

Men vi är tuffa

Inte ens mardröms-monster i kloaker är nån match

Vi tar oss vidare mot drakens kula…

Rivenroars Katakomber

När de skulle korsa den lilla stigen knastrade det till ganska ordentligt och båda hobgoblinerna vände unisont sina blickar mot deras generella riktning.

(Jag kommer medvetet att vara vag med namnen då jag är seriöst trött i skallen just nu när jag sitter på jobb och känner mig som gamle Bilbo – uttänjd, som för lite smör brett över alltför mycket bröd)

Planen kom blixtsnabbt – de som blev upptäckta visade sina tomma handflator mot fienderna medan de sakta backade in bland träden, som för att visa att de inte ville något illa eller sökte bråk, medan de övriga blixtsnabbt kastade sig ned ibland buskar och ormbunkar och gömde sig så gott de kunde.
Hobgoblinerna följde förutsägbart efter med nu dragna vapen och när de backande hjältarna kommit förbi Naivara frammanade hon en spöklik hand som omdistribuerade vegetationen mellan träden så att den skulle kunna fungera som en enkel snubbelfälla. Den ene av hobbisarna dråsade i marken med ett brak medan den andre häcklade sin fallne vän – och sedan gick det snabbt utför för de slemma varelserna. Fem våldsamt grymma och kalla äventyrare kastade sig över dem och högg och högg och högg tills bara två högar ryckande kött fanns kvar på marken. Medan de övriga torkade blodet från sina klingor rafsades de två vakternas få personliga tillhörigheter ned i en smutsig säck – säkerligen för att konverteras till öl och lösaktiga kvinnor/män vid första bästa tillfälle.

Inne i Rivenroar pågick livet som alltid i sådana här situationer. Alla var uppspelta, speciellt efter Sinruths senaste makalösa seger i Brindol. Eldarna hade brunnit, folk hade varit rädda, viktiga saker från förra kriget hade äntligen tagits tillbaka till sina rättmätiga ägare, eller rättare sagt till den numera rättmätige ägaren – Sinruth, han till vars makt alla goblinoider nu ställde sitt hopp om total förintelse för allt som var Brindol – kvinna, barn, ung, gammal – alla skulle de brinna eller förtäras.

Grunush och Grodd gick ner i kryptan efter att varit och uträttat sina behov borta vid den gamla kryptan, och när de ändå var där hade de tagit sig en liten munsbit till livs trots att det var förenligt med döden att tulla på förråden där. Men, vad ska en enkel hobgoblin göra?

Äventyrarna krälade in genom hålet i muren och tog sig smygandes fram genom vegetationen som numera fyllde den en gång vackra slottsträdgården. De såg att själva slottsbyggnaden var i det närmaste fallfärdig men de såg ändå framför sig rum fyllda av glittrande skatter och var och en av dem gjorde en tyst överenskommelse med sig själv att loota stället så snart alla nuvarande innevånare var slaktade, eller åtminstone kraftigt lemlästade.
till höger om själva slottsbyggnaden fanns det en sorts helgedom, numera övervuxen av klängrankor som gjorde sitt bästa att rasera de inkräktande stenpelarna som höll taket uppe. medan de dolskt låg och tryckte osynliga fick de syn på två stycken hobgoblins som korsade trädgården och gick nedför en trappa i sidan av helgedomen. De gjorde en mental anteckning att döda dem och satte sedan igång med att undersöka vart de där två vandrande döda kommit ifrån.

Vad de fann var en gammal krypta av den sort som ligger ovan mark. Innanför gallergrindarna kunde de se tre stycken massiva stenkistor som en gång varit vackra men nu var täckta av mossa, lavar och säkerligen en och annan medicinal mögelsvamp som fläckade den en gång skimrande vita stenen. Grinden till kryptan var inte låst men de ville trots allt inte bege sig in dit ännu då själva slottet hade en betydligt större dragningskraft på dem. De hjälptes åt att skicka upp en av dem på avsatsen utanför ett av fönstren. Väl uppe kunde den klåfingrige inte låta bli att vräka sönder träjalusiet som fungerat som fönsterlucka i en tid då slottet säkerligen var fullt av liv och någon faktiskt brydde sig om att underhålla varje vrå av det. Den girige kastade en vattnig blick in i det svart upplysta rummet och såg inte något av värde. Vad han såg var en rikt utsmyckad öppen spis, där utsmyckningen bestod av allehanda skelett, dödskallar, och andra mysiga avbildningar av död och förruttnelse. Han avböjde att knalla in och tog sig istället ner på marken till de övriga. Efter det att gruppen samlats och en plan gjorts upp, tog de sig alla mot nedgången vid helgedomen, som de nu såg var ställd till någon skum dödsgud. De gick alla nedför trappan, vapen i hand, fast beslutna att fullständigt tillintetgöra vad som helst som kom i deras väg. De kände sig mer levande i denna stund än de gjort på mycket länge.

Grunush stod och lutade sig mot mackapären som ställts på golvet, åtminstone tills Grodd påpekade att saken, om man drog i spaken, skulle kunna strimla dem alla på några sekunder. Grunush drog sig sakta tillbaka till sin vaktpostering. Han gillade inte omgivningarna, med sin strimmelmackapär och sina skumma eldfat, och när han hörde illvrålet och braket från trappan ner hit så höll han på att svälja tungan. Han blev rejält förvånad när han såg en tilltufsad alv drösa ner på golvet framför honom – snålvattnet strömmade och han såg fram emot att käka lite grillad alv till kvällsmat.

*Strid följde som var så ensidig att jag inte orkar skriva om den – de så kallade ‘hjältarna’ vann medan Grunush’s och Grodds blod blandades med golvdammet*

När alla var döda och lootade smög de sig vidare genom gångarna. En av dem skickades ensam fram för att undersöka vad som väntade dem, och de ensamme tog sig fram tyst och ljudlöst genom att kravla mellan väggen och gamla gobelänger. Vad som sågs var ett rum som fungerade som hobgoblinernas logement. En flock, sju närmare bestämt, blivande döda fiender befann sig där och en genialisk plan smiddes snabbt; Springa in och hugga ner dem allihop – och sedan ta allt av värde från de kallnande kropparna.

*Sorry för den låga kvaliteten på bloggen – hade helt glömt bort att skriva den*