Rivenroars Katakomber

När de skulle korsa den lilla stigen knastrade det till ganska ordentligt och båda hobgoblinerna vände unisont sina blickar mot deras generella riktning.

(Jag kommer medvetet att vara vag med namnen då jag är seriöst trött i skallen just nu när jag sitter på jobb och känner mig som gamle Bilbo – uttänjd, som för lite smör brett över alltför mycket bröd)

Planen kom blixtsnabbt – de som blev upptäckta visade sina tomma handflator mot fienderna medan de sakta backade in bland träden, som för att visa att de inte ville något illa eller sökte bråk, medan de övriga blixtsnabbt kastade sig ned ibland buskar och ormbunkar och gömde sig så gott de kunde.
Hobgoblinerna följde förutsägbart efter med nu dragna vapen och när de backande hjältarna kommit förbi Naivara frammanade hon en spöklik hand som omdistribuerade vegetationen mellan träden så att den skulle kunna fungera som en enkel snubbelfälla. Den ene av hobbisarna dråsade i marken med ett brak medan den andre häcklade sin fallne vän – och sedan gick det snabbt utför för de slemma varelserna. Fem våldsamt grymma och kalla äventyrare kastade sig över dem och högg och högg och högg tills bara två högar ryckande kött fanns kvar på marken. Medan de övriga torkade blodet från sina klingor rafsades de två vakternas få personliga tillhörigheter ned i en smutsig säck – säkerligen för att konverteras till öl och lösaktiga kvinnor/män vid första bästa tillfälle.

Inne i Rivenroar pågick livet som alltid i sådana här situationer. Alla var uppspelta, speciellt efter Sinruths senaste makalösa seger i Brindol. Eldarna hade brunnit, folk hade varit rädda, viktiga saker från förra kriget hade äntligen tagits tillbaka till sina rättmätiga ägare, eller rättare sagt till den numera rättmätige ägaren – Sinruth, han till vars makt alla goblinoider nu ställde sitt hopp om total förintelse för allt som var Brindol – kvinna, barn, ung, gammal – alla skulle de brinna eller förtäras.

Grunush och Grodd gick ner i kryptan efter att varit och uträttat sina behov borta vid den gamla kryptan, och när de ändå var där hade de tagit sig en liten munsbit till livs trots att det var förenligt med döden att tulla på förråden där. Men, vad ska en enkel hobgoblin göra?

Äventyrarna krälade in genom hålet i muren och tog sig smygandes fram genom vegetationen som numera fyllde den en gång vackra slottsträdgården. De såg att själva slottsbyggnaden var i det närmaste fallfärdig men de såg ändå framför sig rum fyllda av glittrande skatter och var och en av dem gjorde en tyst överenskommelse med sig själv att loota stället så snart alla nuvarande innevånare var slaktade, eller åtminstone kraftigt lemlästade.
till höger om själva slottsbyggnaden fanns det en sorts helgedom, numera övervuxen av klängrankor som gjorde sitt bästa att rasera de inkräktande stenpelarna som höll taket uppe. medan de dolskt låg och tryckte osynliga fick de syn på två stycken hobgoblins som korsade trädgården och gick nedför en trappa i sidan av helgedomen. De gjorde en mental anteckning att döda dem och satte sedan igång med att undersöka vart de där två vandrande döda kommit ifrån.

Vad de fann var en gammal krypta av den sort som ligger ovan mark. Innanför gallergrindarna kunde de se tre stycken massiva stenkistor som en gång varit vackra men nu var täckta av mossa, lavar och säkerligen en och annan medicinal mögelsvamp som fläckade den en gång skimrande vita stenen. Grinden till kryptan var inte låst men de ville trots allt inte bege sig in dit ännu då själva slottet hade en betydligt större dragningskraft på dem. De hjälptes åt att skicka upp en av dem på avsatsen utanför ett av fönstren. Väl uppe kunde den klåfingrige inte låta bli att vräka sönder träjalusiet som fungerat som fönsterlucka i en tid då slottet säkerligen var fullt av liv och någon faktiskt brydde sig om att underhålla varje vrå av det. Den girige kastade en vattnig blick in i det svart upplysta rummet och såg inte något av värde. Vad han såg var en rikt utsmyckad öppen spis, där utsmyckningen bestod av allehanda skelett, dödskallar, och andra mysiga avbildningar av död och förruttnelse. Han avböjde att knalla in och tog sig istället ner på marken till de övriga. Efter det att gruppen samlats och en plan gjorts upp, tog de sig alla mot nedgången vid helgedomen, som de nu såg var ställd till någon skum dödsgud. De gick alla nedför trappan, vapen i hand, fast beslutna att fullständigt tillintetgöra vad som helst som kom i deras väg. De kände sig mer levande i denna stund än de gjort på mycket länge.

Grunush stod och lutade sig mot mackapären som ställts på golvet, åtminstone tills Grodd påpekade att saken, om man drog i spaken, skulle kunna strimla dem alla på några sekunder. Grunush drog sig sakta tillbaka till sin vaktpostering. Han gillade inte omgivningarna, med sin strimmelmackapär och sina skumma eldfat, och när han hörde illvrålet och braket från trappan ner hit så höll han på att svälja tungan. Han blev rejält förvånad när han såg en tilltufsad alv drösa ner på golvet framför honom – snålvattnet strömmade och han såg fram emot att käka lite grillad alv till kvällsmat.

*Strid följde som var så ensidig att jag inte orkar skriva om den – de så kallade ‘hjältarna’ vann medan Grunush’s och Grodds blod blandades med golvdammet*

När alla var döda och lootade smög de sig vidare genom gångarna. En av dem skickades ensam fram för att undersöka vad som väntade dem, och de ensamme tog sig fram tyst och ljudlöst genom att kravla mellan väggen och gamla gobelänger. Vad som sågs var ett rum som fungerade som hobgoblinernas logement. En flock, sju närmare bestämt, blivande döda fiender befann sig där och en genialisk plan smiddes snabbt; Springa in och hugga ner dem allihop – och sedan ta allt av värde från de kallnande kropparna.

*Sorry för den låga kvaliteten på bloggen – hade helt glömt bort att skriva den*