I Rivenroar dog vi

Nervöst tittade han sig omkring, han satt på sin enkla säng som inte var mer än en tjock filt som lagts ner på det kalla stengolvet. Tidigare under veckan hade han varit ute och samlat lite halm som han lagt under sängen för att försöka isolera mot kylan och visst hade det hjälpt, fast bäst vore väl om man kunde få upp sängen en bit från golvet.

Efter att ha försäkrat sig om att ingen av hans kamrater var i närheten tog han försiktigt fram en sliten gammal bok, varsamt bläddra han mellan dess underbara sidor och njöt till fullo av att känna den härliga doften av bläck och kunskap, den svaga brisen som skapades när bladen fladdrade förbi var ren magi för honom och bladens prasslande var hans livs sång.
Han slog upp en tom sida och konstaterade att han redan använt ^3/₄ av den tjocka boken, detta gjorde honom väldigt stolt men samtidigt kände han en befogad oro… tänk om sidorna inte skulle räcka till? Det fanns så mycket mer att nedteckna och att hitta en ny bok härute var svårt. Att gå in i det gamla slottet var förenat med livsfara och därför helt uteslutet. Han satt och funderade över detta en stund, blicken gled över mot dörren där hans kamrater strax skulle storma in igenom och tanken på detta fick han att ta sig samman.
Innanför sin rustning plockade han fram ett litet etui, han satte den varsamt på golvet framför sig och öppnade locket. I etuiet fanns där en svart liten behållare i glas med en söt liten kork i som han lyfte av med ett svagt _-^plopp-. Varsamt lyfte han sedan upp en stor fjäder och doppade spetsen i behållaren sedan satte han fjädern mot pappert och skrev Höfdings Lhever. med stora snidade boktäver som hade gjort en benediktin munk svartsjuk.
Han stoppade ner handen under filten och plockade varsamt fram en liten söt blomma, den hade en smal ömtålig stjälk och en vacker blå blomma.  Han betraktade blomman med drömmande ögon en stund innan han lade den i boken strax under texten han skrivit. Sedan tog han fram en trubbig nål med en tunn fin tråd som han flätat av sina egna hårstrån och band fast den det tjocka arket.

Han Betraktade nöjt sitt verk och stängde försiktigt boken, avlägset kunde han höra hur hans kamrater närmade sig så han skyndade sig upp och bort till vägen där han stoppade undan boken bakom en lös sten… om dem hittade den skulle det vara som om döden själv knackade på.

När allt var klart satte han sig åter på sängen, dörren for upp och friden förtärdes när hans högljuda kamrater kom in och började med sitt sedevanliga förnedrande.

-drygt en kvar senare

-GÅ TILL VÄNSTER, SVIN! ahahaha!! Gör som jag säger annars blir det stryk igen.

Varför o´ varför skulle han utsättas för det här, han visste mycket väl att oavsett vilket håll han gick så var det fel då hans kamrat inte visste skillnaden på höger och vänster… med en snärtig rörelse vände han sig mot vänster och alldelles riktigt så kom glåporden och slagen. Han skulle kunna slå tillbaka men dem var mycket större än honom och dem var flera och skulle utan tvekan slå ihjäl honom fullständigt om han försökte något sådant.

Plötsligt kände han en värmande känlsa, han omgavs av ett vackert himmelskt sken som tycktes fylla honom av välbehag & styrka. han lyfte handen framför sig fascinerad av hur skenet som omgav honom gnisstrade likt tusen stjärnor på sitt skinn… aldrig för hade han upplevt något så vackert, så fulländat. Han lyfte blicken från handen och tittade in i korridoren som ledde upp och ut till friheten. Där stog någon, med armen utsträckt mot honom och ur den främmandes öppna hand strömmade värme och gemenskap. Det var en lång ståtlig alv med vackert grönt hår och en lång vit mantell som fladdrade vilt i en osynlig vind som bara tycktes påverka honom, han stirrade förhäxat in i alvens blick och vände på handen som för att möta alven i ett handslag på 10meters håll, han log för första gången i sitt liv samtidigt som skenet imploderade kring honom, krossade hans ben och slet hans muskler i stycken.

Lineron låg på mage i en pöl med blod på golvet, hans blod, dem var skoningslösa och effektiva. Likt galna hundar stormade de in i rummet med dragna vapen och mord i blicken.

Det hela var över på ett ögonblick.
Nu gick äventyrarna runt i rummet och vände ut och in på deras tillhörigheter, en ung eladrinkvinna gick bort mot väggen där boken fanns gömd, anade hon något?
En pansarklädd känga sparkade honom plötsligt i sidan, smärtan blixtrade igenom hela kroppen men han hade ingen styrka att skrika eller försvara sig, kängan lettade sig in under hans höft och hävde runt honom på rygg. Ett par känslolösa grågula ögon stirrade ner på honom föraktfullt, en stark hand tog tag i kragen på hans brösthernesk och lyfte upp honom en bit, hans huvud föll bakåt och hans blick föll på en tiefling-kvinna som höll på att söka igenom Bursurgs sargade kropp, Bursurg andades tungt, han var fortfarande vid liv! Tieflingen skar loss en liten väska från hans midjebälte, hon öppnade den och betraktade nöjt ett skinande objekt. Med ett nöjt leende stoppade hon den blanka stenen i sin egna ficka, klappade Bursurg tacksamt på axlen och högg honom i hjärtat med kniven.
Bursurg slutade andas.

Lineron vågade inte blunda, han kände hur mannen som sökte igenom honom fann det lilla etuiet han hade gömt innanför rustningen. När han tagit etuiet släpte han greppet om kragen, Lineron dunsade i baken hårt, åter kunde han se eladrinkvinnan.
Hon lade huvudet på sidan och ställde sig rakt framför den lösa stenen, hennes fingrar trevade från sten till sten. Hon kommer att hitta den! måste stoppa henne! men lineron var kraftlöss och kunde inte ens gny. Just som hon skulle hitta gömman tog mannen med de grågula ögonen och öppnade etuiet, hans ansiksutryck övergick till en besvikelse och han släppte etuiet nonchalant till marken, den lilla glasflaskan föll ur och gick itu och fjädern dalade sakta ner till marken och lade sig stilla ovanpå en pöl med rött blod.

-”Här finns inget mer, Naivara, ta och kolla dörrarna så att vi kommer vidare!” Mannen gick bort mot en av dörrarna och eladrinkvinnan följde efter uppenbarligen lite förnärmad av att ha blivit störd i sitt verk.

De gick alla vidare genom en av de två dörrarna som ledde vidare in i kryptan. Lineron kunde en del om stället och visste att dem skulle finna rummet med ”tavlan” ett synnerligen obehagligt rum. Tavlan is sig föreställde ett sumpigt landskap och i fjärran syntes en gammal herregård. Ibland kunde det komma hemskheter utkrypande ur tavlan och av att döma av ljuden så var detta nog precis vad som hänt, en efter en drog sig hundarna tillbaks till rummet där han låg, Alven förklarade att det var en Ooze och att det var en mycket farlig fiende. Dem beslutade tydligen för att ta den andra dörren, människa i gruppen gick först, det blev ett tumult. Bröderna Garms borde vara på vakt där i korridoren nu tänkte Lineron, måtte deras armborst stoppa dem!

Men ack! strax hörde han den ena broderns dödsvrål och det följdes av mannen med ögonens bekanta röst -Var är fångarna!? förtälj oss detta så låter vi dig leva! Lineron hörde inget svar men av döma av bristen på dödsvrål och stridslarm så hade nog brodern givit upp striden. han vågade låta sin blick glida mot korridoren hundarna befann sig i. han såg hur den yngre brodern Garms stog emellan den storväxta människan och tiflingen, med ett vigt skutt hoppade tieflingen över ett stort hål i marken som låg mellan Lineron och dem, Bakom den storväxta människan och yngre brodern Garms kom Oozen rinnandes fram emot dem. Garms skulle precis hoppa när den storväxta människan, som uppenbarligen tyckte att han var för långsam knuffade till honom så att han istället föll handlöst ner i gropen -men rör på dig skrälle! sade människan och hoppade över gropen. Oozen var tätt inpå och gled ner i hålet. Lineron hoppades innerligt att Unga bror Garms dött av fallet istället för att förtäras levande av Oozen.

En vild strid följde då Oozen åter tog upp jakten och tillslut låg Oozen, bägge två(dem delar sig när dem blir svårt skadade) stilla bara någon meter från Lineron.

Gänget tar sig oberörda vidare, vart dem än går finner man död och förstörelse… Lineron tar sig ostadigt upp på benen, han staplar bort till dörren dem försvann igenom, alven var den sista som försvinner in igenom porten. Den korridoren används inte av oss, den leder nog till en av kryptorna…Där har jag inte vandrat förut, men måtte dem hitta sitt öde däri.

Lineron sjönk ner på sina blodiga knän.

Förbannade äventyrare!

_{förbannade…}