Det du inte visste om spindlar

Färden går vidare längs den dunkelt upplysta stengången, djupare ner i gravvalvet. Ljuset från facklan får myllret av de krälade spindlarna och deras nät som täcker väggar och tak att glittra som nyfallen snö, men det vittnar även om att ingen har gått här på väldigt länge. Dessa åttabenta ryggradslösa rovdjur, med sina åtta punktögon följer äventyrarnas vibrationer med stort intresse. Men när fackelljuset når spindlarna flyr dom i panik över sina nät till mörkret och säkerheten, väl medvetna om att de inte immuna mot sitt eget klister. Utan endast vissa trådar i näten är klibbiga, så de rör sig med stor precision och försiktighet noga med att bara röra vid rätt trådar – men vilka dessa är vet bara spindlarna själva.

Gången slutar och öppnar upp i ett stort rum, det är högt i tak – tillräckligt för att tre man ska kunna stå på varandra. Sex alkover med stenkistor pryder rummet sidor, två stora dörrar finns i rummets bortre väggar och på motsatt sida av dörren finns en staty föreställande en bock med vingar, i alla fall påminner hornen om detta påpekar Bronweg lite tyst till de andra. Talron tittar först på Bronweg och sen på statyn igen och säger med föraktfullhet i orden, ”det är ingen bock, det är en staty av Orcus.”

Vid dörren står en varelse, kortväxt inte längre än ett barn, klädd i en röd kåpa.
Borta vid statyn står ytterligare en, högljutt mässande.
Xavier kan inte vara tyst utan utbrister:
-HAIL MORCUS fjantarnas fjant!

De båda Gnomerna tittar upp och striden är ett faktum. Två lavaskorpioner ansluter sig till Gnomernas sida och Xavier går några rundor med dessa men slutar som så sig bör, och livet släcks för de Orcus-dyrkande gnomerna en gång för alla.

En rustning med magiska krafter återfinns i en av gravarna och Xavier blir dess nya ägare.

Färden går vidare genom en av dörrarna. Naivarah tar täten med sina tysta lätta steg spanar hon framför gruppen. Men de behöver inte gå långt denna gång föränn ytterligare rum öppnar upp sig, dock mycket mindre än det tidigare, i rummet återfinns två små sängar och ett litet bord med tillhörande stolar, i en av väggarna finns det en fängelsecell med en man passande beskrivningen av Sertanian den gammla slottsguvernören, ansvarig för Den Stora Ärans Hall.

Mannen bekräftar snart även saken med sitt namn och han släpps ut från Cellen med hjälp av nycklarna funna tidigare på en av Gnomerna.

Talron ser över mannens sår och förbinder dom med sina heliga kraft, efter en kort vila rustas den gamla mannen med ett svärd och färden bär vidare mot nya faror här nere i graven.

Enligt mannen har dom blivit runtflyttade med då alltid med förbunda ögon så han kan inte berätta vart dom andra är, men han har hört Kartenix tala om att han skulle försöka göra ett utbrottsförsök vid spiraltrappan där de gått upp och ner för flera gånger, men vart denna trappa är kan han ej berätta.

Färden går vidare ner i de mörka gångarna, här nere är mörkret svartare än det varit tidigare och Naivarah som även denna gången tagit täten får börja treva sig fram där hon går framför gruppen utom räckvid för facklans ljus.
Även här är väggarna täckta av spindelnät och hon får flertalet gånger torka av det klistriga sega nätet mot väggen.

Ett klickande och knastrande ljud hörs genom mörkret, detta får henne att stanna upp, lyssna, försöka se nått i det svarta. Var det något riktigt eller var det bara inbillning, hon tvekar något innan hon fortsätter framåt, väggen som hon haft som ledstång försvinner plötsligt, det klickande ljudet blir plötsligt starkare.

Nej det var inte inbillning, där var det ju igen, snabbt drar hon en matkniv i finaste silver, mumlar sina välbekanta ord, och får kniven att lysa upp som en fackla.

Hon är framme vid ännu ett rum, framför henne tittar två stora insektoider på henne med sina falsett ögon, och deras käkar rör sig. Rummet är täck av spindelnät, tjockare än normalt men ändå samma färg och form.

Hon gör helt om med andan i halsen och rör sig tillbaks till resten av gruppen för att de i samlad trupp ska göra livet surt för dessa stackars insektoider som levt här långt innan några äventyrare kom.

Med ett gemensamt vrål kastar sig äventyrarna sig in i rummet vilt huggande, fast beslutna att förgöra dessa varelser – men vildast av dom alla är Sertanian där han svingar sitt svärd med sina gamla armar!

Detta visar sig vara rätt beslut då de efter striden återfinner Kartenix kropp inbunden i nät, som en påse godis hängande på tork bara väntades på att bli uppäten, tyvärr mer död än Talron kan klara av att återuppväcka.

Hur ska detta sluta? Kommer den fromma Jalissa bli en bit mat för någon tillbedjare av de 9 cirklars gudar eller blir det kanske Thurann som blir den lilla snacks bit hans storlek tillåter?
Eller har Mirtala redan blivit huvudingrediens till sitt egna favorit recept? Har Zerriksa blivit kokad i sin egna häxkittel? Eller har mjöd redan blivit bryggt av Adronsius – den som läser vidare får veta…