Tja, vad ska en liten smutsig gnome göra?

Kennit och Tann kom från samma by och hade funnit varandra redan som mycket små. De hittade alltid på hyss som fick deras föräldrar att bli gråhåriga i förtid, för det mesta oskyldiga saker som på sin höjd var irriterande men också saker som de definitivt inte borde gjort. Ju äldre de blev, desto mindre respekt fick de istället för tvärtom. Till slut fanns det bara en sak för de äldste att göra och det var att skicka ut dem i världen i uppdrag att skaffa handelsförbindelser. Detta kan kanske tyckas lite konstigt, med tanke på hur opålitliga dessa två herrarna var, men sådan var seden hos dessa gnomer. Det ska nog tilläggas att detta lilla samhället inte var speciellt framgångsrikt i sin handel och att många ansåg att de äldstes råd borde byta inträdesritual när någon skulle antas till rådet. De där dryckerna och svamparna hade en tendens att göra redan gaggiga gubbar ännu mer dimmiga i skallen och många ansåg nog att besluten hade blivit bättre om man istället valde de som bäst passade till ämbetet än de som var äldst.

Det var kanske inte någon större överraskning att Kennit och Tann kom på kant med tillvaron så snart de satt sin fot utanför hembyn. Omvärlden var inte lika förlåtande som vännerna där hemma hade varit och deras ”hyss” blev snart till småbrott och de fick ofta sitta i finkan för sina synder. Då de inte hade brytt sig om att gå i skolan eller för den delen lärt sig ett yrke så hade de mycket få val om de ville överleva – stjäla eller ordna med fördelaktiga handelsförbindelser, och det sistnämnda var nog egentligen inte ens ett riktigt val för de två. En sen natt då de ännu en gång satt i en fuktig cell under ett torn för att de norpat lite mynt på en bardisk så kom de överens om att det nog ändå borde vara bättre att vara tillbaka där hemma, där man inte behövde bry sig om hur maten helt magiskt trollades fram på bordet av mammorna och där man fick sova i en skön säng utan att betala ett öre. De var medvetna om att de inte var välkomna tillbaka utan att ha uträttat något så nu skulle de verkligen lägga manken till och börja förhandla.

Samma kväll de blev utsläppta hamnade de nere i hamnkvarteren i Brindol, och även om de beslutat sig för att gå den smala vägen nu så hamnade de i dryckessällskap med ett par skumma halvorcher som skröt om hur de hade intagit ett gammalt slott och bodde nu som herremän. Jodå. ‘Handen’ skulle resa sig igen och när den gjorde det så var det bäst att vara på dess sida om man inte vill sluta i en kalkad håla invid en grusvär, eller ännu värre – matad till något att de odöda odjuren som enligt rykten börjat klösa sig ur jorden både här och var.  Det visade sig att de två typerna var en kugge i det stora maskineriet som var den Nya Röda Handen, eller så ansåg de sig vara i alla fall. Kennit var den som ofta skötte snacket i sådana här lägen och när väl kvällen var över hade det blivit bestämt att Kennit och Tann skulle följa med till det gamla slottet och göra sig nyttiga där. De skulle få både mat och husrum, och det kunde nog bli en del guld också om de skötte korten rätt – något de två hade helt på det klara med att det var just så de hade tänkt sköta korten denna gången.

Till en början var det faktiskt inte så illa. Maten var ätlig och sällskapet, även om det var lite rått, var på det hela ganska roande om inte angenämt. Det skulle bli sämre, och det snabbt. Plösligt en natt ropades de alla upp från sängarna och de fick nya order av en hobgoblin vid namn Sinruth – tydligen den som utropat sig till ny ledare för de samlade goblinarmen. Det verkade varit någon form av anfall mot Brindol och fångar hade tagits – fångar som nu skulle kunna användas till att få tillfälle att undersöka de djupare delarna av gångarna under slottet Rivenroar. Det talades om odöda, något som goblinerna riktigt avskydde, och varken Kennit eller Tann hyste väl någon större kärlek till dessa styggelser heller. Tydligen skulle de odöda mutas med fångarnas levande kroppar. ‘Nåväl’, tänkte de, ‘bättre dem än oss’.

De två sattes att vakta en smått storvuxen kvinna som inte verkade kunna göra en fluga förnär. Goblinerna hanterade henne ganska så hårdhänt och det dröjde inte länge innan kvinnan blev hysterisk vid minsta lilla ljud. Att de sedan satte henne hos en massa jätteråttor gjorde inte saken bättre eftersom råttorna bara tyckte det var festligt när maten skrek och sprattlade. Kennit och Tann tyckte inte om situationen alls, men nu var de i en situation där de bara hade att välja på att spela spelet till dess slut eller själv matas till råttor eller odöda, och ett sådant val var inget val alls. De var överlevare.

När de trodde att situationen inte kunde bli mycket värre dönade plötsligt en grupp äventyrare in genom dörren till det lilla templet. De hade mord i ögonen och började hacka loss på råttor och inventarier som om det inte fanns en msorgondag. Kennit och Tann var övertygade om att dessa demoner idnte skulle nöja sig med att bara döda råttor, utan skulle fortsätta gladeligen med att klyva vissa gnomer, skäggiga och smutsiga som de var, och tveklöst skulle de inte ge dem en syl i vädret innen de gjorde det. Därför fanns det bara en sak att göra och det var att lasta pilar mot dem medan de försökte hålla sig så osynliga som det bara gick. Pilarna träffade, men det som träffades föll inte dött till marken. Faktum var att mannen som träffades knappt brydde sig om de dödliga projektilerna alls. Detta gjorde både Kennit och Tann panikslagna och när äventyrarna till slut omringade dem och började förutsägbart att försöka hacka dem i småbitar så kunde de bara förlita sig på sitt folks förmåga att smälta in i omgivningarna och fly. Det gick lite sådär.

De vrålade för full hals att de gav upp, släppte sina vapen på golvet och sträckte händerna högt ovanför huvudena. Det var med stor svårighet de gjorde det för deras sår efter hjältarnas anfall var både många och djupa. När de såg in i deras kalla ögon såg de bara död, så när de började ställa frågor fanns det bara en sak att göra – även om de var väldigt ovana att göra det – och det var att tala sanning. Om de bara kunde ta sig ur denna knipan skulle de lämna brottets bana och leva lagliga och produktiva liv