Döden äter katten

Så där står vi, Sinnroth ligger medvetslös, Mirtala ligger fastspänd på en bår, Sertanian är medvetslös och Jalissa lämnar knappt min sida. Bronweg rotar runder bland Sinnroths saker och hittar där lite papper, en karta över Brinndol, en karta som har vägen hit och ett brev från någon emmisarie. Xavier läste upp brevet, jag hade lite annat att göra så lyssnade inte på vad han läste upp, dessutom så såg det ut som han hade stora problem med. Min focus gick istället till att hälpa Naivara på fötterna och kolla till restan av fångarna som vi har med oss så att inte vi får några fler döda fångar.

När Naivara kommit på fötterna så letar hon också igenom rummet efter saker, hon kollar igenom kistan som redan står på glänt och ser där i ett skelett som håller på en nyckel i båda händer, efter mer sökande hittas två av stads skatterna, handskarna som Sinnroth har på sig och hjälmen som ligger på en kista. Det väcker Naivaras intresse lite söm börjar trycka in olika skumma föremål i låset, hon plockar ut något som ser ut som en gift pil och sedan lyfter lätt på locket. Där ser hon tre gravrunor i glas, som även innehåller aska från kremerade personer.

Nu krävs det lite planering för att vi ska få med alla, Bronweg och Xavier bär Sinnroth, Rieta tar Sertanian, jag och Jalissa bär båren med Mirtala, vi får hjälp igenom den is kalla rummet så vi inte får några frost skador. Vi kommer tillbaka i föregående rummet och tar dörren till vänster. Där ser vi en mörk gång som delar sig i tre delar, Rieta lyser upp gången tillräckligt för att vi ska se men inte fullt så mycket att vi blir upptäckta.

Naivara, Rieta och Xavier smyger fram sakta till vägkorset och smyger runt, längre fram ser dom en dörr, än en gång försöker Naivara lyssna på dörren och hör fortfarande inget. Dom kommer tillbaka och hjälper oss fram en bit till, innan vi svänger in till vänster denna gången så hör Rieta och Naivara ett väldigt svagt snyftande rakt fram ner för trappan. Istället för att följa ljudet så går dom mot dörren, eftersom inget ljud hörs så öppnas dörren försiktigt.

Dörren glider sakta upp och ser där två zombies och två gouls, Xavier känner att något är fel med golvet och slår in en av zombierna och går snabbt in i rummet, det visade sig att han hade rätt och golvet ger vika, Naivara lyckas fånga kanten innan hon ramlar ner, Sertanien och Rieta ramlar rakt ner då där inte är något att hålla sig i, Bronweg står precis vid kanten och lyckas att rädda Sinnroth från säker död.

Innan jag hunnit fram för att läka Xavier efter mångfaldig attack mot han så stuper han till marken, det slutar inte där heller, den sista zombien böjer sig ner mot Xavier och biter av en stor bit kött från nacken på han och man kan se hur Xavier ligger där helt livlös. Rieta blir chockad när hon ser detta och ramlar ner från kanten när hon försöker klättra upp. Jag läker hennes sår och helt utan anledning så börjar två gouls hoppa med huvudet före rakt ner i gropen, Rieta lyckas att få tag i Sertaniens kropp innan dom reser på sig och anfaller, Naivara har lyckats att ta sig upp på andra sidan och kaster någon sorts ond magi på dom odöda. Bronweg gör samma sak, Rieta klättar upp medans goulsen fortsätter att äta kött bitar från Xaviers kropp.

Rieata börjar irritera sig på dessa odöda och uttalar några högst valda heliga ord som dräper tre av dom odöda, Bronweg avslutar den sista med sin magi och tänker, ‘Varför gjorde hon inte detta innan xavier stupade’. Vi hjälps åt att ta upp Xavier från denna fallgrop, jag lindar in han så att det inte ser så farligt ut.

Vi har inte mycket tid att sörja utan vi måste bege oss vidare, vi får nu veta att dom hörde något sniftande nere från trappan. Naivara tar det på sig att smyga ner och kolla, Rieta smyger strax bakom och lyser upp vägen, där nere ser dom vattenpöler över allt i rummet, dom ser inga odöda, men dom ser en stor vatten pöl där det droppar ner i men där blir inga vattenringar, Naivara tar upp en liten sten och kastar iväg den försiktigt på vattenpölen, där blev inga vatten ringar men stenen sjunker ner, bakom denna pölen i en alkov ser hon en ihopbunden person som ligger helt stilla. Smyger sakta fram fram runt om pölen och hittar att det är pojken som är en av dom som blev tagna.

Naivara kom tillbaka efter en liten stund med den lilla pojken Thurann, han ville inte ha någon hjälp och han kunde minsann hjälpa till med att dräpa fler odöda. Naivara tar sig över fallgropen för att undersöka på i det rummet, hon ser en av dom odöda ligga i någon sorts magisk cirkel, hor drar bort den odöda med åtanke att den kanske reser sig igen om den ligger i denna cirkel. Hon går sedan fram till den dörr hon gissar går till rummet med vattnet, lyssnar på dörren och för en gångs skull hör något på andra siden, vattendroppar hörs från andra sidan dörren. Han tar sig igenom och kommer upp bakom oss.

Hon berättar att vi kan ta oss vidare detta hållet, vi tar oss vidare och kommer in i rummet med den magiska cirklen. Där är ett håll till vi kan bege oss mot, Naivara och Rieta går dit och kollar innan vi beger oss vidare. Där är en längre koridor innan en dörr uppenbarar sig. Naivara gör ett försök att lyssna på denna dörr med och hör inget här heller.

Innan färden genom dörren så bärs dom medvetslösa och döda till början av gången, Jalissa får i uppdrag att kolla över dom och skrika så högt hon kan om något skulle komma anfallandes.

Dörren öppnas försiktigt och där är blåa ljusstrålar som kastar sig runt 4 pelare, BOOM, låter det när en stor demon springer mot ljusstrålarna, det ser ut som den redan har sett oss då den redan kollar rakt mot glipan på dörren, två warerats dyker upp i en gång bakom den och säger ”Väktare vi släpper lös dig”, dom blåa ljus strålarna försvinner och demomen är fri, Naivara är snabb med att svara ”Väktare vi låser in dig”, men inget händer, hon tänker inom sig att denna Evistro demonen vill vi inte släppa lös.

Naivarah möter Döden

Jag har skymtat hans skumma, jordgrå drag,
redan jag trodde min vandring slutad,
över min kropp stod han redan lutad,
lyssnande efter mitt sista andetag.

Ingen älskande blick såg sorgset ned,
ned i min egen en avskedshälsning,
ingen tröstande tro på frälsning
lindrade våndan, som flämtande anden led.

Stillsamt lade den skumme sin våta hand
över min blodiga panna,
plötsligt kände jag hjärtat stanna,
blott konvulsiviskt och matt det slog ibland.

Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt,
kylande, svalkande glömska släckte,
tomhetens slöjande mörker täckte
allting, som förr var mig gott och skönt och kärt.

Svaga ljud som av skvalpande böljeslag
nådde i susande rytm mitt öra,
smekande doft, som försommarvindar föra,
smekande doft av ängsblommor kände jag.

Var detta ett sista vänligt och milt farväl
livets skönhet till sällskap i döden sände,
eller var det en räddande okänd strand jag kände
nalkas med vågslag och doft min drunknande själ?

— Blodet forsar ut mina sår och jag det hindra inte kan,
åter kände jag strupen av törst försmäkta,
pulsarne bulta och yrande tankar jäkta,
medan tyst min stillsamme gäst försvann.

Jag ser Talrons hand och känner genast att livet återvänder till mig. Jag hostar blod. Men känner smärtan avta. Fingrar försiktigt kring halsen där kedgan dragit åt. Kedjan är borta nu. Enbart turen avgjorde att den sista attacken gjorde mig så lite skada som den gjorde. Det kändes som om jag var två hjärtslag ifrån Dödens handslag.

Jag blundar och tackar tyst min stjärna. Sen öppnar jag ögonen igen och ser den onda dansa med mina vänner. Dansandes och dansandes. Blod stänker på väggar och golv. Skriken ekar olycksbådande mellan väggarna. Med ögonen skrämt fixerade vid den brutala Sinnruth backar jag sittandes, kanandes på litervis av mitt eget blod, in i väggen bakom mig. Sakta drar jag små, smärtsamma andetag och försöker återhämta mig från chocken. Så nära döden jag var. Så nära att jag kunde känna dödens hand på min panna. Tittar försärkt på min hand. Helt täckt i blod. Så mycket. Överallt. Jag försöker torka den på min tröja, men den är lika röd den. Jag ryser till och slår bort tankarna på mitt slut. Blunda, blunda. Sluta titta på detta. Fly. Tänker hellre på nåt annat, hellre på…


Gnomerna. Vad härligt det hade varit att få hänga dom upp och ner och kittla dom så de kiknar och börjar gråta. Det hade verkligen varit roligt! Precis som vi gjorde när vi var små. Så kul det är att kittla Gnomer! Men… den där Xavier skulle tvunget invända. De skulle inför rätta? Gnomerna skulle till staden? Till varje pris skulle rättvisa skipas!

Vadå rättvisa! De är gnomer! Kittla dom och låt dom hänga upp och ner i trädet, det är passande straff! De tar sig alltid loss sen och springer iväg. Tills nästa gång! Men nej, tydligen skulle vi ta med dom till stan… Bärhjälp var de i alla fall till de lyckades smita. Stackars små gnomer, de var allt för klena för att bära den sårade kokerskan. Som de slet och svettades.

Hur smet dom nu igen? Jo, justdet vi gick ner för en trappa. Mörk, mörk trappa… Ner till… ett upplyst rum. Ush, justdet. Mer fiender väntade där nere. Och de där spännande draksen! Verkligen intressanta djur. Men där här goblinsen och hobgoblinsen… de har jag fått nog av.

Klart, tydligen fick gnomerna inte bara smita sådär så både jag och bronweg jagade efter dom. Snabbt som vinden sprang Bronweg iväg. Jag hakade mest på för att… well, det verkade rätt att göra. Talron kom flåsandes efter.

Wraits!! Mer döden. Ush jag vill inte tänka på dom. Inte tänka på vad den ena kan ha gjort med Gnomerna de jagade in i ett hörn. Den andra av de två wraithsen vände sig mot oss tre och vi insåg snabbt att vi bara kunde springa tillbaka. Vettskrämda var vi! Ush, inte tänka mer på denna hemska varselse! Den förvisades snabbt när vi nådde trappan igen och Rieta fick utöva magi på den.

Sen närmade vi oss kylan. Dödens kyla. Stora, grova pelare i ett stort osymetriskt rum. Frosten låg över hela rummet. Kändes som om döden lurade i skuggorna. Försiktigt, en och en tog vi oss över. Kylan bet vissa av oss så att vi blev både skärrade och smått skadade. Men fort tog vi oss genom dörren som ledde till värmen. Och en lång korridor. Och ljudet från…

Sinnruth rosslar till och står alldeles stilla i sitt steg när Bronweg med sin yxa klyver kroppen. Fienden faller livlöst ihopa till en liten förvånad klump av smärta. Genast glider den stillsamme som väntat borta i hörnet in mot Sinnruth och sträcker fram sin hand. Nu har Sinnruths vandring slutat.