Nightshade’s sista strid

Nu återstod inte mycket, det kunde de alla känna. Motståndet hade varit hårt men det kände alla att det värsta fortfarande låg framför dem. Mardrömsvarelsen som hotade att stjäla deras själar hade varit droppen som nästan fått bägaren att rinna över, fått dem alla att fly – men de hade stått fast och besegrat den. Kloakstanken och det ständiga droppandet från taket, det påträngande mörkret som bara tillät dem att se så långt deras fackla brann, slurpet från virveln som skapades där kloakrännorna konvergerade och där den onämnbara sörjan sögs ner till vem vet vad gav en ödesmättad stämning i den lilla gruppen. Och ändå var det värsta fortfarande framför dem.

De steg in i drakens kula, en stor kammare som dominerades av en sedimenteringsbassäng kantad endast av en smal gångavsats som för länge sedan övertagits av mögel och andra mer exotiska svampar. Draken Nightshade den Svarta bröt vattenytan med ett vrål och utgjorde en på samma gång fasansfull som imponerande syn. Dess svarta skinn glänste i fackelskenet när den sträckte ut sina läderartade vingar och fokuserade sin blick på de tre inkräktarna. Ett livsfarligt leende spred sig över hennes läppar och hennes giftdrypande tunga spelade över sylvassa tänder och hon sa;

- Ahh, så här har vi de tre äventyrarna som tror sig vara drakdödare. Jag föredrar dock att kalla er ”Dagens Rätt” om ni inte har något bra att komma med.

Hennes röst var väsande och dröp av förakt och återhållen ilska. Här fanns det möjlighet till förhandlingar insåg de alla, men, de, enligt deras sed, förkastade tanken efter ca. 2 sekunders betänketid, drog sina vapen och började hota draken med ”att om du inte ger oss all din loot så dödar vi dig!”

Draken drog en djup suck, ryckte på sina massiva axlar och sa ”Nåväl, jag försökte i alla fall…” och sprutade ut sin dödliga andedräkt över dem alla. Fosca dansade vigt undan och kastade sig sedan mot den väldiga besten. Hans vapen fann en speciellt sårbar punkt och draken började genast ångra att hon vaknat den dagen. Demerius följde samma recept, och med Bahamuts hjälp lyckades han driva sitt svärd i den legendariska Nightshades kropp så illa att hon på allvar började tro att hon kanske inte skulle komma levande ur denna striden. Ziek, svård bränd av giftig syra, vräkte iväg en förbannelse så fasansfull att Nightshade bleknade och lika gärna kunnat döpa om sig till White Lotus, Demerius öron började ryka och svamparna skrumpnade ihop. Sår slogs upp över hela drakens kropp och den vrålade av smärta. Om någon vänt på huvudet och tittat på Ziek i det ögonblicket då han stillsamt kacklade fram sitt skratt så hade deras hår omedelbart blivit vitt och synen hade hemsökt dem i dess djupaste mardrömmar. Hade Demerius sett honom då så hade han vänt sin klinga från draken och istället höjt den mot sin vän, ty han hade då förstått att den verklige faran inte var draken. Ingen såg dock Ziek så detta är definitivt något som inte har någon betydelse.

Gång på gång försökte draken slå ifrån sig, dock utan att lyckas speciellt väl, medan hjältarnas magi och klingor bet allt djupare. Till slut försökte Nightshade köpa sig fri från sin ofrånkomliga undergång genom att ge dem vad de än önskade, men detta föll för döva öron då de ansåg att de kunde ta vad de ville ha ändå när väl draken var död, plus att detta skulle ge betydligt mer ära än om de lät den slinka undan för att göra än mer nidingsdåd, och i Foscas och Zieks fall så handlade det mer om hur mycket gratis dricka deras historia skulle ge på krogarna i framtiden. ”Vi dödade draken och tog dess skatt” lät på något sätt bättre än ”Vi lät draken komma undan genom att låta oss bli mutade”.

Med ett sista vrål föll den mäktiga drakmatronan tillbaka i det smutsiga vattnet och sjönk ner tills hon var helt försvunnen. Det enda som fanns kvar var svallvågorna på det svarta vattnets yta, och även dessa dog snart ut och i och med detta så fanns Nightshade inte längre kvar bland de levandes tal och hennes dåd skulle nu istället viskande återberättas i mörka gränder och i stillsamma samtal över rött vin i hemliga lokaler där världens framtid smiddes av blodsdränkta lönnmördare. Namnet Nightshade skulle för evigt leva i det döende ljuset av den sista röda solstrimman i skymningens skälvande sekund. Ja, eller så var hon bara en drake bland många och kommer att glömmas bort… Vem vet?

Hjältarna roffade snabbt åt sig av drakens få skatter – de var få för Nightshade var ingen idiotdrake som samlat all sin loot på ett och samma ställe utan hade spritt ut det på många platser. Dock hade hon det som hjältarna eftersökte, Jarmaaths Doom var nu Foscas, och snacka om att en viss Vampire Lord nu skulle hänga löst!