Kloster ost?

HALT!

Dem lyssnar aldrig…

Försöka att ta dem levande.

Var är Tick?

Ur alla skrymsle kom dem fram krypande, ur soptunnor eller krälande genom den eländiga leran.

Dem var många och hade bestämt sig för att våra ägodelar var deras, med gamla slitna rostiga vapen närmade dem sig.

”Vi är omringade! Nu kan dem inte komma undan”

vrålade jag och satte tungt ner foten och höjde skölden som skydd.

Jag var längst fram, i ögonvrån skymtade jag Rietas blanka vapen blixtra till då hon skyddade min vänstra flank, det kändes tryggt att veta att hon var där, måtte bara Bronweg klara av att skydda Talron & Naivara. Jag uppskattade motståndarna, mot mig hade jag 2 äldre gubbar, gamla soldater med tanke på deras slitna utrustning och rostiga vapen, samt 2 lite yngre spänstiga halvlängdsmän(haflings). Dem var det största hotet, en armborst är alltid en armborst, även om den hålls av en liten klen filur… dessutom är utseendet verkligen överensstämmande med dem vi sökte. Med bestämda steg avancerade jag mot den ena halvlängdsmannen, jag kände en kraftig stöt i pansaret mitt, en pil hade träffat hårt men inte gått igenom. Halvlängdsmannen slängde armborsten åt sidan, svor och plockade upp sin Hillebard. Hotfullt sänkta han den mot mig och vågade mig att komma närmare.

”Är alla okay”

Det där var Talrons ljusa röst.

Bifall kom in från alla håll.

alla hade klarat sig

”Bronweg är sårad!!!”

Jag minns en tid när detta brukade innebära döden men inte nu längre, inte med Talron.

Naivara fann Tick, han hade blivit nerklubbad av banditerna men var i övrigt i gott skick.

Banditerna föstes ihop och togs till värdshusets bakgård där en utskällning av guds nåde väntade dem.

”Jag saknar mor min me…”

Bronweg upphörde aldrig att förvåna.

Talron samtalade med värdshus föreståndarinnan och inkasserade vår avtalade löning därefter satte vi snabbt av till Rådhuset.

Dessa eviga förhandlingar, bra att Talron är villig att ta dem.

Vi Skulle ta oss till ett gammalt dvärga-kloster och bistå i evakueringen, munkarna där hade tydligen stor kulturell betydelse för  dvärgarna, dem måste tas till säkerhet till varje pris.

Efter att ha snabbt ha provianterat upp med förnödenheter begav vi oss iväg, hästarna fick vi lämna då klostret  var beläget i bergen och terrängen oframkomlig för häst.

Terrängen är eländig, trots att det blott är fyra mil till klostret så räknade vi med att det skulle behöva minst ett helt dygn att ta sig fram hela vägen. Talron och Rieta tog täten för att hitta bästa möjliga väg medan jag och Bronweg tog större delen av packningarna, då vi ju faktiskt är manliga män. Naivara… ja jag är inte säker på vad hon gjorde men det är alltid trevligt att marschera bakom henne. Jag och Bronweg fällde väl ett par mer eller mindre lämpliga kommentarer om hennes ”tillgångar” men så var det ju faktiskt väntat eftersom vi ju faktiskt är manliga män.

Vi kom snart fram till ett vattendrag, det tog inte lång tid innan Rieta hade hittat en lämplig övergång, vi tog ett par minuter att ta igen oss i det svalkande vattnet. Talron hade problem med skoskav så jag tog tillfälle att lära honom hur de gamla soldaterna i Rhestilor band sina skodon. Naivara och Bronweg tog fram lite mat som vi fått med oss från värdshuset som ett extra tack för hjälpen, nygräddat bröd, god ost, kryddiga korvar och god dricka till, det är sådär det ska vara i fält.

Färden fortsatte snart över stock och sten, då och då bortom berg och trädtoppar kunde man skymta klostret, det var inte långt kvar men det började att skymma. Kvinnorna var rejält trötta och fötterna deras värkte högljutt… det gjorde mina också, men inte gnäller jag för det. Värst var det för Talron som inte alls var van till en härlig dags marscherande med en rejäl packning. Bronweg tog en del av min packning sen lastade vi helt enkelt på Tarlons späda kropp på min ryggsäck och traskade vidare.

Rieta som nu ensam var i täten hade stannat till framför en gammal gravgård, genom den täta dimman kunde man skymta ruinerna efter ett gammalt tempel. Då och då tycktes det som om folk rörde sig där nere, kanske var det bara dimman & vinden som spelade oss ett spratt med det här var inget trevligt ställe. Talron och Rieta pratade lite sinsemellan om huruvida man kunde hjälpa dessa vilsna själar, men dem visste bägge två om att det var allt försent för att lägga dessa själar till ro.

Rieta lotsade oss försiktigt över till andra sidan, ett litet felsteg och vi skulle göra dessa själarna sällskap i all evighet.

Vi hade funnit en bra grotta att spendera natten i, överallt såg man rester efter uppätna djur, stora djur såsom grottbjörnar…  vad som än huserade här ville jag inte möta den, men Rieta var säker på sin sak.

”vad det än var för monster som kallade denna grotta för hem så är den sedan lång tid borta”

Morgonen grydde och efter en god stärkande frukost begav vi oss vidare, det var vi middagstid som vi kom fram till klostret, bortom en hög mur skymtade vi taket på huvudbyggnaden. En rejäl port tycktes vara ända ingången så dit traskade vi, utsikten härifrån var magnifik och man kunde blicka ut mot en stor del av Elsirdalen. Oset av lagad mat fick magarna att åter kurra hungrigt, resan hit hade gått utmärkt!

Rieta tog tag i  dörrslagen som var format som Moradrims hammare och bankade hårt i dörren två gånger, dånet ekade mellan bergsväggarna och snart gled dörrarna upp.

”pass på!”

Jag hann precis aktivera pansaret innan ett rejält spjut for rätt in i bröstkorgen på mig, förvånad tittade jag upp och såg en hel grupp orcer rusa mot oss inifrån klostret . Striden var brutal och tycktes ganska jämn då plötsligt fler orcer dök upp  runt hörnen på utsidan av murarna.

”Pass på flankerna”

”De är för många av kräken”

”Var kom dem ifrån?”

”In, in i klostret, NU!”

Rieta var sist in och med Bronwegs hjälp drog dem  igen porten med ett tillfredsställande dån. Striden var fortfarande i full gång inne i klostergården, men vår plötsliga nyfunna aggressivitet och vilja att ta oss framåt hade krossat orcernas anfall och snart föll den sista för våra yxor.

Nu var frågorna många, men ingen sade något, alla visste att vi låg pyrt till.