Men vad hände I Rivenroar?

Den sargade högen med äventyrare hade precis kommit fram till vad som verkade vara ett fängelse. Istället för järngaller var det en kraftig magisk barriär som höll inne dess fånge, en hungrig Evistro demon.
”Väktare, vi släpper lös dig!”
Varråttorna(warerats) som kommit gående genom en dörr i bortre ändan av rummet grinade när barriären sakta bleknade bort, men störst grinade Evistro demonen som tog ett steg framåt ut genom barriären, höjde sina armar och vrålande allt vad han kunde.

Striden blev hård & brutal, det märktes att Xavier inte var där med sin sköld, såren var många och ärren skulle ha synts om inte det vore för Talrons makalösa krafter som helare.
En av råttorna slank dock undan, man beslöt att vänta ett par minuter innan man följde efter den.
Rieta stod vid en annan port och höll vakt medan dem andra tog igen sig, fläckar av fluorescerande mossa klädde väggar & tak och skapade ett läskigt sken .
I flera minuter stod bara Rieta där och stirrade in i mörkret, de andra tog ingen särskild notis om henne, inte förens hon drog fram sitt vapen och hög & tydligt sade ”Varför kommer du inte hit istället!”.
Kort därefter morrade hon och kastade sig in i mörkret.
Talron & Naivara var redan på väg efter, Bronweg däremot spottade ur vattnet han höll på att intaga, svor, samt tackade gudarna att det inte var öl han drack.  Han plockade lugnt upp yxan-Ylva och satte lunkande efter dem.

Striden här blev rätt så ensidig, en hög odöda otyg dök under inför svärdens makt, resten svor Bronweg så hårt åt att de helt enkelt slutade existera… ett vandrande benflise skellett (Boneshard skeleton, som tenderar att explodera när dem ”dör” och när dem är ”halvdöda”) krävde lite delikata taktiska manövrer och detta löste dem graciöst.
Mitt i rummet fanns det för övrigt en stor tron där en (för att vara en odöd) glad DEATHLOCK kommenderade sina odöda legionärer, det enda han ångrade innan Naivara & Rieta högg honom i stycken då han panikslaget sprang mot utgången var att han aldrig fick chansen att använda den där coola domedags trollformeln som han arbetat så hårt med… och att han inte tränat mer löpning dem senaste 160 åren. Rieta skulle senare beskriva hans död som ”alldaglig”.

Nöjda och berusade över sin egna förträfflighet rusade vår vänner vidare, en Warerat hade ju undkommit dem tidigare och det var nu hög tid att ta itu med problemet. I ett tempel dedikerat till Orcus hade den förskansat/förkransat(?) sig tillsammans med de sista få hantlangarna som fortfarande hade sina liv i behåll… bara en ensam svårt skadad tomte (Gnome) skulle klara sig levande ur situationen. Det tyckte Naivara om, för då kunde vi ju jaga ner den senare!
Efter att ha vänt ut och in på templet fann dem tre heliga rullor, magiska… livgivande… mäktiga… sade Talron på ett väldigt Gandalf-aktigt sätt och vecklade ut en av dem och började mumla.

-Under tiden i dödsriket, vid färjeläget-
Ett guldmynt? Men du har redan fått betalt en gång.
Jag struntar väl i er policy, jag vill bara över till andra sidan.
Klart jag har pengar! Men det är principen som räknas!
Får jag tala med din chef…

Just då tog något tag i Xavier och slet honom genom tid & rum. Färjekarlen tog en lättnadens suck och stakade ut båten, i 1000år hade han inte sagt ett ord under överfarten men själen som satt invid kunde svära på att han hörde färjekarlen mumla ”förbannade äventyrare”.

-Tillbaka till de levande-

Xavier reste sig upp med ett ryck och föll ner i backen, han rev omkull lite av inredningen där han yrrade runt och försökte hitta något stadigt att stödja sig på. Minnet av att bli itu sliten av galna zombies var alldeles för färskt för honom.
Bronweg och Talron hjälpte Xavier till kläder och något att dricka. Talron talade lugnt och metodiskt om vad som hade hänt, han uppmanade Xavier att undvik ansträngning, efter att ha tittat sig snabbt om i det våldshärjade templet lade han till ”så gott det går”.

Man insåg nu att man hade sökt igenom hela Von Urstadts  krypta. Det var nu dags att ta sig tillbaks till entrén och utforska dem resterande två.

-Svampar & Häxor-

^{(Von Jallachs krypta)}

Hep, det blir visst svampgryta ikväll brummade Bronweg där han stog i dörröppningen och tittade ut i stort rum fyllt av färglada, självlysande, köttätande, exploderande, skrikande, giftiga, och delikata svampar, Vissa större än en häst andra inte större än en tumme.
Naivara, som visst är lite av en svampexpert, berättar entusiastiskt om svamparna. Talron, visare av kunskapen som Naivara delat med sig, ser bäst i att bara skicka ut Naivara i detta farliga och svamprika rum, ty bara hon med sin vighet och svampexpertis kan gå säkert här inne.

Vigt som en katt på styltor tar sig hon fram till en dörr som var lite dold bakom en Stor röd svamp som såg ut att kunna explodera när som helst, den var låst.
Balanserades på ett ben tar hon fram en liten hårnål och stoppar in denna i låset. Med tungan rätt i mun vrider hon till och -KLICK- dörren går upp, hon stegar in i rummet och försvinner in i mörkert.

Naivara vandrar obekymrat in i rummet, fjättrad i en magisk bur satt häxan Zerriksa. Omedelbart när hon såg Naivara vräkte hon ur sig förbannelser och glåpord, på blot 25sekunder hade hon kommenterat både hennes hållning, val av svärdsskida samt förolämpat både hennes frisör och Tailame, en gammal klass kamrat till henne.
Alltså… jag kom för att rädda dig sa hon lågt och rättade disträrt till sin svärdsskida, men om du hellre vill stanna så är det ok för mig, liksom.
Gumman tittade storögt på henne och snörpte sen till, HA! och hur skall du göra det flicka lilla, det är mäktig magi som byggt det här fängelset, en liten flicksnärta som du har inte en chans, gå och virka eller skaffa dig en bra karl istället. Inte ens jag kan bryta dess makt utan att… Naivarra tröttnade och stängde av buren.

Rieta lutade sig mot dörrposten, med en liten fil höll hon på att slipa sina vassa, nattsvarta naglar. Bakom henne i trappan satt Bronweg, Xavier & Talron och höll på att diskutera fram en ny strategi, hon fann deras debatterade tjatigt & särskilt uttröttande… hon hade betydligt trevligare här med att fila naglarna & räkna blå prickiga svampar utan strumpa.
Plötsligt stannar hon upp och höjde blicken mot dörren, en gammal gumma kommer utklampandes ur dörren som Naivara försvann in igenom, bakom gumman hördes Naivaras varnande röst om att inte ha så bråttom men det var redan försent, Gumman trampade på en av SKRIK-svamparna och får nästan en hjärtattack (till). Två stora röda ilskna demi-drak (Rage-drake) huvuden höjdes över svamparna,  dem slickade sig om munnen och satte fart mot dem. Rieta höjde handen framför sig och betraktade nöjt sina naglar, så var det dags, hon stoppade undan filen och drog fram sin armborst.
Dem två Rage-drakesen var en tuff fajt, våra glada vänner får överhanden när Naivara med hjälp av magi spränger flera svampar som dem springer förbi, även Xaviers & Bronwegs förmåga att knuffa bort elakingar från dem bidrar starkt till slakten.

-Vad döljer sig bakom dörr nummer tre?-

^{(Von Adrez-Kauthins krypta)}

Rieta och Xavier tar täten in i den sista kryptan, det blir tvärstopp vid första rummet.
Golvet täcktes till stor del av blåskimrande magiska tecken och runt dessa kröp hundratals små demidrakar(drake)(?) med sylvassa tänder dem tittade hungrigt på inkräktarna och attackerade som en.
Många var såren i denna strid, de små drakarna tog sig lätt förbi Xavier, Rieta & Bronweg och började hacka på gruppens mjukare delar, vid ett tillfälle var det nästan ute med Rieta då hon föll ner till golvet. Xaviers hårda pansar skyddade bra men odjuren letade likt förbannat in sig i dem mest konstiga skrymslena.
Mitt under stridslarmet smög Tittius, en tomte (gnome) med mord i tankarna fram längs skuggorna. Han hade tagit bestämt sikte på Xavier och tänkte med sin stridshacka göra ett extra lufthål i hjälmen. Han höjde hackan över huvudet och skulle just sätta den i Xaviers ömtåliga bakhuvud när en liten klen drake sprang rakt in i hans vänstra ben, han missade sitt mål, hackan for rätt ner och sätter sig hårt i stengolvet, men inte innan den passerat genom hans högra fot.

Svärandes och hoppandes på ett ben skuttade Tittius tillbaks dit han kom ifrån, dem är säkert här för fången… HAN är min nyckel ut härifrån! Han skrattade maniskt för sig själv och haltade fram till Dvärgen som satt fastspänd i rejäla kedjor längs en vägg, han tog fram sin kniv och satte den mot hans strupe, sen väntade han.

Precis som Tittius trodde så var dem invaderade dräggen snabba till förhandlingsbordet. Männsikoäcklet erbjöd sig själv som gisslan istället för dvärgen, ett frestande erbjudande men Tittius tyckte det skulle vara roligare att ha den unga späda eladrinen som gisslan… något som snabbt alla (utom den unga späda eladrinen) gick med på.
När Tittius kommit halvvägs upp för trappan sparkade han ner eladrinen för trappan och sprang för glatta livet. Och tur var väl det för Rieta ville verkligen prova sin nya armborst.

Dvärgen Adronsius sätts fri och är väldigt tacksam (till skillnad från de andra obstinata/döda fd. fångarna) omedelbart vill han sätta fart för att rädda dem andra fångarna och blir verkligen förvånad och lite besviken när han hör att han är den sista till att bli räddad ur fångenskapen.
I rummet fanns även en liten bytta med klarblått vatten i, kring den har har alla utom Rieta samlats och ser allmänt bedrövade ut.
Rieta, som ju gillar när folk är bedrövade, går glatt över och frågar vad som försiggår. Bronweg svarar först
-Jo… de e´ inget serru…
Titta inte på mig sa Xavier, rykte på axlarna och gnuggade sig i tinningen som om han hade världens huvudvärk.
Rieta log glatt (något som kan skrämma de flesta) hon tittade på Naivara, hennes händer hängde utmed sidorna och läpparna darrade som om hon skulle börja gråta när som helst, Talron bara skakade på huvudet och stirrade med tomma ögon rakt ner i marken.
Rieta knuffade sig förbi Bronweg och Xavier och tittade ner i byttan dem var samlade runt, hennes leende tog episka proportioner och hade det inte varit för hornen hade nog mungiporna möts på andra sidan huvudet och trasslat in sig.
Hon tog ett par steg bakåt och stirrade på dem andra med intensivt skadeglada ögon, hon pekade på dem och frågade lurigt ”sa jag inte att vi skulle ta höger först?”.

De andras tystnad kunde bara innebära att hon hade rätt, hela hennes kropp utstrålade hennes förvridna lycka ”Bronweg, sa jag inte…” Rieta behövde inte avsluta meningen för att få sin avsedda effekt, Bronweg vände sig om och gick muttrande mot utgången, hennes blick gled över till Xavier som snabbt gjorde en snärtig Höger-om och marscherade modstulet ut ur rummet. Talron tog Naivara om axeln och ledde med hasande fotsteg ut henne ur rummet. Kvar stod Rieta ensam kvar i rummet, hennes leende fortfarande klistrat i ansiktet, hennes brinnande ögon tindrade milt och hon utbrast högt, ”HAH! VAD VAR DET JAG SA!?”
Hon skänkte byttan en uppskattande blick och slängde därefter upp sin ryggsäck över axeln och promenerade efter dem andra, sannerligen skulle vi haft enorm nytta av den där siarskålen, med den hade man kunnat se alla rum i kryptan, alla farliga skrymsle och mörka hörn som man skulle undvika… nåväl. nu vet ju vi det tills nästa gång.

-Färden hem-

Med hjälp av kartan som vi fann skulle det visa sig vara betydligt lättare att ta sig tillbaks till Brindol, dock så var inte färden utan sina bekymmer… gruppen var tungt lastad, både med en hög fångar & civila i varierande skick och med skatter som blivit stulna från Hjältarnas hall i Brindol. Man fick spendera en natt ute i det fria och Naivara & Mirtala, kokerskan, tog det inte så väl, deras feber blev betydligt värre under natten och Talron fick vara utan sömn för att ta hand om dem, han mådde för övrigt inget vidare han heller.
Vid kvällning dagen därpå staplade dem in i Brindol. Stadsvakten tog omedelbart hand om de befriade medborgarna samt såg till att få Sinruth den onda Hobgoblin ledaren bakom lås & bom.
Talron & Naivara fick inställa sig på sjukstugan då råttpesten gått hårt fram på dem, Bronweg & Xavier verkar däremot repa sig på egen hand och slog följe med Rieta till Eoffram Troyas boning där dem till god mat och lite vin skulle avrapportera.
Eoffram lyssnade ivrigt på deras historia, efteråt uttryckte han stor tacksamhet och bjöd in dem till en bankett som skulle anordnas till deras ära om 4 dagar.

Äntligen lite vila…