5000 orcher – och det var bara början.

Fosca, Ziek och Demerius var totalt slutkörda efter mycket stora umbäranden. Det tar på krafterna att slåss mot en drake, för att inte tala om att kräla omkring i underjorden i en mörk, trång och fuktig tunnel i timme efter timme. Det kändes som om det gått veckor sedan de sist fick sig en riktigt god natts sömn, så omvärlden fick ursäkta men nu när draken var nergjord så lutade de sig mot borgruinens mur och skådade ut över det vidsträckta landskapet nedanför. Kung Foril Obarskyr hade samlat sina riddare runt sig och fått armén, det som återstod av den, att ställa upp i led och formationer. Orcher, ograr, jättar och andra monster flydde framför den organiserade hären, flydde eller krossades. Högt ovanför deras huvuden hade redan stora asätare börjat cirkla med siktet inställt på den enorma drakkroppen, medan slagfältet nedanför drog till sig gamar och korpar som kalasade på de dödas kött. Demerius slöt ögonen och tyckte sig kunna känna vibrationerna och höra dånet av framrusande hästhovar. Ljudet omslöt honom och vaggade honom till sömns. Ziek hade somnat i samma ögonblick han satte sig på marken, och för omväxlings skull var det han som slet jättar mitt itu. Fosca, även om han var minst och kunde ibland uppfattas som ett barn, var den som  höll sig vaken längst. Han tänkte inte låta någon fiende smyga sig på hans sovande vänner och inte heller kände han för att få halsen avskuren av någon flyende orch som kunde råka på dem i sin väg. Därför satt han där och vakade medan den svullna röda förhöstsolen sakta gled mot horisonten, och inte förrän han sett till att det fanns vaksamma soldater på vakt tillät han sig driva in i sömnens töcken.

De väcktes av en mycket nervös soldat vid namn Krimm som stammade fram sitt meddelande till sina hjältar. Det var en stor hedersbetygelse att göra detta och han hade förtjänat uppdraget genom att visa stort mod i fält då han tagit sig an inte mindre än tre orcher ensam för att rädda ett sårat befäl. Krimm hade visserligen blivit sårad själv, och befälet skulle säkerligen förlora ett ben på kuppen men han åtnjöt ändock mina medsoldaters beundran och skulle med största säkerhet väljas ut att leda mannar i framtiden, kanske rent utav som underbefäl om hans egna förhoppningar föll in.

Vad krimm hade att berätta var detta;

Rapporter från Phantasm-armén att de driver fienden framför sig. Deras marsch har spritit sig som en löpeld över slagfälten och många som varit gömda har kravlat sig fram från sina gömställen och slutit upp bakom den egendomliga armén.

Orcherna gjorde till en början motstånd, men då ryktet spred sig att de stod utan general vände de om och retirerade tillbaka mot bergen. Nethereserna har inte setts till utanför murarna.

Förvånansvärt få gårdar har bränts ner, och speciellt de vars ägare gömt sig undan fiendens ögon har klarat sig oskadda.

Konung Foril Obarskyr entledigar er härmed från ert ansvar i armén, och sätter sina förhoppningar till att ni nu följer planen som berördes vid tältrådslaget rörande göromål i själva huvudstaden. Konungen har tagit Jesters Green som sitt läger och önskar att bli meddelad om det blir framgång i uppdraget.

När Krimm avlagt sin rapport och avlägsnat sig insåg de att de måste ha sovit längre än beräknat. Det var i gryningens första skälvande timme och medan de åt en frukost vid elden som jagade nattens kyla från deras ben lades en ny plan fram för att en gång för alla befria Suzail från dess odöda hemsökelse.