Xavier störtar mot döden

Mörkret är kompakt framåt, man kan bara ana konturerna av en smal och grovt uthuggen trappan som vindlar sig neråt för ett stup mot tomheten. Värmen är mycket påtaglig och det luktar fränt och får en att ta kortare, mer ansträngda andetag än vanligt. Facklan som lyser upp första hälften av trappan avslöjar att stenen är helt indränkt i vad som verkar vara rött blod. Det blänker till olycksbådande i mörkret.

Rieta fattar mod och tar täten ned för den rödfärgade trappan. Steg för steg tar vi oss ned, försiktigt för att inte halka på det vi hoppas inte är dvärgablod. Finns här ens en enda levande dvärg kvar här? Är vårt uppdrag förgäves? Är munkarna förlorade? Är Dalen kanske rentav förlorad redan?

Till skillnad från dvärgar så finns här gott om orcher. Inte ens har vi hunnit en fjärdedel ner för den hala trappen förräns en orcpatrull kommer rusandes nerifrån trappans mörka djup. Deras guttorala stridsvrål studar mot klipporna och är nog för att skrämma vem som helst.

Små, onda fotsoldater kommer framrusandes upp för trappen. Kombinationen Rieta och Xavier visar sig dock lyckad och de två nergör de flesta som kopper tjutandes. En spiretop drakling nergör sig själv och blir som tur är inget hot.

Orcernas bågskyttar ställer upp och försöker göra livet kort för oss. Många av oss tar pilar, men vi står stabilt på en liten trappavsats – till skillnad från Talron positionerad på ett speciellt halt och smalt ställe en bit upp på den blodindränkta trappen. Hade han halkat bakåt från kraften av pilarna så hade han gått en säker död till mötes mot de klippiga terrängen långt, långt där nere. Men hans gud är på hans sida, även om det var riktigt nära två gånger.

Någon som inte har en gud på sin sida är Xavier. Mot slutet av striden har han ett osedvanligt dåligt fotfäste och en pil senare så ramlar han i panik, skrikandes och med armarna vilt fäktandes rakt mot de spetsiga klipporna som välkommnande tar emot honom. Ljudet är nåt Naivarah försöker glömma.

Men… Xavier som nu efter sin tid i gruppen lyckas bli en god, fin vän, för många – lockar fram en aningen hjältemod hos Naivarah. Utan att egenligen tveka kastar hon och Talron sig mot kanten där Xavier tumlade ner. Han har ännu inte hinnat trilla så långt ner, utan landade på några speciellt spetsiga klippblock, blott några millisekunder för att komma i rullning och fortsätta flera hundra meter. Det är som om denna Xavier har nån slags förbannelse över sig. Vad kan han möjligvis ha gjort för att förtjäna detta?

I sista sekund kastar så sig Naivarah dödsföraktande rakt ner till Xavier. Hon håller i ena änden på ett rep. Och som om hon inte gör nåt annat hela dagarna, landar hon vant och utan att få en enda skråma på den spetsiga, brand lutande klippväggen. Kvickt som ingen annan knyter hon det räddande repet runt det blodiga byltet Xavier och -plopp- så teleporterar hon sig upp bredvid Talron. om genast börjar att hala upp stackars Xavier. Muttrandes att han banne mig får vara vid liv.

Rieta och Bronweg gör gott jobb under tiden med att nedgöra resterande fiender. Bara att pyssla ihopa Xavier bäst vi kan och ge oss av vidare neråt mörkret.

Väl nere vid trappans fot konstaterar Xavier kallt att om inte färden ner för klippan tagit livet av honom så hade lavafloden här nere nog gjort jobbet. Ordentligt. Några korta vitsar dras och sen går vi, med ett vakande öga på Xavier som verkar dras mot den rykande öppningen en bit bort, Rieta avstyr honom med en historia om hur detta liknar hennes föräldrahus bakgård. Vi går över bron och vidare in i detta underliga ställe.

Bronweg, med lust för mer orcblod får snabbt upp ett doftspår av Orcerna som leder långt ner i Berget och vi följer en vindlande, smal gång bland höga klippor. En bra bit in i stannar vi och lyssnar när vi hör ljudet av många grova röster. Låter som två riktigt stora fulingar, skrattar grovt på orciska och kanske en tio stycken som stämmer upp, med en hint av nåt kacklande, olycksbådande, ont skratt i bakgrunden som får Naivarahs tankar på en lärare i skolan. En speciellt grovröstad tar sen ton efter skrattet dött ut.

”Gör nu som Og säger! Öppna! Dörr! NU!!”

”Öppna kan du göra själv, nesliga Orc, jag är minsann inte rädd för dig!”

”DÖRR! ÖPPNA! Lyd! Kanske mindre smärta för ful dvärg. HAHA! Og bäst! Öppna!”

Så fort vi inser att en livs levande dvärg är vara fången hos dessa hemskingar, rusar vi till undsättning. Vi inleder dramatiskt med orc-magikern som förvånat får dansa dödsdansen på den väldigt lämpligt placerade glödande bädden av sten i ena änden av rummet. Striden blir sedan intensiv och långdragen men till slut står vi segrande – och räddar en dvärg!

Naivarah dansar lyckodansen! Dvärg! Dvärg! Dvärg!! I ögonvrån när hon skuttar omkring får hon dock en glimt av den nu väldigt förkolnade magikerns helt oskadda handskar och kastar sig rakt mot dom!