Lyssna inte på Xavier

Med en tung duns landar Bronweg på grottans underligt beväxta golv. Hans stora fötter krossar några av de tusental decimeterhöga vita munförsedda stjälkar som sticker upp ur berget.

Talron med sin oändliga kunskap om grottpolyper påpekar snabbt att Bronweg bör ta det varsamt vart han sätter fötterna då växterna han just krossat är skott av den stora som han just huggt av. Bronweg muttrar nått ohörtbart och klampar vidare i gången, de övriga samlar snabbt ihop repen och småspringer efter Bronweg längs gången.

Dvärgen har tröttnat på tiden det tagit att ta sig över klyftan och gett sig av i förväg och med sin krita ska han markera vägen säger han.

Grottgången kantas av polyperna, dock är ingen av dom ännu tillräckligt stor för att utgöra någon fara för gänget när dom med bestämmda steg klampar allt djupare ner i berget. Den fräna doften av svavel blir allt mer påtaglig ju djupare i berget de kommer och den vita rökaktiga dimman som följt kommer lägre och lägre in gången och de tvingas snart gå på huk för att kunna fylla sina lungor med den lilla stillastående bergsluften som finns.

Xavier talar högt och brett om att en soldat aldrig hukar sig utan marchera framåt oavsett dimma, den blåögda Naivarah lyssnar på Xavier för inte vill hon vara fegare än han, så även hon går upprätt. Detta får de båda betala dyrt efter bara några hundra meter i grottan faller de båda ihop av andnöd. Talron med sina flinka fingrar får dock igång deras andning igen men deras kroppar är fortfarnade medvetslösa.

Bronweg hivar upp Xaviers kropp på axeln medans Rieta tar Naivarah och Talron tar upp Xaviers hillebard och tar täten, sökandes efter dvärgens markeringar.

Gångarna går upp och ner och flertalet avstickare finns men markeringarna från kritan gör valet av rätt väg lätt.

I en fyrvägskorsning stannar Talron upp, han tittar en och två gånger – men inga märken återfinns på någon av väggarna.

Vägen framför dom ser glasaktig ut och sluttar lätt nedåt, de andra vägarna ser mer skrovliga ut och sluttar uppför. Talron står och tvekar.

Bronweg och Rieta sjunker ner på sina trötta ben för att få en vilopaus hårt tärda av den extra vikten.

Talron beslutar sig för att undersöka vägen rakt fram, där han tyckte sig se ett svagt fladdrande ljus men han kunde inte vara säker.

Försiktigt försiktigt tar han ser ner längs den blankpolerade gången. Plötsligt börjar hela berget skaka och skälva stenar lossnar och stora sprickor öppnar sig i bergsväggen! Med en knall öppnas ett stort hål i väggen och all luft sugs in i rummet som öppnas upp, och hetvarm lava börjar rinna fram!
Kraften av explosionen får Talron att likt en vante flyga genom luften. I ren panik får han tag i kanten med sina händer och klammrar sig fast medans lavan rinner under honom. Inne i lavarummet ser han en varelse, flera huvud högre än sig själv, med kropp av renaste eld som just nu håller på att forma ett eldklot av lava som tas upp med händerna.

Endast blicken av denna varlsen får Talron att med vilt fäktande armar ta sig ned från väggen, och med en väldig fart, påskyndad av den rödglöggda lavan, sätta fart tillbaks längs gången han kom ifrån skrikande:

- Lava!! spring!

Bronweg tar tag i den avsvimmade Xaviers och drar han upp i en av sidogångarna tätt följd av de de andra. Naivarah lyckas under färden att återfå medvetandet, omtöknad ser hon sig runt i den steniga gången, där lavan en bit bort rinner ner längs vägen de kom ifrån. Nu har de inget annat val än att hitta en annan ut härifrån.

Lavans hemtrevliga spraknade bryts plötsligt av ett fjärran stridslarm och dvärgens röst ljuder längre fram i gången. Alla utom Xavier som fortfarande är medvetslös drar sina vapen och rusar för att hjälpa dvärgen i vad det nu ännu må vara för fasor som möter honom.

De rusar längs korridoren in i ett fackelupplyst rum. I rummet finns dvärgen i vild närstrid med två bärserk-orcher, längre in i rummet står ytterligare en stor orch med en ringbrynja och han väger en lång glav i sina handskebeklädda händer. Längre in i rummet finns oxå en lite mindre orch klädd i en robe, med massa lerkrus hängande vid sin sida.

När orchen med glaven får syn på äventyrarna som entrar rummet ger han upp ett högt stridsrop och stormar fram genom rummet. Rieta drar sitt svärd och springer för att möta orchern – deras vapen möts och gnistor slår ut av kraften! Rieta måttar ett snabbt uppföljande slag mot orchens mage som tar djupt innan han hinner parera.

Samtidigt som detta händer tar orchen i roben upp ett av sina krus vars stubin som han nu tänt eld på, och med ett välriktat kast flyger kruset genom luften och landar framför Rietas fötter – som med ett snabbt steg flyttar sig från kruset.

Lika stor tur har inte Bronweg som just är på väg in rummet med sin yxa och då exploderar lerkruset och hans kläder fattar eld! Bronweg ger då ifrån sig ett vrål som får de två bärserksernas orcher trummhinnor att spricka och börja blöda och sen fortsätter Bronweg sin rush mot den ringbrynjeklädde orchen och med ett kraftig hugg skiljer han orchens huvud från dess kropp. Stärk av träffen rusar han fortfarande brinnades, vidare mot de andra två bersäkerna och han låter sin yxa svinga ännu engång men utmattad och störd av elden i hans kläder gör att attacken missar den helt förskräckta lilla orchen.

Bronweg vänder då sitt huvud mot orchen med krusen och skriker att snart är det hans tur!! Kraften i skogshuggarens röst får orchen att tappa sitt tända lerkus som ramlar till golvet så skärvorna yr men dessa tar inte eld.

Naivarah tar då några steg in i rummet och tar sikte på denna orch med krusen och sätter ett välriktat armborst lod i halsen på honom och med en förbannelse till alla eladrins släcks hans liv med ett gurgle.

Dvärgen har under denna tiden blivit hårt ansatt av bärserkerna och i ögonvrån ser Bronweg att dvärgen ligger ner, så han vrålar ut sitt stridsrop och av dess kraft stapplar fienden några stag bakåt.

Talron ser sin chans och springer fram till dvärgen och låter Melora läka den mycket skadade dvärgens sår. Med dvärgen uppe på benen igen tar det inte långtid att besegra de två orcherna som faller snabbt under gruppens vapen.

Och rummet fortsätter länge fram och Nivarah blir lite för nyfiken, så medans de övriga sitter sig för att ta igen sig passar hon på och smyger till nästa rum. Hon får syn på ryggtavlan av ytterligare två orcher och genast sätter hon en pil i varje när plötsligt ut från ingenstans, två arbalester på magiska ben börjar komma mot henne. Naivarah ser sig runt i rummet och noterar att även i taket sitter 3 armborsttorn som verkar följa hennes varje rörelse.

Med ett skrik av förskräcklse kastar hon sig runt hörnet igen innan arbalesten hinner ta sikte och skjuta, detta får de övriga i gruppen att avbryta sin vila och rusa till hennes undsättning.

Pilar börjar vina genom rummet och äventyrna finner inget skydd utan ser det klokast i att dra sig tillbaks för att ta en kort paus och läka sina ytliga sår, för gruppen behöver verkligen lite vila nu.

Dvärgen vill inte höras talas om detta och de sista dom ser är hans tufsiga hår när han försvinner in i rummet med alla armborst. En spöklik tystnad lägger sig över rummet, men inga döds skri från dvärgen hörs…